Möjligheter och hinder med rutiner

I föregående avsnitt undersöktes de ramfaktorer som påverkar rutiner på fritidshemmet, i detta avsnitt ses rutinerna som en ramfaktor. I ramfaktorteorin ses en ramfaktor som något som möjliggör eller omöjliggör en viss process eller undervisning och det är utgångspunkten i detta avsnitt. Vilka hinder och möjligheter rutiner kan skapa är sista frågeställningen i denna studie och det är den som står i fokus i det här avsnittet. Ett genomgående svar från respondenterna på frågan vilka möjligheter rutiner kan ge är trygghet och att detta skapar en harmonisk barngrupp. Barnen vet vad som ska hända och slipper fråga. Pedagogerna kan lägga större fokus på innehållet när rutinerna är på plats och det blir tydliga ramar för både barn, personal och föräldrar - detta är

möjligheter pedagogerna berättade om. Ramfaktorteorin talar just om de möjligheter en ramfaktor kan skapa för undervisningen och här syns utifrån pedagogernas svar att de ser det som att rutiner skapar gynnsamma förutsättningar och därmed möjliggör för undervisning och lärande i verksamheten.

Många av respondenterna tog upp detta med frånvaro av kollegor som ett problem. Vid frånvaro av personal kan vissa rutiner påverkas genom att de kräver ett visst antal pedagoger (exempelvis vid mellanmål). Även vid indelning av mindre grupper där en pedagog ansvarar för varsin grupp påverkas detta när en pedagog är sjuk eller behöver

gå iväg till möten och annat.Vissa barn kan reagera starkt på att rutiner bryts och detta skulle kanske kunna kallas ett hinder, reflekterar en av våra intervjupersoner kring. Denne nämnde som exempel ifall en lokal blir dubbelbokad och en planerad verksamhet som alltid infaller en viss dag, och där barnen vet detta, inte kan genomföras.

Endast en av de intervjuade talade om rutiner som avbryter pågående lek som något de kom att tänka på som något negativt. En pedagog uttryckte att “rutiner kan bli ett hinder om personalen inte kan känna av när det är läge att frångå dem”. Och en annan av de intervjuade uttryckte det så här: “Hinder kan jag tänka mig i att folk fastnar i rutinerna. ‘Jo men vi har alltid öppnat pysselskåpet på tisdagar’.” Här kan vi ana att rutinerna kan hindra det spontana och flexibla. Att gå iväg på en oplanerad utflykt är ett exempel som någon tog upp angående svårigheten att vara spontan.Exempel på faktorer som

påverkas när en spontan utflykt kommer på tal är att det behövs ett visst antal vuxna och att det blir besvärligare för de vårdnadshavare som ska hämta barnen. Även mellanmålet måste planeras eller hinnas tillbaka till. I ovanstående exempel kan rutinerna ses som en begränsning, eller för att uttrycka det med begrepp från ramfaktorteorin; något som omöjliggör vissa skeenden.

En pedagog såg inte direkt några hinder och uttryckte det så här:

Det är klart det kan finnas hinder. Men jag kan säga. Jag känner, det kanske är helt fel, men jag känner att det inte riktigt finns hinder här eftersom vi kan påverka dem. Är det ett hinder så är det ju för att vi faktiskt inte har påverkat det eller för att vi inte har tittat på alla vinklarna. Så känner jag.

Här görs en tolkning att när de identifierar ett hinder så försöker de bygga bort det. Det kan konstateras att många av de pedagoger som kommit till tals inte ser rutinerna som en begränsande faktor som de inte kan påverka och därmed kanske inte kan räknas som en ramfaktor utifrån just de kriterierna. Gustafsson (1999) betonar just den subjektiva dimensionen av ramfaktorer.Det är inte upp till oss som intervjuare utan till

respondenten att definiera vad som är en ramfaktor, vad de ser som begränsande eller möjliggörande respektive påverkbart eller inte. Den föresats som från början fanns var att utifrån den symboliska interaktionismens grundtankar försöka fånga

intervjupersonernas upplevelser och mening om rutiner. Utifrån detta har det blivit tydligt att rutiner på ett sätt kan sägas vara en ramfaktor. Då de flesta av de intervjuade har talat om deras stora möjligheter att påverka rutinerna så kan det dock knappast sägas vara en opåverkbar faktor ur ett pedagogperspektiv.

