Förvaltningsplan för mellanskarv och storskarv

(1)

Artbeteckning: storskarv (Phalacrocorax carbo carbo) och

mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis)

(2)

Förord

Denna förvaltningsplan har tillkommit som resultat av ett behov att sprida kunskap om skarven, dess levnadsvillkor och biologi, och inte minst klargöra fakta bakom de många konflikter som råder mellan människan och skarven. Planen kan läsas både av den allmänt intresserade och den som söker detaljfakta. Den ger också riktlinjer för myndig-heter och andra beslutsfattare vid förvaltning. Intresset för skarven (här mellan/storskarv) har ökat betydligt under senare decennier i takt med att den europeiska populationen genomgått en dramatisk tillväxt och spridning. Detta avspeglar sig inte minst i den massmediala uppmärksamhet skarven åtnjutit, och forskning i olika omfattning, kring skilda delar av skarvens biologi, bedrivs i idag i stort sett i varje europeiskt land. Dessutom är populationen bättre känd än hos de flesta andra fågelarter. Även om den kritiske forskaren säkert kan tycka att mycket återstår att studera, kan kunskapen anses tillräcklig idag. Materialet kommer framför allt från ett stort antal vetenskapliga publikationer och rapporter, men också via muntlig kommunikation med personer med särskild kunskap om skarvar och fiske. Förvaltningsplanen har haft som mål att

sammanställa fakta kring skarven, både från ett nationellt och internationellt perspektiv, tonvikten ligger dock på situationen i Sverige. Planen är dock på intet sätt heltäckande, och för den som söker områdesspecifik kunskap hänvisas till de många referenser som återfinns i texten.

Planen har arbetats fram av Henri Engström, Populationsbiologiska avd., Evolutionsbio-logiskt Centrum, Uppsala Universitet och Christer Pettersson, Naturvårdsverket. Planen är framtagen efter samråd med Fiskeriverket.

Stockholm i december 2002

Lars-Erik Liljelund Generaldirektör

(3)

BESTÄLLNINGAR Ordertelefon: 08-505 933 40 Orderfax: 08-505 933 99 E-post: natur@cm.se Postadress: CM Gruppen Box 110 93 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln NATURVÅRDSVERKET Tel: 08-698 10 00 (växel) E-post: upplysningar@naturvardsverket.se Postadress: Naturvårdsverket,106 48 Stockholm

ISBN 91-620-5261-6-X ISSN 0282-7298 Elektronisk Publikation © Naturvårdsverket 2003

(4)

FÖRORD ...3

SAMMANFATTNING ...5

ENGLISH SUMMARY ...6

P

ROTECTION AND CONTROL MEASURES

...7

T

HE MANAGEMENT PLAN FOR THE

G

REAT

C

ORMORANT

...7

INLEDNING ...9

LÄGESBESKRIVNING ...10

U

TBREDNING OCH STATUS

...10

F

ÖRVÄNTAD POPULATIONSUTVECKLING

...14

S

KARVBESTÅNDEN I

S

VERIGE LANDSKAPSVIS

...15

S

KARVBESTÅNDEN I STÖRRE INSJÖAR

...19

BIOLOGI OCH EKOLOGI ...21

H

ABITATVAL

...21

H

ÄCKNING

...21

P

OPULATIONSREGLERANDE FAKTORER

...22

N

ÄRINGSVANOR

...23

F

LYTTNING

...27

P

ROBLEMBESKRIVNING OCH GENOMFÖRDA INSATSER

...27

E

RFARENHETER AV GENOMFÖRDA INSATSER

...29

FORSKNING ...33

S

KADOR PÅ FISK I REDSKAP

...33

S

KARVENS EFFEKTER PÅ FISKSAMHÄLLENA

...34

Å

LFISKET OCH SKARVEN

...35

MÅL OCH ÅTGÄRDER ...37

L

ÅNGSIKTIGA MÅL

...37

K

ORTSIKTIGA MÅL

...37

Å

TGÄRDER

...37

A

DMINISTRATIVA ÅTGÄRDER

...39

R

IKTLINJER FÖR FÖRVALTNINGEN

...39

K

UNSKAPSBEHOV

...40

R

ESURSBEHOV

...41

A

NSVARSFÖRDELNING

...41

U

TVÄRDERING OCH RAPPORTERING

...42

SLUTKOMMENTAR ...43

REFERENSER...44

(5)

Sammanfattning

Skarvbeståndet i Sverige idag är tillfredställande för att garantera artens överlevnad. Lokalt beror dock förutsättningen för skarven på den inställning som finns hos de människor den skall dela livsrum med. Det övergripande målet, precis som för andra naturligt förekommande växt- och djurarter i landet, är att ge skarven förutsättningar för att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Skarvens ökning och spridning under senare år bör ses som en återkolonisering av tidigare utbredningsområde. Utbredningen bör därför inte förhindras utan tillåtas med utgångspunkt från existerande naturliga förutsättningar, dock med undantag (se Åtgärder) i de fall förekomsten av koloni(er) lett till omfattande negativa effekter på andra intressen.

I de långsiktiga målen bör även ingå att öka förståelsen för skarven hos näringar och allmänhet och i de fall problemen är reella att åtgärder vidtas för att minska såväl problemen som konflikter.

För att uppnå ovanstående mål rekommenderas nedan föreslagna åtgärder. Åtgärderna är i överensstämmelse med åtgärdsplanen ”Action Plan for the Management of the Great Cormorant in the African-Eurasian Region” (Proceedings of the Workshop towards an international Conservation and Management Plan for the Great Cormorant Phalacrocorax carbo, van Dam & Asbirk, eds. 1997) som arbetats fram av representanter från Danmark och Nederländerna, som resultat av flera internationella expertmöten. I åtgärdsplanen framgår att det är upp till de enskilda länderna att vidta lämpliga åtgärder för att minimera skadorna på olika näringar, men att åtgärderna inte får stå i motsägelse till internationella överenskommelser i Bern- och Bonnkonventionen samt EGs fågeldirektiv, vilket Sverige är skyldigt att tillämpa.

Skarvangrepp på fisk i redskap skall minimeras i första hand genom redskapsutveck-ling.

Jakt, även under häckningstid, bör användas vid fasta fiskeredskap (<300m), i avvak-tan på utveckling av dylika redskap samt då ovan nämnda metoder inte hjälpt. Syftet med sådan jakt är i första hand att uppnå en skrämseleffekt. Tillstånd till jakt lämnas av länsstyrelsen. Då det största problemområdet är skador på fisk i redskap bör åtgärder vidtas i syfte att minska skadorna främst genom redskapsutveckling.

(6)

English summary

A number of wild animals are subject to debate since they in different ways interact with human activities. The Great Cormorant causes conflicts, which are mainly linked to fishery interests. In recent decades the problems have been brought into focus since the population has increased significantly in many parts of Europe, including Sweden. The strong increase and re-colonisation of suitable areas have been met with mixed feelings. Many fishermen claim that the birds have a negative impact upon fishery; fish popula-tions are depleted and fish caught in fishing gears are lost and damaged, which leads to economic loss. Other conflicts occur when cormorants are occupying islands where there is tree or plant vegetation valuable upon a conservation point of view, or sites favoured by outdoor recreation. The ethic aspect should also be mentioned; each year probably several hundred cormorants drown in fishing gears.

The return of the cormorant is welcomed by ornithologists and conservationists, and is seen as a result of long-term conservation efforts in Europe. In addition, improved feeding conditions, possibly as a result of eutrophication of inland and coastal waters, could be a reason for the population increase.

In Sweden the Great Cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis) is found breeding along the Baltic Sea Coast, more or less contiguously from the province of Skåne in the south to Uppland in the north. There are also a few small and medium-sized colonies north of latitude 60ºN in the Gulf of Bothnia. A restricted number of small colonies also exists along the Swedish West Coast. In recent years, the cormorant has started to occupy inland areas, and is now found breeding in several lakes south of latitude 60ºN. The core area of distribution of cormorants in Sweden is Kalmar Sound in the south-eastern part of the country. This area is where the species were established in the late fifties after having been absent as a breeding species for almost 50 years due to human persecution. Until mid-1980s, the number of cormorants remained very low in Sweden, but in the following 15 years, a rapid increase occurred. In 1999 the total population was estimated to about 25 500 pairs, distributed among about 150 colonies. In recent years cormorant numbers appear to have stabilised in the main breeding areas.

The Great Cormorant has been relatively little studied in Sweden compared to some other European countries holding large populations. Recent studies have shown that the largest conflicts with human activities are related to the fact that cormorants injure and catch fish from fishing gears, mainly pound-nets. Large-scale changes of fish populations due to cormorant predation have not been documented in Sweden, except for one recent study that indicates such a linkage. In some small lakes with high densities of cormorants, a reduction in fish catch that may be linked to the cormorants has been observed. As fish farming is rare in Sweden, conflicts between this practise and cormorants are very small. Studies on cormorant diet in lakes and coastal areas indicate that the birds mainly consume fish species and size classes that are of low value to commercial fishery.

However, concern has been expressed that local gathering of large numbers of cormorants may have a negative impact on the population of some red-listed fish species. Verified competition about breeding sites or other conflicts with waterbirds like terns, (herons) and auks are very few if any.

