En helt nödvändig ingrediens för att kunna utveckla kommunernas brottsförebyggande- och brottsofferstödjande verksamhet är att polisen på lokal nivå avsätter kvalificerade resurser som stödjer kommunerna i deras arbete.
Vi har ovan beskrivit betydelsen av att det finns kommunala specialister för att förebygga brott och stödja de drabbade. Men detta räcker inte;
polisen måste med sin polisroll stötta dessa experter för att de ska kunna lösa sina uppgifter. Enskilda poliser har befogenheter och auktoritet som ingen annan har i samhället och måste därför finnas och verka i samma områden där de kommunala specialisterna finns.
Vi bedömer därför att det ska finnas en kvalificerad polis i varje sådant område på 5 000 invånare för att stödja de kommunala experterna.
Viktiga uppgifter är att samverka med befolkningen, att bli känd av varje invånare och att känna till varje invånare; allt för att den statliga polisen ska kunna sägas ha förmåga att fullgöra sitt uppdrag i lokalsamhället.
Erfarenhetsmässigt tar det drygt ett år för den enskilde polisen att lära känna varje invånare och företagare i sitt område. Samtidigt ska veder-börande i normalfallet inte stanna kvar i området längre tid än fem år.
Allt för att inte i onödan utsättas för otillåten påverkan etc.
De arbetsuppgifter som ska utföras kan i huvudsak härledas i de skriv-ningar som citerats ovan från Genomförandekommittén. Vi bedömer dock att det förslag som lämnats beträffande att i varje kommun organi-sera ”en polisiär funktion som för lokalpolischefens räkning driver samverkan med kommunen och lokalsamhället i övrigt”, är otillräcklig och inte kommer att fungera. Bakgrunden är att svenska poliser aldrig kommer att acceptera att styras av en sådan rent administrativ funktion.
Erfarenhetsmässigt blir en sådan funktion isolerad och ställd utanför den polisiära gemenskapen, i vart fall om den börjar ställa krav på sina kolleger, och inte minst, följa upp dessa krav. Med den föreslagna modellen ligger det också i farans riktning att det i många kommuner endast blir denna ensamma funktion kvar som polis i hela kommunen.
Då är det bättre att redan från början klara ut att den polisresurs som ska finnas i varje kommun dimensioneras så att den kan skapa den
polisiära förmåga som behövs främst för att hjälpa kommunen att genomföra sitt eget brottsförebyggande arbete. Idag har vi lång erfaren-het av att om polisen är frånvarande så klarar inte aldrig så duktiga kom-munala brottsförebyggare att genomföra det lokala brottsförebyggande arbetet fullt ut. När den del som bara polisen kan och får jobba med, saknas, spricker helheten – otaliga statliga utredningar, rapporter, uppfölj-ningar och inspektioner under den senaste 20-årsperioden kan vittna om detta. Förhållandet mellan den statliga polisen och kommunerna har blivit varken hackat eller malet, bara fina ord på papper som ingen tar på allvar.
Sammantaget, för att klara av att förebygga brott i kommunerna eller att hjälpa de som drabbats av brott räcker det inte med de kommunala specialister som beskrivits ovan. Polisen måste med sin polisroll stötta dessa experter för att de ska kunna lösa sina uppgifter, inte minst vid allvarliga situationer. Enskilda poliser har befogenheter och auktoritet som ingen annan har i samhället och måste därför finnas och verka i samma områden där de kommunala specialisterna finns (se t.ex. ”Svensk Polis, Pusselbiten som inte passar in”, Wennström, 2014, beträffande de maktbefogenheter som lagts på enskilda poliser i vårt land).
Stiftelsen Tryggare Sverige bedömer att det måste finnas en kvalificerad polis i varje sådant område på 5 000 invånare för att stödja de kommunala experterna, för att samverka med befolkningen, för att bli känd av varje invånare och för att känna till varje invånare; allt för att den statliga polisen ska kunna sägas ha förmåga att fullgöra sitt uppdrag i lokal-samhället.
34
Ny ”säkerhetsorganisation”
Vår föreslagna organisation med sammanlagt cirka 6 000 professionella tjänstemän skapar en helt ny förmåga i kommunerna när det gäller att förebygga brott samt hjälpa, stödja och skydda de som drabbas, vilket gör att rättsstaten kan upprätthållas.
