En relevant fråga är om det överhuvudtaget går att förebygga brott på lokal nivå. Svaret är utan tvekan att det finns stora förutsättningar att minska brottsligheten, men vi måste byta perspektiv. Det är kommun -erna som kan göra skillnad. Men kommun-erna måste ta ett nytt och större ansvar för att skaffa sig förmåga. Samtidigt måste polisen kliva fram och stödja kommunerna i detta viktiga arbete.
Det finns i dagsläget mycket kunskap i form av både forskning och beprövad erfarenhet, från hela världen, när det gäller framgångsfaktorer för att minska brottsligheten. För att komma vidare krävs alltså inte nya
”uppfinningar” etc. Det handlar snarare om att bestämma sig, och börja arbeta med den situationella preventionen på allvar. Ett sådant arbete måste dock präglas av att skapa verklig förmåga att ta sig an dessa arbets-uppgifter.
Beträffande det lokala brottsförebyggande arbetet måste alltså kommun-erna kraftsamla arbetet med den situationella preventionen, inte bara köra på i gamla hjulspår med social prevention. Redan i regeringens nationella brottsförebyggande program ”Allas vårt ansvar” som kom för snart 20 år sedan beskrevs tydligt skillnaden mellan dessa bägge preven-tionsmodeller. Trots detta har det fortfarande varit svårt att på allvar få fart på arbetet med situationell brottsprevention.
I ”Allas vårt ansvar” uttryckte man sig enligt följande (s. 60): ”Den situationella brottspreventionen syftar till att minska sannolikheten för att brott begås genom att göra brotten mindre lönsamma, mer riskabla och svårare att utföra. Vidare ingår åtgärder som syftar till att motverka bortförklaringar av typen ’alla andra gör det’, ’det drabbar ingen fattig’
eller ’de förtjänar det’. Medan den sociala brottspreventionen syftar till att på lång sikt påverka de förhållanden som har betydelse för individens
24
brottsbenägenhet, tar den situationella brottspreventionen således sin utgångspunkt i själva brottssituationen”.
Utgångspunkten för den sociala brottspreventionen är ”att människors benägenhet att begå brott grundläggs tidigt i livet och att den är ett resultat av individuella egenskaper och social integration i samhället.
Åtgärderna, som ofta är långsiktiga, syftar till att stärka självkontrollen (och därmed stärka förmågan att motstå frestelser och provokationer) och de sociala banden till samhället (…) Medvetenheten om att beslut inom samhällspolitiken som gäller till exempel arbetsmarknad, ung-domspolitik, socialpolitik och bostadspolitik kan få kriminalpolitiska bieffekter, måste öka på såväl central, som på regional och lokal nivå.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt föräldrarna och skolans betydelse för att minska risken för att barn och ungdomar utvecklar en kriminell livsstil” (s. 63-64).
Enligt vår mening har emellertid möjligheten att påverka människors brottsbenägenhet genom social prevention blivit allt mindre på grund av bland annat att allt fler människor kommer till Sverige i vuxen ålder, att den allmänna värnplikten är avskaffad samt att många ungdomar lämnar skolan i förtid. Därför torde det finnas stora vinster för kommunerna att, vid sidan av den sociala preventionen, även utveckla och implemen-tera ett situationellt brottsförebyggande perspektiv i det dagliga arbetet.
Detta arbete ska i första hand riktas mot det största hotet som kommunerna och deras invånare och företagare ställs inför, nämligen den grova brottsligheten, som ofta också är organiserad. Hur man förebygger den mindre allvarliga brottsligheten får man då med ”på köpet”, eftersom de som utför grova brott också gör sig skyldiga till mindre grova brott, åtminstone när de är mycket unga.
På uppdrag av regeringen har Brå, med stöd av Sveriges Kommuner och Landsting, publicerat en handbok om åtgärder mot lokal organiserad brottslighet. Handboken visar på exempel hur man på kommunnivå måste börja arbeta med den situationella preventionen för att förebygga även den grova brottsligheten. Eftersom all brottslighet är lokal, den förekommer alltid på en plats som tillhör en kommun, så måste kom-munerna ta ett nytt ansvar även i denna del.
