Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet
15 HP Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
Maj 2019
SITT TUNGT I STOLEN!
- EN KVALITATIV STUDIE AV
KURATORERS RESILIENCE OCH
COPINGSTRATEGIER
OLIVIA LARSSON
FEEL YOUR WEIGHT IN THE
CHAIR!
- A QUALITATIVE STUDY OF COUNSELLORS
RESILIENCE AND COPING STRATEGIES
OLIVIA LARSSON
SIGRID THURESSON
Larsson, O & Thuresson, S. Feel your weight in the chair! - A qualitative study of counsellors resilience and coping strategies. Bachelor Thesis in Social Work, 15
credit points. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of
Institution for Social Work, 2019.
This study is based on 6 in-depth interviews with professional social workers working as counsellors in two different municipalities in Skåne county, Sweden. The counsellors are all working within the field of cancer rehabilitation. The aim of the study is to investigate how the counsellors perceive the work-related psychological stress that their work entails. The study also aims to examine the coping strategies and personal resources related to resilience that the counsellors use to manage what is perceived to be psychologically stressful within the work. The result of the information collected shows that the counsellors experience the profession as psychologically demanding and that they frequently use different coping strategies. It appears that the counsellors use the support of colleagues and their workplace. They also use strategies related to care through
self-reflection and self-awareness as well as different types of attendance exercises such as meditation and yoga. Some of the counsellors frequently use a local coping strategy which entail to “feel your weight in the chair”. The results also show that the counsellors consciously create an active and rewarding leisure time with a clear boundary to their working life. It appears that their abilities as well as their personal resources related to resilience have been developed with age and experience. The results of the interviews have been analyzed through the theory of resilience, the coping theory and a number of research articles.
Keywords: cancer rehabilitation, coping strategies, counsellor, resilience, personal
Tack till!
Tack till alla sex informanter för värdefull information och att ni tog er tid till att medverka. Vi vill också rikta ett stort tack till vår handledare Åsa Alftberg för värdefull handledning och stor tillgänglighet.
1
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 2 1.1 Problemformulering ... 2 1.2 Syfte ... 3 1.3 Frågeställningar ... 3 1.4 Definitioner ... 3 2. Kunskapsläget ... 32.1 Resilience, coping och egenvård ... 4
2.2 Cancersjukvård, strategier och compassion fatigue ... 5
3. Teori ... 7
3.1 Resilience ... 7
3.2 Copingteorin ... 8
4. Metod och metodologiska överväganden ... 10
4.1 Metodologisk ansats ... 10
4.2 Urval ... 11
4.3 Tillvägagångssätt ... 11
4.4 Metodens förtjänster och begränsningar ... 12
4.5 Analys av materialet ... 13
4.6 Forskningsetiska överväganden ... 14
4.7 Beskrivning av arbetsfördelning ... 16
5. Resultat och analys ... 17
5.1 Kuratorernas uppfattning av den arbetsrelaterade psykiska påfrestningen17 5.2Copingstrategier och egenvård ... 20
5.2.1 Stöd från arbetsplatsen, handledning och reflektion ... 20
5.2.2 Ta stöd av kollegor ... 23
5.2.3 Reflektion och medvetenhet ... 24
5.2.4 ”Sitta tungt i stolen” och meditation ... 26
5.2.5 Vikten av privatliv, distans och balans mellan arbete och fritid ... 27
5.2.6Copingstrategier och egenvård på fritiden ... 29
5.3 Människan bakom yrkesrollen – ytterligare resurser och copingstrategier.30 5.3.1 Personliga resurser ... 31 5.3.2 Specifika beröringspunkter ... 33 5.3.3 Erfarenheter ... 34 5.3.4 Personlig utveckling ... 36 6. Avslutande diskussion ... 38 Referenser ... 41 Bilaga 1 Informationsbrev ... 43 Bilaga 2 Intervjuformulär ... 44
2
1. INLEDNING
1.1 Problemformulering
Det är vanligt förekommande att cancerpatienter lider av någon form av psykisk ohälsa som exempelvis depression, ångest eller anpassningssvårigheter. Genom en sammanställning av 70 olika studier baserade på intervjuer med 10 071 individer inom onkologi- och hematologivården framkom det att 38,2 procent lider av patienterna lider av någon form av psykisk ohälsa (Bhatti et al 2011). I en studie av depression och ångest hos cancerpatienter uppger Massie att olika former av psykiska besvär påverkar patienternas livskvalité. Likaså har de effekt på patientens förutsättningar till tillfrisknande. I kombination påverkar de olika psykiska besvären patienten ytterligare.Exempelvis har det visats att
cancerpatienter som lider av depression i kombination med ångest generellt upplever värre symptom från cancern än patienter utan samsjuklighet. Vidare påverkas patienterna genom att deras tillfrisknande tar längre tid, de är i behov av mer resurser från hälso- och sjukvården och har sämre förutsättningar för ett positivt utfall än de patienter som enbart lider av en typ av psykisk ohälsa i kombination med cancern (Massie 2004).
Besvären av psykisk ohälsa hos cancerpatienterna kan enligt Kimberly och Massie exempelvis yttra sig genom dysfori, hjälplöshet, hopplöshet, nedsatt självkänsla, en känsla av att vara värdelös, skuld, självmordstankar eller anhedoni, vilket innebär en oförmåga att känna lust och tillfredsställelse (Kimberly & Massie 2006). Choi et al menar att psykosociala interventioner har visats ha en positiv effekt på cancerpatienters psykiska problematik. Interventionerna har exempelvis visats påverka patienterna positivt gällande livskvalité, anpassningsförmåga och överlevnadschanser. Med anledning av detta är det vanligt att socionomer arbetar med cancerpatienter som kuratorer. Det har dock påvisats föreligga en risk att behandlande personal som arbetar med grupper med en hög nivå av psykisk stress riskerar att påverkas av cancerpatienternas traumatiska upplevelser. Särskilt utsatta är individer som har lätt för att känna empati med andra (Choi et al 2016).
Att vårda patienter som har cancer kan, enligt Ferrans, orsaka betydande
arbetsrelaterad stress, otillfredsställdhet och utmattning för yrkesverksamma inom hälso och sjukvård (Ferrans 1990). Grant och Kinman uppger att socialarbetare generellt är mer sårbara för utbrändhet och jobbrelaterad stress än många andra professionella grupper (Grant och Kinman 2014). Grant och Kinman menar att negativa effekter länkande till det sociala arbetets komplexitet innebär stora emotionella krav för socialarbetare. Dessa emotionella krav kan i hög grad relateras till psykisk och fysisk ohälsa. Exempel på denna ohälsa är emotionell utmattning, compassion fatigue och sekundärt trauma. Dessa former av psykiska ohälsa riskerar bland annat att leda till sjukfrånvaro för socialarbetare. En effekt av detta är alltså dels en påverkan på enskilda socialarbetares välmående men även kvaliteten av den professionella praktiken i stort (Grant & Kinman 2017).
Saakvitne lyfter att sekundärt traumatiskt stressyndrom kan uppstå hos terapeuter genom den stödjande relationen till klienten. Anledningen till detta är att det empatiska engagemanget i klienten orsakar en ökad känslighet. Sekundärt traumatiskt stressyndrom refererar till en omvandling av den professionelles inre jag som ett resultat av dessa möten. Saakvitne betonar betydelsen av medvetenhet, egenvård, meningsskapande och sammanhang för att förebygga denna risk
3
(Saakvitne 2002). Med anledning av ovanstående önskar vi undersöka hur förebyggandet samt hanteringen av psykisk ohälsa bland yrkesverksamma i arbetet med cancerpatienter kan te sig i praktiken. Kuratorernas arbete utgörs främst av samtalskontakter i form av stödjande samtal och inte med terapeutiska behandlingar. Paralleller kan dock dras kring Saakvitnes resonemang då kuratorer som möter cancerpatienter kan påstås vara inom ramen för en stödjande
samtalskontakt med personer som upplever trauman. På grund av detta kan en extra känslighet antas föreligga hos kuratorerna genom själva arbetsformen i sig.
I arbetsmiljöverkets rapport över arbetsorsakade besvär i Sverige 2018 framkom att 28 % av de yrkesverksamma i Sverige lider av arbetsrelaterade besvär såsom trötthet, smärta och värk eller ångest. Rapporten visar på att socialsekreterare och kuratorer m.fl är den femte mest utsatta yrkesgruppen i vilken 34 procent av de sysselsatta rapporterade besvär till följd av olyckshändelse i arbetet och eller andra förhållanden (Ponton Klevestedt 2018). Med anledning av den höga siffran inom yrkesgruppen socialsekreterare och kuratorer m.fl. är det av intresse att undersöka hur kuratorer inom cancerrehabilitering upplever psykiska
påfrestningar samt vilken typ av resurser och copingstrategier som yrkesgruppen använder sig av för att hantera dessa.
