Lustgasemissioner från mark

Beräkningsmetodik

Emissioner av lustgas beräknas genom att de årliga kväveflödena till och från jordbruks- marken multipliceras med specifika emissionsfaktorer. Emissionsfaktorerna anger hur stor andel av det tillförda eller bortförda kvävet som omvandlas till dikväveoxid under ett år. IPCC rekommenderar 1,25 % som ett standardvärde för emissionsfaktorn när

nationella emissionsfaktorer saknas.

Direkta emissioner härrör från tillförsel av kväve med mineralgödsel, stallgödsel, kvävefixerande växter och skörderester. Indirekta emissioner är sådana som har ett ursprung i jordbruket men som kommer från nedfall av ammoniak eller kvävedioxid eller omvandling av nitrat som utlakats till grund- och ytvatten. All lustgas som härrör från utsläpp av ammoniak från det svenska jordbrukets räknas in, oavsett om nedfallet sker på åkermark, i skog, till sjöar och hav – inom eller utom Sveriges gränser. På samma sätt inkluderas all lustgas som bildas av utlakat nitrat under sin väg från åkern, via sjöar och vattendrag till kusten.

Kväveflöden till och från jordbruksmarken för 1990 och 2000 har erhållits från NIR 2005. Den underliggande statistiken härrör från följande källor:

Mineralgödsel SCB, statistik över försäljning och användning

Stallgödsel SCB, statistik över användning + STANK-modellen (SJV)

Betesgödsel SCB:s gödselmedelsundersökning

Skörderester SCB, specialstudie från 1997. MI 63 SM 9901 N-fixering i vall Beräknat med modellen NPK-FLO, SLU

N-fixerande grödor SCB, skördestatistik. Standardvärden för N-halt i grödan. N-förluster till luft SCB-modell över ammoniakförluster från jordbruk N-läckage Beräkningar med SOIL-N, SLU.

Aktiviteter och emissionsfaktorer

Emissionen av lustgas från jordbruksmark styrs främst av hur stora mängder och i vilken form kvävet tillförs jordbruksmarken. Stallgödsel har t ex en högre emissionsfaktor än handelsgödsel eller kväve som tillförs genom kvävefixering. Dessutom påverkas

emissionerna av arealen jordbruksmark, eftersom det avgår en viss mängd lustgas från all åkermark på grund av odlingen som sådan. Högst avgång sker från organogena jordar.

Den totala åkermarksarealen antas minska successivt till 2,5 miljoner hektar år 2010, och de organogena jordarna minskar från 250 000 ha till 225 000 ha. Arealen organogena jordar är mycket osäker, men eftersom emissionerna från dessa jordar är relativt hög är en sannolik minskning av arealen viktig att indikera.

Kvävefixerande grödor antas ha en oförändrad areal 2010 jämfört med år 2000. Även vall bidrar till kvävefixeringen, och en vall med 50 - 60% klöverinslag har en kvävefixe- ring på minst 150 kg N/ha och år. Kvävefixeringen i vallar antas öka med ca 20% genom ökningen av såväl konventionella som ekologiska vallar. Den ekologiska odlingen omfattade år 2000 ca 13% av den odlade arealen och i Miljömålspropositionen 200149

angavs att den skall öka till minst 20% år 2005. Den ökade kvävefixeringen antas ske både genom ökad areal och ökad andel klöver i vallarna.

Mängden växtrester påverkas av vilka grödor som odlas, av produktionsnivån samt i vilken mån halmen utnyttjas för energiändamål. Det saknas ett bra underlag för att bedöma dessa faktorer, och därför antas att mängden växtrester sjunker något till 2010 pga minskad spannmålsodling och större trädesareal. Den uppskattade förändringen baseras inte på någon detaljerad analys av hur skörd och grödor kommer att förändras.

0 50000 100000 150000 200000 250000 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 Ton N/år

Figur 5. Mängd tillförd N från handelsgödsel i Sverige, utan ammoniakavgång, 1990-2003. Den streckade linjen är den linjära trenden. Källa SCB.

Tillförseln av kväve med stallgödsel och mineralgödsel är viktiga poster i beräkningarna av lustgasavgång från jordbruksmark. Sedan 1990 finns en nedåtgående trend i använd- ningen av mineralgödsel-N på jordbruksmark (figur 5), och denna trend antas fortsätta fram till 2010. Även mängden kväve i stallgödsel minskar svagt från år 2000 på grund av färre djur. Däremot ökar mängden betesgödseln en aning beroende på något längre betesperiod för nötkreatur i kombination med högre N-exkretion per djur.

Bildningen av lustgas beräknas på den mängd kväve som finns kvar i gödseln efter förluster av ammoniak i stall och under lagring. Denna kväveförlust har SCB schablon- mässigt beräknats till 37 % under 1990-talet, men den sänktes till 33 % år 2000. För år

49 _{Prop. 2000/01:130. Svenska miljömål - delmål och åtgärdsstrategier. Regeringens proposition 2000/01:130.}

2010 har en förlust av 32 % antagits. Förlusterna från av ammoniak från betesgödsel antas vara 8 %.