(7)

Protection and control measures

The Great Cormorant is protected in accordance to the EU Birds directive (79/409). In 1995 when Sweden joined the European Community the open hunting season on

cormorants had to be abandoned. Article 9 in the directive declares that, EU members are allowed to derogate from the protection on grounds given in the Article. In recent years, due to increasing conflicts between cormorants and fishery interests, the EU commission has encouraged the use of control measures. In 1997 the Great Cormorant was deleted from Annex I of the directive.

Control measures in Sweden are given by the County Administrative Boards. Legal control measures related to cormorants have been decided upon during the last 10 years. The measures include shooting of birds at or near standing fishing gears, destruction of eggs, killing of young and deliberate disturbance at potential breeding sites. Up to now egg picking is known to be carried out in at least 19 colonies, and reported shooting involved between 895 and 3752 birds per year (1994-2000). There are few studies on the impact of the various control measures on the population. In addition to actions approved by the County Administrative Boards, a number of illegal actions against cormorants have taken place in the last 10 years. For example, during the period 1985-1999, a total of at least 43 colonies were subjected to occasional or repeated illegal actions. The impact on the population due to control measures is not fully documented. It seems, however, as if local reduction in number of breeding pairs occurred in some of the sites, whereas no (significant) effect has been recorded if taking the regional or the whole Swedish population into accounts.

The management plan for the Great Cormorant

The main purpose of the management plan is to provide information about the species; distribution, population trends, biology and possible areas of conflict and also to give advice about the protection of the species as well as about ways to minimise conflicts mainly linked to fishery interests. The plan is meant to provide a common basis of knowledge to all relevant parties such as authorities, NGOs representing fishery,

ornithological and conservation interests, and the public. Hopefully the plan will facilitate decisions on future control measures, taking full account of the need to maintain a

favourable conservation status for the species.

The significant increase of the population and the rapid expansion of the distribution area of the species’ should be seen partly as a re-colonisation of old habitats. Therefore, in general, the expansion should not be opposed and birds should normally be allowed to settle where natural conditions can be found. The overall goal is to create conditions for the species to survive in vital populations.

The management guidelines are intended to minimise conflicts between cormorants and fisheries by alleviating, preventing or reducing real damage and by reducing perceived damage.

(8)

For conflicts related to fisheries, priority should be given to the adaptation of fisheries practises, in order to prevent fish from being injured or caught and birds from drowning in the nets. The main responsibility for such development rests with the fishery sector.

Due to the significant increase in the population size in Europe, the conservation status of the Great Cormorant is favourable in Sweden and several other countries. From both biological and administrative point of view, it is justified to list the species in Annex II of the Birds directive. It is not sure, however, that such a change alone will solve the

conflicts.

The control measures suggested in the plan are in line with the provisions included in Article 9. Shooting within close distance of fishing gears (< 300 meters), if necessary even during breeding time, is justified pending the development of cormorant-safe fishing gears. In some cases it is recommended to control cormorant populations locally by disturbing birds just prior to the selection of the breeding site or by destroying (spraying) eggs within established colonies. Such cases should normally include a threat to other important nature conservation values or other reasons of overriding public interest.

The County Administrative Boards can derogate from the Birds directive. Once a year the County Administration Boards has to report the number of licences, birds killed or eggs destroyed to the Swedish Environmental Protection Agency, who submits the information to the European Commission according to Article 9 of the directive.

(9)

Inledning

Ett flertal av våra vilda djurarter är föremål för diskussioner om deras påverkan på olika näringar. Detta gäller inte minst skarven – som åter hamnat i fokus efter att beståndet under de senaste årtiondena ökat närmast explosionsartat. Den snabba ökningen och spridningen har tagits emot med blandade känslor. Bland många yrkesfiskare anses fåglarna inverka negativt på fiskerinäringen, medan ornitologer och bevarandebiologer ser fåglarnas återkomst som ett resultat av ett långsiktigt och framgångsrikt naturvårdsar-bete. Det är viktigt att skarvstammen i vårt land förvaltas på ett sådant sätt att alla parter, inkluderande allmänheten, fiskare, markägare, jägare m fl., kan acceptera och uppskatta skarvens närvaro i vår fauna.

Huvudsyftet med denna förvaltningsplan är att ge berörda parter (myndigheter, fiskeri-näringen, allmänheten m.fl.) en gemensam ”kunskapsbas” och riktlinjer att utgå ifrån vid bedömningen av de olika behov av insatser som erfordras ur ett förvaltningsperspektiv.

Förslaget till förvaltningsplan för skarv har remissbehandlats och kommenterats av Fiskeriverket, Länsstyrelser, Jägarförbundet, WWF, Svenska Naturskyddsföreningen, Sveriges Ornitologiska Förening etc.

(10)

Lägesbeskrivning

Utbredning och status

Skarvar tillhör gruppen pelikanfåglar och är utpräglade sjö/havsfåglar med dominerande förekomster i tempererade och tropiska områden. Av ca fyrtiotalet arter är storskarven den mest spridda och finns representerad i samtliga världsdelar utom Sydamerika och Antarktis (Cramp 1977; Johnsgard 1993). Av sex allmänt beskrivna raser häckar två i Europa. Den mindre av de i Europa förekommande raserna, knuten till främst insjöar och brackvattenmiljöer, benämns vanligen mellanskarv P. carbo sinensis, medan den marina rasen benämns storskarv Phalacrocorax carbo carbo. Raserna är i princip oskiljbara i fält men uppträder i Sverige under delvis olika årstider. Ur förvaltningsperspektiv är raserna i flera fall att jämställa men i vissa fall inte. Det är därför av vikt att där så behövs känna till raserna avseende deras generella uppträdande och flyttning. I en del litteratur används storskarv synonymt för båda raserna.

Samtliga i Sverige häckande skarvar är med största sannolikhet mellanskarv. Storskar-ven häckar närmast i mellersta Norge och vid Storbritanniens kuster, men påträffas i isfria områden vid Sveriges kuster, och insjöar under vinterhalvåret. Då och då påträffas även toppskarv i svenska vatten. Vid ett tillfälle har också dvärgskarv observerats.

Senare års kraftiga expansion har berört beståndet av framför allt mellanskarv (men se Debout m.fl.1995 för storskarven). Det västeuropeiska beståndet är idag förmodligen större än någon gång tidigare i historien. Kring sekelskiftet bestod beståndet av färre än 1 500 par, men uppgår idag till drygt 150 000 par (Veldkamp 1996, Bregnballet m.fl. i tryckning). Ökningstakten har i början av 1990-talet i en del områden legat på ungefär 30 procent årligen och skarvar har till och med börjat uppträda i områden i Västeuropa där de förmodligen aldrig observerats tidigare (Muselet 1989).

Det faktum att skarven konkurrerar med människan om en gemensam resurs har under lång tid påverkat människans attityd till skarven. Skarvens historia i Europa är därför fylld av massavskjutningar, ingrepp i kolonier och fördrivning genom mänsklig förföljelse (Jonsson 1977). Vid skarvarnas kärnområden i Nederländerna ledde aldrig förföljelsen till att skarven försvann helt (Zijlstra 1989), men i Danmark och Sverige försvann fåglarna i slutet av 1800-talet. Mot slutet av 1930-talet började skarvar ånyo dyka upp i Danmark. Tio år senare (omkring 1948) började fåglarna häcka i Sverige på ön Svartö i södra Kalmarsund, möjligen som konsekvens av mänsklig fördrivning av skarvar på ön Rügen, Tyskland (Andersson 1984). Utvecklingen var i början långsam och ännu så sent som 1980 fanns bara 750 par. Ytterligare en koloni uppstod 1961 på Gåsö i norra Kalmarsund men hade 20 år senare fortfarande bara några få häckande par (Jonsson 1977). Från och med andra halvan av åttiotalet ökade tillväxttakten mycket kraftigt och skarvarna spreds till ett flertal nya områden (Lindell 1995). Denna kraftiga beståndstill-växt kom att beröra i princip hela Västeuropa, men påbörjades omkring 5 år tidigare i Nederländerna och Danmark jämfört med Sverige.