Sammanfattningsvis kan det slås fast att pedagogerna i den här undersökningen ser olika på rutiner vad gäller möjligheter och hinder. Studiens sista frågeställning handlar om vilka möjligheter och hinder rutiner kan skapa. Många av respondenterna anser att den största fördelen med rutiner är att det kan skapa trygghet för både pedagoger och barn i verksamhetenoch på så sätt möjliggöra en väl fungerande verksamhet. Överlag hade intervjupersonerna svårt att ange hinder som rutinerna kan skapa, men några kom in på personalfrågan. Samtidigt som rutiner kan vara en trygghet genom att vara det förutsägbara och planerade så kan rutiner upplevas som ett hinder när förutsättningarna ändras, till exempel när en kollega blir sjuk. Ett annat hinder som nämndes av några är att spontaniteten uteblir.Här ses rutiner som något som omöjliggör vissa

undervisningsaktiviteter. Detta kan kopplas till citatet i inledningstexten av detta arbete där frågan var om vi kan tillåta oss att fånga stunden när klockan ringer för mellanmål.

5. Slutdiskussion

Syftet med den här studien var att undersöka de rutinersom finns på eftermiddagen på fritidshem samt pedagogernas syn på dessa. När intervjuarbetet inleddes med fokus på vilka rutiner som finns tycktes det till en början ge samma svar och resultat som den tidigare forskning som har presenterats i det här arbetet. När svaren från intervjuerna sedan jämfördes mer ingående med varandra genom att spaltas upp blev resultatet mer överskådligt och mönster som både avvek och stämde överens kunde urskiljas. Den första frågeställningen handlar om att ta reda på vilka rutiner som finns på ett fritidshem under eftermiddagen. De rutiner som har framkommit i denna undersökning är uppstart/närvarokontroll, samling, val av aktivitet, genomförande av aktiviteter, mellanmål och sammanslagning/stängning. Resultatet av undersökningen har visat i stort sett samma resultat som tidigare forskning (Pálsdóttir 2012; Haglund 2015); att rutinerna oftast är de samma på alla fritidshem men att de utförs på olika sätt. Något som däremot skiljer sig från den tidigare forskningen är att pedagogerna i den här undersökningen inte nämner kontrollaspekten som någon större del av deras vardag på fritidshemmet, vilket går emot den tendens Falkner och Ludvigsson (2016) såg. Detta leder in på nästa frågeställning om hur pedagogerna ser på de rutiner som finns. Lärarna i Falkner och Ludvigssons studie upplevde att de för en allt större

kontrollerande övervakning; en kontroll av vilket barn som är var och vem som gått hem, till exempel. Denna form för kontroll togs inte upp av respondenterna i den här studien. En anledning till detta kan vara att fokus var riktat mot rutiner och att

pedagogerna vi intervjuade inte ser det att ha kontroll som en rutin. Närvarokontroll när eftermiddagsfritids inleds har tagits upp av alla de intervjuade i denna studie och någon nämnde avprickning av barn vid deras hemgång men ingen gjorde någon stor sak av det. Detta skulle kunna vara ett resultat av att rutiner för hur närvaro dokumenteras har ändrats i många skolor. Flera av verksamheterna som berörs i denna undersökning använder idag digitala hjälpmedel. Det kan även tolkas som att oavsett vilket system som används så är rutinen så inarbetad och välfungerande att den inte utgör något problem och därför utförs utan större reflektion.

Det visar sig dock att pedagogerna reflekterar betydligt mer kring rutiner än vad vi på förhand hade föreställt oss samt att pedagogerna i hög grad själva kan utforma många

rutiner. Något som även stöds av tidigare forskning (Saar, Löfdahl & Hjalmarsson 2012). Flera av de intervjuade i den här studien talade om att de stora barngrupperna har resulterat i att behovet av en mer strukturerad verksamhet har ökat. Resultatet i den här undersökningen visar att rutinerna ändras för att passa den barngrupp som just då finns på fritidshemmet. Det har även framgått att rutinerna är utformade utifrån ett, enligt pedagogerna, tydligt barnperspektiv, alltså utifrån vad pedagogerna anser är bra för barngruppen.I många fall kan det av pedagogernas beskrivningar av de rutiner som finns tolkas som att de anser att de är både ur barn- och pedagogperspektiv.