Hur stallgödseln kommer att nyttjas år 2010 är svårt att bedöma. Sannolikt kommer den att produceras vid färre enheter än idag, men skärpta djurtäthetsbestämmelser kan

innebära att den mindre mängden ändå sprids över minst lika stor areal som år 2000. Detta påverkar indirekt användningen av mineralgödsel som minskar med 15% jämfört med situationen år 2000 (se avsnitt 4.2). Kväveläckaget från åkermark har beräknats minska med ca 7 500 ton N, eller 18%, mellan 1995 och 2010 om de åtgärder som redovisas i Jordbruksverkets program mot växtnäringsförluster genomförs50_{. Här antas att}

minskningen blir 15% mellan 2000 och 2010. En översikt av kvävetillförseln till jordbruksmark ges i tabell 16.

Tabell 16. Kväveflöden, torrvikter och arealer som används i beräkningarna för lustgasavgång från jordbruksmark; 1990, 2000 och 2010. Kvävemängderna i stallgödsel och betesgödsel avser mängderna efter avgång av ammoniak. Data för år 1990 och 2000 kommer från NIR 2005. 1990 2000 2010 Mineralgödsel (ton N) 224 500 189 400 160 000 Stallgödsel (ton N) 76 400 65 190 61 880 Betesgödsel (ton N) 30 420 40 160 42 650 Avloppsslam (ton N) 1 180 1 740 2 000

N-fixerande grödor (ton TS) 89 640 107 880 100 000 Växtrester (ton TS) 11 250 000 11 720 000 11 000 000 Odling av organogena jordar (ha) 256 000 244 000 225 000

Deponerat N (ton) 43 700 43 800 40 000

Utlakat N (ton) 76 800 62 240 50 000

Odling av minerogena jordar (ha) 2 589 000 2 462 000 2 300 000

N-fixering vall (ha) 778 000 791 000 1 000 000

Samma emissionsfaktorer används för alla år, se tabell 17. De är i enlighet med NIR 2005. Intervallet för betesgödseln beror på att olika emissionsfaktorer används för betesgödsel på betesvall och naturbetesmark som viktas samman till en samlad emissions- faktor. Emissionsfaktorerna för emissioner av lustgas från mark är överlag osäkra.

50 _{Jordbruksverket (2000). Sektorsmål och åtgärdsprogram för reduktion av växtnäringsförluster från}

jordbruket. Rapport 2000:1.

Tabell 17. Emissionsfaktorer för olika N-flöden i jordbruksmark.

Kvävetillförsel Emissionsfaktor Källa

Mineralgödsel 0,8 % av tillfört N Nationell

Stallgödsel 2,5 % av tillfört N Nationell

Betesgödsel 1,5-1,6 % av tillfört N Nationell

Avloppsslam 1,25 % av tillfört N IPCC

N-fixerande grödor 0,1 % av massan IPCC

Växtrester 1,25 % av tillfört N IPCC

Organogena jordar 8 kg/ha år IPCC

Utlakat N 2,5 % av tillfört N IPCC

Deponerat N 1 % av tillfört N IPCC

Bakgrundsemission 0,5 kg/ha år Nationell

N-fixering vall 0,4 kg /ha år IPCC/Nationell

Emissioner

De samlade emissionerna av lustgas från jordbruksmark framgår av tabell 18. Emissio- nerna har minskat något sedan 1990 och denna trend håller i sig till 2010. Total minsk- ning under perioden 1990 - 2010 bedöms bli 2,64 kton N2O, eller ca 15%. Minskningen

mellan 2000 och 2010 beräknas till 7,6%.

Tabell 18. Emissioner av dikväveoxid från jordbruksmark 1990, 2000 och 2010. Data för år 1990 och 2000 kommer från NIR 2005.

kton N2O per år 1990 2000 2010 Mineralgödsel (handelsgödsel) 2,79 2,35 1,99 Stallgödsel 3,00 2,56 2,43 Avloppsslam 0,02 0,03 0,04 Betesgödsel 0,73 1,01 1,07 N-fixerande grödor 0,08 0,10 0,09 Växtrester 1,31 1,32 1,26

Odling av organogena jordar 3,22 3,06 2,83

Deponerat N 0,69 0,69 0,63

Utlakat N 3,02 2,45 1,97

Odling av minerogena jordar 2,03 1,93 1,81

N-fixering vall 0,50 0,47 0,63

Summa: 17,39 15,97 14,75

Minskningarna beror främst på att användningen av mineralgödsel minskar, samt i mindre grad på lägre produktion av stallgödsel. Det sker en förskjutning mot betesgödsel, vilket i sig minskar emissionerna, eftersom betesgödsel har en lägre emissionsfaktor än stallgödsel. Odlingen av organogena jordar har också betydelse, men här är den indikerade minskningen mycket osäker. Även den totala arealen organogena jordar är osäker, men en pågående studie vid Inst. för markvetenskap vid SLU i Uppsala har bekräftat att det rör sig om ca 250 000 ha51_{. Skörderesterna minskar också, men den}

uppskattade minskningen mellan 2000 och 2010 är som nämnts ovan inte baserad på någon noggrann analys av hur odlingen kommer att förändras.

4.7 Samlade utsläpp av metan och dikväveoxid