Skarvens häckningsområden (1999) omfattar större delen av landets kustområden utom Norrbotten (Tabell 1) (se Engström 2001b för utförlig beskrivning). Insjöhäckningar är

(11)

begränsade till söder om 60°N (d.v.s. i höjd med Värmland, Västmanland och Uppland). På Västkusten, Bohuslän och Halland, är skarven mycket sparsamt förekommande som häckfågel. I Skåne, Blekinge, Småland, Öland, Gotland och Östergötland, häckar majoriteten skarvar i Sverige. Största kolonierna (> 1 000par) finns i Blekinge (1 st.), Kalmarsund (3 st.), och Gotland (L. Karlsö). I kustområden i Uppland och norr ut är antalet häckande fåglar förhållandevis litet men fortfarande under viss tillväxt. Första insjöhäckningen efter skarvens återkomst, ägde troligen rum 1987 i sjön Ymsen i

Västergötland (Engström 2001b). Därefter har ett flertal insjöhäckningar tillkommit, bl.a. i de fyra stora sjöarna; Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren. Skarvbeståndet i Sverige omfattade 1999 ca 25 600 par (25 400-26 000) fördelade på omkring 150 kolonier (Tabell 1). Sommarpopulationen skarvar, d.v.s. det totala antalet fåglar efter avlutad häckning, inkluderande häckande individer, producerade ungar, icke könsmogna individer och vuxna individer som valt att inte häcka, beräknade 1999 till 125 700 individer (118 000-135 000). Vid beräkningen av totala antalet fåglar har omräkningsfaktorerna 4,7-5,2 individer per par använts. Omräkningsfaktorerna är baserade på fältuppgifter från ett stort antal kolonier i Europa inklusive Sverige (M. Frederiksen och T. Bregnballe muntl. medd.). I dessa siffror är hänsyn tagen även till att ungproduktionen varierar beroende av att kolonierna befinner sig i olika utvecklingsfaser. Det är viktigt att framhålla att antalet häckande par i Sverige 1999 (25 600) bygger på omfattande och noggranna inventeringar där populationsutvecklingen följts under mer än 10 år. Trots detta kan det inte uteslutas att enstaka små kolonier eller enskilda par förbisetts i samband med inventeringarna.

Orsaken till skarvens kraftiga ökning och spridning under senare decennier kan huvudsakligen sökas utifrån två grundfaktorer. Mellan åren 1965 och 1980 gavs skarven ett kraftfullare skydd i många länder. Särskilt viktigt var ett EU-beslut (1979) att föra upp mellanskarven på EGs så kallade fågeldirektiv (79/409/EEG) med ett konsekvent skydd över hela Västeuropa som resultat (Staub 1994). För det andra har paradoxalt nog övergödning av sjöar och kustområden skapat ett större födounderlag och förbättrat skarvarnas möjligheter till fiske, exempelvis fiske i grupp (De Nie 1995,Van Eerden 1995b). En tredje faktor av betydelse är ett ökat intresse för fiskodling i många europeis-ka länder. Särskilt i samband med seuropeis-karvarnas flyttning utnyttjas fiskodlingsdammar vid födosök (Moerbeek 1987). Minskad användning av miljögifter har troligen också varit av betydelse för skarvens återhämtning (Van Eerden 1995b).

Mellanskarven har tidigare varit upptagen på den svenska rödlistan under kategorin Hänsynskrävande. I den senaste rödlistan ingår inte arten längre utan klassas som Livskraftig (Gärdenfors (ed.) 2000).

(12)

Tabell 1 Populationsutveckling, antal par (bon), för mellanskarv i Sverige 1948-1999. Tabell 1. Populationsutveckling, antal par (bon), för mellanskarv i Sverige 1948-1999. Kolumnen längst till höger visar andelen par per område.

Number of breeding pairs (nests) of Great cormorants Ph. carbo sinensis per year and province, separated on lakes and coast, in Sweden 1948- 1999. The far right column (%-99) shows proportion of pairs within

each area. 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 %-99 inland (lakes) Halland* 6 1 1 0 0,0 Skåne** 107 483 842 1098 1007 1009 1305 1186 1312 5,1 Småland*** 10 5 15 45 88 98 0,4 Östergötland**** 16 150 211 334 532 668 953 1099 4,3 Västergötland 1 1 125 90 126 206 0,8 Vättern 10 12 38 53 180 325 1,3 Vänern 10 22 48 122 206 272 409 579 797 958 1094 4,3 Hjälmaren 23 118 163 388 1,5 Mälaren 4 32 60 79 185 379 1,5 totalt sjöar 1 3 14 28 161 630 1212 1638 1900 2382 3155 3839 4901 19,2 procentuell förändring 200 367 100 475 291 92 35 16 25 32 22 28 kust (coast) Bohuslän 26 30 ? 4 77 0,3 Halland 3 ? 40 58 0,2 Skåne 3 143 680 1028 1234 682 479 663 793 3,1 Blekinge 17 69 183 350 543 700 650 1280 1761 1727 1233 1584 1389 5,4 Öland 10 62 ? 14 12 199 519 522 ? ? 12 < 0.1 Småland 1785 1861 2452 3098 3927 3878 4577 6654 6468 6841 5964 7443 5846 7027 8403 32,9 3 4 6 6 9 14 27 00

12

(13)

Östergötland 280 446 950 1064 1128 1905 2746 2573 2165 1818 1621 1852 7,2 Gotland 85 390 1005 1035 1221 1776 2587 2943 11,5 Södermanland 50 174 263 125 425 664 362 1615 2175 2389 3016 11,8 Uppland 30 100 290 332 573 1092 1422 5,6 Gästrikland 70 0 0,0 Hälsingland 17 32 0 0 12 5 0 0,0 Medelpad 22 38 87 0,3 Ångermanland 3 2 137 300 451 615 2,4 Västerbotten 9 < 0.1 totalt kusthäckningar 1785 1861 2469 3447 4616 5414 6450 8849 10577 13898 13766 15877 14234 17571 20676 80,8 procentuell förändring 4 33 40 34 17 19 37 20 31 -1 15 -10 23 18

totalt kust- och

insjöhäckn. 1785 1861 2470 3450 4630 5442 6611 9479 11789 15536 15640 18226 17389 21367 25577 100 tot. procentuell

förändring 4 33 40 34 18 21 43 24 32 1 17 -5 23 20

Småland 1948-1980 1948 1955 1960 1965 1970 1975 1980 Häckn 75 ? 125 175 337 753

*Ottersjön; **Ellestadsjön, Vombsjön, Ringsjön, Rössjön och Ivösjön (+4 sjöar med tillfälliga häckningar); ***Salen, Läen, Vidöstern, Bolmen, Kösen, Möckeln och Virstadsjön.

(14)

Förväntad populationsutveckling

Den mycket snabba beståndsutveckling som ägt rum sedan mitten av 1980-talet har delvis avstannat. I Sverige har antalet skarvar i princip stabiliserats i Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland och sydvästra Gotland. Dessa områden utmärks av särskilt goda häcknings- och födoförutsättningar och följaktligen återkoloniserades dessa områden först. I

Hjälmaren, Mälaren, Vänern, kustområden i norra Södermanland, Uppland samt vattnen kring sydöstra Gotland sker fortfarande tillväxt och tillkomst av kolonier. Redan inom något eller några år förväntas bestånden nå mättnad även där och tillväxten och spridningen kommer att stanna upp. I några områden är antalet häckande skarvar betydligt lägre än vad som kan förväntas med avseende på tillgången av lämpliga födosöksområden. Så är fallet i kustområden i ex. Öland, Östra Gotland, Uppland, Halland och Bohuslän samt sjöarna Hjälmaren och Mälaren. Bestånden kan komma att växa ytterligare i dessa områden under förutsättning att fåglarna finner lämpliga häckningsplatser. Andra faktorer som kan påverka de lokala beståndens utveckling är mänskliga störningar och ingrepp i kolonier. Skarven häckar även i ett antal näringsfattiga sjöar, ex. Vättern, Bolmen och Sommen. Förutsättningarna för höga skarvtätheter bedöms dock som låg i dessa sjöar. Skarvbeståndet i Sverige som helhet kommer sannolikt att plana ut kring 25 000-30 000 par inom de närmaste åren. Denna bedömning grundas bl.a. på beståndsutvecklingen i andra länder och områden i Sverige där skarvarna redan uppnått mättnad.

Då tillgången på föda, förhållandena i övervintringsområdena, väder osv. kan variera från år till år sker fluktuationer i de lokala beståndens storlek. Lokalt, i vissa större kolonier, har t.o.m. viss minskning av antalet häckande skarvar ägt rum. Vad som är långsiktigt stabilt är svårbedömt men kan komma att ligga även under nuvarande nivåer. Åtgärder för att minska övergödningen av Östersjön och många insjöar kommer få som effekt att skarvbeståndet kommer att minska pga. försämrat födounderlag (Engström 2001c). Till exempel, undersökningar har visat att ett statistiskt positivt samband råder mellan antalet skarvpar per sjöyta och yrkesfiskets fångster, vilka i sin tur var statistiskt kopplade till totalfosfornivåerna i sjöarna (Engström 2001c).

Populationens storlek i Sverige styrs delvis även av vad som händer i landets omgiv-ningar. Förändringar i populationsstorleken inom olika länder har oftast skett enligt ett likartat mönster. Till exempel uppvisar bestånden i Nederländerna, Tyskland och Danmark, sedan några år tillbaka tecken på mättnad. Dessa länder hade år 2000

tillsammans ca 75% av totala antalet häckande skarvar i Nordvästeuropa. Danmark, som har flest skarvar i Europa, registrerades år 2000 ca 42 000 par (Bregnballe m.fl. i tryckn.). Orsaker till uppbromsningen i tillväxttakten är inte klargjorda, men troligen råder

populationsmättnad i häckningsområdena relaterad till födotillgänglighet (Bregnballe 1996, Engström 2001a, Bregnballe m.fl. i tryckn.). I vissa områden kan möjligen tillgången på lämpliga häckningsplatser verka begränsande på beståndsutvecklingen. Observationer tyder på populationsmättnad även i vissa övervintringsområden (Suter 1995).

