Människan bakom yrkesrollen – ytterligare resurser och copingstrategier

gemensamma nämnare. De två huvudsakliga aktiviteterna som framgår av Akter et als studie är aktiviteter som även flera av informanterna ägnar sig åt, nämligen att vistas i naturen och att motionera. Andra aktiviteter som informanterna berättar om är att åka till landet, promenera, gå i egenterapi, söka stöd av familjen samt att baka och laga mat.

5.3 Människan bakom yrkesrollen – ytterligare resurser och copingstrategier.

Utöver de konkreta copingstrategier som informanterna använder sig av för att hantera arbetsrelaterad påfrestning, vilka redovisades i avsnitt 5.2, lyfte

31

informanterna även skyddsfaktorer kopplade till sin person vilka indirekt fungerar som strategier vid hanteringen. I detta avsnitt kommer dessa personliga resurser och copingstrategier att redovisas.

5.3.1 Personliga resurser

Flera informanter uttrycker att ett genuint intresse för arbetet är avgörande för förmågan att hantera de påfrestande delarna. Utöver ett intresse för samtalsformen i sig så uppger informanterna även att det är viktigt med en nyfikenhet på andra människor samt de ämnen och teman som ofta uppkommer under samtalen med just cancerpatienter. Några sådana ämnen och teman är “mänskliga kriser” eller rent existentiella frågor rörande exempelvis “döden” och “meningen med livet”. Flera av informanterna anser att deras engagemang och intresse för kärnämnena i samtalen är en användbar resurs då det gör arbetet med de tunga frågorna lättare. Informanten Lo förtydligar:

Jag har ett väldigt stort intresse för de här existentiella samtalen, tycker jag. Det finns en väldig närhet till dem som jag

uppskattar mycket. Det är någonting som jag bär inom mig väldigt mycket. Ett existentiellt förhållningssätt till livet och livets mening. Val man gör… och alla de här existentiella frågorna… ensamhet och samhörighet och så, som jag har burit med mig hela livet. Det är en styrka i det här jobbet. Jag tror typ att man måste ha någon form av dragning åt det håller för att tycka att det här jobbet är spännande och intressant, inte bara tycka att det är tungt liksom. (Lo)

Informanten Kim beskriver sin upplevelse av hur den egna relationen till döden innebär att konversationerna om ämnet inte innebär en lika stor påfrestning:

Jag är inte så rädd för det här som är det hemska, jag är inte så rädd för att möta det. Det är ingen patient som kan berätta någonting för mig så att jag skulle bli rädd eller… Nu sa jag kanske för mycket… Men jag är inte rädd för att prata om döden. Jag har konfronterats mycket med döden själv och min egen dödlighet. Det tror jag är något jätteviktigt, att jobba nära döden i sitt arbete… det är nog att man själv har funderat över de frågorna själv. Och det kanske har lite med min personlighet att göra – för jag har aldrig varit rädd för att prata om det (Kim)

Vidare lyfter informanterna förmågan att kunna skapa och upprätthålla goda relationer som en viktig resurs. Detta inbegriper att både kunna ge och ta emot stöd och hjälp av kollegor. Ytterligare exempel på resurser som informanterna uppger sig tycka vara viktiga hos dem själva är att vara prestigelös samt ha humor. Det är omöjligt att aldrig begå ett misstag och att försöka se lätt på saker och ting samt, kunna skratta samt att inte ta sig själv på för stort allvar uppger flera informanter vara avgörande för att inte dras ned för mycket av de tunga elementen av arbetet.

