FO
TO: ANDRÉ L
ARS
SON
Ett samarbete med skolan gav en trygg plattform för projektet.
– Det måste kännas tryggt för föräldrar na att skicka sina flickor till oss, de vet ju inte alls vilka vi är. Kontakten med skolan är ju däremot upparbetad sedan tidigare. Klubben förhandlade fram ett bra av tal med taxi som hämtade och lämnade ungdomarna på ridskolan, som ligger en bit utanför staden och saknar allmänna kommunikationer. Rutinen funkade för det mesta.
– Transporter kan vara ett stort hinder för sådana här projekt. Så vad ni gör, se till att bussen går ända fram till stallet!
Genom satsningen får tjejerna komma
till stallet för att pyssla med hästarna, ha
Umeå RF
Umeå Ryttarförening har cirka 900 medlemmar och 600 ridande på ridskolan. På anläggningen Hippologum finns cirka 24 hästar och 20 ponnyer. Initiativtagare till projektet ”Integration i stal- let” är Anette Olofsson. Anna Nenzén som är lärare i botten, är projekt ansvarig tillsammans med Emma Östberg. Projektet finaniseras av Västerbottens Idrottsförbund/SISU (huvud- finasiär), Umeå kommun och Rädda Barnen.
Case 4
Det är mycket nytt att ta in. Nästan hela första terminen gick åt till att lära ut säkra grepp.
– Tjejerna är väldigt nyfikna på hästarna och relationen till dem har växt fram med tiden, säger Anna.
– Nu börjar de förstå att det är som med mötet med människor, att man måste kän na av olika individer.
Anna och Anette betonar att det inte är ett ridprojekt, även om tjejerna får testa att sitta upp.
– Ridningen är en drivkraft för det flesta i det här. Det går inte att komma ifrån, säger Anette Olofsson.
Den andra terminen minskades gruppen
till sex tjejer. En vuxen på tre elever är op timalt när eleverna är så nya, menar Anna och Anette.
I stallet är det svenska som gäller. – Språket är väl inte kristallklart men de har varit fantastiskt duktiga och hästarna är bra på kroppsspråk, säger Anna Nenzén.
– Vi har en väldigt rak kommunikation. Det gäller att vara extremt tydlig, ha fasta ramar och inte ge något tolkningsutrym me. Sen får man fundera på vad som är viktigt att lära ut.
En bortse är en borste till exempel. Att det finns rotborstar får komma senare.
I gruppen finns en enorm energi.
– De har sådan glädje till livet. Hoppar, sjunger och dansar och rätt som det var kunde någon börja hjula i ridhuset, berättar Anna.
Hos hästarna gäller respekt och säkra regler, men i klubbrummet får gruppen ramla runt och babbla av sig.
Ursprungstanken var att låta skötargrup
pen som är i 10–12årsålder vara faddrar åt de nya flickorna.
– Men vi märkte snart att det var ett alldeles för stort ansvar med tanke på sä kerheten, däremot har de ju haft ett stort utbyte som kompisar.
Istället blev det de lite äldre ungdomarna i klubbens ungdomssektion som hjälpte till.
– Det blev kärlek direkt. Och de är ju så vana med att leda andra unga. Alla tyckte det var jätteroligt och givande så det kom mer vi att fortsätta med, säger Annette Olofsson.
I höst går projektet in på sin tredje ter min. Anna Nenzén ser fram emot att sätta igång igen.
– Det här har vidgat perspektiven för många hos oss. Ridsporten är ju så homo gen och man formas rätt hårt. Sen kommer det människor från helt andra kulturer och gör att man får tänka om. Det blir ett upp vaknande liksom. Man får lära känna nya individer som inte är precis som jag.
Att det skulle vara en långsiktig satsning bestämde Umeå RF redan från start.
– Vi ville göra ett tydligt steg för att för ändra sporten. Men man får inte ha förstora krav, för det här är inte lätt. Men även om det bara är några få som fortsätter att komma till stallet så kanske det smittar av sig till fler på sikt. Även om det kan ta många år.
FO
TO: ANDRÉ L
ARS
I den här rapporten har syftet varit att analysera hur Svenska Ridsportför- bundet och dess föreningar har arbetat med integrationsfrågor. Vi har även sammanställt tidigare studier i syfte att försöka skapa en förståelse för i vil- ket sammanhang projekten bedrivs och om de projekt vi studerat här skiljer sig eller påminner om tidigare projekt. Tidigare utvärderingar av satsningar som Ridsportförbundet gjort inom Handslaget och Idrottslyftet identifierade att barn och unga med utländsk bakgrund varit svåra att locka till ridskolan. Vidare var integrationssatsningar inte en stor del av ridsportens totala antalet Idrottslyftsprojekt.
De målgrupper föreningarna riktade sig till beskrevs som flyktingar, ensam- kommande flyktingbarn- och ungdomar. Projekten nådde fler flickor än pojkar men ungefär 40 procent av deltagarna i projekten mellan 2013 och 2015 var pojkar – vilket betyder att en större andel pojkar än vad som är vanligt i verk- samheten för övrigt nåddes av projekten. Deltagarna har engagerats i aktiviteter varje vecka, på friluftsdagar med skolan eller genom ”öppet hus” samt ”prova på-dagar”. De har även fått ta hand om hästarna i stallet.
Motiven för att genomföra projekten var främst att skapa möjligheter för in- tegration eller möten mellan svensk och utländsk kultur. Andra motiv var att locka fler och andra (som i vanliga fall inte hittade dit) medlemmar till ridsko- lan. Projekten innebar en möjlighet för ridskolorna att visa upp sin verksamhet för nya grupper. En fördel med ridsporten, framför andra idrotter, som framhölls inom projekten var närheten till djur och natur något som målgruppen ansågs behöva, både som avkoppling och för att lära sig om svensk kultur.
De utmaningar som beskrevs handlar om att målgruppen ofta inte talat sam- ma språk som ridskolans personal och medlemmar. En annan utmaning var ridskolornas och målgruppens begränsade ekonomiska resurser. De begränsade resurserna har gjort det svårt att omvandla projekten till ordinarie verksamhet. Samtidigt beskrev flera föreningar hur problemen löstes, vilket ansågs grundas i en vilja att göra något meningsfullt för målgruppen. Andra utmaningar som framhölls var att målgruppen var ovana vid hästar, kollektivtrafiken inte till- godosåg behoven av transport till ridskolan och att samarbetet med skolor ofta varit trögstartade.
Avslutningsvis vill vi understryka vikten av att inte se målgruppen som ho- mogen och att försöka undvika att tala om ”dem” på ett särskiljande sätt. Samti- digt är det förstås svårt att rikta satsningar till en viss målgrupp utan att särskilja dem. Detta är en utmaning för alla typer av integrationsarbete, att stötta och hjälpa utan att behandla målgruppen som annorlunda. Frågan är om det ens är möjligt. Slutligen ska det påpekas att de föreningar som genomfört denna typ av projekt faktiskt gör något – till skillnad från många andra. De gör det med myck- et begränsade resurser och de försöker bidra till en mer jämlik idrottsutövning och till samhället stort.