Gymnasieskolorna i studien arbetade på liknande sätt när det gällde tekniska hjälpmedel. Alla elever på gymnasieskolan fick en lånedator under studietiden där hjälpprogram var inlagda och
40
tillgängliga för alla elever att använda vid behov. Komvux skilde sig genom att de endast hade lånedatorer med hjälpprogram till elever som hade behov av särskilt stöd, vilket var ganska ovanligt enligt specialpedagogen. Eleverna på skolorna fick tillgång till specialpedagog som stödfunktion som byggde på frivillighet. Specialpedagogerna fungerade som en mellanhand mellan elev och lärare i pedagogiska frågor. Specialpedagogen på gymnasieskolan med yrkesprogram upplevde att de hade fler elever idag med en mer mångfacetterad problematik, ”idag är det få som har ren dyslexi som inte har diagnos när de kommer, skolan är mycket, mycket bättre” samt, ”det är sällan man träffar nån sån idag, det handlar det om mer komplicerat, om en språkstörning, ADHD, alltså, det är mer, fler mångfacetterat, mer”, menade specialpedagogen på skolan. Medan aktörerna på den högskoleförberedande gymnasieskolan menade att de inte hade allmänna svårigheter eftersom skolan hade höga intagningspoäng generellt genom åren, ”det är ju specifika svårigheter enbart, vi har inte allmänna svårigheter, det är väldigt sällan kan man ju säga, att vi upplever allmänna svårigheter”, berättade specialpedagogen på skolan. Specialpedagogen beskrev skolans elever som.
…det är väldigt, väldigt ambitiösa elever alltså de jobbar hårt de sliter mycket det är nog så också när kunskapsnivån och textmängden framförallt den ökar rätt så drastiskt när de kommer hit eftersom det är smarta ambitiösa flitiga elever så har de klarat det hittills/.../de har väldigt mycket drivkraft och ibland kan det vara deras problem, om man säger så, de har så mycket drivkraft, de vill så mycket, så att de kör slut på sig själva… (specialpedagog gymnasiet).
På Komvux däremot såg det annorlunda ut.
…väldigt, väldigt många har en oerhört låg självkänsla vad det gäller studier i alla fall ähm och jag upprörs ofta över hur skolan kan ha misslyckats så kapitalt, om det är en eller annan alltså, om det skulle vara enstaka elever, då är det inget konstigt för skolan kan aldrig nå alla, men att det är så pass många som har gått hela sin skolgång i Sverige och det enda de fått med sig är att de är värdelösa, det är ganska upprörande (specialpedagog Komvux).
Det verkade som skolorna hade olika problematik att jobba med. Det är rimligt att tro att eleverna på den högskoleförberedande gymnasieskolan kände sig mer framgångsrika och hade större tilltro till sig själva och sina möjligheter. Verktygen blev ett sätt att nå ännu bättre resultat. På yrkesprogrammen tycktes det vara ett annat större behov av stöd och annan problematik enligt specialpedagogens erfarenhet. Yrkesgymnasiet erbjuder programinriktat individuellt val vilket innebär att elever som inte har full behörighet från grundskolan har möjlighet att läsa in den medan de går på ett nationellt program. Specialpedagogen på skolan beskrev det så här, ”de flesta såklart har ju godkänt ifrån grundskolan i alla sina, i alla fall i åtta ämnen som krävs för
41
vi är ju ett yrkesprogram eller ett yrkesgymnasium men det finns ju då elever som går på individuellt alternativ som kanske har fått dispens från engelskan och matten”. De flesta på skolan hade ett annat modersmål än svenska, vilket innebar att många hade svaga kunskaper i svenska språket. Det är rimligt att tro att det fanns elever på skolan med annan språkproblematik, ”de som bara har läs och skrivsvårigheter om vi säger så då utan att ha några fonologiska problem så dom inte får diagnosen dyslexi”, menade specialpedagogen. Denna problematik var inget stort problem på den högskoleförberedande skolan utan rörde mest skolans språkintroduktionsklass vilka förvärvade ett nytt språk och det var därmed naturligt. Specialpedagogen beskrev eleverna som.