32

Tre av informanterna berättar även om resurser i form av religiösa inslag i sina strategier för att hantera psykiska påfrestningar. Bille berättar att en

hanteringsstrategi som hen använder sig av är att be och lämna över till gud. Eli uppger att hen ibland tänder ett ljus vilket fungerar som en bön och som en slags symbolhandling. Även Charlie uppger att tron hjälper i arbetet och berättar:

Men sen är jag ju… jag är troende. Det tror jag hjälper mig också, jättemycket, i på nåt sätt i det här att jag, jag tänker att jag vet inte, jag har inte allt i mina händer, jag kan inte ha den kontrollen men att jag har ändå nåt slags positiv tro […] (Charlie)

Inom copingteorin anses individens resurser vara avgörande för vilka

copingstrategier individen väljer att använda för att bemästra krävande situationer (Folkman & Lazarus 1984). Flera informanter betonar vikten av sin egen

inställning i relation till förmågan att utöva coping. Flera informanter uppger att humor, en lättsam och positiv inställning samt prestigelöshet är fördelaktiga resurser för att hantera de psykiska påfrestningar som jobbet kan innebära. I enlighet med informanternas uppfattning skriver Folkman och Lazarus att en positiv inställning anses vara en viktig personlig resurs inom copingteorin. Ett positivt förhållningssätt genererar i regel hopp vilket ger individen en känsla av kontroll, att situationen är hanterbar (Folkman & Lazarus 1984).

Flera informanter lyfter förmågan att kunna skapa och upprätthålla goda relationer som en viktig personlig resurs. Även inom copingteorin beskrivs sociala förmågor vara en viktig resurs. Goda sociala förmågor ökar individens chanser att lyckas samarbeta med omgivningen och det ger individen en större kontroll i det sociala sammanhanget, vilket är fördelaktigt för individens användning av

copingstrategier. Det sociala sammanhanget är således viktigt för individens förmåga till anpassning. Med gruppens stöd förbättras även individens möjligheter till problemlösning (Folkman & Lazarus 1984). Genom att upprätthålla goda relationer förbättras alltså kuratorernas hanteringsförmåga av den psykiska påfrestning som arbetet kan generera. Folkman och Lazarus betonar att ett socialt stöd med människor från vilka man mottar känslomässig, informativ och konkret uppbackning är viktigt för den enskilde individens hälsa. Vidare är det vid arbetsrelaterade frågor relevant att ha den typen av stöd hos just kollegor, då de har möjlighet att relatera på ett annat sätt än utomstående(Folkman & Lazarus 1984). Genom Lazarus och Folkmans resonemang tydliggörs varför

informanterna upplever förmågan att skapa och upprätthålla sociala relationer som en viktig resurs. Denna resurs kan påverka deras copingstrategier i en positiv riktning.

Gällande att informanterna uppger att de använder sig utav sin tro för att hantera arbetsrelaterad påfrestning skriver Folkman och Lazarus att tro kan fungera som ett hjälpmedel för att upprätthålla en hoppfull inställning då tron ger individen en känsla av att ett positivt utfall åtminstone är möjligt, om inte troligt. En tro kan därigenom påverka en individs hantering av stressfyllda situationer både i riktning och styrka. (Folkman & Lazarus 1984). Detta resonemang bekräftas av Billie, Eli och Charlies berättelser. Vidare anger även Huggard att en personlig strategi för att motverka compassion fatigue är att nära sina spirituella behov (Huggard 2003). Informanternas religiösa inslag i deras copingstrategier motverkar således även

33

compassion fatigue.

5.3.2 Specifika beröringspunkter

Någonting som flera informanter upplever påverkar deras förmåga att hantera psykisk påfrestning är deras egen livssituation samt erfarenheter. Med anledning av detta berättar informanterna att deras förmåga till hantering har varierat genom deras yrkesliv. Billie beskriver att förmågan till att hantera arbetet till stor del beror på vad hen har i sin egen ryggsäck. Det går inte enligt Billie att säga upp de egna erfarenheterna bara för att en går in i rollen som yrkesverksam istället för som privatperson. Billie beskriver att extra svåra patientärenden är de där patientens ångest eller problematik är snarlik någonting i hens eget liv,

exempelvis ett visst symptom eller en viss situation. Även Charlie lyfter att hens egen situation vid det givna ögonblicket påverkar förmågan till coping och benämner sitt känsliga område som ”akilleshäl”. Helle beskriver sin uppfattning om hur de egna akilleshälarna har ändrats med tid och ålder:

