Vikten av privatliv, distans och balans mellan arbete och fritid

Fyra av informanterna, Eli, Helle, Kim och Lo berättar att det är viktigt att arbetet inte tar över privatlivet, att det finns en balans mellan arbete och fritid. Eli uppger

28

att ett bra liv utanför jobbet utgör en skyddsfaktor. Eli beskriver att det inte behöver handla om många fritidsaktiviteter, men att privatlivet bör utgöra en balans till arbetet. Eli berättar:

[…] Så att jag försöker ju, jag känner ju liksom att, livet är ju inte bara jobb. Även om jag älskar detta jobbet. Det gör jag. Så är det så mycket, och det är väl det att detta jobbet får mig att fatta att, livet är ju begränsat. Alltså livet är ändligt. Och nu är ju jag alltså, därför har jag, känner jag att jag vill ha in dem andra delarna också av mitt liv, jag vill inte bara känna att ’sen, sen, sen’ utan, ’nu’, en tisdag ska också kunna vara trevlig, en onsdag ska också kunna vara trevlig, inte bara helgen. Det är jätteviktigt. (Eli)

Även Helle uppger att ett bra privatliv är viktigt för att orka stötta upp andra i svåra situationer. Helle uppger att hen tror att det är viktigt att man har en förmåga att avskärma sig, att ha det som hen kallar för en professionell distans och på så vis kunna skilja på tragiska händelser inom arbetet och i privatlivet. Helle

beskriver att denna professionella distans innebära att kunna se att det jobbiga och tragiska inom arbetet inte handlar om hen personligen. Även efter tragiska

händelser på jobbet har den yrkesverksamma tillåtelse att gå hem och gå på en fest eller på annat sätt roa sig. Helle berättar att arbetskläder gör gränsen mellan arbete och privatliv tydligare:

[...] Men när vi alla hade arbetskläder då sa vi alltid det att en grej [...] det är ju det här att när man hänger upp rocken och går hem, att mer aktivt tänka ’Så nu hänger jag mina arbetskläder här och nu är jag bara […] och nu går jag hem, nu kan jag lämna det här’. Och sen naturligtvis också träna sig i det här tänket att ’när jag går hem, även om jag håller på och tänker på det här hela kvällen och hela natten så kan jag inte göra någonting åt det’, jag kan göra någonting åt mina patienter och vad det nu handlar om, att hjälpa dem med något specifikt eller att lyssna på dem eller vad det är, det kan jag ju bara göra när jag är här och för att orka med det måste jag ha ett eget privatliv som förhoppningsvis är hyfsat bra, för att orka med att stötta upp andra i svåra situationer. (Helle)

Även Kim beskriver vikten av en tydlig skillnad mellan arbete och privatliv och uppger att hen tidigare lyckades skapa denna skillnad genom att pendla. Kim pendlar inte längre men uppger att hen tidigare skrev journalanteckningar om de patienter hen hade haft på eftermiddagen på bussen. Även om det började som ett sätt att hantera hög arbetsbelastning så berättar Kim att det blev ett omedvetet sätt att lämna patienterna bakom sig mellan de två orterna. Att skriva

journalanteckningar på bussen blev en hjälp att sortera och lämna jobbet innan hen kom hem. Kim berättar:

29

[...] Någonstans så använde jag den här tiden på bussen på ett effektivt sätt eller…. Alltså det var väldigt omedvetet att jag gjorde det för det var mer en överlevnadsstrategi från början men jag insåg sen att den här… jag behövde det här för att lämna det på jobbet. För det var jättemycket intryck i början och… dels livsöden och när patienter beskriver symptom, att jag själv kunde börja tänka ’gud har jag fått cancer?’. Och det var ett nödvändigt ont att gå igenom, tänker jag, att sen hitta ett sätt att ’okej, ja, det finns en risk att jag också drabbas’. (Kim)

Även Lo berättar att hen behöver sätta en skarp gräns mellan arbete och fritid. Lo uppger att hen gör detta genom exempelvis mindfulnessövningar eller genom att hen verkligen uppmärksammar att nu går hen från jobbet, och sedan verkligen är medveten om att komma hem. Lo förklarar att när hen kommer hem från arbetet så brukar hen fokusera på att leka med sina barn, eller göra något annat för att ställa om hjärnan så att hen inte går hemma och funderar för mycket på

arbetsrelaterade ämnen. Lo behöver tänka en hel del kring hur hen lever sitt liv, för att orka med arbetet. Exempelvis måste hen vara noggrann med återhämtning och att inte stressa för mycket. Lo uppger sig påverkas mycket av de perioder som är stressiga både hemma och på arbetet då hen under dessa perioder inte hinner med bearbetning. Lo jobbar aldrig hemifrån och det är oerhört sällan som hen gör någonting jobbrelaterat hemma eftersom det blir för tungt.

Billie berättar att efter jobbiga arbetsdagar kan hen behöva en timme inne på sitt rum ensam för att ”stoppa ner” känslan. Detta kan tolkas som ett outtalat

distansskapande mellan arbete och fritid. Under denna timme brukar Billie ligga ner, helst på golvet, blunda och tänka på tiden med patienten. Billie använder även dessa tillfällen till att fundera över hur man kan hjälpa patienten ytterligare samt vad det finns för tillgångar att använda. Billie berättar även att det kan hjälpa att tänka på andra saker, exempelvis dottern och dotterns barndom, för att lyckas styra bort tankarna från arbetet. Billie berättar att det är svårt att ta den tiden för bearbetning på jobbet: “[...] Det är ändå de här korridorerna, rummen och så. Du är ju i miljön. Det blir svårt att tvätta av sig det”.

Enligt Huggard innebär en personlig strategi för att motverka compassion fatigue att finna en lämplig balans mellan arbete och fritid (Huggard 2003). I studien av Akter et al framkom att socialarbetare behöver sätta personliga och professionella gränser mellan och hålla isär jobb och fritid för att hantera compassion fatigue (Akter et al 2018). Fyra av informanterna, Eli, Helle, Kim och Lo berättar uttalat om vikten av privatliv, distans och balans mellan arbete och fritid, medan Billie beskriver en strategi av ett distansskapande. Detta går i linje med både Huggards och Akter et als argumentation om beskrivning av processer för att hantera compassion fatigue.