(15)

Skarvbestånden i Sverige landskapsvis

Bohuslän och Halland

Som häckfågel är skarven svagt representerad i de båda landskapen. Orsaker till de fåtaliga etableringarna är inte kända, och förefaller inte bero direkt av brist på lämpliga häckningsplatser, dåliga födoförutsättningar, spridningshistoria eller mänsklig förföljelse. Orsaken till de fåtaliga häckningarna kan vara kopplade till den marina miljön, som av okänd anledning skulle kunna vara mindre fördelaktig för mellanskarven jämfört med vad den är för den utpräglat marina rasen storskarven. Detta motsägs dock av att mellanskar-ven häckar framgångsrikt i marin miljö i Danmark. År 2000 fanns på Västkusten endast två kolonier av betydelse, båda med färre än 100 häckande par vardera. Båda kolonierna har varit utsatta för ”sabotage” (förstörelse av bon och ägg). Delar av Västkusten är traditionellt viktiga övervintringsområden för storskarvar, men under senare år har även stora koncentrationer mellanskarvar uppehållit sig här under vinterhalvåret (Bengtsson 1999). (populationsdata från: T. Järås, J. Udén, A. Hultfelt).

Skåne

I Skåne återkom skarven som häckfågel 1991 efter omkring etthundra års frånvaro. Etablering ägde då rum både utmed kusten (Eskilstorps holmar) och i en insjö (Ellestad-sjön). 1999 fanns två kustkolonier, båda i Öresund, samt sex insjökolonier inom två huvudområdena Ivösjön och Sydöstskånska sjöarna. Mänskliga störningar har varit litet förekommande. I flertalet äldre kolonier sker inte längre någon ökning av antalet

häckande par, men för landskapet som helhet bedöms beståndet vara litet i förhållande till bärandekapaciteten. Under 1997 och 1998 tillkom kolonier i Ringsjön vilka bedöms kunna tillväxa i storlek. Konflikter med yrkesfisket har varit omfattande i flera av insjöarna. (populationsdata från: G. Andersson, P.. Carlsson, H. Cronert, P. Kananen & N. Kjellén).

Blekinge

Ett av de s.k. kärnområdena för skarven i Sverige är Blekinge, där skarven näst efter Småland först etablerade sig efter att varit försvunnen som häckfågel i Sverige under första halvan av 1900-talet. Området som helhet bedöms som mycket lämpligt för skarven med vidsträckta grundområden, men illegala störningar i kolonier kan vara en anledning att beståndet inte ökat mer än vad det hittills gjort, särskilt i det östra kustom-rådet. Största och enda kolonin av betydelse finns på Fröstensskärv med 1 613 par 2000. Genom ett avtal med den privata markägaren arrenderar Sveriges Ornitologiska Förening ön mot att skarvarna tillåts häcka där. Kolonin har minskat något under senare år, vilket kan tyda på lokal populationsmättnad i detta område. På ett par öar i Blekinge har buskar och träd röjts eller tagits bort med syftet att förhindra skarvetableringar. (populationsdata från: L. Carlsson & L. Möllersten)

(16)

Småland

Kalmarsund är det mest betydelsefulla häckningsområdet för mellanskarven i Sverige och totalt fanns här 34% av landets totala bestånd 1999. Området hyser bl.a. tre kolonier med vardera omkring 2 000 par. Totalt finns inte mindre än 14 kustkolonier och fem

insjökolonier. Insjökolonierna ligger i Bolmen, Möckeln, Salen, Kösen och Virstadsjön. De är alla små, totalt 98 par 1999, och förutses heller inte kunna tillväxa särskilt mycket, då de ligger i framförallt mindre produktiva sjöar. I kustområdena har mänskliga ingrepp (främst förstörelse av bon och ägg) varit omfattande och lett till att 10 kolonier försvunnit mellan åren 1985 och 1998. Totalt har mänskliga ingrepp ägt rum i 17 kolonier varav 11 illegalt. Trots detta har beståndet som helhet förblivit starkt, förmodligen beroende av att två stora kolonier (Svartö och Svartingskär) utvecklats på platser där skarvarna förblivit tämligen ostörda. Såvitt är känt har jakt och störningar vid dessa platser varit mycket få. Stora delar av kustområdet (utom det nordligaste) bedöms idag vara i princip mättat på häckande skarvar och någon ytterligare beståndstillväxt av betydelse är ej att vänta. För kustområdet som helhet uppnåddes populationsmättnad redan omkring 1992. Den äldsta och under lång tid största kolonin i Sverige, Svartö, har tillsammans med intilliggande häckningsholmar minskat i storlek under senare år. (populationsdata från: R. Alman, K. Johansson, S. Johansson, T. Larsson, B. Lewander, L. Lindell, K. Wahlström och Å. Widgren.)

Öland

Skarven påbörjade häckning på Öland 1989 och uppgifter finns om häckningar på minst fyra platser. Största kolonin utvecklades på Marskär, Löt (510 par 1996), men efter att markägaren avverkat samtliga boträd på ön har endast ett mindre antal par valt att stanna kvar på platsen. Beståndet 1999 bestod av några tiotal par och det är osäkert varför skarven inte etablerat större populationer trots tillgången av vidsträckta grundområden lämpliga vid födosök. (populationsdata från: L. Lindell).

Östergötland

Första dokumenterade häckningen ägde rum 1988. Därefter har en snabb utveckling skett och kolonier tillkommit på ett flertal platser, både utmed kusten och i insjöar. Precis som för Småland har mänskliga störningar varit omfattande i området och det är svårbedömt hur många ytterligare par som skulle häckat om störningarna inte ägt rum. Totalt har minst 21 kolonier mellan 1988 och 1999 utsatts för mänskliga ingrepp varav 16 illegalt. Av dessa har i 7 fall ingreppen medfört att kolonierna försvunnit. Efter 1994 har

kusthäckande beståndet visat en negativ utveckling, vilket kan ha naturliga orsaker, men också bero av mänsklig påverkan. Särskilt i de södra delarna av landskapets kustområden bedöms beståndet vara mindre än förutsättningar för födotillgång mm. Under de år skarvarna häckat i landskapet har ingen koloni överstigit 500 par.

I insjöar i Östergötland fanns 1999: sex kolonier i Roxen (894 par); fyra i Glan (180 par); en koloni vardera i Sommen och Tåkern. Kolonin i Tåkern påbörjade häckning på gungfly, men övergavs i tidigt skede. Kolonier finns även i Vättern (se nedan).

(17)

nierna uppgick 1999 1 852 par fördelade på 15 kolonier. (populationsdata från: G. Andersson, G. Hector, L. Hedenström, L. Gezelius, V. Olsson och L. Svensson)

Västergötland

Största kolonin utanför Vänern finns i Ymsen dit skarvarna kom troligen 1987. Koloni bestod 2000 av ca 135 par. Skarvens starkaste fäste i Västergötland är i Vänern (se nedan). Nyligen har häckningsförsök och/eller små kolonier etablerats i Hornborgasjön, Fävren (?), Torparsjön och Åsunden. Häckningarna i Hornborgasjön misslyckades 1999, sannolikt på grund av sabotage. (populationsdata från: K. Andersson, G. Gautier, H. Engström and P. Fäldt).

Gotland

På Gotland började skarven häcka 1992. Beståndsökningen var kraftig under de därpå följande åren. Största kolonin finns på Lilla Karlsö, 2 268 par 2000, vilken dock ökade endast obetydligt i storlek mellan 1998 och 1999. På östra Gotland finns en koloni (Laus holmar, 1 120 par) som är under stark tillväxt. Båda kolonierna är belägna i fågelskydds-områden. Sannolikt finns förutom enstaka häckningar även ett par mindre kolonier på norra Gotland, vilka dock saknas närmare uppgifter kring. På östra Gotland bedöms beståndet ännu vara litet med avseende på tillgången av lämpliga födosöksområden och under förutsättning att fåglarna kan finna lämpliga häckningsplatser är det troligt att bestånden kan tillväxa ytterligare. (populationsdata från: S. Hedgren, B. Jernqvist och K. Larsson).

Södermanland

Bestånden i kustområdena i Södermanland har kommit att utvecklas starkt under senare år. Uppgifter om mänskliga störningar i området har varit mycket få (1 koloni legalt). Det kan inte uteslutas att fåglar som störts i kolonier i Östergötland har valt att etablera sig i mindre utsatta områden i Södermanland. Totalt fanns 1999 omkring 3 000 par fördelade på 17 kolonier i kustområdet (för insjöar se Mälaren). Den fortsatta utvecklingen av skarvbeståndet i landskapet är svårbedömt. Det förefaller dock som att beståndet i de södra delarna är nära mättnad, medan ökning kan fortgå ett tag till i de norra delarna. (populationsdata från: Å. Andersson, H. Engström, B. Lundberg och B. Söderlund).