…väldig duktiga elever å väldigt ambitiösa elever så att där handlar om att deras språk är i utveckling det är ju inte färdigt på nåt sätt så jag skulle inte vilja benämna det läs och skrivsvårigheter utan det handlar om att man lär sig ett nytt språk och sen så kan det finnas elever bland de eleverna som i sin tur har någon form av läs och skrivsvårigheter/dyslexi men det är ofta ganska svårt att se (specialpedagog gymnasiet). Skolorna i studien hade olika förutsättningar i sitt arbete med elever som hade läs- och skrivsvårigheter. Elever som hade stark egen drivkraft och vilja att nå goda resultat medan andra elever hade ett skadat självförtroende inför studier.
Diskussion
Upptäckt
I studien framkom att gymnasieskolorna använde lite olika metoder för att hitta elever med läs- skrivsvårigheter/dyslexi initialt. En skola screenade alla elever i årskurs ett och hittade en del elever med misstänkt dyslexi, andra skolor testade de som visade svårigheter. Ingen av skolorna ansåg att kommunens rekommenderade screeningverktyg var tillräckligt bra för att hitta elever med dyslexi. Det var för trubbigt och generellt vilket ledde till att elever med andra svårigheter fastnade i testet och det blev onödigt många att utreda vidare. Detta bekräftar vad Fouganthine (2012) fann i sin studie där hon menade att bra bedömnings- och testmaterial som kan användas för pedagogiska insatser saknas i skolan. Skillnaden i rutiner verkade delvis bero på elevunderlaget; skolan med högpresterande elever förföll inte se några svårigheter med screeningen medan elever på yrkesinriktade skolor tycktes reagera negativt och testet uppfattades av vissa som betygsgrundande.
42
Trots att det står tydligt i skollagen (SFS, 2010:800) att elever med svårigheter ska få särskilt stöd så var rutinerna att finna svårigheterna rätt så olika på skolorna i studien. Detta kan leda till att det inte blir likvärdigt för eleverna, vilket skulle kunna vara ett resultat av att kommunen inte utarbetat någon övergripande handlingsplan. Fouganthine (2012) tar det ett steg längre och menar att det saknas nationella riktlinjer för hur läs- och skrivsvårigheter ska upptäckas så rätt pedagogiska insatser kan sättas in. Att det var skolenheternas ansvar att utarbeta en rutin för att finna elever med läs- och skrivsvårigheter kan betyda att kommunen ansåg att dyslektiker redan borde ha upptäcks på grundskolan. Detta kan leda till problem då en del svårigheter trots allt inte upptäcks förrän i gymnasiet. Att inte upptäcka dyslexi förrän i gymnasiet går emot tidigare forskning som anser att tidig upptäckt är mest gynnsam för elevens utveckling (Ingesson, 2007; Myrberg, 2007; Fouganthine 2012; Kere, 2014). Det tyder också på att grundskolan också brister i sina rutiner, vilket en av eleverna i studien vittnade om som kände sig sviken av skolan som inte gett rätt hjälp tidigare.
Utredningens funktion
De elever som upptäcktes med screeningen genomgick en utredning av svårigheterna för att sedan anpassa hjälpmedel och stöd utifrån resultatet. Här föreföll skolorna i studien göra på ett likvärdigt sätt men de hjälpmedel som skolorna valt att erbjuda var olika. På den högpresterande gymnasieskolan använde man mer mobila tekniska verktyg så som appar medan elever från den yrkesinriktade skolan och Komvux fick mer traditionella hjälpmedel då dessa ansågs tillräckliga. Här förfaller återigen studien visa att skolsituationen inte blir likvärdig för dessa elever men det framkom inte om olika hjälpmedel påverkade elevernas resultat.
Enligt Reid och hans kollegor (2013) är den mobila tekniken såsom iPads eller smarta mobiler mycket användbara för dyslektiker eftersom de kan visa och spela in bilder och ljud och de kan hjälpa till att strukturera tid. Det utvecklas många applikationer för undervisning som också kan anpassas för individuella svårigheter. Problemet är förmodligen att finna rätt verktyg till eleven menar Reid. Införandet av de mobila verktygen innebär också att skolan måste förändra sin attityd mot det mobila lärandet och lärprocessen.