Ofta förknippas insatser mot organiserad brottslighet med telefonav-lyssning, aktionsgrupper och rena polisiära metoder. Det stämmer, men det räcker inte. Det behövs en bredare repertoar av förebyggande in-satser mot en brottslighet som verkar i lokalsamhället, där vanliga män-niskor lever, verkar och bor.
Viktiga brottsförebyggare är därför kommunala förvaltningar, lokala myndigheter, näringsliv och organisationer; när lokala aktörer går sam-man så gäller devisen ”ingen kan göra allt, men åtskilliga kan göra något”. Detta gäller särskilt om de samlade motåtgärderna vilar på en solid kartläggning av de lokala problemen: Vilken brottslighet räknas till den organiserade brottsligheten? Hur tar den sig uttryck i lokalsam-hället? Hur kan man lokalt kartlägga brottsligheten? Vilka exempel på lokala samverkansformer finns? Hur förebyggs organiserad brottslighet lokalt och vilka exempel finns på praktiska åtgärder? Hur kan förvalt-ningsrättslig och civilrättslig lagstiftning användas mot organiserad brottslighet? Som exempel kan nämnas att Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet i Göteborg beskriver sitt arbete som att ”slå sönder infrastrukturen för den organiserade brottsligheten med hjälp av administrativa åtgärder”.
Här handlar det om att arbeta med situationella åtgärder för att göra det svårare för organiserad brottslighet att verka; öka risken att åka fast vid brott, reducera vinsten med brottsligheten samt minska provokationer och utrymmet för ursäkter att vara involverad i kriminalitet. Det gäller både för gärningspersoner, människor som underlättar deras kriminalitet och för dem som gör affärer med organiserad brottslighet.
Några exempel på sådant arbete är följande:
• Göra det svårare genom bl.a. ökade kontroller av begagnat-handeln, noggrann rekrytering av personal som är i riskzonen för att utsättas för otillåten påverkan, utbildning av personal för att öka kunskapen om hur organiserad brottslighet arbetar, kontroll av lokalhyresgäster, även vid byte av ägare till före-taget som hyr.
• Öka risken genom bl.a. bättre belysning och registrering av bilar i p-hus för att försvåra illegal handel, myndigheter utövar
26
samordnad tillsyn av exempelvis restauranger, Skatteverket kan för vissa branscher göra oanmälda besök på arbetsplatser.
• Minska vinsten genom bl.a. att utesluta företag med skatte-skulder från offentlig upphandling, tillgångsinriktad brottsbe-kämpning där de brottsbekämpande myndigheterna samar-betar med Skatteverket, Försäkringskassan och Kronofogde-myndigheten för att angripa gärningspersonernas ekonomi, informera om att stöldgods inte längre går att köpa i god tro.
• Minska provokationer genom bl.a. att utbilda i lämpligt be-mötande, vilket i sig minskar risken avsevärt för att utsättas för otillåten påverkan, särskilt i situationer som riskerar att bli laddade.
• Minska utrymmet för ursäkter genom bl.a. att informera näringsidkare om att aldrig samarbeta med kriminella. Den som börjar samarbeta kan få svårt att upphöra med förbindel-serna. Information till konsumenter om att deras inköp kan gynna organiserad kriminalitet.
Tanken är denna förebyggande inriktningen ska komplettera brottsbe-kämpningen. Att arbeta förebyggande är ett viktigt steg eftersom organi-serad brottslighet inte på allvar kan motverkas enbart med polisiära metoder. Skälet är att brottsligheten verkar på en marknad där förbjudna eller ”skattefria” varor och tjänster ständigt är efterfrågade och når sina köpare. Det finns alltför många personer som är villiga att tjäna pengar på brottslig verksamhet och ännu fler som är beredda att köpa narko-tika, dopningspreparat, svartsprit, smugglade cigaretter, illegala vapen, stöldgods av allehanda slag och sexuella tjänster. Likaså finns en efter-frågan på illegala spel. Det är dessa marknader som gör att även om åtskilliga gärningspersoner grips och döms tar andra vid och fyller luckorna i de kriminella grupperingarna.