1.2 Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur kuratorer inom cancerrehabilitering upplever den arbetsrelaterade psykiska påfrestningen inom deras arbete. Syftet är även att undersöka vilka copingstrategier, personliga resurser samt organisatoriskt stöd som kuratorerna använder sig av för att bemästra den psykiska påfrestningen.
1.3 Frågeställningar
Hur upplever kuratorerna psykiska påfrestningar inom sitt arbete med cancerrehabilitering?
Vilka copingstrategier och personliga resurser använder sig kuratorerna av för att hantera dessa påfrestningar?
Vilket stöd erbjuds kuratorerna från arbetsgivaren för att hantera psykiska påfrestningar inom arbetet?
1.4 Definitioner
Psykiska påfrestningar
Begreppet psykiska påfrestningar syftar på all typ av emotionell och psykisk påfrestning som kuratorer möter i sitt arbete med cancerpatienter.
Handlingsutrymme
Handlingsutrymme kan definieras som den handlingsfrihet socialarbetaren har i mötet med patienter och klienten utifrån de ramar, regler, lagar och normer som socialarbetaren måste förhålla sig till (Johnsson et al 2008).
2. KUNSKAPSLÄGET
Vi har inte funnit någon tillgänglig tidigare forskning varken i Sverige eller internationellt gällande specifikt kuratorers strategier för att hantera psykisk påfrestning i möten med cancerpatienter. På grund av detta är denna
4
för att på bästa vis ringa in kunskapsläget gällande studiens syfte och frågeställningar. Avsnittet är uppdelat i två delar varav den första tar upp resilience, coping och egenvård och den andra fokuserar på cancersjukvård, copingstrategier och compassion fatigue. Engelska begrepp används i de fall då det inte finns någon vedertagen svensk översättning.
2.1 Resilience, coping och egenvård
Resilience kan närmast översättas till återhämtningsförmåga och är ett relevant begrepp utifrån studiens syfte.I relation till hur mycket akademiska texter som har författats om resilience hos barn har det teoretiserats relativt litet gällande vuxna och mer specifikt socialarbetares resilience (Collins 2007). I en studie av Grant och Kinman undersöktes trehundra socialarbetares uppfattningar av begreppet resilience i en engelsk kontext. Studien visar på stora variationer gällande hur socialarbetare uppfattar begreppet i förhållande till sin yrkesroll. Utefter yrkesverksammas definitioner kan därför resilience närmast ses som ett paraplybegrepp som täcker in komplexa uppfattningar, kompetenser och
strategier. Generellt kan dock socialarbetarnas definitioner sammanfattas med att resilience uppfattas som ett dynamiskt samspel mellan personliga egenskaper i form av självförtroende, optimism och emotionell medvetenhet, förmågan att mobilisera och använda olika former av stöd samt framgångsrik coping gällande stress. Vidare finns det även en utbredd uppfattning att resilience utgör en nödvändig förebyggande egenskap som är viktig för socialarbetare att besitta för att skydda sitt professionella välmående över tid (Grant & Kinman 2013). I en annan studie av Grant och Kinman undersöktes hur en tvåmånaders intervention påverkade tjugofem nyexaminerade socialarbetares personliga resurser kopplat till resilience. Studiens resultat indikerar att stöd på arbetsplatsen utgör en viktig komponent för att utveckla och bibehålla resilience och välmående hos socialarbetare. (Kinman & Grant 2017).
Resilience är enligt Collins kopplat till enskilda personers uppfattningar av stress samt till de copingmekanismer som används för att hantera stressfulla situationer. Resilience och coping samverkar således med varandra då en persons resilience även påverkar denna persons copingmekanismer. (Collins 2007). I en studie av Collins övervägs hälsosamma och ohälsosamma copingstrategier för socionomer inom myndighetsutövning i relation till stress och arbetstillfredsställelse. Det finns indikationer på att användande av copingstrategier kan öka arbetstillfredsställelse. Stress definieras enligt artikeln som en respons på olämpligt höga nivåer av påfrestning. Då det är responsen på påfrestningen och inte den faktiska
påfrestningen som orsakar stressen kan olika copingstrategier användas för att hantera denna respons och på detta sett minska stressen. En individ kan använda sig av både hälsosamma och ohälsosamma copingstrategier. Ohälsosamma copingstrategier kan exempelvis vara beteendemässig frigöring, minskad
aspirationsnivå, mental frigöring och distansering genom att fly från stressfaktorn via till exempel alkohol, droger, dagdrömmande, önsketänkande och olämpliga sömnvanor. Hälsosamma copingstrategier är enligt Collins vedertagna sätt att minska psykisk anspänning som exempelvis träning men även att använda sig av socialt stöd av vänner, familj, kollegor och organisation. Stöd från organisationen kan ske genom gruppstöd på arbetsplatsen av både formell och informell natur. Enligt Collins påverkar även individuella skillnader som gott självförtroende, optimism, resilience, härdighet och personlig kontroll individens copingbeteenden (Collins 2008).
5
I ytterligare en studie av Collins presenteras tre olika typer av copingstrategier relaterat till socialt arbete. Copingstrategierna kan bidra till att förstärka socialarbetares resilience samt arbetstillfredställelse och utgår ifrån positiva känslor och optimism. Den första är positiv omvärdering, där en svår situation omvärderas till att ses ur ett mer positivt ljus, att så att säga se glaset halvfullt och inte halvtomt. Den andra är målorienterad/problemfokuserad-coping där fokus ligger på att lösa eller hantera det som orsakar stressen genom att samla information, planera, fatta beslut, lösa konflikter samt ansträngningar för att mobilisera resurser och handlingar för att lösa specifika uppgifter. Den tredje är meningsskapande vilket kan leda till en omvärdering av en stressfull situation genom att hitta mening relaterad till engagemang, övertygelser och normer (Collins 2007).
Det är enligt Acker troligt att socialarbetare som innehar krävande arbetsuppgifter upplever ångest, minskad arbetstillfredsställelse och har en benägenhet att säga upp sig. I en undersökning av Acker har 469 socialarbetare delgett sin uppfattning om egenvård som strategi för att hantera utmaningar inom yrket. Trots ett
erkännande av egenvårds avgörande betydelse för socialt arbete saknas det en vedertagen definition av begreppet. Detta med anledning av att det råder en brist på empirisk forskning av fenomenet. Acker definierar egenvård som en
uppsättning av avsiktliga beteendemässiga strategier för att främja välbefinnande, reducera stress och överkomma utmaningar. Dessa möjliggör för socionomer att engagera sig verkningsfullt med sina klienter. Egenvård är mångdimensionellt och berör professionellt stöd, professionell utveckling, kognitiva strategier och
professionell resilience. Professionellt stöd kan exempelvis handla om mentorskap och att konsultera kollegor. Professionell utveckling kan handla om
träningsprogram, möten och utbildning. Kognitiva strategier är exempelvis självreflexion, självutforskning och självmedvetenhet. Professionell resilience följer den generella uppfattningen av resilience hos socialarbetare som är sammanfattad ovan. Resultatet av studien indikerade att egenvård höjer arbetstillfredsställelse och minskar benägenhet att säga upp sig (Acker 2018).
2.2 Cancersjukvård, strategier och compassion fatigue
På grund av att det inte finns någon tidigare forskning som undersöker kuratorers strategier i möten med cancerpatienter i relation till psykisk påfrestning tas även forskning gällande andra yrkesgruppers strategier upp med en ansats att i
möjligaste mån kartlägga kunskapsläget. I en studie av Ariad et al undersöktes hur onkologer responderar på ångest hos sina patienter samt vilka strategier de har för att hantera fenomenet genom att intervjua tjugotre onkologer på två olika
cancercentrum. Studien är enligt författarnas vetskap en av de första i sitt slag, varvid den är relevant att ta upp trots att den undersöker onkologers och inte socialarbetares strategier. Resultatet av studien påvisar att onkologers strategier för att hantera ångest hos sina patienter är att skapa en stödjande relation till klienten och en känsla av samhörighet i att slåss mot sjukdomen. Onkologerna vittnat även om att de anpassar sin respons utefter varje patients behov,
exempelvis genom konversationer, att ge en kram eller att skriva ut medicin. Vidare framkommer det även att onkologerna visar sitt stöd till patienterna genom att bibehålla en kontinuitet i vården genom att emellanåt boka in patienter trots att det inte är medicinskt nödvändigt. Ytterligare exempel på onkologernas strategier är att lugna patienten genom att prata och lyssna, fokusera på positiva aspekter, normalisera patientens ångest, uppmuntra hopp och skriva ut mediciner (Ariad et al 2018).