Uppland

I Uppland är skarven ännu svagt representerad, och vid sidan om ett flertal kolonier i Mälaren är kustkolonierna koncentrerade till två huvudområden. I söder: Svartlögafjär-den-Gälnan-Furusundsleden och i norr: Lövsta- och Gävlebukten. Däremellan finns även minst två små kolonier i Galtfjärden öster om Hargshamn. Möjligen kan ytterligare enstaka kolonier finnas i området strax norr om Östhammar, där heltäckande inventering-ar saknas från seninventering-are år (M. Amcoff pers. medd.) Kustområdet som helhet bedöms kunna hysa betydligt fler par än vad som finns idag, men det är osäkert i vilken omfattning

(18)

fåglarna kan finna tillgång på lämpliga häckningsplatser. Arealen grundområden lämpliga vid skarvarnas födosök är litet, vilket kan motverka en kraftig ökning av beståndet i området. Totalt fanns 1999 minst 10 kolonier. Illegala ingrepp med ett omfattande dödande av ungar förekom 1999 i samtliga tre kolonier i Lövsta- och Gävlebukten. Få ungar tros därför ha producerats i detta område 1999. Konflikter med yrkesfisket förekommer i det nordliga området, men är små i jämförelse med de problem sälen orsakar fisket i området (B. Muhr muntl. medd.). Totalt påbörjade 1 290 par häckning i kustområden i Uppland 1999. (populationsdata från: M. Amcoff, H. Engström, L. Gustavsson och R. Staav).

Gästrikland

En koloni 1998 (Klubbstenarna, 70 par) som ej återkom 1999. Orsaken tros ha varit sabotage (populationsdata från: P. Aspenberg).

Hälsingland

Försök till häckning eller fullbordad häckning har konstaterats på fyra platser mellan 1993 och 1998, dock utan att någon av kolonierna överstigit 25 par. Det är osäkert varför skarven inte framgångsrikt etablerat sig i området. En förklaring kan vara att omgivande vatten i huvudsak är djupa och därmed mindre omtyckta av skarven vilket dock motsägs av framgångsrika häckningar i liknande miljöer i Ångermanland. Mänsklig störning av kolonier är inte rapporterade från området. (populationsdata från: M. Axbrink).

Medelpad

Första konstaterade häckningen ägde rum 1993. 1999 fanns två kolonier, varav den största med 82 par. (populationsdata från: L. Olausson).

Ångermanland

Häckningsförsök har gjorts på inte mindre än sju platser (1994-99), varav två 1999 innehöll 301 par, Långskärsklubb, och 283 par, Gnäggen. Utvecklandet av kolonier av den här storleken så långt norr ut, och omgivna endast av små arealer grunt vatten är intressant och tidigare inte känt hos mellanskarv. (populationsdata från: K. Holmqvist).

Västerbotten

Totalt 9 par i en koloni 1999. Kolonin återkom inte under 2000. Kolonin är den hittills nordligaste konstaterade häckningen av mellanskarv i Sverige (populationsdata från: U. Grenmyr). År 2000 påträffades dock en koloni i Finska Bottenviken (31 par) och är den hittills nordligaste kända kolonin av förmodad mellanskarv i världen. (T. Asanti pers. medd.).

(19)

Skarvbestånden i större insjöar

Vänern

Skarven började häcka i Vänern 1989 på Ruskskär söder om Lurön. År 2002 fanns 19 kolonier (1 647 par) ganska jämt fördelade över sjön. Den årliga ökningstakten sedan skarven etablerade sig har varierat mellan 4 och 40%. Den största kolonin finns på västra Kållandsö (620 par 1999) och är Sveriges största genuina insjökoloni. Få rapporter finns om mänskliga störningar av kolonier i Vänern. Konflikterna med yrkesfiskarena är här omfattande pga. ofta förekommande bitmärken på fisk fångade i redskap. Som ett led att lokalt försöka minska skadorna på fisk i redskap genomförde länsstyrelsen i samråd med yrkesfiskare och ornitologer 1999 på försök paraffinoljepåläggning av ägg i en skarvko-loni med syftet att minska ungproduktionen (Landgren 2000). Metodstudien omfattar även uppföljning av effekter på övrig fågelfauna och räkningar av skarvar vid närliggande kolonier. (populationsdata från: T. Landgren)

Vättern

I den näringsfattiga och djupa Vättern började skarven häcka 1994. Totalt fanns 1999 fem kolonier med sammanlagt 325 par koncentrerade till Motalabukten och norra delen av sjön. Medelökningen senaste tre åren har varit 120%. Trots denna kraftiga ökning bedöms förutsättningarna för stora skarvtätheter i Vättern som liten. Sjön är djup vilket missgyn-nar skarvarna vid födosök och i södra delen saknas möjligen tillgång till lämpliga häckningsplatser. Konflikter med yrkesfisket och båtfolk i främst Motalabukten är tilltagande. Inga rapporter finns om mänskliga ingrepp i kolonier. (populationsdata från: L. Gezelius och O. Strand).

Hjälmaren

Skarven påbörjade häckning i Hjälmaren 1996. Beståndet har sedan dess genomgått en snabb tillväxt och 1999 fanns 388 par fördelade på nio kolonier. Samtliga kolonier utom en bestod 1999 av mindre än 100 par. Konflikten med yrkesfisket är omfattande och från yrkesfiskare har påtalats att skador främst på gös i redskap är ett stort problem. Mänskliga ingrepp har ägt rum i fem kolonier varav två illegalt. Hösten 1999 organiserades en omfattande jakt från ett flertal holmar och skär i sjön. Enligt rapporter till länsstyrelsen sköts 554 skarvar. Osäkert är i vilken omfattning massavskjutningar liknande denna på sikt påverkar beståndet i Hjälmaren. Uppgifter behövs då bl.a. om åldersfördelningen hos de skjutna fåglarna och hur stor andel av de skjutna skarvarna som härrör från det lokala häckande beståndet. Hjälmaren är en grund sjö med god fisktillgång och skarvbeståndet bedöms därför kunna öka ytterligare. (populationsdata från: O. Strand).

Mälaren

Skarvhäckningarna i Mälaren uppvisar flera likheter med de i Hjälmaren. Samtliga kolonier är belägna på trädbevuxna öar och är uppdelade på många och små kolonier.

(20)

Totalt fanns 1999 379 par fördelade på 16 kolonier. Första häckningen ägde rum 1994. Inga rapporter finns om mänskliga ingrepp i kolonier. Däremot avverkades träden på en ö där skarven tidigare häckat, vilket medförde att häckningen uteblev året därpå. Öknings-takten i beståndet under senare år har varit kraftig. Precis som för skarven i Hjälmaren bedöms förutsättningarna i Mälaren avseende födotillgång och häckningsmiljöer vara god och beståndet kan troligen tillväxa ytterligare i storlek. (populationsdata från: G.

Aronsson, T. Pettersson, R. Staav och P.Westin).

(21)

Biologi och ekologi

Habitatval

Stora skarvkolonier återfinns i grunda kustområden och näringsrika insjöar där tillgången på fisk som regel är god, medan mindre bestånd finns främst i näringsfattiga sjöar, nordliga kustområden och andra områden där bestånden ännu inte uppnått mättnad (Engström 2001b). Störningsfria häckningsplatser är också nödvändigt. Vattnen där skarvar häckar får inte heller vara isbelagda till allt för sent på våren, för att den långa häckningscykeln skall kunna fullbordas innan fåglarna påbörjar flyttningen söderut. Dessa krav uppfylls mer eller mindre utmed hela svenska Östersjökusten utom möjligen längst upp i Bottenviken och i ett stort antal insjöar i Syd- och Mellansverige. Idag är koncentrationen skarvar störst i kustområden i Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland, Södermanland och Gotland - av vilka samtliga mer eller mindre har tillgång till

vidsträckta grundområden. Bland insjöar är antalet skarvar betydligt större i grunda och näringsrika sjöar jämfört med djupa och näringsfattiga sjöar (Engström 2001c). Detta beror på större tillgång av fisk på grunt vatten och skarvarnas preferens att fiska i sådana miljöer (se ex. van Eerden och Voslamber 1995). Den geografiska fördelningen av svenska mellanskarvar idag kan förklaras utifrån huvudsakligen sjöarnas näringsstatus och fisktillgång, areal grundområden närmast kolonin, tillgång på lämpliga häcknings-platser, mänskliga aktiviteter, klimat och tidigare förekomst. I sitt val av häckningsbiotop är mellanskarven flexibel. Av 154 kända kolonier 1999 (inkl. tre solitärhäckningar) återfanns samtliga kolonier på mer eller mindre små öar. Av dessa platser hade skarvarna i 35% av fallen valt att häcka på kala skär med bona placerade direkt på marken, 19% på i huvudsak buskbeklädda skär och resterande 45% på öar med äldre skog. I de fall

öarna/skären var bevuxna med buskar eller träd återfanns bona som regel i dessa (Engström H. opubl.).