Den nya ”säkerhetsorganisationen”, bestående av totalt cirka 6 000 professionella poliser, kommunala brottsförebyggare och brottsoffer-stödjare som vi föreslår, svarar upp mot den senaste forskningen och det som kallas för ”den nya professionalismen”. Den största framgångs-faktorn är dock att det för första gången sedan förstatligandet av polisen 1965, skapas en reell förmåga att hantera brottsligheten, genom före-byggande arbete.
Vid sidan av tjänstemän inom polisen och kommunerna finns också andra resurser i lokalsamhället som har en viktig roll när det gäller att före-bygga brott och stödja de drabbade. Det gäller till exempel de säkerhets- och bevakningsföretag som redan idag utför ett viktigt situationellt arbete. Med den organisation vi föreslagit kommer det komplement som dessa företag utgör att kunna utnyttjas än mer effektivt i framtiden.
Några viktiga faktorer som gör att modellen har möjlighet att skapa fram-gång är bland annat följande:
• Polis och kommun tar ansvar för samma område (ansvars-tagande). En förutsättning för framgång är att såväl polis som kommun, i samverkan, sätter upp mätbara mål för det aktuella området och att dessa mål regelbundet följs upp (t.ex. Compstat eller Tryggare Sveriges modell för trygghetsmätningar).
• Ansvariga blir kända i området (legitimitet). En annan för-utsättning för ett framgångsrikt arbete är att både polissamord-naren och de kommunansvariga finns i området och blir kända av de som bor och verkar i området.
• Modellen är nyskapande (innovativ). Genom åren har åtskil-liga försök gjorts att införa närpolisverksamhet, områdespolis-verksamhet, kvarterspolisverksamhet etc., utan framgång. Vi föreslår nu istället en helt ny modell som inte konkurrerar med traditionell polisverksamhet. Dessutom får kommunerna
gen-om den nya säkerhetsorganisationen, helt nya möjligheter att hantera sitt brottsförebyggande och brottsofferstödjande upp-drag.
• Likartat arbete i hela landet (nationell sammanhållning).
Ytterligare en förutsättning för framgång är att modellen säker-ställer att den statliga polisen uppträder lika över hela landet när det handlar om att ta ett ansvar för kommunerna och dess in-vånare. Kommunledningarna får också för första gången veta vilka polisresurser som de kommer att få i sina respektive kom-muner (i dagsläget är vissa komkom-muner helt polistomma och ingen vet hur fördelningen av poliser ser ut i riket, eller varför den ser ut som den gör). Modellen blir lätt att utveckla eftersom den kommer att leda till många nya och intressanta erfarenheter som svensk polis aldrig varit i närheten av tidigare vad gäller att lära känna sina områden och invånarna, inklusive de som begår brott eller finns i riskzonen för att begå brott. Och, inte minst viktigt för de enskilda poliserna, att kunna få möjlighet att arbeta under stort eget ansvar. Modellen måste hållas ihop på nationell nivå beträffande metodutveckling, men samtidigt vara precis så lokal som kommer att krävas av den nya svenska polisen.
• Ger möjlighet att minska brottsligheten (unik kombina-tion). De senaste decenniernas forskning och beprövade erfar-enheter visar att det har varit svårt att få igång ett lokalt brotts-förebyggande arbete. Den föreslagna modellen med en ny säkerhetsorganisation bestående av 6 000 professionella tjänste-män är därför en förutsättning för att kommunerna ska ha för-måga att fullgöra sitt brottsförebyggande arbete. Samma resone-mang gäller för brottsofferstödet; det har nästan inte kommit igång alls trots att kraven finns i socialtjänstlagen sedan mer än tio år. Fortfarande förlitar sig kommunerna i princip uteslut-ande på ideella organisationer i form av brottsoffer- och kvinnojourer. Med vår satsning blir även stödet till brottsutsatta mer professionellt; kommunerna kan inte fortsätta att bara förlita sig på ideella eldsjälar.