6
Det är enligt Thomas och Otis i en bred mening erkänt att socialarbetare är en yrkesgrupp som befinner sig i högriskzonen för att utveckla compassion fatigue (Thomas & Otis 2010). Det är givetvis alltför spekulativt att i denna studie resonera kring kuratorernas eventuella erfarenheter av compassion fatigue. Dock är det relevant att utefter forskningsfrågan presentera studier som undersöker strategier för att motverka compassion fatigue inom cancervård då det är den forskningen som ligger närmast kuratorers strategier för att hantera psykisk påfrestning i möten med cancerpatienter som är tillgänglig i dagsläget.
Compassion fatigue är enligt Beck-Coon et al ett tvetydigt begrepp som är svårt att differentiera från till exempel utbrändhet och sekundärt traumatiskt
stressyndrom. Compassion fatigue är en stressrespons som hastigt och utan varning framträder och inkluderar känslor av hjälplöshet, förvirring och isolering från stöd. Compassion fatigue är nära relaterat till sekundärt traumatiskt
stressyndrom då stressresponsen utlöses av att individen utsätts för en traumatiserad person och inte själv direkt är föremål för den traumatiserande händelsen (Beck-Coon et al 2009).
Vidare menar Beck-Coon et al på att cancersjuka via diagnoser och behandling utsätts för enorma stressfaktorer. Att vårda cancerpatienter och ta del av denna stress genererar signifikativ arbetsrelaterad stress, otillfredsställdhet och utmattning hos professionella inom cancersjukvård. Empati är inom detta en central aspekt och kan definieras som en kapacitet att uppleva en annan persons tillstånd och perspektiv via ett fokus på och känsla med dennes livsvärld. Ett empatiskt förhållningssätt och en emotionell intensiv kontakt kan över tid leda till compassion fatigue. För professionella inom cancersjukvård kan compassion fatigue innebära att den yrkesverksamma känner sig kroniskt trött och irriterad, drabbas av kroppsvärk eller huvudvärk, upplever en fruktan för att gå till jobbet och möta patienter, upplever en brist av glädje i livet och känner sig instängd. Detta kan leda till en överkonsumtion av mat eller alkohol. Compassion
satisfaction kan motverka compassion fatigue och innebär en känsla av glädje och framgång via de positiva delarna som professionella erfar av att arbeta med traumatiserade människor (Beck-Coon et al 2009).
Det finns personliga och professionella strategier för att motverka compassion fatigue. Enligt Huggard kan personliga strategier för att motverka compassion fatigue exempelvis vara att finna en lämplig balans mellan arbete och fritid, gå i egenterapi, identifiera helande aktiviteter och nära sina spirituella behov.
Professionella strategier kan exempelvis vara att gå i handledning med en mer erfaren kollega, engagera sig i egenvård, utveckla och bevara professionella nätverk, ha en realistisk tolerans mot misslyckanden och vara medveten om personliga och jobbrelaterade mål (Huggard 2003).
I en studie av Akter et al intervjuades 27 kuratorer som arbetar med cancersjuka barn angående deras erfarenhet av compassion fatigue samt deras strategier för att motverka att drabbas. Studien visade på en mängd av copingmetoder för att motverka fenomenet vilket tyder på att det i någon mån är individuellt hur egenvårdsplaner bör utformas. Resultaten påvisade dock att egenvård är vital för kuratorernas välmående. Egenvård utgör således ett hjälpsamt verktyg för att motverka compassion fatigue. Kuratorerna i studien rapporterade att ta ledigt från jobbet, träna, njuta av naturen och att ha en respektfull hållning till sina patienter som deras huvudsakliga aktiviteter relaterade till egenvård. Förutom aktiviteter relaterade till egenvård använde socialarbetarna sig även av strategier kring att
7
sätta personliga och professionella gränser för att skydda sig från att bli allt för involverade i patienter. Vissa socialarbetare uppgav ett behov av att sätta gränser genom att hålla isär jobb och fritid för att motverka compassion fatigue. Ett sätt att etablera professionella gränser var exempelvis att sätta gränser gentemot annan sjukhuspersonal för att klargöra sin roll. Socialarbetarna uppgav även att de försöker ta ”ett djupt andetag och inte känna vad klienterna känner” under samtal med klienter och deras familjer. Utöver dessa aktiviteter och strategier på
individnivå påvisade studien även vikten av preventivt stöd på en organisatorisk nivå. Förebyggande insatser bör således ske både på en individnivå och en organisatorisk nivå. Studien visade även på att förebyggande insatser bör inkludera resilience-program, mindfulnessbaserade interventioner, pågående utbildning, egenvårdsprogram och medvetenhet (Akter et al 2018).
3. TEORI
Nedan följer en presentation av det teoretiska ramverk som har använts för att analysera empirin. Teorierna utgörs av teorin om resilience samt copingteorin. Teorin om resilience skapar en förståelse för varför uppfattningen av den psykiska stressen för kuratorer inom cancerrehabilitering kan skilja sig åt mellan
informanterna. Teorin om resilience medför även en förståelse kring
bakomliggande faktorer hos enskilda individer vilka kan innebära svårigheter för hanteringen av den arbetsrelaterade psykiska påfrestningen. Copingteorin ökar förståelsen kring de olika copingstrategier som informanterna uppger att de använder sig av. Genom copingteorin skapas även en förståelse gällande hur väl de olika copingstrategierna generellt fungerar, både på kort och lång sikt.
3.1 Resilience
Begreppet resilience har ingen direktöversättning till svenska och därför används genomgående det engelska ordet resilience i denna uppsats. Närmaste svenska översättning är återhämtningsförmåga, vilket i viss mån ger en inblick i begreppets betydelse.
Hall et al definierar resilience som ett resultat av framgångsrik anpassning till motgång (Hall et al 2010). Rutter definierar resilience som ett interaktivt koncept berörande ett relativt motstånd mot risker i en individs omgivande miljö, samt förmågan att övervinna stress och motgångar. Begreppet används enligt Rutter även för att beskriva fenomenet att vissa individer, trots att de har utsatts för riskfyllda händelser som hade kunnat leda till allvarliga negativa följder, har lyckats utveckla en relativt god psykisk status (Rutter 2007).
Två fenomen går enligt Hall et al att koppla till recilience. Det första är återhämtning, vilket är en översättning från det engelska begreppet recovery. Återhämtning innefattar hur väl människor återhämtar sig efter att ha utsatts för en utmaning. Hall et al menar att människor med hög resilience har större kapacitet att efter stressiga händelser snabbt återfå stabilitet fysiologiskt, psykiskt och socialt. Det andra fenomenet som Hall et al kopplar till resilience är människors kapacitet att fortsätta framåt, upprätthålla en god hälsa samt ett välmående i en dynamisk och utmanande miljö. Detta kallas för hållbarhet, vilket är en
översättning från det engelska begreppet sustainability (Hall et al 2010). Då en individs resilience enligt Rutter beror på individens förmåga att hantera stress och motgångar fokuserar teorin på copingmekanismer, inställning samt användningen av den personliga makten.Fokus skiftas alltså från de externa riskerna till själva
8
hanteringen av de externa riskerna. Detta gör således resilience till en dynamisk process istället för en statisk faktor (Rutter 2007).
Resilience kan uppfattas beröra samma ämne som teorin om risk- och
skyddsfaktorer men det som skiljer teorierna åt är enligt Rutter att den senare utgår ifrån att risk- och skyddsfaktorerna är lika för alla och att resultatet beror på en samverkan av dessa faktorer. Resilience däremot uppmärksammar den enorma skillnaden mellan olika människors reaktioner på samma typ av händelse.
Exempelvis kan det som skyddar en individ i en miljö vara helt obetydligt i en annan. Viktigt att notera är dock att resilience bygger på teorin om risk- och skyddsfaktorer och dessa faktorer är viktiga att analysera även vid studier av resilience (Rutter 2007).