Alltså det handlar ju om vilken person man är, det handlar ju om vad man har fått med sig från början, vilket behov man har kanske av att få en viss bekräftelse själv… Massa av sådana saker. Hur trygg du är i dig själv som person och så. Det har ju med psykologiska faktorer att göra, som jag ser det. Hur du hanterar sådana saker. Det kan ju givetvis vara så att alla människor kan vara i en livssituation där du är extra sårbar och då kan du tillfälligt ha svårare att hålla ifrån dig starka känslor och ångest och så hos andra, för du klarar inte riktigt själv för du är upptagen av kanske en egen kris eller så. För de flesta

människor är det tillfälligt men det finns de som har mycket svårare för att hantera detta och som har lättare också för att gå in i patientens sfär och värld som kanske inte är särskilt

funktionellt varken för patienten, eller kuratorn. (Helle)

Billie uppger att det är väldigt viktigt att distansera sig och inte göra patientens erfarenheter till sina egna. På detta sätt undviker Billie att ”kicka igång” sina akilleshälar. Billie upplever dock en svårighet med detta men uppger vidare att lösningen är att vara medveten om sig själv och sina egna erfarenheter. Som kurator måste en, enligt Billie, ständigt ha ett reflekterande förhållningssätt till varför en reagerar på viss information samt vad det är i en själv som utlöser de känslorna. Även Kim upplever att självkännedom är en av nycklarna till en god hantering av den psykiska påfrestningen inom arbetet. Kim berättar att egenterapi har hjälpt Kim att lära sig att förstå hens egna reaktioner. Terapin har även hjälpt Kim att sluta vara rädd för dessa reaktioner inom sig själv.

I likhet med informanternas berättelse av hur deras motståndskraft mot den psykiska påfrestningen inom yrket har varierats med tiden beskrivs en individs resilience enligt Rutter som en dynamisk process. Enligt teorin om resilience skiljer sig motståndskraften mellan person till person och är utöver personbaserad även kontextbaserad. Detta innebär att individens kapacitet samt mottaglighet för den fysiska miljön och omgivande stressorer skiljer sig från situation till situation. Utöver personlighet, vilken är den vaga och svårförstådda delen i teorin om resilience, så beror skillnaderna i resilience även på variationer i individens bagage. Ett exempel på en sådan faktor är individens historik av att tidigare i livet

34

ha exponerats för risker (Rutter 2007). Teorin om resilience kan öka förståelsen för varför informanterna upplever att den psykiska belastningen är särskilt svår att hantera vid vissa tillfällen i livet. Detta beror alltså på att deras resilience är lägre vid vissa tillfällen än vid andra, vilket beror på att en individs resilience inte är statisk utan påverkas av många olika faktorer i individens liv. Exempelvis beskriver informanterna att ett patientärende är extra tungt om det påminner om någonting som är jobbigt i deras eget liv vid det tillfället. Precis som

informanterna uppger så menar Beck-Coon att likheter och identifikation mellan personal och patient påverkar den yrkesverksammas känslor av empati. En stark känsla av empati för patienten är en riskfaktor för att den yrkesverksamma ska utveckla någon form av psykisk påfrestning (Beck-Coon et al 2009).

5.3.3 Erfarenheter

Utöver informanternas egna livssituationer vid varje givet samtal, samt i vilken grad det berörda samtalsämnet kan relateras till faktorer i deras privatliv uppger informanterna genomgående att erfarenhet är en faktor som spelar stor roll för förmågan att hantera den psykiska påfrestning som arbetet innebär. Trots att ålder och yrkesverksam tid varierar mellan informanterna upplever alla att den tid som de har varit yrkesverksamma har spelat stor roll för deras hanteringsförmåga av arbetsrelaterad psykisk påfrestning. Det har påvisats att erfarenhet gör stor

skillnad även om det bara rör sig om ett fåtal års arbetserfarenhet. Billie uppger att hen har märkt en förändring hos sig själv under sin tid som yrkesverksam kurator. Från att i början ha reagerat mer emotionellt vid psykiskt påfrestande

patientkontakter uppger Billie att hen nu vidhåller ett mer mekaniskt synsätt på patientärenden. Billie uppger sig se på patientärenden mer strukturellt nu och att fokus läggs på det som enligt Billie är det viktiga, hur hen kan hjälpa patienten samt det faktiska arbetet med patienten. På detta sätt styrs fokus om, från det känslomässiga till ett mer praktiskt förhållningssätt där fokus läggs på att stötta patienten vid praktiska ärenden som exempelvis sjukskrivningsfrågor eller ärenden hos Försäkringskassan. Billie upplever att detta mer mekaniska

förhållningssätt är en överlevnadsstrategi som hen med erfarenhet utvecklat och att denna hjälper till att skapa en distans, en förmåga att lyckats skärma av sig.