Hittills har myndigheternas inriktning mot organiserad brottslighet varit de enskilda gärningspersonerna. Det gäller att gripa och döma dem, helst de personer som bedöms vara särskilt viktiga för brottsligheten.
Men för att kunna påverka de kriminella marknaderna räcker det inte med den strategin. Vi måste också fråga oss vad gärningspersonerna på de illegala marknaderna gör, inte bara vilka de är. Ju mer vi vet om deras verksamheter desto större är möjligheterna att motverka brotten i lokal-samhället. Genom förebyggande insatser kan vi göra det svårare för
personer att ägna sig åt kriminell affärsverksamhet. Andra åtgärder ökar risken för att bli upptäckt. Köparna kan påverkas att inte göra affärer med kriminella.
Polisen har stor kunskap om vad gärningspersonerna gör och hur organiserad brottslighet fungerar och kan därför spela en viktig roll som brottsförebyggande konsult och expert på brott. Om polisen tillsam-mans med kommunala och statliga förvaltningar och andra intressenter kartlägger den organiserade brottsligheten på lokalplanet är nästa steg att tillsammans motverka den brottsliga verksamheten.
Brå bedömer att det i alla kommuner i landet förekommer kopplingar till organiserad brottslighet i den meningen att det finns personer som har kontakt med kriminella grupperingar. Detta innebär att den lokala inventeringen av möjlig organiserad brottslighet är mycket viktig. Sär-skild uppmärksamhet bör riktas mot dess mer osynliga delar, de så kallade ad-hocgrupperingarna.
För att kunna göra något mot organiserad brottslighet på lokalplanet bör kommuner och andra relevanta aktörer skapa sig en gemensam problem-bild av brottsligheten på orten, enligt följande modell:
• Organiserad brottslighet är ofta dold och svår att upptäcka
• Organiserad brottslighet är ofta koncentrerad till speciella brottsområden
• Varje brottsområde ger tecken ifrån sig som man bör hålla utkik efter (indikatorer)
• Olika aktörer i samhället har kännedom om olika brottsområden
• Skapa naturliga kontaktvägar till aktörer med kännedom om olika brottsområden
De brottsområden som varje kommun måste kunna vidta motåtgärder mot är bland annat:
• Organiserade stölder och häleri (stöld och häleri, handel med begagnade varor, åtgärder mot organiserade transportstölder m.m.)
• Illegal alkohol och illegala cigaretter (smuggling och illegal handel med alkohol och cigaretter m.m.)
28
• Narkotika och dopningspreparat (smuggling och försäljning av narkotika och dopningspreparat, krogar mot knark)
• Organiserat svartarbete (svartarbete i organiserad brottslighet, människohandel för arbetskraftsexploatering offentlig upphandling)
• Människohandel för sexuella ändamål/koppleri (koppleri och sexuell människohandel i organiserad brottslighet m.m.)
• Illegala spel och dobbleri (illegala spel och dobbleri i organi-serad brottslighet)
• Otillåten påverkan, utpressning och beskyddarverksamhet (åtgärder mot otillåten påverkan, kriminella gäng i lokalsam-hället, utpressning och illegal inkassoverksamhet, avhoppar-verksamhet, rätten för kommuner att meddela föreskrifter)
• Konsumtion av kriminella pengar och penningtvätt (till-gångsinriktad brottsbekämpning, ”gå på pengarna” m.m.)
• Samverkan, sekretess och rättssäkerhet (olika samverkans-modeller, samverkan och sekretess, rättssäkerhet)
För att skapa förmåga inom dessa områden beräknar Stiftelsen Tryggare Sverige att det i princip behövs en kvalificerad kommunal brottsföre-byggare för att klara av ett ytansvar för 5 000 invånare.
Dessa brottsförebyggare ska också ha särskilt ansvar för att samverka och samarbeta med vissa viktiga institutioner som kan finnas inom ansvarsområdet, så att dessa själva får tillräcklig förmåga att driva det situationella brottsförebyggande arbetet, till exempel:
• Skolor
• Äldreboenden
• Centrumanläggningar/handelsplatser
• Kollektivtrafiken
• Större bostadsbolag
• Vissa industriområden