Begreppet resilience baseras huvudsakligen på två vetenskapliga upptäckter. Den första är upptäckten att människors individuella respons till motgångar skiljer sig enormt från person till person. En förklaring till denna skillnad skulle enligt Rutter kunna vara variationer av den risk som varje individ tidigare i livet har utsatts för (Rutter 2007). Hall et al beskriver även att återhämtningsförmågan skiljer sig mellan människor då alla har olika styrka, flexibilitet, reservkapacitet och mottaglighet för den fysiska och mentala miljön som individen befinner sig i. Anledningen till att olika människor har olika kapacitet till återhämtning kan enligt författarna dels bero på personlighet, dels kontext. Det krävs nämligen en social och kontextuell inblick för att bättre kunna förstå människors olika förmåga till resilience, som exempelvis kan skilja sig mellan olika kulturer (Hall et al
2010). Den andra vetenskapliga upptäckten som resilience baseras på är att stress kan påverka motståndskraften. Stressfyllda situationer eller andra motgångar kan ibland komma att stärka motståndskraften inför framtida stress eller motgång. Detta kallar Rutter för steeling effect. För att förtydliga vad som menas med detta används fallskärmshoppare som exempel. Då fallskärmshopparna upprepade gånger utsätter sig för att hoppa sker en förändring i hopparnas subjektiva känsla av stress kring hoppet. I motsats till detta så kan undvikande av det som skrämmer en individ innebära utvecklad och förhöjd rädsla. Det som skiljer krävande
händelser som resulterar i en förhöjd motståndskraft från de händelser som genererar motsatt effekt är huruvida hanteringen av situationen har varit framgångsrik eller inte. Rutter använder begreppet coping för att definiera hanteringen av stressorer. Coping är ett teoretiskt begrepp som vidare beskrivs i avsnitt 3.2 (Rutter 2007).
Hall et al poängterar att de existerande modellerna över fysisk och mental hälsa saknar en förståelse av återhämtningsprocessen efter stressrelaterade händelser. Då resilience ses som en naturlig kapacitet uppstår svårigheter att exakt avgöra bakomliggande faktorer i förhållande till en individs återhämtningsförmåga. Detta tydliggörs genom olika exempel där både människor och samhällen mot relevanta odds har återhämtat sig efter motgångar. Ett exempel är när barn framgångsrikt har genomlevt ogynnsamma hemförhållanden mot alla odds (Hall et al 2010).
3.2 Copingteorin
Coping som koncept har varit framträdande inom psykologin ända sedan 1940-talet (Folkman & Lazarus 1984). Enligt Folkman och Lazarus delas det
traditionella synsättet av coping in i två olika traditioner, animal experimentation och psychoanalytic ego psychology. Den första fokuserar på drift, upphetsning och eller aktivering. Coping enligt detta synsätt definieras genom handlingar som anpassas för att minska stressen eller faran. Psychoanalytisc ego psychology
9
definierar istället coping som realistiska och flexibla tankar och handlingar som löser problem och genom detta minskar stress. Detta synsätt skiljer sig från det föregående då fokus läggs på individens uppfattning av och tankar om sin relation till den omgivande miljön (Folkman & Lazarus 1984).
Folkman och Lazarus definierar begreppet coping som ständigt förändrade kognitiva och beteendemässiga ansträngningar för att hantera specifika externa eller interna krav som uppfattas som krävande eller som överskrider personens resurser. Det är själva ansträngningen att hantera en krävande situation som definierar om det är en copingstrategi eller ej. Då copingstrategierna fungerar olika väl beroende på person och situation ligger därför inte resultatet i fokus (Folkman & Lazarus 1984).
Coping kan enligt Folkman och Lazarus delas upp i två underkategorier: känslofokuserad och problemfokuserad coping. Känslofokuserad coping kallas även för emotionsfokuserad coping och denna används ofta vid problem som inte går att lösa då fokus istället läggs på att hantera de känslor som uppstår i
situationen. Många känslofokuserade former av coping används för att minska känslomässigt lidande och några exempel på sådana strategier är undvikande, minimering, distansering, selektiv uppmärksamhet, positiva jämförelser och omtolkning. Det finns även former av känslofokuserad coping som används för att öka det känslomässiga lidandet, dessa används med anledning av att en del
människor behöver få må sämre innan de kan vända och börja må bättre igen. Detta beror antingen på att dessa individer behöver straffa sig själva för att kunna få känna lättnad eller att individen behöver motiveras för att kunna agera
(Folkman & Lazarus 1984).
De känslofokuserade strategierna kan även enligt Folkman och Lazarus användas för att omvärdera en situation som inte är förändringsbar då man därigenom minskar på hotet genom att ändra på situationens betydelse. Ett exempel på detta kan vara när en individ tänker ”det finns viktigare saker att bekymra sig om”. Denna typ av copingstrategi benämns av Folkman och Lazarus för kognitiv
omvärdering. De copingstrategier som ingår i den kognitiva omvärderingen skiljer sig från övriga känslofokuserade copingstrategier då övriga inte på samma sätt direkt ändrar på en händelses betydelse. Då de känslofokuserade
copingstrategierna används för att upprätthålla vårt hopp och optimism genom att exempelvis förneka fakta eller undvika att uppmärksamma svårsmält information så finns en risk att vi lurar oss själva genom verklighetsförvrängning. Denna risk är dock enbart aktuell om individen saknar kännedom om de egna
försvarsmekanismerna (Folkman & Lazarus 1984).
Vid problem som individen uppfattar sig kunna lösa används problemfokuserad coping vilken är uppgiftsorienterad med fokus på yttre problem. Dessa strategier går ofta ut på att definiera problemet, frambringa alternativa lösningar, väga dessa lösningar mot varandra, välja en eller flera och slutligen att agera på dem. Utöver dessa utåtriktade strategier innefattar problemfokuserad coping även strategier som riktas inåt i själva individen. Exempelvis kan dessa inåtriktade strategier utgöras av motiverande eller kognitiva förändringar som exempelvis att förändra aspirationsnivån, hitta nya sätt att nå tillfredställelse, ändra sina beteendemönster eller att utveckla nya kunskaper. De problemfokuserade copingstrategierna skiljer sig åt från person till person beroende på kontext och problem och är därför svårare att lista än de känslofokuserade (Folkman & Lazarus 1984).
10
Copingsystemen enligt traditionen psychoanalytisc ego psychology innehåller en hierarki av strategier, allt från primitiva, låga mekanismer till välutvecklade, höga mekanismer. I hierarkin rankas de olika copingstrategierna beroende på vilken nivå av balans individen besitter vid användandet. Exempelvis anses förnekelse vara en lågt rankad copingstrategi då förnekelse indikerar på disorganisering och en förvrängning av verkligheten. Att använda sig av denna typ av hierarkiskt lågt rankade copingstrategi kan ge individen omedelbar tillfredställelse men kommer successivt att bidra till en fortsatt samt ökad utsatthet för stressoren (Folkman & Lazarus 1984).
Den copingförmåga en individ besitter är högst individuell. Exempelvis reagerar människor olika på stress då vissa, istället för att påverkas negativt, påverkas positivt och ges styrka av att utsättas för stressen. Denna skillnad kan exempelvis bero på individens hemförhållanden som barn. En individ som aldrig utsattes för en viss typ av stress som barn på grund av beskyddande föräldrar riskerar att vara mer känsliga för stress som vuxna då individen aldrig fick lära sig nödvändiga copingstrategier (Folkman & Lazarus 1984).
De copingstrategier som människor använder sig av för att bemästra krävande situationer beror till stor del på individens resurser. Individens resurser kan dels bestå av praktiska komponenter som exempelvis pengar, saker, nätverk eller kunskaper. Utöver dessa är själva kompetensen att hitta samt använda resurserna väsentlig. Ett exempel på en resurs med betydelse för en individs copingförmåga är hälsa och energi. Är en individ sjuk, trött eller skör så minskar individens copingförmåga då hen helt enkelt saknar ork. Ett annat exempel rör individens personliga inställning. Hopp samt en positiv syn på sig själv har stor betydelse för individens copingförmåga. Förmågan till problemlösning är ytterligare en
värdefull resurs. Problemlösning innefattar uppsökandet av information, att analysera situationer för att kunna identifiera problem, att välja lämplig handling och att skapa en plan för denna. Denna resurs innefattar många olika komponenter såsom individens erfarenheter, kunskaper, kognitiva eller intellektuella förmåga att använda kunskapen samt individens självkontroll. Ytterligare exempel på relevanta resurser är individens sociala förmågor, sociala support och materiella resurser (Folkman & Lazarus 1984).
4. METOD OCH METODOLOGISKA
ÖVERVÄGANDEN
4.1 Metodologisk ansats
Den metodologiska ansatsen är kvalitativ, då studiens syfte är att undersöka kuratorers egna upplevelser av deras arbete med cancerpatienter samt deras copingstrategier och personliga resurser. Kvalitativ metod innehar en flexibilitet och rörlighet vilket möjliggör en ökad förståelse av informanternas upplevelser av det aktuella temat. Samtalen är inte stringent fastlagda på förhand, olika intervjuer kan komma att ta olika form och det finns rum för informanterna att under
intervjuerna själva styra samtalen och fokusera på just det som dem själva
upplever som betydelsefullt (Bryman 2018). Genom en kvalitativ ansats kunde på så vis ett djup och individuella skiftningar nås i kuratorernas utsagor.