En förändring som gav ett positivt resultat ur båda perspektiven handlar om

mellanmålet. I resultat- och analyskapitlet framkom det att mellanmålssituationen är en rutin som det pratats mycket om i intervjuerna. Flera av pedagogerna kunde berätta hur de på sina fritidshem har provat olika varianter, och precis som Löfdahl, Saar och Hjalmarsson (2011) kom fram till så är det hur de organiserat matsituationen för att undvika stök som är det väsentliga. På ett fritidshem har de provat både matsalen och egna lokaler vid några tillfällen och när de inte sitter i matsalen har det visat det sig att barnen sitter kvar längre och äter mer mat.

Diskussionen kring vad som görs ur ett pedagogperspektiv respektive barnperspektiv kan även lyftas vid andra rutiner. Ett exempel är samlingen. Några av pedagogerna i den här undersökningen berättade hur samling används som inledning på eftermiddagen; för att ta närvaro, informera om eftermiddagen samt som ett sätt att låta barnen välja vad de vill göra. Pálsdóttir (2012) problematiserade samlingen som ett sätt att välja aktiviteter då detta visade sig skapa mycket väntan för barnen. Många av pedagogerna i den här undersökningen talade om att de i arbetslaget i flera fall har diskuterat kring huruvida samlingen som rutin ska finnas, vilket syfte den har och hur den ska genomföras. Att några respondenter upplever att samlingen kan vara stökig framgår men vem är det egentligen man utformar den för då?

En annan rutin där man kan fundera över vem den finns för är utevistelsen. Precis som i resultat från tidigare forskning (Haglund 2015), finns det på de flesta fritidshem i den här undersökningen obligatorisk utevistelse. Pedagoger berättade i intervjuerna att barnen behöver komma ut efter skoldagen. I tidigare forskning av bland annat Haglund (2015) samt Elvstrand och Närvänen (2016), framgick det att många barn upplever detta att de måste delta på vissa aktiviteter eller är tvungna att gå ut mot sin vilja som

negativt. Frågan är alltså vems perspektiv pedagogerna då utgår ifrån. Och hade det kanske kunnat fungera att låta de barn som vill och behöver “springa av sig” göra det medan andra inte ska behöva tvingas?

Det har tidigare i den här undersökningen kunnat konstateras att pedagoger anser sig skapa rutiner utifrån vad de anser är bäst för barnen. Precis som Haglund (2015) beskriver är de alternativ barnen har att välja mellan framtagna av pedagoger, även om de uttrycker att aktiviteterna grundar sig i barnens intressen.Det som talar emot detta faktum (det vill säga den möjliga slutsatsen att barnen är nöjda med rutinerna och därför inte tar initiativ till förändringar) är att forskare i tidigare undersökningar (Pálsdóttir 2012; Haglund 2015; Simoncini, Cartmel & Young 2015; Elvstrand & Närvänen 2016) tar upp hur eleverna upplever en frustration över att inte kunna påverka de rutiner som finns på fritidshemmet. Detta är en viktig aspekt att reflektera över. Skulle samma resultat framkomma om en liknande undersökning gjordes bland barnen i de fritidshem som berörs i den här studien?

Tredje frågeställningen i den här studien är vilka ramfaktorer som påverkar

fritidsverksamhetens rutiner. De påverkande ramfaktorer som har kunnat identifieras utifrån intervjusvaren i den här undersökningen är barngrupp, tid, miljö och personal. Den tidigare forskningen (Gustafsson 1999) visade i huvudsak samma ramfaktorer men i den här studien har det framkommit att alla inte har lika stor påverkan på de rutiner som finns i verksamheterna. Om det är så att de har större påverkan än vad som har framgått av undersökningen så är en tolkning att ramfaktorerna inte upplevs som ett problem för pedagogerna som intervjuades. Att barngruppen är den faktor som i störst utsträckning styr rutinerna har tydligt framkommit. Den styr ett flertal faktorer som exempelvis samling, aktiviteter, mellanmål, utevistelse och sammanslagning inför stängning. Många av de nämnda rutinerna påverkas också av hur personalgruppen ser ut.