Häckning

Mellanskarven häckar i kolonier som kan bestå av några enstaka par till mer än 8 000 par (van Eerden 1995b, Bregnballe m.fl. i tryckn.), i Sverige maximalt omkring 3 000 par (Engström 2001b). Häckningen påbörjas vanligen under mars-april. Unga fåglar utan erfarenhet av reproduktion påbörjar ofta häckningen senare och ännu i augusti kan man finna icke flygfärdiga ungar i kolonierna. Boet är konstruerat av sammanflätade kvistar, tång och annat material, och varierar i storlek med tillgång på bomaterial, fåglarnas ålder, och erfarenhet av tidigare häckning (Johnsgard 1993). Hanen ansvarar huvudsakligen för insamlandet av bomaterial och honan för boets konstruktion. Bona placeras direkt på marken eller i grenklykor i buskar eller träd. Bona används år efter år, men byggs på eller nykonstrueras i de fall de förstörs under vintern. De till färgen svagt blåfärgade äggen, som blir vita efter några dagars ruvning, är vanligen 3-5 (max 7) och ruvas i 28-31 dagar (Cramp 1977). Liksom ruvningen sker matningen av ungarna av båda föräldrarna. Efter

(22)

43-55 dagar blir ungarna flygfärdiga och efter åtta veckor upphör föräldrarna med ungvårdnaden (Johnsgard 1993). Variationen i häckningsframgång är stor. Medelantalet flygga ungar per par baserat på uppgifter från ett stort antal kolonier i Europa ligger på ca 1-3 och varierar framförallt med kolonins utvecklingsfas (se Bregnballe et al. 1997 för ref.). I tre undersökta kolonier i Småland, Södermanland och Uppland 1996 var den genomsnittliga ungproduktionen 2,4-2,9 ungar per par (H. Engström opubl.). Generellt gäller att ungproduktionen minskar i takt med att kolonierna avstannar i tillväxt.

Överlevnaden under första året har beräknats till 64%, andra året 78% och tredje året 84% (Kortland 1942, se även Frederiksen och Bregnballe 2000). Fåglarna blir vanligen könsmogna och häckar för första gången vid två till tre års ålder. I sällsynta fall har häckning påbörjats redan vid ett års ålder (Bregnballe et al. 1997). Häckning vid låg ålder leder dock till sämre häckningsresultat. Hälften av skarvarna etablerar sig vid den koloni där de en gång kläcktes och utbyte av fåglar mellan kolonier är mindre vanligt (Gregersen 1989a). Generellt sett är skarven mycket välstuderad avseende häckningsbiologi och utförligare information och referenser kan inhämtas från t.ex. Ardea (1995:83-1).

Populationsreglerande faktorer

Mellanskarvens kraftiga expansion under senare decennier antas bero framförallt på minskat jakttryck och exceptionellt goda födoförhållanden (se t.ex. Van Eerden & Gregersen 1995). En sannolik effekt av det ökade antalet skarvar är ökad konkurrens om prefererade områden, dvs. områden där livsförutsättningarna är särskilt goda. För mindre konkurrenskraftiga individer kan uppehåll i suboptimala områden innebära bl.a. ökad risk för svält. Inverkan av svält är litet studerad hos skarven, men är sannolikt av betydelse, precis som det kan vara för många andra fågelarter. Skarvens mångsidiga diet gör den förmodligen mindre känslig än exempelvis andra havsfåglar med mer specialiserad diet.

Ett mycket stort antal skarvar drunknar regelbundet i fiskeredskap. I Sverige handlar det om åtskilliga hundra individer årligen (Engström 1998b) och i ex. Danmark flera tusen individer (>14 000 individer 1978-82, T. Bregnballe, manus). Då flertalet skarvar som drunknar i redskap är ungfåglar (82%, Engström opubl.) är påverkan på beståndens storlek och utveckling troligen litet. Hög dödlighet bland unga individer har normalt mindre påverkan på populationstillväxten än förlust av häckande individer. Det beror av att dödligheten ”normalt” är betydligt högre bland unga individer jämfört med gamla. I en dansk studie baserad på återfynd av ringmärkta fåglar (T. Bregnballe, manus) konstatera-des att drunkning i fiskeredskap svarade mot en mycket hög andel av dödligheten bland unga individer, 42% (23% hos gamla). Jakt svarade för 15% (unga) respektive 21% (gamla) av dödligheten. För övriga påträffade döda fåglar kunde dödsorsaker inte fastställas.

Under senare år har den procentuella andelen skarvar som drunknar i redskap i Dan-mark minskat. Orsakerna kan vara flera (T. Bregnballe, manus), bl.a. att delar av

bestånden efter häckningen ändrat uppehåll till ”säkrare” områden. 1993 tillkom en lag att använda utterstoppgaller på ryssjor i sjöar och senare även i vissa kustområden. Gallrena hindrar även skarvar att komma in i ryssjorna. Många områden är dessutom mättade på

(23)

skarvar, vilket innebär att trots totalt högre antal skarvar idag jämfört med tidigare stiger inte antalet skarvar i de mest prefererade områdena.

Som vuxna har skarvarna få naturliga fiender vid sidan om människan. Trutar, kråka och havsörn, eventuellt även berguv, kan dock äta ägg och/eller ungar. Människan utgör största hotet mot skarven och var troligen den bidragande orsaken till att beståndet under lång tid befann sig på en mycket låg nivå.

Sjukdomar är en naturlig reglerande faktor som kan påverka tätheten av skarv. Hittills finns dock inga observationer där sjukdomar påverkat det europeiska beståndet av mellanskarv. Den nordamerikanska skarven P. auritus drabbades emellertid på 1990-talet av en virussjukdom (Newcastle Disease), och beståndet sjönk kraftigt i antal (van Eerden 1995c). Studier vid Statens Veterinärmedicinska anstalt (T. Mörner medd. per brev) visar att Newcastlevirus även finns i det svenska skarvbeståndet. För att avgöra om en

smittspridning kan ske eller har skett måste dock virus odlas fram. Rent teoretiskt kan massutbrott av Newcastle virus, liknande de i Nordamerika, uppstå även hos skarvar i Sverige.

Som predator högt upp i näringskedjan kan skarven påverkas negativt av miljögifter vilket också belagts i ett flertal studier. I en undersökning från Nederländerna konstatera-des att hög konsumtionen av feta fiskar, exempelvis ål, jämfört med konsumtion av andra icke feta fiskar, kunde leda till en tvåfaldig ökning av organiska miljögifter i fåglarnas lever (Platteeuw 1995). Missbildningar har påträffats på näbbar och tarser hos ungar i bl.a. Blekinge (L. Carlsson muntl. medd.) och Östergötland (Olsson 1992). Orsaken till skadorna är inte kända.

Näringsvanor

Skarvar livnär sig nästan uteslutande på fisk. Skarvarna kan regelbundet företa långa flygsträckor (20-30 km) till och från fiskeområdena (Jonsson 1977, Persson 1996). Efter nedslaget på vattenytan inleds oftast fisket direkt. Jaktsättet bestäms åtminstone delvis på bytesfiskarnas beteenden. Dykningarna varar oftast 15-30 sekunder och upprepas till dess att byte fångats. Skarven fiskar oftast på vatten grundare än 20 meter. Skarven saknar den anpassning till vistelse i vatten som finns hos andra sjöfåglar, nämligen en vattenavvisan-de fjävattenavvisan-derdräkt, vilket innebär att skarvarna tillbringar mycket liten tid på och i vattnet (Jonsson 1977).

Skarvarna fiskar både ensamma och i grupp. Beteendet att fiska i grupp har blivit allt vanligare under senare decennier. Det har satts i samband med förändringar i fiskpopula-tionerna som beror på eutrofiering (Voslamber 1989, van Eerden 1995a). Eutrofieringen gynnar stimbildande fiskarter med tidig könsmognad så som mört och braxen samt andra karpfiskar och gärs. Laxfiskar, däremot, missgynnas vid eutrofiering. Stimbildande fiskar som lever pelagiskt (i fria vattenmassan) är lätta att fånga för gruppfiskande skarvar (van Eerden1995a). I klara sjöar och i rinnande vatten fiskar skarven i huvudsak solitärt eller i små grupper (De Nie 1995, van Dobben 1995).

Vad beträffar födovalet är skarven så kallad generalist och opportunist. Födan kan därför variera kraftigt mellan områden och tidpunkt på året. Det dagliga födointaget uppskattas till ca 15-25% av fåglarnas kroppsvikt (D. Carss pers. medd., se även Carss

(24)

1995, Feltham & Davies 1995), vilket motsvarar omkring 350-585gr fisk (se även Engström 2001c). I samband med uppfödandet av ungarna under häckningen ökar födointaget ytterligare. Det bör noteras att den stora vidden i angivna värden beror bl.a. på skillnader i metodik och tidpunkt på året för undersökningens utförande. Tidpunkten på året påverkar skarvarna såtillvida att energibehovet ökar med sjunkande vatten- och lufttemperatur (D. Carss pers. medd). Hanar har ett genomsnittligt högre energibehov än honor då de väger omkring 20 procent mer.