11
4.2 Urval
Urvalet består av sex kuratorer vid organisationer i två olika kommuner i Skåne. För att vara aktuella för studien krävdes att informanterna vid intervjutillfället helt eller delvis arbetar med cancerpatienter. Fem informanter i studien arbetar endast med cancerrehabilitering och en arbetar dels som verksamhetschef (85 - 90 %) och dels som kurator (10 – 15%). Det är möjligt att rollen som verksamhetschef kan ha kommit att påverka denna informants svar vilket har tagits i beaktande. För att undvika en vinkling av empirin har valet gjorts att enbart använda denna informants svar som förstärkning till andra uppgifter som ett flertal informanter har varit eniga om. Informanternas ålder var brett varierande med åldrar från 25 till 60 representerade. Även informanternas yrkesverksamma tid varierade från ett par års erfarenhet av kuratorsyrket som minst, upp till 30 års erfarenhet.
Samtliga kuratorer arbetar utifrån kuratorsrollen uteslutande med cancerpatienter. Urvalet kan således sägas utgöras av typiska fall, då det är den aspekten som är relevant och typisk utifrån studiens syfte och frågeställningar (Bryman 2018). Nio kuratorer tillfrågades att delta i studien och sju tackade ja. En av intervjuerna ställdes in på grund av förseningar i tågtrafiken, varvid det slutliga antalet av medverkande informanter blev sex.
Kontakten med kuratorerna etablerades genom ett snöbollsurval, det vill säga ett urval där en kontakt leder till etablerandet av flera kontakter som är relevanta utifrån studiens syfte. Vidare var urvalet målstyrt, det vill säga informanterna valdes utefter målet med studien och deras lämplighet avvägdes utifrån syfte och frågeställningar (Bryman 2018). En av författarna till uppsatsen hade sin
verksamhetsförlagda utbildning på en av enheterna och genom att kontakta sin tidigare handledare tillgavs kontaktinformation till de övriga kuratorerna. Kuratorerna kontaktades via mejl och fem utav sju tackade ja till att delta i studien. Även informanterna från den andra kommunen valdes ut genom ett snöbollsurval. Kontakten upprättades med ansvarig verksamhetsledare via telefon och kontaktuppgifter förmedlades till anställda kuratorer på enheten.
På grund av att en av författarna redan vistats på en av enheterna som student hade denna författare på förhand en förförståelse för studiens ämne. Under tiden som student på enheten fördes samtal rörande den psykiska påfrestningen som yrket innebär samt även diskussioner kring hur denna kan hanteras både som student och som yrkesverksam. På så vis föddes idén till ämnesvalet för
examensarbetet. Denna förförståelse har tagits i beaktande under processen. Vid intervjuerna har frågorna ställts på ett neutralt sätt för att undvika en färgning av svaren. Intervjuerna har vidare inletts med frågor kring om och i så fall hur informanterna upplever psykisk påfrestning inom arbetet, för att undvika att insinuera detta och även sätta den aktuella informantens upplevelse i fokus. Den andra författaren har ingen liknande förförståelse av det specifika ämnet.
4.3 Tillvägagångssätt
Intervjuer genomfördes med sex kuratorer som samtliga arbetar med
cancerrehabilitering i Skåne. Intervjuerna var i en semistrukturerad form och utgjordes av några övergripande frågor med följdfrågor som anpassades utefter enskilda informanters svar. På så vis skapades en dialog i samtalen (Bryman 2018). Frågorna rörde informanternas upplevelse av psykisk påfrestning inom ramen för arbetet som kurator med cancerpatienter. Frågorna rörde även
kuratorernas copingstrategier. Se bifogat frågeformulär i bilaga två. Kuratorerna intervjuades enskilt och intervjuerna varade i 30 minuter till en timme, beroende
12
på deras möjlighet att avsätta tid från arbetet. Intervjuerna utfördes på informanternas arbetsplatser i enskilda rum med ansatsen att skapa en trygg atmosfär kring samtalen. Kuratorerna tilldelades informationsbrevet och tillbads att läsa samt skriva under detta. Informationsbrevet finns bifogat i bilaga ett. Godkännande för inspelning av samtalet inhämtades sedan och intervjun spelades därefter in på författarnas mobiltelefoner. Båda författare till studien närvarade vid två av intervjutillfällena, detta för att få en så fullständig bild av intervjuerna som möjligt. Tre av intervjuerna ägde rum på samma dag på olika orter vilket gjorde att författarna, i brist på bättre alternativ, delade på sig och genomförde intervjuerna enskilt. Vid en intervju var en av författarna frånvarande på grund av sjukdom. Den första intervjun utfördes dock tillsammans vilket satte ett exempel för hur intervjuerna senare skulle utföras. Författarna har även använt sig av samma intervjuguide samt intervjufrågor för att i största möjliga mån skapa likvärdiga förutsättningar för inhämtningen av empirin. Vid transkriberingen av det inspelade materialet byttes samtliga informanters namn ut. Samtliga namn som används i uppsatsen är könsneutrala med syfte att ytterligare avidentifiera informanterna. De namn som används är Billie, Charlie, Eli, Helle, Kim och Lo.
4.4 Metodens förtjänster och begränsningar
Det finns flera fördelar med att intervjuerna genomfördes enskilt och inte i grupp. Rent etiskt så är det endast forskarna som har tystnadsplikt och inte informanterna gentemot varandra. Genom enskilda intervjuer är informanternas anonymitet därför tryggad. Enskilda intervjuer har även fördelen att de möjliggör att just den intervjuades åsikter, upplevelser och uppfattningar kommer fram. Dessutom får personen fullt fokus och behöver inte dela samtalsutrymmet med flera. Detta kan göra att tystare personer har en större benägenhet att komma till tals. Det ges även en ökad möjlighet till att åsikter och hemligheter, som kanske inte hade kommit fram i grupp, uttalas vid intervjuer som genomförs en och en. Det kan vara så att flera av de enskilda kuratorernas åsikter som analysen bygger på hade förblivit outtalade i en intervjuform med flera informanter samtidigt. På så vis är de enskilda intervjuerna till metodologisk förtjänst och ökar studiens tillförlitlighet (Trost 2010).
Då det fanns en möjlighet till det genomfördes intervjuerna av båda studiens författare vilket nämns ovan. Detta på grund av att det finns fördelar med att vara två intervjuare. Att vara två intervjuare är särskilt gynnsamt om det rör sig om två oerfarna intervjuare, vilket är fallet gällande studiens författare. Om intervjuarna är samspelta kan de finna ett stöd i varandra vilket också förbättrar möjligheten att få ut mer information ur intervjun än om de hade genomfört den på egen hand. Det motsatta kan dock ske om intervjuarna inte är samspelta med varandra då det finns risk för att mindre information utvinns och intervjuerna får en sämre kvalitet (Trost 2010). Det har förekommit en kontinuerlig reflektion kring hur detta skulle utföras på bästa vis under studiens gång. Med anledning av att författarna har en god relation till varandra både som vänner och klasskamrater och på så vis upplevde sig som samspelta och som ett stöd för varandra under intervjuerna föredrogs denna intervjuform. Om det däremot hade uppstått en problematik vid de gemensamma intervjuerna hade denna strategi behövts omvärderas.
Det kan även vara positivt att vara två intervjuare vid samtal som rör känsliga ämnen utifrån informanternas synvinkel då detta kan skapa en trygg atmosfär för dem. Då denna studie berör ett ämne som kan uppfattas som känsligt lades stor vikt vid att informanterna skulle känna sig bekväma vid intervjutillfällena. Utöver det kan det vara en god idé att vara två intervjuare då det inte på förhand finns ett
13
förtroende mellan intervjuare och informant, två intervjuare kan därför underlätta för informanten. Det kan dock finnas en nackdel med att vara två intervjuare utifrån en maktaspekt. Det riskerar att uppfattas som att det blir “två mot en” i rummet, vilket kan skapa en maktobalans och en upplevelse av underlägsenhet hos informanten (Trost 2010). Denna nackdel har noga övervägts men fördelen med att vara två intervjuare vid samtal om känsliga ämnen var den aspekt som bedömdes väga tyngst vid valet av arrangemang. Dock har det funnits en strävan att tilldela informanterna så mycket makt som möjligt under samtalen genom att utföra intervjuerna på informanternas villkor. Exempelvis informerades
informanterna om att de när som helst kunde avbryta intervjuerna och sin medverkan. Ansatsen har även varit att skapa en vardaglig, trygg och lugn atmosfär vid intervjuerna. Informanterna har själva fått välja plats, datum och tidsåtgång utifrån egen önskan och bekvämlighet. Samtliga intervjuer utfördes i avskilda rum på informanternas arbetsplatser.
