Lill-Zlatan och morbror Raring av Pija Lindenbaum

Denna bok står visserligen listad som en kategori 2 (kärnfamilj) i kodschemat, då det inte någonstans i texten framkommer att två utav bi-personerna är homosexuella och dessutom i ett förhållande. Dock vet jag att efter att ha läst en intervju med författaren Pija Lindenbaum44 att karaktären morbror Tommy/Raring är homosexuell, så jag

43 _{Erik Sjölin 2006. Få homobilder i barnböckernas värld, Stockholms Fria Tidning} 44

väljer ändå att analysera denna i syftet att man som medveten pedagog skulle kunna använda den som underlag för diskussion kring homosexualitet vid högläsning.

Det första som slår mig är hur många stereotyper kring den homosexuella mannen som morbror Tommy uppfyller – han har sina rosa solglasögon, ringar i båda öronen, färgglada skjortor, älskar sushi, opera, kallar folk för ”raringar” och arbetar som frisör. Dessutom är han inget bra på fotboll, konstaterar bokens huvudperson Ella. Men lika mycket av en stereotyp som Tommy är, lika lite är hans pojkvän Steve. Han ser precis lika tråkig ut som Ellas tre andra morbröder, gråter inte när han ser på sorgliga filmer (vilket kan tolkas som ett typiskt ”macho” drag) och är både duktig på fotboll samt på att simma.

Faktum är att Pija Lindenbaum har lyckats att på ett subtilt sätt illustrera den heterogenitet som existerar inom den homosexuella minoriteten och om så skulle vara fallet, gett oss en karaktär att falla tillbaka på, om någon elev skulle ifrågasätta morbror Tommys utseende eller specifika intressen. Dessutom bäddar det för en intressant diskussion kring vad man egentligen kan utläsa om en person, genom att se på hur de valt att klä sig. Har barnen i klassen olika intressen, och kan man se det på deras kläder?

Eftersom handlingens fokus ligger på Ellas svartsjuka på Steve, för att hon nu inte får ha morbror Tommy för sig själv, så beskrivs egentligen inte dessa två mäns relation ingående. De skulle ha kunnat vara vänner, eftersom inget annat egentligen antyds i texten.

”Men en dag sitter det nån i Tommys kök när jag kommer dit. […] Och när vi går hänger han bara med.

- Ska du inte gå hem? säjer jag. Men det verkar inte så.”45

Så introduceras Steve och någon närmare beskrivning av hans roll i morbror Tommys liv kommer aldrig. Pija Lindenbaum menar att homosexualitet oftast skall problematiseras och hon ville inte göra det, utan snarare neutralisera.46 Det faktum att hon har valt att inte gå in närmare på det som skiljer ett homosexuellt förhållande från ett heterosexuellt förhållande (vilket man mer ingående diskuterar i Malins mamma

gifter sig med Lisa, där det bland annat beskrivs hur en av kvinnorna blivit

45 _{Lindenbaum, Pija 2006. Lill-Zlatan och morbror raring. s. 8} 46

inseminerad) ser jag som något positivt. Hon lyckas få med homosexuella karaktärer i sin historia utan att göra den till just den typ av bok som Ulrika Larsson skulle tveka att publicera på grund av sin överpedagogiska ton.

Precis som det beskrevs tidigare i arbetet så bör man fokusera på likheter mellan människor och deras förhållanden, för att kunna underlätta identifiering mellan individer oavsett sexualitet. Tommy och Steves relation skiljer sig inte märkbart från den relation som barnens egna föräldrar eller äldre syskon har med sina respektive.

4.2.2 Fjärde klass: en berättelse om papegojan ”Kråkan” av Elisabeth Högström

Fjärde klass: en berättelse om papegojan ”Kråkan” fokuserar största delen av sin handling kring rullstolsbundne pojken Viktor (Vicke) och hans nya klasskompis Hampus. När Vickes karaktär introduceras av fröken i sin frånvaro, berättar hon att det skall komma en ny elev till klassen och att denne är rullstolsbunden, vilket innebär, i detta fall, att han ackompanjeras av en servicehund.

