Jag inledde min litteratursökning med sökord som: boendepersonal, utvisningshotade, KASAM, ensamkommande, organisationsteori och deras engelska motsvarigheter i databaserna GUNDA, GUPEA, LIBRIS, Social Services Abstracts och Google Scholar. Jag har också tittat på referensförteckningarna i den litteratur jag har hittat eller redan haft för att få nya idéer om ytterligare litteratur som kunde bli relevant för min undersökning. Det som var mest relevant för min studie presenterades under rubriken tidigare forskning. En del av den litteraturen som hittades används som teoretisk utgångspunkt. Detta tillsammans med tips av min handledare gav mig material som presenteras i min studie.
6. Resultat
Det material som är av relevans för de frågeställningarna som presenterades tidigare och studiens syfte har nedan kategoriserats under KASAM`s tre övergripande teman: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Dessutom har jag utifrån min teoretiska referensram också lagt in kategorier organisationskultur och ledarskap i resultat. Varje kategori inleds med ett citat från en av mina intervjupersoner, för att förtydliggöra det som kommer att presenteras i texten.
6.1. BEGRIPLIGHET
Om arbetsstrukturen är tämligen förutsägbar förstärks känslan av begriplighet hos arbetaren. Vad beträffar den empirin i min studie som framkommer kring begreppet kunde olika återkommande kategori utläsas när kodning av materialet genomfördes.
De tre kategorierna är : tydlig bild av uppdraget och vad ungdomarna i den utsatta
situationen behöver hjälp med, att förstå sin roll - utifrån möjligheterna man har i arbetet med utvisningshotade och att förstå att ungdomarna har ett liv även efter utvisning.
6.1.1. TYDLIG BILD AV UPPDRAGET
” Vi har varit ganska länge med boendet och vi har en klar bild av det vad ungdomarna behöver hjälp med!”- säger IP7.
Alla mina intervjupersoner upplever att de har en tydlig bild av sitt uppdrag . Deras uppfattning är att motivationsarbete med utvisningshotade är en väldigt viktigt del av
uppdraget. IP1 anser att hela personalgruppen har förståelse för ungdomarnas situation och är medvetna om att ungdomarna behöver ”här och nu” hjälp, att överleva dagen. Hon vidare påstår att hon och hennes kollegor upplever att ungdomarna som får avslag befinner sig i kaos. De finns mycket oro och ångest kring asylprocessen samt kring familjen och anhöriga i hemlandet. De vet inte vad framtiden innebär. Detta uppfattas av IP1 som en svår del av arbetet.
IP2 säger att hon och hennes arbetskamrater har en tydlig bild av vad ungdomarna behöver hjälp med och att det handlar mycket om praktisk hjälp samt att utrusta ungdomarna med avslag för tillbakaresa till hemlandet eller ett annat land inom EU. Vidare säger hon att man finns alltid där ungdomarna är för att kunna se deras individuella behov, att kunna skapa en struktur runt ungdomen samt att skapa utrymme för samtal med ungdomar som behöver mycket hjälp.
Samma intervjuperson har nämnt något som finns i alla mina intervjuer, erfarenhet av arbetet med målgruppen som skapar förutsättningar att ha en klar bild av vad ungdomarna behöver hjälp med.
IP4 påstår att boende har funnits länge och att arbete med alla ungdomar som har varit placerade på boendet har skapat en tydlig bild av uppdraget. Han säger att det är viktigt för ungdomar som har fått negativt beslut att vara kvar i en känd miljö med kända människor runt sig. De är redan utsatta med tanke på att de inte får stanna i Sverige och att de kommer att vara kvar i landet med det beslutet några månader till.
IP5 pratar också om situationen som utvisningshotade hamnar i. Tydlig bild av vilket behov har de utvisningshotade ger en möjlighet att hjälpa ungdomarna genom att engagera sig lite mer och ge ungdomarna verktyg att hantera den svåra situationen.
IP8 är på samma spår och anser att ungdomarna med det negativa beslutet lever i ovisshet och att han och hans arbetskamrater har en mycket tydligare bild av vad ungdomarna behöver hjälp med idag än för några år sedan när man började arbeta med målgruppen. Den
uppfattningen delar också IP6 som säger att det är självklart för personalgruppen på hennes boende att placerade ungdomar kan få PUT men också ett beslut som betyder att de måste tillbaka till urspungsland. Enligt henne är det här en del av arbetet och alla som arbetar med utvisningshotade vet att det är svårt att hitta motivationsstrategier och att det tar mycket energi.