Genom att intervjua i en semistrukturerad form blir det också möjligt att till viss del tilldela informanterna makt eftersom frågorna endast delvis är styrda och författade på förhand i form av övergripande frågeställningar. Informanterna har på så vis möjlighet att vara med och styra hur samtalet utvecklar sig och
följdfrågor följer naturligt på deras individuella svar. Genom detta sätt jämnas makten ut ytterligare då samtalet i högre utsträckning tar form av en dialog istället för en utfrågning (Aspers 2011).
4.5 Analys av materialet
Det empiriska materialet består av sex kuratorers egna uppfattningar om den psykiska påfrestningen inom cancerrehabiliteringen samt de copingstrategier och personliga resurser som de använder sig av. Analysmetoden utgörs av tematisk analys där materialet har delats in i olika teman och subteman. Intervjuerna transkriberades för att sedan återigen lyssnas igenom samtidigt som
transkriberingarna markerades i olika färger utefter teman. Ur några av dessa teman bröts sedan ytterligare subteman ut. Temana består av de ämnen och
resonemang som var vanligast förekommande i informanternas berättelser, det vill säga repetitioner (Bryman 2018).
De teman som först kunde urskiljas i texten var kuratorernas uppfattning av den arbetsrelaterade psykiska påfrestningen, vilket blev analysens första avsnitt. Vidare framkom ett tema innefattande de konkreta strategier som kuratorerna använder sig av för att hantera den psykiska påfrestningen. Ur detta tema bröts sedan fyra subteman ut. Dessa utgörs av reflektion och medvetenhet, “sitta tungt i stolen” och meditation, vikten av privatliv, distans och balans mellan arbete och fritid och strategier på fritiden. Det framkom även ytterligare två teman vilka innehar konkreta strategier. Dessa utgörs av stöd från arbetsplatsen, handledning och reflektion samt att ta stöd av kollegor. Dessa sex teman, vilka alla inbegriper konkreta copingstrategier, utgör tillsammans analysens andra avsnitt. Slutligen urskildes temana personlig utveckling, erfarenhet, personliga resurser och specifika beröringspunkter vilka sammanfogades till analysens sista avsnitt, människan bakom yrkesrollen. Dessa teman redogör för ytterligare resurser och copingstrategier.
Gällande subtemat “sitta tungt i stolen” och meditation som utbröts ur temat konkreta strategier utgör att “sitta tungt i stolen” en lokal typologi, vilket är ett lokalt uttryck som inte förekommer i den tidigare forskningen på området. På grund av detta ansågs uttrycket vara av särskild relevans och inkorporerades som
14
del i ett tema trots att det endast förekom i två av informanternas berättelser (Bryman 2018).
I diskussionen i avsnitt 6 förs en reflektion kring saknade data, i form av att ingen av informanterna delgav berättelser om copingstrategier som kan uppfattas som ohälsosamma (Bryman 2018).
4.6 Forskningsetiska överväganden
Enligt Lag om etikprövning (Lag 2003:460) 2 § samt Lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (Lag 2018:1999)
omfattas inte arbete som utförs inom ramen för högskoleutbildning på grundnivå eller avancerad nivå av bestämmelserna om etikprövning av forskning. Trots detta tas det i denna uppsats ändå hänsyn till forskningsetiska krav då dessa är
utformade för att skydda informanterna. Innan studien påbörjades ansökte författarna om etikprövning hos Etikrådet för fakulteten Hälsa och samhälle, Malmö universitet. Vi har valt att inte bifoga etikutlåtandet från Etikrådet då det innehåller information om de kommuner i vilka intervjuerna utförts vilket riskerar att röja informanternas anonymitet.
Då studien behandlar personuppgifter, det vill säga allt som direkt eller indirekt kan knytas till en fysisk person (Vetenskapsrådet 2017), gäller
Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter, om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävandet av direktiv 95/46/EG (Förord. 2016:679), det vill säga den allmänna dataskyddsförordningen. I tillägg till detta gäller även lag med
kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (Lag 2018:218). Innan projektet påbörjades registrerades behandlingen av personuppgifter i Malmö universitets register över personuppgiftsbehandlingar.
Studien utgår från de grundläggande etiska principer som Bryman listar i boken “Samhällsvetenskapliga metoder”. En grundläggande etisk princip som diskuteras i boken är informationskravet. I enlighet med informationskravet måste forskarna informera berörda personer om undersökningens syfte samt under vilka premisser de deltar (Bryman 2018). Vid den första kontakten med informanterna
informerades de kortfattat om studiens utformning och syfte. De informanterna som visade intresse för deltagande fick därefter läsa informationsbrevet med ytterligare information om studien. Informanterna informerades både skriftligen och muntligen om att de är föremål för en studie.
Ytterligare en grundläggande etisk princip är samtyckeskravet. Denna princip innebär att alla deltagare i en undersökning själva har rätt att besluta om sitt deltagande (Bryman 2018). För att säkerställa att denna princip efterföljdes inhämtades ett skriftligt samtycke från varje informant innan intervjuerna påbörjades. Ett godkännande från arbetsgivarna inhämtades separat.
Studien utgår även ifrån den etiska principen “konfidentialitetskravet”, vilken innefattar att alla uppgifter om personerna som ingår i studien ska behandlas med största möjliga konfidentialitet. Detta krav uppfylls exempelvis genom att
personuppgifter måste förvaras så att obehöriga inte har tillträde till dem (Bryman 2018). Endast studiens författare samt författarnas handledare har haft tillgång till den insamlade informationen som förvarades på två lösenordsskyddade datorer. Inga andra än studiens författare har haft tillgång till lösenorden för respektive dator. Samtliga informanter medverkade anonymt. Anonymisering eller
15
avidentifiering av informanter innebär att kopplingen mellan informanterna och den inhämtade empirin elimineras (Vetenskapsrådet 2017). För att garantera avidentifiering valdes nya könsneutrala namn till informanterna slumpmässigt ut, dessa användes sedan vid transkriberingen. I uppsatsen benämns ej specifika arbetsplatser eller kommuner. Refereringar till samtliga organisationer görs likvärdigt så att det inte går att sammankoppla en viss information till någon specifik organisation. Intervjuerna transkriberades omgående och textfilerna kommer att raderas när studien är examinerad i enlighet med nyttjandekravet. Nyttjandekravet innebär att den insamlade empirin endast får användas för det angivna forskningsändamålet. Genom att radera allt material så snart det fyllt sin funktion i förhållande till uppsatsen säkerställs att materialet ej kommer att finnas till hands vid andra projekt (Bryman 2018).
Ytterligare en etisk princip som Bryman listar berör ifall någon form av bedrägeri eller falska förespeglingar förekommer eller ifall viktig information undanhålls (Bryman 2018). För att säkerställa studiens kvalité har en kontinuerlig diskussion förts gällande tänkbara felkällor, det vill säga felaktig eller missvisande
information (Vetenskapsrådet 2017). Författarna är medvetna om att det kan vara problematiskt att göra realistiska bedömningar av den inhämtade informationen men en medvetenhet och reflektion kring detta minskar risken för att en
förträngning avseende indikationer om felkällor sker. Då vald teori kan begränsa resultatet har det funnits en strävan efter öppenhet om eventuella begränsningar som kan ge en snedvriden bild. Det är väsentligt för kvaliteten att utöver de slutsatser som dras så bör även slutsatsernas begränsningar och
tillämpningsområde presenteras. En diskussion av möjliga invändningar bör även föras (Vetenskapsrådet 2017).
I enlighet med individskyddskravet ska alla individer som medverkar i forskning skyddas från skada och kränkning (Vetenskapsrådet 2017). Innan projektet startades analyserades noggrant eventuella risker för informanternas hälsa och välmående. Ingenting som riskerade att studien skulle kunna innebära någon form av risk för någons fysiska hälsa, varken informanter, klienter eller arbetsgivare kunde förutspås. Att inte inkräkta på deltagarnas privatliv är ytterligare en etisk princip till vilken hänsyn har tagits (Bryman 2018). Risken för detta har uteslutits då studienendast behandlar hur personal hanterar känslig information i
andrahand. Trots att studien inte syftar till att undersöka informanternas privatliv har författarna haft i åtanke att frågorna riskerar att väcka oro eller obehag hos informanterna. För att i högst möjliga mån minimera riskerna för psykisk skada hos informanterna har författarna varit noggranna med att tydligt informera informanterna att de kan välja bort att svara på frågor samt att de när som helst kan avbryta sitt deltagande utan närmare motivering. Med hänsyn till
informanternas sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (Lag 2009:400) ställdes inga frågor om information kring enskilda klienter eller ärenden, risken att informanterna eller deras klienter skulle ta skada med anledning av att
sekretessbelagd information skulle spridas uteslöts därför. Vidare riskerar studien att medföra att eventuella brister i informanternas arbetsmiljö framkommer. Genom ett godkännande från verksamhetscheferna kunde dock
organisationsmiljön undersökas utan att ett etiskt övertramp begicks.
