deltagande. Men man måste vara
stenhård när det gäller säkerheten.
Det är hjälm och väst som gäller –
det är vi stenhårda med.”
skulle man kunna säga att detta är en svaghet och kanske till och med ett hot mot integrationsprojekt inom ridsporten att målgruppen väljer andra aktivi- teter. Dessutom kan rasism vara ett hot. Samtidigt visar materialet på att rid- sporten uppfattades som en bra aktivitet och att den har stora möjligheter om ekonomiska förutsättningar ges. Här fanns även ett slags rättvisetanke som lite slarvigt skulle kunna uttryckas som att ”Ridsporten ska nå alla eftersom den är bra!” För att tala med pedagogen Jenny Svender, som studerat idrottens ”flick- satsningar” visar materialet att uppfattningar om att idrotten ibland tar på sig en uppgift där andra har misslyckats. 87 Detta återfanns i ridsportsansökningar-
na.Såhär kunde det uttryckas:
Integration i skolan har inte alltid fungerat så bra och vi vill visa möjligheterna till att hitta bra fritidssysselsättning samt möjligheten att träffa kompisar, skolkamrater i en annan miljö än skolan. (Ridskola 11b)
”VI” OCH ”DE”
Som vi redan påtalat ovan är begreppet ”integration” inte helt enkelt att förstå. Frågor som ställts är om det handlar om assimilering eller ett införlivande i en annan kultur, snarare än möten på lika villkor. Studier har visat att det vi kallar vår egen kultur framhålls starkare i möten med personer som vi uppfattar kom- mer från en annan kultur. Jämställdhet och naturupplevelser är exempel på nå- got som vi uppfattar som ”typiskt svenskt”. För att försöka förstå detta kan man försöka vända på påståenden. Genom att beskriva vad deltagarna får, talas det samtidigt om vad vi tror att de inte har. Det innebär att gruppen som pekas ut har få vänner och kontakter, att de inte är integrerade, att de inte är vana vid djur och natur samt att de är i stort behov av fritidsaktiviteter. I ansökningarna utgår de sökande, liksom man gör i ”White Paper” som omnämndes i början av denna rapport, från att aktiviteter i projekten bidrar till integration. Vad integration egentligen består i är svårare att utläsa men i en del ansökningar talades det om att målgruppen i projektet får chans att träffa andra medlemmar i föreningen. I några projekt var tanken att bjuda in både svenska och nyanlända familjer/ ungdomar/barn för att dessa skulle få träffas och umgås. Det talades även om att fler nyanlända eller invandrare på ridklubben bidrog till en ökad förståelse människor emellan.
Hur gruppen projekten riktar sig till benämns är intressant. Självklart för- håller sig ansökningar, återrapporter och de intervjuade till den inriktning som projekten skulle ha för att få pengar, men det är samtidigt viktigt att fundera över hur svårt det är att definiera begrepp som invandrare, flyktingar, ensam- kommande och asylsökande. Som redan nämnts har vi olika föreställningar om vilka som ingår i de här grupperna och begreppen är oklara. För det första är det exempelvis inte troligt att vi talar om alla barn och ungdomar som är föd- da utomlands eller vars föräldrar är födda utomlands när begreppet invandrare
används. Ibland ingår dessutom funktionsnedsättning i den grupp som ska in- tegreras i projekten. För det andra, för att tala med forskningen inom fältet, så ringar föreningarna in en målgrupp som man skulle kunna kalla ”de andra” – de som inte är som ”vi”. Förväntningarna på ”vi” och ”de” skiljer sig åt. Särskilt tyd- ligt blir det i de ansökningar, rapporter och intervjuer där det talas om en ”an- nan bakgrund” eller ”andra kulturer”. Utan att nämna vad detta ”andra” består av är det underförstått vad det ”normala” är som ”det andra” kontrasteras mot. ”Vi:et” framträder i kontrasten. Samtidigt är det förstås så att man genom att tala om ”de andra” berättar något om sig själv. För det tredje, framstår grupperna som homogena, vilket kan vara problematiskt eftersom vi vet att exempelvis idrotts- erfarenheter skiljer sig åt och att dessa påverkar någons förståelse för och intres- se av idrottsutövande – vare sig någon är född i Sverige eller inte.
Tidigare studier pekar på att barn och ungdomars erfarenhet av och tankar om idrott måste höras om vi vill att de ska delta i föreningsidrotten.88 Det gäller
även barn som migrerat till Sverige. Erfarenheter och behov kan se väldigt olika ut. En del av dem som migrerat till Sverige har lång erfarenhet av idrott som de känner igen i Sverige, medan andra saknar denna erfarenhet.89 Fasta föreställ-
ningar om ”vi” och ”de”, liksom vad olika ”kulturer” innebär kan utgöra ett hot mot integrationsprojekten. Inte minst eftersom det finns medvetna eller omed- vetna kategoriseringar om vad som kännetecknar idrottens normalitet och att vissa sätt att tänka eller tycka är mer ”rätt” än andra. Den konstruerade normali- teten kan stänga ute dem som inte ”passar in”.90 Vad är en ”normalitet” i ridsko-
lesammanhang? Ett begreppspar som använts för att försöka beskriva barn- och ungdomsidrottens logiker är tävlingsfostran och föreningsfostran.91 Begreppen
har setts som ett slags idealtyper och polerna på en skala. En idrott kan vara mer eller mindre tävlings- respektive föreningsfostrande. När det gäller ridsporten har ett tredje begrepp introducerats: omsorgsfostran.92 Genom att studera vilka
aktiviteter som beskrivs i ansökningar, återrapporter och intervjuer så kan vi sluta oss till att projekten har inslag av föreningsfostran, men de har även hand- lat om att ta hand om hästarna, det vill säga omsorgsfostran.
roligt, träffa kompisar och få språkträning på köpet.
Tio tvåtimmarspass med tio mellanstadi etjejer från tre förberedelseklasser och 4–5 olika länder, kändes som en bra start.
– Men tio tjejer som aldrig har sett ett djur är någonting helt annat, säger Anna Nenzén och skrattar.
– Vi var inte riktigt beredda på den kul turkrocken. De hade ingen djurvana alls! Många var jätterädda både för hundar, hästar och stallkatter. De här tjejerna har inte vuxit upp kring djur på samma sätt som vi har gjort.
Att den minsta hästen kunde vara äldre än
den största tyckte en del var både märkligt och roligt.
En hållbar satsning gav härliga möten när tjejer från andra kulturer upptäckte rid- sporten hos Umeå RF.
– De hade ingen djurvana alls. Idag har de
relationer med både hästar och kompisar i stallet, säger Anna Nenzén, fritidsledare och ansvarig för projektet ”Integration i stallet”.
Tankarna på att försöka locka fler ut landsfödda till ridskolan på Hippologum utanför Umeå hade funnits länge hos initia tivtagaren Anette Olofsson när möjligheten
att söka projektmedel från Västerbottens Idrottsförbund dök upp.
– Vi bestämde oss rätt snart att rikta in oss på på utlandsfödda tjejer, en grupp som knappt finns hos oss inom ridsporten, säger Anette.
– Vi ville göra något bra som får bety delse för de här flickorna. Det är vår skyl dighet och vår möjlighet och det har varit så givande. Jag hoppas att tiden hos oss kommer att finnas kvar i deras kroppar och själar hela livet.