”Hunden kan också ta fram saker ur skåpet eller dra ut byrålådor och mycket annat. Fröken sa att hunden måste få vara med i skolan och hjälpa pojken.”47

Ingen i klassen har vid detta tillfälle ytterliggare frågor kring den nya eleven, utan alla gläds åt att en ny elev skall komma. När Vicke, och hans pappa, sedan själva dyker upp får de också berätta om Vickes handikapp och Vicke betonar att ”jag kan göra allt som ni andra kan, nästan”. Sedan kör han runt i klassrummet med sin rullstol (eller en permobil, som vi får förklarat för oss att det egentligen är) för att visa hur lätt han kan förflytta sig.

Till skillnad från de första barnböckerna där människor med handikapp förekom, som först och främst fick dessa individer samt deras familjer att framstå som misslyckade och någon man skulle tycka synd om48, så är Vickes möjligheter att klara

47 _{Högström, Elisabeth 2006. Fjärdeklass – en berättelse om papegojan ”Kråkan”. s. 9} 48

av det som andra barn klarar av, samt människors önskan att inkludera honom i alla typer av aktiviteter, ett genomgående tema.

Man får också känslan av att Vicke själv har ett stort självförtroende, sitt handikapp till trots. Han påpekar bland annat, när någon frågar om namnet på hans servicehund (Calina) att den är döpt efter en känd fotbollsdomare, och att det är synd att inte han själv kan spela för ”då skulle jag nog bli proffs.”. Det framkommer naturligtvis situationer där Vicke tvekar inför en uppgift, men detta är snabbt övergående och någon djupare diskussion kring hans tvekan uppkommer aldrig.

Ett exempel på just en sådan situation är när killarna i klassen skall träna fotboll och Vicke har följt med, tillsammans med sin servicehund. Tränaren skiner upp och säger att det är bra att laget blir förstärkt med nya spelare. Vicke däremot är inte direkt säker på vad det är som denne egentligen menar och förklarar:

”Min högsta önskan har alltid varit att kunna spela fotboll, men jag kan varken stå eller gå, så därför har jag alltid Calina med mig. Han är min servicehund och tack vare honom kan jag göra många saker som jag inte skulle klara annars.”49

Tränaren verkar inte se detta som något som helst problem utan föreslår då att Vicke och Calina tillsammans kan agera målvakt. Vicke är sedan direkt med på noterna och gör bra ifrån sig. Så bra att han och hans hund får stå i mål vid nästa match och än en gång så är det ingen som ifrågasätter det faktum att en hund vistas på planen, tillsammans med de andra spelarna. Överhuvudtaget så är det en ganska okomplicerad tillvaro som beskrivs. Efter matchen så samlas de båda lagen för att dricka saft och äta bullar och det är inte någon som frågar om Vickes rullstol eller påpekar något bakom hans rygg.

Boken visar flera gånger på hur Vicke inte alls behöver stå utanför de aktiviteter som de andra barnen deltar i, för enbart genom att ändra förutsättningar/regler så kan alla vara med, och alla kan tillföra något med sina unika kunskaper och kvalitéer. Hans omgivning visar på uppfinningsrikedom och när Vickes kompisar skall spela ishockey så får Vicke vara med och sköta pausmusiken. Calina ”sjunger med” och alla finner

49

det otroligt roligt, och ger henne applåder då hon springer ut på isen efter matchens slut.

I början av vårterminen skall Vicke genomgå en operation i Malmö. Han berättar detta för sina klasskamrater precis innan jullovet och en beskrivning av varför operationen skall genomföras ges till oss läsare. Vicke säger att han inte alls är skraj för ”jag har ju gjort det fem gånger förut och varje gång har jag blivit bättre”. Två dagar innan skolan skall börja efter jullovet så åker Vicke iväg till Malmö för att opereras, och när terminen början ritar alla i klassen teckningar och skriver brev till honom. Hans kompis Hampus åker och hälsar på sina morföräldrar och med sig har han sin nya snowboard. Det slutar dock med att Hampus trillar och skadar sig så pass att ambulansen måste komma.