Charlie har en liknande uppfattning om att erfarenheten hjälper till i hanteringen av svåra patientärenden. Exempelvis berättar Charlie om en utvecklad förmåga att under samtalen notera när information som påverkar hen på ett personligt plan uppkommer. Att behärska detta bidrar, enligt Charlie, till lättare bearbetning. Charlie beskriver vidare att hen hade ett mycket större behov av att samtala med kollegor som ny kurator men att hen med erfarenhet har lärt sig att själv reflektera och sätta ord på vad det var som hände, vilket underlättar bearbetningen. Den ökade möjligheten att på egen hand bearbeta tung information eller svåra

händelser uppger Charlie beror på att erfarenheten inom yrket har skapat ett slags lugn. Att på egen hand kunna bearbeta de tunga delarna av arbetet anser Charlie vara effektivt då det motverkar den tidspress som i avsnitt 5.1 beskrivs vara en negativ faktor för informanternas möjligheter till en god hantering av påfrestande information. Även Kim upplever att ett lugn har uppstått genom erfarenheten. I Kims fall möjliggör detta att hen vågar använda sig av det handlingsutrymme som Kim beskriver att man som kurator har. Kim uppger sig ha haft en känsla av att vara vilse under den första tiden som kurator och denna känsla gjorde att Kim glömde bort det handlingsutrymme som innebar att Kim själv kunde påverka sin arbetssituation. I och med att Kim nu vågar påverka och utnyttja detta

handlingsutrymme så minskar även stressen kring de externa organisatoriska faktorer som Kim tidigare upplevde som mer begränsande. Att ta tillbaka den

35

kontrollen beskriver Kim som en effektiv strategi för att hantera den psykiska påfrestningen inom yrket.

Charlie beskriver ytterligare en aspekt som utvecklats med erfarenhet och som underlättar arbetet som kurator, förmågan att på ett realistiskt sätt se sin egen roll i sammanhanget:

Jag har ju jobbat länge. I början hade jag väldigt lite verktyg att hantera och förstå min betydelse. För jag överdrev min

betydelse också i förhållande till patienterna, som om jag kunde göra underverk. Ehm... samtidigt som jag bara tänker att då var det överdrivet stort. Att allt det jag gjorde spelade så otroligt stor roll för allihopa, men det var ju min egen osäkerhet det

speglade. För nu kan jag tänka att jag bara är en liten promille i deras liv, och ja, kanske en… kanske ett bollplank som de möter. Jag är inte -the bollplank-, alltså det stora bollplanket med stort b. Det är inte jag. Sen kan jag ju vara det, sen kan det ju bli en sån förtätad, att man förstår att nu får vi ju den här genuina kontakten, så det är livsavgörande. Men jag blir ju inte… jag gör det ju i min yrkesroll. Det tycker jag att jag hade svårt att fatta i början, när jag började jobba, att jag tänkte mer att jag skulle bli en sån viktig person, jag skulle ha den rollen och det är ju väldigt… tungt att bära och inte särskilt… ödmjukt heller! Det är viktigt att tänka på, att man inte lägger det på sig själv, men att jag tänker att jag är ju bara en liten, liten pusselbit i något jättestort, så jag kan inte heller vara den som kan räknas ansvarig för och inte räddaren heller, inte den som ska gå in och fixa. Det är någonting som har kommit med erfarenhet. (Charlie)

Charlie berättar vidare att skillnaden i sitt eget sätt att förhålla sig till yrket i början av yrkeslivet mot senare år till stor del är kopplat den egna mognaden och utvecklingen. Ytterligare beskrivs kuratorsrollen ha uppfattats som väldigt diffus i början för att sedan klarna med erfarenheten.