Skarvar, likt flera andra fåglar som sväljer byten hela, lämnar ofta efter sig spybollar bestående av svårsmälta delar som ben, fjäll och otoliter (hörselstenar). Genom analys av benrester i spybollar eller maginnehåll från drunknade/skjutna fåglar kan fiskens

arttillhörighet och ursprungliga storlek fastställas. Skarvens föda har i Sverige undersökts vid olika tidpunkter och i olika områden (Tabell 2, Engström 1998b och opubl., Jonsson 1977, Lindell 1997). I näringsrika insjöar dominerade abborre, gärs och mört. Braxen förekom sällsynt i födan trots att den är vanlig i dessa sjöar. Från näringsfattiga system finns endast ett mindre material från Vänern. I detta material var sik, abborre och mört de viktigaste bytena. I kustområdena varierade födan kraftigt med plats och tidpunkt. I Kalmarsund var storspigg, mört och tånglake särskilt viktiga byten. Vid två lokaler i Södermanland och Uppland var, under fåglarnas häckning, strömming och tånglake de vanligast förekommande bytena. Kommersiellt viktig fisk som ål och laxartade fiskar förekom endast i liten omfattning i skarvarnas föda (undantaget sik i sydöstra Vänern). Att ål påträffades endast i ett av de undersökta områdena innebär inte att skarvarna inte äter ål i de andra områdena. Konsumtionen av ål är dock mycket liten i förhållande till andra fiskar. Födovalsmaterialet från Ymsen (Tabell 2), där ål saknades, är insamlat på senvåren, den period på året då ålen förväntas vara mest utsatt för skarvpredation. Detta på grund av låg vattentemperatur vilket gör ålen trögrörlig. Fortsatta undersökningar i Ymsen visar dock att ålen förekommer i skarvens föda fast i litet antal. Under 1998 och 1999 utsattes omkring 1 500 ålar märkta med mikrochip (H. Wickström, Sötvattenslabo-ratoriet). År 2000 genomsöktes marken vid Ymsenkolonin efter mikrochip, vilka skulle kunna vara lämningar efter konsumerade ålar. Tre mikrochip påträffades då ca 60-70% av kolonin genomsöktes (Engström 2001c). Från undersökningar i Nederländerna har konstaterats att betydelsen av ål som föda för skarven minskat under senare decennier i takt med ökad eutrofiering, vilket förmodligen gör ålen svår att upptäcka för skarven (van Dobben 1989).

(25)

Tabell 2. Födovalssammansättning hos skarvar från olika insjöar och kustområden i Sverige.

a Ringsjön- och Vombsjönmaterialet baserat på analys av maginnehåll från skjutna/drunknade skarvar i fiskeredskap, 13 juli - 28 sept. 1994, N=19+15 fåglar. Ymsenmaterialet baserat på analys av spybollar , 2 - 22 maj 1997, N=67 spybollar. Roxenmaterialet baserat på maginnehåll från drunknade skarvar våren 1996, N=11 fåglar. Torsömaterialet (Vänern) baserat på maginnehåll från drunknade skarvar 12 juni - 7 sept. 1995. N=13 fåglar. Torsås- och Mönsteråsmaterialet baserat på maginnehåll från skjutna skarvar, april 1994 samt aug. - sept. 1994, N=56/22 fåglar. Stenskären-, och Skrakhällenmaterialet baserat på analys av uppkastad föda funnet på marken i kolonin, 13 maj - 17 juni 1996, N=25/15 fiskuppkast (analyserna utförda av L. Jonsson och H. Engström).

Östra och Västra Ringsjön 3 967 ha,

Skåne Antal %

Abborre Perca fluviatilis 22 31

Braxen Abramis brama 1 <2

Gädda Esox lucius 1 <2

Gös Stizostedion lucioperca 1 <2 Mört Rutilus rutilus 40 57 Sik Coregonus sp. 2 3 Små/Storspigg Gasterosterus/Pungitius * Obest. Karpfisk 3 4 Total 70 100

*påträffade men ej kvantifierade

Vombsjön 1 217 ha, Skåne Antal %

Benlöja Alburnus alburnus 10 16

Gärs Gymnocephalus cernuus 4 6

Gös Stizostedion lucioperca 2 3

Lake Lota lota 1 <2

Mört Rutilus rutilus 34 53

Sik Coregonus sp. 1 <2

Total 64 100

Ymsen 1 353 ha, Västergötland Antal %

Braxen Abramis brama 1 <1

Benlöja Alburnus alburnus 1 <1

Gärs Gymnocephalus cernuus ### 75

Gös Stizostedion lucioperca 3 <1

Sarv Scardinius erythrophthalmus 6 <1

Obest. Karpfisk 6 <1

Totalt ### 100

Roxen 9 640 ha, Östergötland Antal %

Gös Stizostedion lucioperca 1 <2

Totalt 82 100

Sydvästra Vänern 575 900 ha Antal %

Gös Stizostedion lucioperca 2 5

Sik Coregonus sp. 16 40

Totalt 40 100

(26)

Torsås, S Kalmarsund, Småland Antal %

Abborre Perca fluviatilis 6 <1

Benlöja Alburnus alburnus 26 <1

Björkna Blicca bjoerkna 1 <1

Oxsimpa Tauralus bubalis 8 1

Rötsimpa Myoxocephalus scorpius 1 <1 Sarv Scardinius erythrophthalmus 1 <1 Skrubbskädda Platichthys flesus 4 <1

Småspigg Pungitius pungitius 16 2

Storspigg Gasterosteus aculeatus 713 68

Strömming Clupea harengus 1 <1

Tobiskung Hyperoplus lanceolatus 10 1

Tånglake Zoarces viviparus 117 11

Tångspigg Spinachia spinachia 31 3

Ål Anguilla anguilla 2 <1

Obest. Karpfisk 8 1

Kräftdjur 5 <1

Totalt ### 100

Mönsterås, S Kalmarsund, Småland Antal %

Gädda Esox lucius 1 1

Id Leuciscus idus 3 2

Oxsimpa Tauralus bubalis 2 1

Skrubbskädda Platichthys flesus 5 4 Storspigg Gasterosteus aculeatus 83 59

Strömming Clupea harengus 3 2

Obest. Karpfisk 7 5

Totalt 140 100

Stenskärenkolonin, Nyköping, Södermanland

Antal %

Mört Rutilus rutilus 2 <1

Nors Osmerus eperlanus 2 <1

Rötsimpa Myoxocephalus scorpius 2 <1

Sjurygg Cycloperus lampus 1 <1

Skrubbskädda Platichthys flesus 2 <1 Storspigg Gasterosteus aculeatus 24 10

Obest. Karpfisk 2 <1

Totalt 231 100

Skrakhällenkolonin, Lövstabukten,

Uppland Antal %

Mört Rutilus rutilus 1 <2

Storspigg Gasterosteus aculeatus 1 <2

Torsk Gadus morhua 1 <2

Totalt 90 100

(27)

Flyttning

Traditionellt viktiga övervintringsområden för svenska mellanskarvar finns i Medelhavsområdet samt i sjöar och floder i Väst- och Centraleuropa (Fransson & Pettersson 2001). Det stora flertalet svenska mellanskarvar lämnar landet i augusti – september och återkommer i mars - april. Under senare år har ett betydande antal mellanskarvar övervintrat i södra Östersjön, i Öresund och utmed svenska

Västkusten. Särskilt stora koncentrationer har förekommit i Öresund och till exempel observerades en flock med 12 000 fiskande skarvar vid Barsebäckshamn i december 1997 (Bengtsson 1999).

Vinteråterfynd har även påträffats så långt norrut som Vänern och Bråviken. Några individer påträffades döda i samma områden som de som ungar ringmärktes, vilket indikerar att åtminstone delar av populationen väljer att tillbringa vintern i nära anslutning till häckningsområdena (Bengtsson 1999). Sannolikt är att det allt större antal mellanskarvar som uppehåller sig i svenska vatten vintertid tvingats till det på grund av populationsmättnad i traditionella övervintringsområden. Det kan

möjligen också bero på förbättrade födoförhållanden och klimat i nordliga områden. Vintertid uppträder också skarvar som tillhör nominatrasen (P. c. carbo) i svenska vatten. Storskarven har ett mera nordligt vinterutbredningsområde jämfört med mellanskarven. Storskarven häckar närmast vid norska kusten norr om Trondheim och vid Storbritanniens kuster (Cramp 1977). Antalet storskarvar som uppehåller sig i svenska vatten vintertid är numera troligen litet jämfört med antalet övervintrande mellanskarvar i samma områden.

Efter avslutad häckning sker också en mera småskalig flyttning. De oerfarna ungarna utvidgar successivt sitt hemområde och kan efter ett tag uppträda i helt nya vatten på flera tiotal mils avstånd från hemkolonin. Av den anledningen kan på sensommaren stora koncentrationer av skarvar uppträda i områden där antalet häckande par bevisligen varit lågt.

Problembeskrivning och genomförda insatser

Den konfliktsituation som existerar mellan människa och skarv beror i första hand på konkurrens om den gemensamma resursen fisk. I vissa fall åberopas skador på vegetationen vid skarvarnas häck-ningsplatser och störningar på friluftsintressen. Problembilden beror också på bristande kunskap om arten och dess biologi. Störningar på friluftsintressen har i sällsynta fall uppkommit då båtfolket inte längre kan angöra tidigare omtyckta bad- och utflyktsholmar eftersom skarv nu koloniserat öarna. Av totalt 154 skarvkolonier i Sverige 1999 återfanns 19 skarvkolonier på öar vilka av varierande grad varit av intresse för det rörliga friluftslivet före koloniernas tillkomst (Engström opubl.). De flesta kolonier har dock tillkommit på öar som från början utgjort häckningsplatser för andra sjöfåglar (Engström opubl.).