Den som bedriver forskning måste redovisa eventuella beroendeförhållanden till informanter, bakgrunden till studien, bortfall, beskrivningar av material och metoder (Vetenskapsrådet 2017). En av studiens författare utförde sin verksamhetsförlagda utbildning på en av organisationerna vars anställda har
16
deltagit i studien. Det finns en risk för att detta kan ha påverkat empirin. En identifierad risk med denna redan etablerade relation kan vara att deltagarna kan ha upplevt det som svårt att tacka nej till deltagande i studien samt att svaren kan ha färgats på grund av den tidigare professionella relationen. För att motverka dessa risker tillfrågades informanterna att delta utan påtryckningar. Informanterna informerades även vid flera tillfällen om att deras medverkan var frivillig och att de när som helst kunde välja att avbryta. Vid intervjutillfällena fanns en strävan kring att i så liten utsträckning som möjligt färga svaren genom en medvetenhet kring problematiken. En kontinuerlig reflektion fördes under arbetets gång kring eventuella risker med anledning av relationerna.
För att undvika att uppta olämplig tid och kraft hos informanterna utfördes intervjuerna efter deras schema och med den tidsåtgång som var möjlig för dem. Det fanns en noggrannhet gällande att ingen informant skulle känna sig pressad till att delta vid ett intervjutillfälle eller till att de skulle stanna längre vid
intervjutillfället än vad informanterna själva ansåg sig hinna med. Trots att många yrkesverksamma kuratorer har ont om tid anser vi att intervjuerna var viktiga att utföra då projektet kan påstås vara betydelsefullt ur ett längre perspektiv. Studien kan fungera som ett stöd för andra professionella som har ett arbete som de uppfattar som psykiskt påfrestande. Genom att synliggöra olika strategier kan professionella ta hjälp av varandra och därför kan den psykiska hälsan hos yrkesverksamma inom det sociala arbetet eller liknande professioner förbättras. Deltagarna kommer genom denna undersökning även att kunna ta del av sina kollegors copingstrategier och egenvård vilket kan uppmuntra till samtal om ämnet vilket kan fungera som ett stöd för de yrkesverksamma.
Att inte undanhålla samhället och andra forskare forskningsresultaten är en grundläggande etisk forskningsprincip. Denna uppsats kommer att publiceras på Malmöuniversitets databas MUEP. Genom att göra resultaten offentliga bidrar denna uppsats till att förmedla ny kunskap i samhället samt möjliggör
vidareutveckling, kontroll och diskussion av resultatet (Vetenskapsrådet 2017).
4.7 Beskrivning av arbetsfördelning
Båda författarna var med och skrev etikansökan, informationsbrev och
frågeformulär. Kontakten med verksamhetschefer och informanter via mejl och telefon har delats upp mellan författarna. Båda författare har eftersträvat att närvara vid intervjuerna förutom när vi har haft två på samma dag på olika orter, då vi har delat på oss. Den ena av oss har deltagit vid fem intervjuer och den andra vid tre. Med anledning av att ena författaren har närvarat vid färre intervjuer har denne transkriberat fyra av intervjuerna och den andra har transkriberat två, detta har gett författaren en tydlig bild av de intervjuer som missades trots frånvaron från intervjutillfällena. Tematiseringen av texten har bägge författarna gjort tillsammans. Samtliga texter i studien har reviderats av båda författarna i en växelvis dialog där dokument har skickats fram och tillbaka och redigerats sinsemellan. En författare har börjat på texten och har sedan fått feedback och redigering av den andra. I stora drag är fördelningen mellan de olika avsnitten i uppsatsen att den ena författaren huvudsakligen har skrivit abstraktet, avsnittet om etiska överväganden, teoriavsnittet samt avsnitten om kuratorernas uppfattning av den arbetsrelaterade psykiska påfrestningen och om människan bakom yrkesrollen – ytterligare resurser och strategier av resultat och analys. Den andra författaren har skrivit resterande metodavsnitt, kunskapsläge samt avsnittet om resurser av resultat och analys. Problemformulering och diskussion har bägge författarna
17
skrivit tillsammans.
5. RESULTAT OCH ANALYS
5.1 Kuratorernas uppfattning av den arbetsrelaterade psykiska påfrestningen
Uppsatsen utgår ifrån en förförståelse om att kuratorer inom
cancerrehabiliteringen upplever en arbetsrelaterad psykisk påfrestning. Nedan följer en beskrivning av informanternas egna uppfattningar av den faktiska psykiska påfrestning som deras arbete kan innebära.
Samtliga informanter bekräftar att arbetet som kurator till patienter inom
cancerrehabilitering kan vara psykiskt påfrestande. Informanterna uttrycker även att den psykiska påfrestningen som en samtalskontakt kan innebära varierar från patientkontakt till patientkontakt. Vidare berättar informanterna även om att deras förmåga att härbärgera informationen skiljer sig mellan olika patientärenden, beroende på fallets karaktär. Enligt informanterna är samtalskontakterna med yngre, svårt sjuka patienter för vilka prognosen ser dålig ut, de tyngsta att hantera. Exempelvis beskrivs fall där prognosen innebär kroniska och livsavgörande konsekvenser för patienten, exempelvis infertilitet, som extra psykiskt
påfrestande. Informanten Helle beskriver sin uppfattning av den arbetsrelaterade påfrestningen:
Att träffa patienter som är väldigt oroliga, som är ångestfyllda, som kanske oroar sig för sin förestående död och hur det ska gå för familjen… alla tankar kring att lämna sina barn och sådär. Det är ju starka känslor och svåra situationer. Det är klart att det påverkar en som behandlare, det gör det, helt klart (Helle)
Lo beskriver att hen i sin yrkesroll blir särskilt påverkad när hen bevittnar hur små barn och övriga familjemedlemmar lämnas kvar vid en patients bortgång, speciellt när bortgången sker under dramatiska former med ett väldigt snabbt
händelseförlopp. Lo förklarar att samtal med någon som snart kommer att gå bort kan vara svåra då hen, vid mötet med någon som lider, riskerar att bli väldigt handlingsorienterad. Lo berättar att när en ung människa ska dö och kommer att lämna efter sig barn och övrig familj så kan det uppstå en känsla hos de
närvarande att en måste ”fixa”. Men enligt Lo går detta inte bara att ordna, för det är omöjligt att plåstra om någon som ska dö. Istället är det viktigt att finnas där och lyssna, att våga vara kvar och stanna i det svåra.
Flera informanter berättar om att deras känslomässiga engagemang i patienterna generellt är stort då arbetet innebär att de får möta dem vid en svår tidpunkt i deras liv. Hur informanten och patienten kommer överens rent personligt är en faktor som kan påverka hur psykiskt påfrestande samtalskontakten blir.
Informanterna berättar att det ibland är oförklarligt varför en viss klient påverkar dem särskilt mycket men att vissa möten kan väcka starka reaktioner direkt efter samtalet, exempelvis tårar eller en stunds apati. Kim och Charlie beskriver detta närmare:
18
I vissa möten så är det några som kommer närmare, alltså några människor, eller patienter, eller klienter, som kommer
närmare… och det kan vara svårt. För mig blev det svårt vid några tillfällen för jag fattade inte varför det berörde mig så oerhört mycket. Nästan så att om jag hade träffat en patient på avdelningen och sen kom jag ner på mitt rum och skulle börja journalanteckna så kunde bara tårarna börja flöda (Kim)
Ibland kan det vara så att jag efter vissa patienter bara blir stående och stirrar rakt fram, stirrar ut genom fönstret och bara känner i kroppen att jag är helt slut (Charlie)
Vidare berättar några informanter, vars samtalskontakt med patienter oftast är begränsad till ett fåtal tillfällen, att den korta relationen kan vara mer psykiskt påfrestande än om samtalskontakten hade pågått under en längre period.