”I ambulansen fick Hampus en spruta mot smärtan i foten. På lasarettet röntgades han. Läkaren visade röntgenbilden för Hampus och berättade att han haft tur för benet var inte av. Med det hade vridits och man måste vrida tillbaka benet och gipsa det. Sedan skulle Hampus få ligga med benet i sträck i en vecka.”50

Precis som Vickes förklaring av varför han inte kan spela fotboll samt beskrivningen av Vickes stundande operation, där det förklaras att ”hans ben skall göras rakare då det nu ser ut som ett C”, så känns detta väldigt pedagogiskt. Hela boken ger mig känslan av att detta är en vuxens människas försök att på ett bra och politiskt korrekt sätt förklara hur vardagen kan te sig för en person med funktionsnedsättning. Problemet i detta fall är historien upplevs osammanhängande och problematiken i Vickes vardag är så gott som obefintlig. Istället får vi som läsare ta del av en slags utopi där alla är glada och trevliga, jämt och ständigt och där alla förslag följs av ”det tyckte alla var en bra idé.”. Sociala komplikationer existerar inte och barnen är varken speciellt busiga eller fantasifulla.

Ett års tid skall klämmas in på ett litet antal sidor och det ges inte så mycket tid till att gå djupare in på vad som händer eller vad de olika karaktärerna känner inför diverse situationer (som dessutom inte är särskilt roliga, snarare lärorika). Efter det att Hampus fått gipsat sitt ben så visar det sig att Vicke har fått åka till sitt hemlasarett för att vila upp sig efter sin operation, och de två hamnar i samma sjukrum. Detta följs av ”tiden på lasarettet gick fort och snart kom den dag då pojkarna fick åka hem.”

50

Återigen så tycker jag att själva historien saknar djup och som läsare kastas jag från en situation till en annan. Helt plötsligt är det vår och dags för friluftsdag. Fröken undrar om det finns något förslag på vad klassen kan göra och Hampus utbrister att ”vi kan väl bjuda hit klass 4 från Granviken!”. Självklart tyckte alla att detta var ett bra förslag och tillsammans har de två klasserna en trevlig dag med tipsrunda och korvgrillning. Detta följs av en beskrivning av hur fröken berättar om och visar upp bilder från sin resa till Afrika. Här får vi ta del av ytterliggare lite matnyttig information som t.ex. att kokosnötterna är så tunga att man kan dö om en av dem trillar ner och träffar en i huvudet.

Jag kan så här i efterhand egentligen inte säga exakt vad jag fick ut av att läsa boken. Den känns verkligen precis som en sådan bok som Ulrica Nilsson från Normal Förlag beskriver; en överpedagogisk bok som inte intresserar barn. På ett sätt känns denna bok mer som en faktabok än en skönlitterär sådan, då någon egentlig historia inte upplevs existera (så tillvida att ett mål skall uppnås, eller att ett mysterium skall lösas), utan att det snarare rör sig om osammanhängande situationer vars enda syfte är att illustrera hur lätt Vicke kan medverka vid dessa, trots det faktum att han sitter i rullstol.

4.2.3 Med polisen i hälarna av Bengt Ingelstam

Denna femte bok i serien om Myran och Matte handlar om hur dessa två flyr undan polisen, och gömmer sig i skogen, i hopp om att Myran skall få stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj, då de blivit utvisade till Kosovo.

Myran beskrivs som en liten invandrartjej med svart hår och hennes kompis Matte påpekar flera gånger att hon är både modig och stark. Jag får ända från första början ett positivt intryck av Myran, som rymt till sin vän i hopp om att hennes familj skall få stanna i Sverige. Hon är lojal och tvekar inte att försätta sig själv i fara för att rädda sin vän, vilket jag ser bevis på flera gånger under historiens gång.