• Kostnaderna blir synliga (transparens). En annan fördel är att det för första gången kommer att vara möjligt att se vad brottsligheten egentligen kostar kommunerna. Detta eftersom staten och kommunerna jobbar nära ihop med
brottsbekämp-36
ning, brottsutredning, brottsförebyggande verksamhet och stöd till de utsatta. Lägg därtill vad som beskrivits ovan beträffande de enorma kostnader som kan sparas om vi på allvar kan börja förebygga våldsbrott i vårt land. Med den föreslagna modellen är vi övertygade om att det kommer att lyckas, i vart fall på sikt.
• Bättre uppförande (svårare att skylla ifrån sig). När både polisen och kommunerna tar ansvar för samma område blir det lättare att förklara för invånarna vad som måste göras för att förebygga brott. Det finns också fler ansvariga som kan hjälpa till att förklara när något gått fel. Vidare kommer det att bli omöjligt att skylla på varandra, alltså att polisen skyller på kom-munen och tvärtom, när man dagligen träffas, har ansvaret för samma område och hjälper varandra att lösa problemen i om-rådet. Med ett sådant nära samarbete blir det också självklart att man gör gemensamma analyser av problemen i området, att man hjälper varandra med statistik samt tillfrågar allmänheten hur man vill vara med och bekämpa brott; det sistnämnda efter-som man inte kan låta bli att fråga, man finns ju hela tiden i om-rådet och umgås med invånarna.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis tyder såväl den officiella kriminalstatistiken som så kallade offerundersökningar på att vissa mängdbrott minskar. Det gäller i första hand brott som drabbar människor i vardagen i form av bilbrott och våld i offentlig miljö. Statistiken visar också på en sjunkande trend när det gäller det dödliga våldet.
Samtidigt beskriver polisen att den grova och organiserade brottslig-heten har fått fäste även i mindre städer och på ren landsbygd. Som en konsekvens av detta ökar organiserad brottslighet som narkotikahandel, utpressning och människohandel. Detsamma gäller brott i form av olaga hot, övergrepp i rättssak och bedrägerier.
Till det kommer en allvarlig situation i flera förortsområden med social oro, upplopp och gängkriminalitet. I vissa områden är situationen så allvarlig att varken polis, ambulans eller räddningstjänst vågar sig in utan omfattande förberedelser och förstärkningar.
Läget kompliceras ytterligare av att polisens brottsförebyggande arbete uppvisar stora brister. En rapport från Riksrevisionen konstaterar exempelvis att polisen inte lever upp till riksdagens krav på att man ska arbeta kunskapsbaserat och problemorienterat med att förebygga brott.
Riksrevisionen pekar också på att det tar för lång tid att utreda brott och att för få brott klaras upp. Även Brå visar att utredningsverksamheten hos polis och åklagare får allt svårare att hålla jämna steg med brottslig-hetens utveckling. Konsekvensen av detta blir att även grova brott tvingas nedprioriteras eller utreds inte alls. Beträffande mängdbrotten kan det vara ännu sämre. De kan ”skrivas av” i samma stund som an-mälaren lämnar polisstationen.
Svårigheterna blir inte mindre av att både Brå och Stiftelsen Tryggare Sverige visar att kommunerna i många fall saknar ett strukturerat brotts-förebyggande arbete och att de lokala samverkansöverenskommelserna mellan polis och kommun inte sällan endast är rena pappersprodukter.
Sammantaget innebär detta att situationen kan komma att bli mycket besvärlig i många kommuner framöver.
38
För att motverka denna utveckling presenterar vi därför en helt ny lokal
”säkerhetsorganisation” där utgångspunkten är behovet av att klara ut vilken förmåga som krävs hos kommunerna och polisen för att klara av sina åtaganden när det gäller säkerheten för de som bor och verkar i kommunerna.
Genom en kombinerad statlig och kommunal säkerhetsorganisation om cirka 6 000 professionellt utbildade brottsförebyggare, brottsofferstödjare och poliser skapas den förmåga som behövs för att kunna ta upp kampen mot brottsligheten och upprätthålla förtroendet för rättsstaten.
Utöver diskussionen om vilken förmåga som kommer att behövas be-skriver vi också vilka möjligheter som finns att finansiera den reformer-ing som är nödvändig.