Anledningen till detta är att informanterna ofta känner att de inte är färdiga med patienten men av organisatoriska skäl måste avsluta kontakten. Informanterna tenderar att undra vad som hänt med patienten efter att kontakten brutits och detta fungerar försvårande för deras bearbetning och hantering av den psykiska
påfrestning som kontakten inneburit. Billie berättar att det just är ovissheten om en avslutad patient som är bland det mest svårhanterliga inom yrket.
Det är så hemskt att säga så men det blir lättare när någon dör under tiden jag har samtal med dem. Då kan man verkligen gå in och läsa hur det blev – blev det ett värdigt avslut? Vem var med? Det blir lättare att hantera då (Billie)
Utöver de ibland för korta samtalskontakterna med patienter upplever flera informanter att tidspress på jobbet är en extern faktor som påverkar hur väl de klarar av att hantera den psykiska påfrestningen. Att inte kunna ge patienter den tid som kuratorn egentligen hade velat på grund av organisatoriska
förutsättningarna kan skapa en stress. Informanterna berättar att denna stress kan påverka förmågan att hantera psykisk påfrestning och även leda till oönskade känslor såsom irritation gentemot enskilda patienter. För hög arbetsbelastning kan enligt informanterna även påverka deras privatliv negativt.
Informanterna beskriver vidare att arbetet med cancerpatienter ofta behandlar svårförstådda ämnen som meningen med livet, döden och ensamhet. Samtalen blir extra känsliga i sin natur då människorna de möter befinner sig i väldigt utsatta situationer. Lo förklarar att när någon ska dö så rör det sig om en existentiell ensamhet som är svår för andra att förstå sig på. Flera informanter uppger att dessa frågor kan komma att påverka dem just eftersom de är svårförstådda och tenderar att uppbringa existentiella tankar även hos informanterna själva.
Informanterna kan under deras arbetstid få ta del av psykiskt påfrestande
information eller händelser och har olika uppfattning om den påverkan som den arbetsrelaterade psykiska belastningen har på deras privatliv. Uppfattningen om de svårigheter som arbetet kan innebära gällande att lyckas släppa patientärenden
19
när arbetspasset är slut varierar. Flera av kuratorerna vittnar om att det är måttligt till vanligt förekommande att de fortsätter att reflektera över sina patientärenden även utanför arbetstid. Som ett exempel på tvära kast mellan arbete och privatliv beskriver informanten Helle en specifik situation rörande en patient som just begått suicid.
[…]vi hade dennes anhöriga på eftermiddagen och vi höll på med det hela eftermiddagen. Sen ska du gå någonstans på kvällen, du ska gå på någon liten middag eller någon liten fest och sådär… Det blir väldigt tvära kast och det kan vara svårt att ställa om till att – nu ska vi ha kul! För man bär ju det med sig på något sätt antingen man vill det eller ej. (Helle)
Beck-Coon et al beskriver att cancerpatienter utsätts för svår stress under tiden de diagnosernas och behandlas. Den psykiska påfrestningen som patienten drabbas av kan även påverka vårdpersonalen eller övrig personal som följer patienten genom sjukdomen. Arbetet med svårt sjuka patienter riskerar enligt Beck-Coon et al att generera betydande arbetsrelaterad stress, vantrivsel samt utmattning för personalen (Beck-Coon et al 2009). Precis som Beck-Coon et al beskriver så uppger informanterna att deras patienters sjukdom medför en svår psykisk stress. Informanterna beskriver hur sjukdomen inte bara väcker existentiella tankar om döden utan även kan orsaka kroniska följdskador som exempelvis infertilitet. Informanterna beskriver att vissa fall påverkar dem som kuratorer mer än andra och kan orsaka arbetsrelaterade psykiska effekter hos dem. Ferrans menar även att arbete med cancerpatienter kan skapa otillfredsställdhet (Ferrans 1990). Ett
exempel på denna typ av otillfredsställdhet kan vara Kims beskrivning av att ha gråtit eller Charlies beskrivning av en känsla av apati.
Den psykiska påfrestningen som informanterna berättar om, exempelvis vid beskrivningarna av hur de efter ett samtal har gråtit eller upplevt en känsla av apati, härstammar rimligtvis ur en känsla av empati. Thomas och Otis menar att empati har visats spela en stor roll för relationen mellan den yrkesverksamma och klienten samt även för klientens rehabilitering generellt. Empati handlar om att kunna förstå klientens situation som om det vore ens egen situation, men med en medvetenhet om att det inte handlar om den egna personen. Det har påvisats att för mycket empati samt för dålig emotionell separation är en riskfaktor för att den yrkesverksamma på olika sätt kan komma att påverkas negativt psykiskt (Thomas & Otis 2010). Flera informanter beskriver att det kan vara svårt att släppa en patient när de lämnar jobbet. Att inte kunna skapa den distansen är ett exempel på dålig emotionell separation. Thomas och Otis beskriver att det är viktigt att den yrkesverksamma lyckas skapa en form av emotionell separation till klienterna eller patienterna för att undvika psykisk påverkan, exempelvis i form av sekundär traumatisering eller compassion fatigue (Thomas & Otis 2010). Genom
intervjuerna framkommer det att informanterna själva upplever det som ett problem när den emotionella separationen misslyckas. Informanterna har därför utvecklat sätt som de använder sig av för att framgångsrikt lyckas med detta. Dessa sätt kommer att redovisas i avsnitt 5.2.
Informanterna beskriver att det förekommer organisatoriska förhållanden som påverkar den arbetsrelaterade psykiska påfrestning negativt. Exempelvis nämns hög arbetsbelastning, tidspress under arbetsdagen och begränsad kontakt med
20
patienter vilka, enligt informanternas uppfattning, egentligen hade behövt mer tid. I enlighet med informanternas uppfattning av hur dessa faktorer påverkar deras psykiska hälsa menar Acker att denna typ av psykisk stress riskerar att påverka de anställdas psykiska hälsa och arbetstillfredsställelse. Acker beskriver hur det sociala arbetet tenderar att bli allt mer byråkratiserat vilket medför en stramare budget samt högre arbetsbelastning och tidspress för socialarbetare. Socialarbetare har ofta valt sitt yrke med anledning av en önskan att hjälpa människor och bidra med förbättringar i klienternas liv. När möjligheten till detta inskränks riskerar de anställdas arbetstillfredsställelse och arbetsprestation att påverkas negativt (Acker 2018). Exempelvis beskriver informanterna att organisatoriska begränsningar har resulterat i att de stundvis, på grund av stress, har upplevt oönskade känslor, exempelvis irritation mot enskilda patienter.
5.2Copingstrategier och egenvård
Informanterna använder sig av konkreta copingstrategier för att hantera de psykiska påfrestningar som beskrivits i ovanstående avsnitt. Dessa strategier inbegriper egenvård, stöd från arbetsplatsen, att ta stöd av kollegor, att använda sig av reflektion och medvetenhet, att “sitta tungt i stolen”, att utöva meditation och yoga, att skapa en distans och balans mellan arbete och fritid samt att utöva aktiviteter på fritiden. Dessa strategier presenteras i följande avsnitt.
5.2.1 Stöd från arbetsplatsen, handledning och reflektion
Samtliga informanter berättar att de psykiska påfrestningar som arbetet innebär skapar ett stort behov av organiserat stöd. Informanterna beskriver vidare att det stöd i organiserad form som erbjuds på arbetsplatserna främst sker i grupp och bland annat utgörs av reflektionsgrupper vilket även benämns som existentiell handledning, metodinriktad handledning, handledning med inriktning mot samtal med barn och extern handledning. Helle förklarar:
[…] men någonting som är jätteviktigt, det är ju handledning. Vi har ju handledning här, extern handledning, det är handledare utifrån och det är en jätteviktig bit i det här, att kunna få lägga svåra ärenden där, prata om dem. Det är ju grupphandledning då […]. Och så kan man få lägga sitt ärende där och få lite
synpunkter på det. Dels ifrån sin handledare men naturligtvis också från gruppen. (Helle)
Av de sex informanterna berättar Kim att hen på en tidigare arbetsplats fått
individuell handledning, ingen av de övriga fem uppger detta. Kim menar att detta var lämpligt och någonting som passade bra just då med anledning av att Kim från början inte kände sig mogen att sitta i en grupp med andra och berätta om vad som upplevdes jobbigt och på så vis blotta sig. Kim beskriver vidare angående den individuella handledningen att:
Men sen så fick jag ju handledning… enskild handledning. […] och just då var det jättelämpligt för hon fick på något sätt hjälpt mig med det här… […] Så bara det här att förstå varför jag reagerade, för det är inte fel att reagera. […] Men just det här att hitta sätt att förklara varför reagerade jag som jag gjorde eller… det tänker jag är en sån här faktor som underlättat för mig.