Flera intressanta frågor kommer upp när jag läser denna bok, bland annat den om vad som egentligen är att vara svensk och hur man som invandrare kan bli svensk.

”Till mjölken äter de några trasiga och kalla skivor blodpudding, som Myran tagit i matis. Konstigt nog börjar hon gilla blodpudding.

- Tänk om jag blir svensk, säger hon. Matte tror inte att den risken är så stor.”51

Hur skall man egentligen vara för att vara svensk? Finns det vissa regler kring hur man skall bete sig, vad man skall tycka om och inte tycka om? Måste man gilla

blodpudding? Kanske kan man genom att samtala med barnen kring deras egna åsikter

och intressen visa på den stora spriding som finns även inom en så liten grupp människor, och därmed peka på hur svårt det då skulle vara att finna gemensamma nämnare för hela den svenska populationen. Möjligtvis finns det barn som har mer gemensamt med Myran, än med svenska Matte och är då inte detta ett bra bevis för att utseende/ursprung inte spelar någon som helst roll?

Den andra frågan som väcks efter det att jag har läst citatet ovan är huruvida det är OK att vilja bo i Sverige, utan att kalla sig själv för svensk. Måste man vilja bli svensk? Användandet av ordet ”risk” i detta sammanhang indikerar att svenskhet inte är något mål man vill uppnå. Ofta kan man höra kommentarer från människor som irriterar sig på invandrare som flyttat till Sverige men som inte anammar svenska seder och bruk. Jag har även själv mött elever som undrar varför inte människor som invandrat gör ”som alla andra”. Diskussion kring hur eleverna själv velat att deras vardag sett ut, om de tvingats flytta utomlands, kan förhoppningvis ännu en gång väcka förståelse för den situation som inte bara fiktiva Myran utan många barn i vårt samhälle befinner sig i. Skulle inte de också vilja fortsätta fira midsommar, lyssna på svensk musik eller tala svenska med sina svenska kompisar? Många barn som invandrar med sina familjer förväntas anpassa sig till ett nytt samhälle, fastän kanske alla de traditioner, seder, musik och diverse andra ting från hemlandet är något som bringar dem en känsla av välmående.

51

Något annat som jag anser att Bengt Ingelstam lyfter fram på ett bra och humoristiskt sätt är de språkliga barriärer som ibland kan uppstå i konversationer, i detta fall, mellan svenskar och invandrare.

”Myran ser besviken ut. Inga blåbär, inga lingon, inga hallon.

- Men det finns massor av skott, tröstar Matte. Många skott är ätliga på försommaren. Myran stirrar häpet på honom.

- Skott! Patroner! Nej, Matte, inte någon årstid kan man äta patroner.”52

”Vad äter man i djungeln?

- Uhm, stönar Matte, som mår illa. Frukt kanske… och tjocka larver. - Larver? säger Myran. Som Patrik. Kajsa och Patrik larvade sig.”53

Genom att visa på hur finurligt men även underligt som det svenska språket är, kan man som pedagog göra barn mer uppmärksamma på hur svårt det ibland kan vara att förstå, även de för dem enkla och självklara uttrycken. Det finns mängder av exempel på ord och fraser som kan vara besvärliga för invandrare (t.o.m. för människor med svenska som modersmål). Genom att diskutera detta tillsammans med elever kan man förhoppningsvis undvika situationer i framtiden då dessa avfärdar en annan individ som ”korkad” eller ”ointelligent”, för att det uppstår ett missförstånd p.g.a. brister i ordförråd eller kontextuella erfarenheter. Jag upplever dessutom inte att Myran på något sätt framställs som korkad för att hon inte alltid finner rätt ord, eller använder sig av rätt ordföljd, då hon genom hela boken visar på stor uppfinningsrikedom och mod, trots sin ringa ålder – 6 år gammal.