Problem relaterat till yrkesfisket uppstår i första hand därför att skarvar plockar bort och skadar fisk i redskap. Skarvar kan också genom misslyckade fångstförsök skada fiskar i fria vattnet vilket

sannolikt leder till försämrad överlevnad. Bitskador på fisk påverkar försäljningsvärdet och kan i vissa fall göra fisken osäljbar. Med sina vassa näbbar och klor kan skarvar skada fiskeredskap. Skador av det slaget är dock mindre vanliga, men då det förekommer är det främst förknippat med skötar (Engström 1998b). Ett mycket stort antal skarvar drunknar i bottengarnens ryssjor. Detta lidande måste minimeras samt att det innebär ett merarbete för yrkesfiskarena (Engström 1998b). Det bör understrykas att skador på yrkesfisket inte nödvändigtvis är mest omfattande i områden med flest häckande skarvar. Det finns indikationer på att många insjöar mottar ansenliga mängder skarv på sommaren som ursprungligen kommer från bl.a. kusthäckande bestånd. Skarvens påverkan på

(28)

fiskbeståndens storlek invid stora skarvkolonier är omdiskuterat (se även under Forskning). Studier av skarvens påverkan på fiskbestånd kompliceras bland annat av ofta förekommande stora “normala” variationer i fiskbeståndens storlek. Många vattenmiljöer är kraftigt påverkade av mänskliga aktiviteter vilket kan påverka fiskbestånden negativt. Orsaker till beståndsminskningar av fisk kan därför vara svåra att fastställa och effekter av skarvpredation på fiskpopulationer i närheten av häckningskolonierna bygger därför oftast på teoretiska resonemang.

I vilken omfattning skarvens ökning skulle kunna leda till påverkan på skyddsvärda fiskbestånd saknas idag kunskap om. Exempel på skyddsvärda bestånd är t.ex. mal i Möckeln, Emån och Båven, utvandrande smolt av havsöring och vild lax i Emåns och Mörrumsåns mynningar samt öring och röding i exempelvis Sommen och Vättern.

I ett europeiskt perspektiv är skador och bortplockande av fisk i odlingsdammar, särskilt karpod-lingar, det ojämförligt största problemet och kan orsaka enskilda odlare betydande ekonomiska förluster (Osieck 1989). Vid en jämförelse med problem som skarvarna orsakar fiskerinäringen på flera håll i Europa är de ekonomiska förlusterna i Sverige mycket begränsade. Detta förhållande motsäger dock inte att enskilda fiskare, särskilt vid insjöar, riskerar att bli drabbade. Paradoxalt nog gynnas sannolikt ”svenska” skarvar av goda födoförhållanden i exempelvis fiskodlingsdammar i samband med flyttningen genom Europa.

Skarvarnas påverkan på vegetationen vid häckplatserna medför att boträden efter hand dör på grund av spillningen och kvistbrytande till skarvarnas bon. Växtsamhället i övrigt förändras också och går mot näringstoleranta arter som exempelvis fläder, hallon, brännässla, hundkäx, skräppor, vissa arter av gräs mm. På Svartö, den äldsta skarvkolonin i Sverige, har de tallar som en gång i tiden gav ön laga skydd, fallit till marken. Skarvarna har dock fortsatt att häcka både på de omkullfallna träden och direkt på marken. Ur ekologisk synvinkel är förändringen eller försvinnandet av vegetationen en del av en dynamisk process. En del arter missgynnas medan förutsättningar för en del andra arter

förbättras. Generellt kan sägas att den förbuskning som äger rum på många skärgårdsöar är till nackdel för en del fåglar som exempelvis vadare, tärnor och skrattmås. Problemet med igenväxning och vikande fågelpopulationer har uppmärksammats bl.a. på flera öar i Vänern (T. Landgren muntl. medd.). Av totalt 69 kolonier (1999) på öar/skär med övervägande äldre träd var på sju platser tidigare trädvegetation mer eller mindre död och försvunnen som konsekvens av skarvarnas häckning

(Engström opubl.). Oavsett vegetationstyp gäller att påverkan tilltar med kolonins varaktighet på platsen.

Konkurrens med andra arter

Det har ibland framförts att skarvarna skulle kunna tränga undan arter som exempelvis skräntärna, alkor eller andra fåglar i behov av skydd. Det finns få belägg som stödjer den teorin. Tärnkolonier byter “regelbundet” häckningslokaler och visar ingen motvilja att häcka i närheten av en skarvkoloni. Tvärtom finns det exempel på kolonier av tärnor och grisslor som slagit sig ner i omedelbar anslutning till skarvkolonier, där de troligen finner ett effektivt skydd mot rovdjur. I Gryts skärgård i Östergöt-land påbörjade en skräntärnekoloni häckning på Röskären efter det att skarvarna kommit till platsen. Skräntärnorna häckade tidigare på den intilliggande Örskären (Viking Olsson muntl. medd.).

Detsamma gäller för sillgrisslor som börjat häcka i nyetablerade skarvkolonier i Stockholms och Södermanlands skärgård på platser där sillgrissla veterligen aldrig tidigare befunnits häcka (Åke Andersson & Roland Staav muntl. medd.). I Vänern har skräntärna påträffats häcka alldeles invid skarvkoloni (Thomas Landgren muntl. medd.) Vid mänsklig aktivitet och störning av skarvkolonier kan därför existerande och potentiella häckplatser för exempelvis tärnor och grisslor gå förlorade. Det finns heller inget som tyder på att den mycket kraftigt expanderande skarvkolonin på Lilla Karlsö påverkat antalet häckande grisslor på ön. (S. Hedgren & B. Hjernqvist muntl. medd.). Skarven väljer ibland att etablera kolonier i redan befintliga hägerkolonier. Efterhand som skarvarna blir flera kan

(29)

antalet häckande hägrar minska, förmodligen genom konkurrens om lämpliga boplatser, och dessa får uppsöka nya platser där de kan etablera kolonier. Totalt sett har dock antalet hägrar ej minskat under perioden för skarvens kraftiga ökning.

Erfarenheter av genomförda insatser

I mer än 10 år har olika former av skyddsjakt och äggprickning bedrivits på skarv i Sverige. Dokumentationen har varit delvis bristfällig och kan därför inte användas som underlag vid en utvärdering av jaktens betydelse vare sig på de lokala eller det totala skarvbeståndet i Sverige. Detta ä olyckligt eftersom jakt ofta åberopas som en möjlig utväg vid olika problem förknippat med ska Av rapporterad avskjutning till länsstyrelserna framgår dock att jakten inget år sannolikt överstigit 4 000 individer (Tabell 3). Omfattningen av äggprickningsinsatser, både legala och illegala, är i fl områden ofullständigt kända, men lokalt och periodvis har insatserna berört ett mycket stort antal kolonier (Engström 2001b).

r rvar. era

En viktig fråga är om skadeverkningarna på fisket kan minskas lokalt genom att fördriva/reducera enstaka kolonier. Det beror bland annat av om skarvarna har tillgång till alternativa häckningsplatser, t.ex. inom fågelskyddsområden. Om alternativa häckningsplatser finns tillgängliga på nära avstånd från ursprungskolonierna kan skarvarna komma att fiska i samma områden som tidigare även om de inte längre häckar där. Studier indikerar att skarvarna som regel inte är begränsade av lämpliga häckningsplatser (Engström 2001b) och att skarvarna dessutom redan från början ofta sökt sig till platser där andra sjöfåglar häckar – och där har någon form av skydd. Situationen kompliceras av att skadorna på fisket som regel är störst på sommaren efter avslutad häckning. Skarvarna är då mycket rörliga samtidigt som de sprider sig utmed kusterna och till sjöar och kan uppträda på helt andra platser än de ursprungligen kom från. Jakt och äggprickning på lokala bestånd kan därför vara av begränsad verkan.

Tabell 3. Jaktregler och jaktstatistik för mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis länsvis i Sverige 1994-2000.

Hunting regulations and statistics for the Great cormorant in Sweden 1994-2000. län/county område/area jaktregler 2000 - skyddsjakt jaktregler 2000 - äggprickning antal rapporterade skjutna skarvar antal legalt prickade ägg/bon hunting regulations 2000 - shooting hunting regulations 2000 - egg pricking

no. reported shot birds

no of eggs/nests picked legally

Blekinge län kustomr. Bl skyddsjakt (1) ej tillåtet < 10/år (senaste 5 åren)

0 Gotlands län kustomr. Gtl skyddsjakt (2) ej tillåtet uppg. saknas ,

sannolikt få

0 Gävleborgs län kustomr. Gstr,

Hls

ej tillåtet ej tillåtet 0 0

Hallands län kustomr. Hl skyddsjakt (1) ej tillåtet uppgift saknas 0 Jönköpings län SO Vättern ej tillåtet ej tillåtet 0 0 Kalmar län kustomr. Sm

samt Öland

skyddsjakt (3) i flertalet kolonier medel: 2 065, max: 2 915 (1994-2000), (tillåten avskjs. max 4 000), (2000): 2 430 varav 81% skjutn. norr om Timmernabben

tillförlitliga uppgifter saknas för flertalet år, (2000): 9 000 prickade ägg i koloniner i Segersgärde naturreservat

Kronobergs län sjöar i Sm ej tillåtet ej tillåtet 0 0