” Det handlar mycket om den ungdomens reaktion och behov, det finns mycket under tiden att arbeta med…det gäller att få med ungdomen och göra planeringen utifrån -hur ska vi arbeta nu när vi vet att du ska tillbaka?”- säger IP3.
IP7 tycker att motivationsarbetet diskuteras oavsett om ungdomarna som inte är motiverade finns i huset eller inte.
”Vi diskuterar om hur ungdomarna i en svår situation stödjas, det blir funderingar om de kommer att sticka härifrån, tappa livshoppet…men vi som arbetar med dem visste redan från början att vi kommer att hamna i de här situationerna...”- säger IP7.
IP6 anser att det kan vara viktigast av allt att anställda på boendet har en kunskap om hur man kan förmedla hopp. Som personal ska man ge hopp genom att förmedla ett lugn och en trygghet att de kommer att klara situationen trots beslutet.
IP5 anser att personal som förstår ungdomarnas situation förmedlar ofta till ungdomarna att det är viktigt att fortsätta gå till skolan, träna på fritiden. Man måste försöka att motivera de ungdomarna, att ge ungdomen en liten gnutta hopp.
”Om de är kvar i Sverige så blir det bra att de lär sig svenska, om de blir utvisade då är det också bra att man går i skolan…de har ett liv att leva, man kan inte göra ingenting under en
Samma resonemang har IP8 som säger att det finns alltid något positivt hos ungdomen, någon resurs eller kunskap som man måste som personal identifiera.
” Där finns en ingång, en motivationskälla….en bra fotbollsspelare eller konstnär har möjlighet att komma tillbaka till Sverige och söka arbetstillstånd om ett eller två år….”
- säger IP8.
Mina intervjupersoner påstår att uppdraget är att vara stöd i själva processen och att hjälpa ungdomarna att stå ut med själva asylprocessen som kan för vissa ungdomar vara ganska svår. IP4 säger att han och hans kollegor på boendet har lärt sig under alla dessa år att man inte kan hjälpa alla ungdomar med allt som behövs och att det är nödvändigt att ha ungdomarna med olika beslut placerade på samma boende. Han påstår att uppdraget är att motivera ungdomarna med det negativa beslutet att fortsätta leva ett normalt liv, gå till skolan och fortsätta med sina fritidsaktiviteter. Ett viktigt uppdrag också är att förberreda ungdomarna att flytta tillbaka. Enligt IP6 uppdraget är att se individuella behov samt förstå att avslagsungdomarna reagerar när andra på boendet får uppehållstillstånd. Hon tycker att uppdraget är att vara där för ungdomar och ha kunskap om vad kan hända senare och hur processen ser ut för de som kommer att utvisas.
Att hjälpa ungdomarna att upprätthålla vardag är ett svårt uppdrag, menar IP1. Uppdraget är klart definierat och hela personalgruppen förstår det, men det kan bli svårt ibland eftersom utvisningshotade ungdomar kan bli mer krävande på grund av sin situation. Enligt IP1 det kan bli ett svårt uppdrag att motivera ungdomarna att fortsätta med integrationsarbetet när
ungdomarna får negativt beslut.
”Ibland tar vissa ungdomar mer energi just pga att man har svårt att hitta
motivationsstrategi”- anser IP1.
Uppdraget är självklart också för IP2 och hon säger att det kan bli svårt ibland att arbeta med hela gruppen, både med ungdomar som har fått PUT och med negativt beslut, men att tidiga insatser runt ungdomen som ska utvisas kan göra att ungdomen känner sig trygg och ser en framtid efter utvisning på ett mer positivt sätt. Hon anser att uppdraget är att på ett strukturerat sätt skapa utrymme för samtal med ungdomen, där både kontaktpersonen och någon från ledningen är inblandade. Uppdraget är att vara tydlig, påstår hon, och informera om processen och möjligheter under perioden och involvera socialtjänsten och andra externa aktörer så mycket som möjligt.
Om det som är svårt när ungdomarna får besked om utvisning pratar IP5 som påstår att uppdraget att ge allmänt stöd i vardagen är självklart för han, men att faktum att de är utsatta
6.1.2. ATT FÖRSTÅ SIN ROLL
”Ungdomarna förstår att vi inte kan påverka beslut från Migrationsverket. Det är vi väldigt tydliga med från början…och vi fortsätter att påminna de om det…” - säger IP7.
