Skarvbeståndet i Sverige idag är tillfredställande för att garantera artens överlevnad. Lokalt beror dock förutsättningen för skarven på den inställning som finns hos de människor den skall dela livsrum med. Det övergripande målet, precis som för andra naturligt förekommande växt- och djurarter i landet, är att ge skarven förutsättningar för att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Skarvens ökning och spridning under senare år bör ses som en återkolonisering av tidigare utbredningsområde. Utbredningen bör därför inte
förhindras utan tillåtas med utgångspunkt från existerande naturliga förutsättningar, dock med undantag (se Åtgärder) i de fall förekomsten av koloni(er) lett till omfattande negativa effekter på andra intressen.
Det finns inga definitiva svar på frågan hur många skarvar eller kolonier som ska finnas i olika områden för att säkra artens långsiktiga status. Inte heller är det möjligt att sätta en övre gräns för antalet häckande fåglar i en koloni eller område utan att allvarliga skador kan uppstå på kvarvarande individer i kolonin/området. Om skarvbeståndet i Sverige som helhet lämnas åt fri utveckling, vilket generellt bör tillåtas ske, tyder det mesta på endast begränsad fortsatt tillväxt. I kärnområdena (Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland och västra Gotland) sker redan idag i princip ingen tillväxt längre, medan tillväxten kommer att fortsätta i flera sjöar och kustområden norr om Östergötland.
I de långsiktiga målen bör även ingå att öka förståelsen för skarven hos näringar och allmänhet och i de fall problemen är reella att åtgärder vidtas för att minska såväl problemen som konflikter.
Målsättningen om skarvens bevarande i enlighet med internationella konventioner får anses vara uppfylld mot bakgrund av skarvens generellt sett goda status inom landet idag.
Kortsiktiga mål
Ett kortsiktigt mål är att tillåta etableringen och tillväxt i områden där skarven ännu är svagt representerad eller under expansion, t.ex. Västkusten och kustområden norr om Söderman- land. Då konflikter kan förväntas uppkomma i dessa områden bör dock åtgärder vidtas för att mildra problemen.
I de områden som skarvbestånden nu verkar uppnått populationsmättnad behövs generellt inga ytterligare åtgärder för att begränsa bestånden. Åtgärder för att undanröja eller dämpa lokala problem kan dock genomföras enligt detta dokument.
Arbete med att öka förståelsen hos allmänheten för skarven och dess inverkan på miljön bör fortgå.
Åtgärder
För att uppnå ovanstående mål rekommenderas nedan föreslagna åtgärder. Åtgärderna är i överensstämmelse med åtgärdsplanen ”Action Plan for the Management of the Great
Cormorant in the African-Eurasian Region” (Proceedings of the Workshop towards an international Conservation and Management Plan for the Great Cormorant Phalacrocorax carbo, van Dam & Asbirk, eds. 1997) som arbetats fram av representanter från Danmark och Nederländerna, som resultat av flera internationella expertmöten. I åtgärdsplanen framgår att det är upp till de enskilda länderna att vidta lämpliga åtgärder för att minimera skadorna på olika näringar, men att åtgärderna inte får stå i motsägelse till internationella överenskommel- ser i Bern- och Bonnkonventionen samt EGs fågeldirektiv vilket Sverige är skyldigt att tillämpa.
Rekommenderade åtgärder har syftet att minimera konflikten mellan främst fiskeriintressen och skarven, samtidigt som en gynnsam bevarandestatus för arten erhålls.
Redskapsutveckling
Skarvangrepp på fisk i redskap skall minimeras i första hand genom redskapsutveckling.
Skyddsjakt
Jakt, även under häckningstid, bör användas vid fasta fiskeredskap (<300m), i avvaktan på utveckling av dylika redskap samt då ovan nämnda metoder inte hjälpt. Syftet med sådan jakt är i första hand att uppnå en skrämseleffekt. Utanför häckningstiden kan licensierade
yrkesfiskare och fiskare som fiskar med enskild fiskerätt ges möjlighet att jaga även vid ryssjor och bottensatta nät, med samma avståndsbegränsning som för fasta redskap Tillstånd till jakt lämnas av länsstyrelsen.
Då det största konfliktområdet är skador på fisk i redskap bör åtgärder vidtas i syfte att minska skadorna främst genom fortsatt redskapsutveckling. Ansvaret för detta vilar i första hand på fiskerinäringen. Jakt som metod att minska skadeverkningarna har endast begränsad betydelse då skarven uppträder mycket skyggt och är svårjagad. Ett grundläggande problem vid jakt (i syfte att begränsa antalet fiskande fåglar i och invid redskapen) är att skador uppkomna under sommaren och hösten bara till viss del kan tillskrivas lokala populationer. Danska undersökningar har visat att populära fiskeområden kan vara mättade på skarvar och först vid en teoretisk eliminering av 2/3 av beståndet förväntas en effekt uppnås och skarvtäten i området minska (T. Bregnballe muntl. medd.). Följaktligen, för att minska skadeverkningar- na genom jakt skulle det krävas en mycket omfattande avskjutning, vilket inte är förenligt med fågeldirektivet och berörda konventioner. Det enda som i princip kan anföras som positivt vid skyddsjakt är att bryta yrkesfiskarens känsla av vanmakt och åstadkomma viss skrämseleffekt på skarvarna.
Ingrepp i kolonier
Ingrepp i kolonier (ex. äggprickning) bör endast medges om en koloni hotar andra betydande naturvärden eller andra viktiga samhällsintressen. Syftet med äggprickningsinsatser i kolonier är att lokalt påverka populationsstorleken (häckningsutfallet) och därmed minska skadorna på fisket. Prickning av ägg är en metod som dock har begränsad effekt på populationen som helhet. Exempelvis är den ”normala” dödligheten på ägg och ungar mycket hög. Upprepade störningar i kolonier kan medföra att skarvarna uppsöker andra platser och förlägger sin häckning dit. Då skarvarna kan tillryggalägga långa sträckor vid födosök, regelbundet upp till 20 km, sällan mer än 30 km, kan fåglarna komma att fiska i samma områden som tidigare, även om de inte längre häckar där (se även nedan). Ingrepp i skarvkolonier kan även innebära
att andra arter i behov av skydd påverkas negativt. Exempel på betydande naturvärden som kan föranleda lokal skyddsjakt kan vara att skydda lax/öringssmolten i Emåns mynning då det handlar om populationer av arter med högt bevarandevärde. Ett annat är det unika rödingbe- ståndet i Sommen. Områden av särskilt intresse för friluftslivet kan också komma i fråga. Ytterligare ett annat exempel kan vara en skarvkoloni i ett särskilt värdefullt växtsamhälle, t.ex. ett naturreservat, avsatt för att bevara ett värdefullt skogsområde eller platser som innehåller nyckelbiotoper. Exempel på andra viktiga samhällsintressen är situationen i och kring Hjälmaren.
Att hindra etablerande av skarvkolonier är som regel inte motiverat i annat fall än då en kolonis närvaro står i direkt konflikt med betydande naturvärden (se ovan). Om kolonin står i stark konflikt med andra intressen skall den motas bort genom upprepade besök i samband med fåglarnas bobyggande och tidiga ruvning. Skarvarna är särskilt känsliga vid denna tidpunkt och lämnar vanligen platsen vid upprepad störning. Risken för spridning till annan lokal bör dock beaktas.