Förändring som tillstånd menar Ahrenfelt (2011) är en realitet vi måste anpassa oss till. Organisationer måste förändras och utvecklas om den ska leva vidare för världen förändras kontinuerligt. I det ljuset är det viktigt att fler skolor tar till sig de tekniska hjälpmedlen som är mer anpassade till dagens vanor bland ungdomar.
43
Diagnosens betydelse
Studien visade att specialpedagogerna inte tyckte att diagnosen hade någon funktion för deras arbete. Däremot ansåg de att det var viktigt att eleverna fick med sig en diagnos då de gick på en högskoleförberedande skola och dokumenterad diagnos krävs för att få stöd på högskolan eller universitetet. En av specialpedagogerna kunde se en förändrad attityd gentemot elever som fått diagnos, genom att specialpedagogen upplevde ett större ansvar inför elevens utveckling. Alla elever fick stöd om skolorna genomförde en pedagogisk utredning som visade elevens svårigheter. Skolorna följde därmed skollagens (SFS, 2010:800) föreskrift att alla elever har rätt till stöd när de hamnat i svårigheter. Eleverna däremot ansåg att diagnosen var ett stöd för deras rättigheter, vilket de hade saknat tidigare, framför allt i grundskolan. De såg också diagnosen som källa till kunskap om svårigheterna, vilket de tyckte varit en brist tidigare. Fouganthine (2012) menar också att informationen om svårigheterna är för knapphändig på skolor och barnen skulle må bättre om det fick en större förståelse för sin funktionsnedsättning Studier visar att elever som fått diagnos och accepterat den upplever en mer positiv syn på sig själv (Ingesson, 2007; Fouganthine, 2012). Risker finns dock att elever med diagnos tenderar till att se sig själva som dumma och skapar en negativ identitet. Eleverna i studien såg positivt på diagnosen. Zetterqvist Nelson (1998) menar att diagnosen har flera funktioner för barnet, som en del av en själv, i ett specifikt sammanhang, som motsägelsefull eller något utanför en själv. En av eleverna i studien såg diagnosen som en källa till möjligheter inför studierna, vilket skulle kunna tolkas som om eleven hade en motsägelsefull syn på diagnosen i den aspekten att eleven inte ville se hela problematiken. En annan av eleverna såg sin dyslexi placerad i ett specifikt sammanhang där eleven såg den som användbar i skolan men annars ganska ointressant. De andra två eleverna tolkades som elever som såg diagnosen som en del av sig själv.
Det är viktigt att pedagogerna är medvetna om att elever med dyslexi riskerar att förlora självkänslan inför studierna. För eleven är det viktigt att tidigt få kunskap om sin dyslexi och acceptera den och därmed få möjlighet att finna fungerande strategier (Fouganthine, 2012). Det framkom i studien att det fanns pedagoger som såg dyslexi som någon annans problem att hantera. Gustafsson (2009) resonerar om betydelsen av en diagnos som en funktionsdiagnos där elevens styrkor och svårigheter blir tydliggjorda för eleven, föräldrar och lärare. På så sätt kan diagnosen få en pedagogisk funktion, vilket skulle gynna alla. Han menar också att debatten om diagnosens vara eller inte vara inte är det viktiga utan att alla barn ska bemötas med respekt och få stöd vid behov.
44
Eleverna i studien tyckte det var viktigt att få en diagnos så att utredningen kunde berätta om deras styrkor och svagheter, vilket gav dem en förståelse för problematiken i förhållande till skolan, kamrater och studier. Det gav dem självförtroende inför de fortsatta studierna och det blev begripligt, hanterbart och meningsfullt för dem, vilket Antonovsky beskriver som en viktig faktor om en individ ska må bra (Jacobsson, 2008). Även specialpedagogerna i studien såg fördelar med en bra genomförd diagnostisk utredning som kunde beskriva elevens friskfaktorer samt de svagheter som behövdes stärkas, vilket blev ett verktyg för dem i deras salutogena arbete att stärka elevens självförtroende och se möjligheter. De ansåg dock inte att diagnosen i sig hade någon betydelse för deras arbete. I skolan ska inte en ställd diagnos ha någon betydelse för det pedagogiska arbetet utan man ska se till hela lärmiljön och anpassa den till elevens förutsättningar. Det finns således ett dilemma att elever ser fördelar med medicinsk diagnos när skolans stödåtgärder ska grundas på pedagogiska samtal; det relationella perspektivet, och inte på diagnoser. En svårighet blir det även när eleven ska gå vidare till högre studier där det krävs diagnos för att få rätt till hjälpmedel.