Min intervjuperson IP7 påpekar att det är viktigt för henne och hennes kollegor att återföra sig till uppdraget och förstå sin roll. Hon påminner om det att hon inte gör något mer än hon kan göra inom de ramarna som finns för uppdraget och utifrån sin roll. En del av arbetet med ungdomarna är att lära de vilka aktörer finns under asylprocessen. Det är viktigt att kunna förmedla till ungdomarna för att de ska förstå och se tydligt vilken roll och uppdrag har godemän, socialtjänsten, Migrationsverket och andra aktörer. Att förstå sin roll är något som nämns av alla intervjuade i min studie. IP2 påpekar att hon känner att hon kan hjälpa
ungdomar bara utifrån den rollen hon har.
” Det är viktigt för mig att jag inte kliver över och tar en annan roll” - säger IP2.
Hon påstår att det händer ibland att ungdomarna inte förstår vilken roll hon och hennes arbetskamrater har. Till exempel att ungdomarna tror om de gör något så kommer det att resultera i att beslut av Migrationsverket ändras.
”Därför är det viktigt att påminna ungdomar om vårt uppdrag och våra roller…Samtidigt vet vi att man kan i vissa situationer påverka i samspel med andra aktörer.”- säger IP2.
Att ha med sig kunskap om sin roll och veta hur mycket man kan och får göra är något som IP6 pratar om. Hon säger att personal måste förmedla ett lugn och en trygghet för att
ungdomarna ska kunna klara situationen. När personal på boendet tycker att något är svårt så för man över det till ungdomarna. Samtidigt måste man samarbeta med skolan och andra aktörer och informera de om hur mycket vi kan och får göra utifrån den rollen vi har. Enligt IP5 personal på boendet förstår sin roll och är alltid nära ungdomar som mår dåligt. Man har alltid förståelse för de som befinner sig i en utsatt situation och personal på boendet kan ge lite mer till de ungdomarna. Men om man inser att man inte kan ge det stödet som behövs då har man BUP som en resurs som kommer att användas. Det ingår i personalens roll också, enligt IP5, att förstå ungdomarnas frustration vid motgångar och att våra professionell och förstå att det inte är personal de är arga på. Om sin roll som den som arbetar med
utvisningshotade ungdomar säger IP3:
” Jag ska uppmuntra ungdomar att tänka mer positivt, jag kan stå för tryggheten att det kan gå bra…” – säger IP3.
Vidare menar hon att hennes arbete inte är att tycka synd om ungdomen utan att hjälpa denne att härbärgera sin situation. Att hjälpa de att tänka positivt om de inte ser det som positivt. Hon säger också att det är viktigt för henne att engagera sig i varje ungdom, inte bara arbetsmässigt utan känslomässigt också- fast på ett professionellt sätt.
6.1.3. ETT LIV ÄVEN EFTER UTVISNINGEN
”Jag kan se det positiva även om det inte alltid är så…Man behöver inte se det som en katastrof när en ungdom utvisas, livet fortsätter…de ungdomarna är så duktiga att de kan klara sig i ett annat land och hemlandet också…” – säger IP3.
IP1 påstår att man måste avsätta mer tid för att prata om de som fick utvisningsbeslut. Arbetet är väldigt krävande. IP3 håller med att arbete med ungdomar med negativt beslut är svårare men hon tycker att det positiva är att anställda på boendet vet från sin erfarenhet att det finns ett liv även efter utvisning. Här menar hon att de ungdomarna som får avslag är oftast driftiga och duktiga individer som har lyckats att ta sig över halva jordklotet. De tar med sig kunskap från Sverige som kommer att ge de större möjligheterna att klara sig i sitt hemland eller ett annat land inom Europa. De kan fortsätta med skolan som man påbörjade i Sverige eller arbeta med något man lärde sig under perioden. Hon påpekar att man som anställd måste förmedla till ungdomarna att det finns ett liv även hemma.
IP2 är på samma spår när hon säger att det är viktigt för personal att förstå att andra länder också har goda möjligheter att ta hand om dessa ungdomar och att utvisningen inte behöver vara så farligt som man tror. Hon påminner om några ungdomar som flyttade till ett annat land i Europa och säger att det gick bra för dem.
”Vi ska inte tro att vi är unika och mycket bättre än de andra…vi måste själva tro och ha med sig att ungdomen kommer att få det stödet den behöver där också” - påpekar IP2.
Lika positiv är IP4 som säger att man inte kan trolla bort faktum att de ungdomarna kommer att utvisas, men att man måste samtidigt förmedla till ungdomarna att de har ett liv att leva. IP6 är på samma spår när hon säger att det inte behöver vara så negativt och dramatiskt att man flyttar till ett annat land .
” Vi har en bild av att Sverige är himmelriket och att återvända till ett annat land är ett helvete… så behöver det inte vara…” – säger IP6.