Kim berättar att utöver erfarenheten som förvärvats inom arbetet så påverkar även hens livserfarenhet utanför arbetet förmågan att hantera de psykiska påfrestningar som jobbet kan generera. Kim förklarar att erfarenheterna av de kriser som tidigare har drabbat Kim själv samt familjemedlemmar och övriga vänner i Kims omgivning är någonting som hen använder sig av idag och som skapar stabilitet. Genom att ha reflekterat och bearbetat svåra händelser har Kim blivit rustad till att möta svåra situationer inom arbetet. Kim beskriver att detta har gett hen en

trygghet och att hen inte längre är rädd för att möta den typen av jobbrelaterade psykiska påfrestningar.

Att samtliga informanter uppfattar en förbättring i deras förmåga att hantera den psykiska stress som deras arbete medför kan kopplas till begreppet steeling effect. Begreppet syftar till den förändring som sker av individens subjektiva känsla av stressoren när individer utsätter sig för orsaken till den mentala stressen och på ett framgångsrikt sätt lyckas hantera denna stress (Rutter 2007). Att informanterna gång på gång utsätter sig för de psykiskt påfrestande samtalskontakterna och använder sig av funktionella copingstrategier förstärker alltså deras

36

motståndskraft inför framtida stress och motgång. Detta kan vara en bidragande faktor till att några av informanterna berättar att arbetet upplevs som lättare och lättare ju längre tid som dem är yrkesverksamma.

Inom copingteorin finns en skiljelinje mellan känslofokuserade och problemfokuserade copingstrategier. Under intervjuerna framkom tydliga

exempel på båda. Exempelvis nämner informanterna genomgående att de på olika sätt har utvecklat en förmåga till distansering. Distansering är ett exempel på en känslofokuserad copingstrategi vilken används när individen utsätts för stressorer som individen inte kan lösa. De känslofokuserade copingstrategierna används för att minska individens egna lidande. Utöver att minska individens egna lidande kan även de känslofokuserade strategierna användas för att omvärdera en situation och på det sättet ändra situationens betydelse (Folkman & Lazarus 1984). Informanten Charlie beskriver hur en ökad förståelse för sin egen roll i patienternas livsvärld fungerar hjälpande. Genom erfarenhet lärde sig Charlie att den egna betydelsen för patienten inte är avgörande och detta gör arbetet mer hanterbart. Detta är en form av den copingstrategi som kallas för kognitiv omvärdering vilken förändrar Charlies sätt att se på situationen i syfte att minska på det så kallade hotet

(Folkman & Lazarus 1984).

Vidare använder sig Kim av sitt handlingsutrymme för att ändra de externa förutsättningarna i arbetet och på så vis minska sin stress. Denna handling är ett exempel på problemfokuserad coping. Kims problemfokuserade copingstrategi är utåtriktad, men det finns även problemfokuserade copingstrategier som är

inåtriktade. Ett exempel på en inåtriktad problemfokuserad copingstrategi är när Billie ändrar sitt beteendemönster vid patientkontakter. Billie beskriver hur fokuset aktivt skiftas från de egna emotionerna kring patientärendet till de praktiska omständigheterna vilket är ett beteendemönster som hjälper Billie att hantera det tunga och uppnå tillfredsställelse(Folkman & Lazarus 1984). Trots att problemfokuserad coping är uppgiftsorienterad och instrumentell har den stor inverkan på individens välmående. Då de problemfokuserade copingstrategierna ökar individens fokus så förstärks känslan av att vara effektiv och i kontroll av situationen vilket förstärker de positiva känslorna vid stress (Collins 2007).

I studien av Akter et al använde sig socialarbetarna av strategier kring att sätta personliga och professionella gränser för att hantera compassion fatigue.

Personliga gränser användes för att skydda sig från att bli allt för involverade med patienter (Akter et al 2018). Akters resonemang går i linje med Charlies berättelse