Skolans ansvar
Gymnasieskolorna i studien verkade sköta sitt uppdrag på ett bra sätt med de elever som de lyckats fånga in och ge stöd. Hur många elever som inte upptäcktes fanns det av naturliga skäl inga uppgifter på, men om man hänvisar till den problematik som fanns på Komvux är det troligt att alla inte fångas upp på gymnasiet heller. Specialpedagogen på Komvux var frågande inför elever som under hela sin skoltid inte fått tillräcklig hjälp med sina studier, vilket tyder på brister även i gymnasieskolans uppmärksamhet. Det som verkade mindre bra var grundskolornas förhållningssätt till elever med läs- och skrivsvårigheter. Det krävs lärare som förstår behoven och svårigheterna med läs- och skrivinlärning om eleverna ska ha möjlighet att utvecklas och ansvaret ligger på arbetsgivaren (Bell et al., 2014). Eleverna uppfattade att grundskolan brast i stöd och uppmärksamhet för dyslektiska problem, vilket också framkom i Fouganthines (2012) studie. De upplevde att elever med mer explicita problem fick all uppmärksamhet. Skolan har ett ansvar att hitta elever med svårigheter om de ska få en möjlighet att utvecklas optimalt enligt Brunes (Alexandersson, 2009). Det som också framkom var att det stöd en av eleverna fått trots allt inte varit tillräckligt och att eleven inte delgetts problematiken. Taube (1988) menar att elevernas misslyckande tär på hennes självkänsla, vilket framkom även i Undheims (2003), Ingessons (2007) och Fouganthines (2012) studier. En låg självkänsla kan bli en konsekvens när inte skolan tar sitt ansvar, vilket specialpedagogen på Komvux såg tydliga tecken på.
45
Särskilt stöd
Skolorna erbjöd stöd med små variationer och de flesta elever var relativt nöjda med hjälpen de fick i studien. Dyslektiska problem kan yttra sig på olika sätt vilket ibland försvårar skolans möjlighet att sätta in rätt hjälpmedel. Det verkar handla om resurser och tillgänglighet som styr stödets utformning. En av eleverna beklagade sig över ett misslyckat nationellt prov på grund av att skolan inte hade sett till att eleven fick muntlig uppläsning och förklaring av uppgiften hen hade framför sig trots att det stod tydligt i diagnosen vilket behov eleven hade. En annan av eleverna hade behov av extratid med läraren men det var svårt att få till på grund av klassens storlek. Andra elever hade tidigare hittat egna strategier för att tillgodogöra sig undervisning och tog gärna hjälp av bland annat videopubliceringsverktyget Youtube där lärare publicerade lektioner.
Specialpedagogerna avgjorde tillsammans med eleverna hur ofta de skulle träffas och vilken typ av stöd de hade mest behov av. Alla gymnasieelever i studien fick en lånedator med stödprogram inlagda tillgängliga för alla under utbildningstiden. Ett av dilemma med det kunde vara att elever med dyslektiska problem blev osynliga vilket skulle kunna leda till att de inte fick specifik hjälp för sin problematik.
Attityder
Det var tydligt att föreställningen om dyslektiker som mindre intelligenta elever levde kvar trots all kunskap om fenomenet idag. Specialpedagogerna menade att det främst var eleverna själva som hade den synen på sin funktionsnedsättning. Eleverna lever i ett socialt och kulturellt sammanhang där attityder och föreställningar utvecklas och förändras. Diagnosen ses som en avvikelse från normalitet vilket gör dessa elever utsatta för andras okunskap och oförståelse inför fenomenet. Förändring av attityder är en långsam process, vilket blev tydligt i studien, men nödvändig om elever inte ska känna sig avvikande i samhället (Hjörne & Säljö, 2013). Specialpedagogerna i studien menade att attityderna gentemot dyslexi hade blivit bättre med åren men att det fortfarande existerade negativa. Hjörne & Säljö (2013) menar att kategorisering av individer sker i skolans värld där sociala identiteter skapas och vidmakthålls genom diagnosen och mötet med andra individer, vilket gör att individen bemöts utifrån sin diagnos. Bemötandet formar individens uppfattning om sig själv och enligt Zetterqvist Nelson (1998) riskerar elever med en diagnos via omgivningens bemötande att se sig själva som en sjukdom.
46
Specialpedagogiska implikationer
Normalitet och avvikelse är ett dilemma som finns närvarande till och från under många barns uppväxt och ibland skapar det problem i skolan. Barn med dyslektiska problem kan riskera utanförskap och mobbing av andra elever trots att dyslexi är en ganska välkänd funktionsnedsättning (Gustafsson, 2009). Specialpedagoger och övriga aktörer i skolan måste arbete förebyggande med detta. Det är viktigt att eleverna inkluderas i lärmiljön för att motverka utanförskap (Nilholm, 2012; Skolverket, 2014). Enligt specialpedagogerna i studien tycks dyslektiker ha goda förutsättningar att klara sin skolgång väl delvis tack vare de nya tekniska hjälpmedel som finns. Att många skolor på gymnasiet idag har lånedatorer till eleverna kan ha motsatta funktioner, dels att alla har tillgång till hjälpmedel tack vare skollicenser, vilket blir inkluderande i en aspekt, dels att elever i behov av stöd osynliggörs och att de blir utelämnade till sig själva och inte får rätt specialpedagogiskt stöd. Specialpedagogerna och skolans aktörer har ett ansvar att fylla där. Här kan man diskutera om särskilt stöd och diagnos fyller en funktion för dessa elever, men det som framkom i studien är att eleverna tyckte det var viktigt att få en diagnos för att få en förklaring på sina problem. Det blir i det ljuset viktigt att ta eleven på allvar och ge dem tid och möjlighet att förstå diagnosen och acceptera den, vilket tidigare forskning har visat (Ingesson, 2007; Fouganthine, 2012). Eleven riskerar annars en negativ identitet som dummare än andra, vilket specialpedagoger och övriga aktörer måste vara medvetna om i bemötandet (Undheim, 2003).
Om man ser till studiens resultat verkade det som en del av eleverna trots goda föresatser ändå inte lyckades få den hjälp de har behov av vilket kan ses som ett misslyckande av skolan. Om man vill att elever med dyslexi ska få samma möjlighet som andra elever bör skolan upptäcka dem redan i ett tidigt stadie för att rätt hjälp ska kunna ges. Diagnosen som ett pedagogiskt verktyg kan hjälpa elever med problematik menar Fouganthine (2012). Det är i sådana fall viktigt att diagnosen ställs på ett noggrant sätt så den kan få den funktionen, vilket inte alltid tycks vara fallet, enligt en specialpedagog. Bättre verktyg måste till och här har specialpedagogen ett stort ansvar för att delge lärarna kunskap i verksamheten. Det verkar inte finnas tid till läs- och skrivträning för de elever som har dyslexi utan det ligger på eleverna och deras föräldrar. Elever som upptäcks som dyslektiker har ofta en låg självkänsla och dåligt självförtroende inför studier och har behov av stöttning i sitt lärande för att senare kunna gå in i vuxenlivet med en tro på sig själv och framtiden. Enligt det psykosociala perspektivet behöver individen ha en positiv tro på framtiden för att en god utveckling av jaget ska ta form och en positiv identitet ska formas (Undheim, 2003; Ingesson, 2007; Havnesköld & Mothander, 2009;
47
Fouganthine, 2012). Här kan specialpedagoger spela en central roll för eleven i skolan. Det finns behov av samtal med eleven och en förståelse från lärarnas sida i hur dyslexi påverkar elevens förhållande till studier. Det är stora individuella skillnader mellan de som har fått diagnosen dyslexi vilket måste bemötas.
Det tycks vara svårt att upptäcka dyslexi hos elever med annat modersmål idag något som det borde satsas mer på. Skolan står inför stora förändringar med fler mångkulturella klasser och skolor som ställer andra krav än tidigare. Där kan finnas andra värderingar och syn på utredningar eller diagnoser som man måste ta hänsyn till vilket försvårar elevhälsans arbete på olika sätt. Skolan har ett ansvar för att alla elever lär sig att läsa och skriva och att elever med någon form av funktionsnedsättning får den hjälp den behöver för att utvecklas. Det blir viktigt