En ramfaktor denna undersökning har synliggjort är just personalen i verksamheterna. Många av respondenterna tog upp antalet pedagoger på plats som en påverkande faktor. Här är det exempelvis närvarande pedagoger, tillgång till vikarier och personalens utbildningsnivå som spelar in. Här visar sig en parallell till förhållandena på de isländska fritidshem Pálsdóttir (2012) studerade, där många av de anställda saknade både utbildning och erfarenhet. Hon ansåg att detta påverkar strukturen. Detta framgår

även av svaren i denna studie, där flera tog upp att rutinerna i många fall har utformats utifrån hur arbetslaget är sammansatt. Eftersom detta är en ramfaktor som inte kan påverkas behöver pedagogerna utgå från de förutsättningar som finns på varje fritidshem. Vi anser att detta i hög grad görs.

Något som däremot inte görs i någon större utsträckning, utifrån vad som har framgått i den här undersökningen, är att utgå från styrdokument i utformningen av verksamheten. I tidigare forskning (Gustafsson 1999) synliggjordes styrdokumenten som en ramfaktor, dock utgick den forskningen från skolans verksamhet. Jämförelsevis talades det inte mycket om dessa under intervjuerna i den här undersökningen och funderingar kring varför väcks. Eftersom fritidshemmet numera har ett eget kapitel i läroplanen är vikten av att innehållet finns med i verksamheten stor. Detta torde vara ett av

fritidspersonalens mål framöver för att kvalitetssäkra undervisningen i fritidshemmet. Det har i den här undersökningen visat sig att vissa rutiner i sig kan var en ramfaktor. Ett exempel: i de fall fritidsgrupperna inte har möjlighet att ta med sig maten kan mellanmålet vara ett hinder för att spontant ge sig iväg på utflykt. På många skolor är det fasta tider i matsalen som gäller och då blir detta en rutin som sätter käppar i hjulet. Just att spontaniteten inte får utrymme är något flera av respondenterna nämnde som ett hinder med rutiner. Detta leder in på den sista frågeställningen denna studie utgår ifrån: vilka möjligheter och hinder kan rutiner skapa?

Rutiner kan bli ett hinder först när pedagoger inte ser att det är läge att frångå dem, var något en respondent uttryckte. Det är en intressant tanke. Det innebär flexibilitet att frångå rutiner, och i många fall är de kanske så inarbetade att pedagogerna inte ens reflekterar över dem? Något som har framkommit i den här undersökningen är att många pedagoger kan utforma flera av rutinerna utifrån de förutsättningar som råder. Detta innebär att dessa rutiner inte är någon ramfaktor enligt definitionen “något som lärare och elever inte kan påverka”. Att en pedagog uttryckte det som att “om det finns hinder så är det något de inte har påverkat än”, visar att det finns olika sätt att se på vad ett hinder kan innebära. Enligt ramfaktorteorin poängteras just den subjektiva

dimensionen av en ramfaktor; det vill säga hur en enskild person ser på den utifrån sitt perspektiv och om personen anser att den är en begränsning. Detta betyder att något som en person uppfattar som en ramfaktor inte nödvändigtvis behöver vara det för någon annan.

Den frågan flest respondenter i den här undersökningen är överens om är vilka möjligheter rutiner kan innebära. De flesta svarade trygghet, för både pedagoger och barn. Att veta vad som ska hända betyder mycket för många barn och innebär mindre stress för pedagoger. Detta kan leda till att skapa ett lugn i hela gruppen, och som i sin tur påverkar undervisningen och verksamheten. Här gäller det dock att vara

uppmärksam på vilka rutiner som kan skapa trygghet och vilka som kan innebära stress. Hur vet man det? Kanske genom att i arbetslaget öppet diskutera rutiner, värdera och omvärdera de rutiner man har samt diskutera när det är läge att frångå dessa för att möta både elevgruppen och läroplanen. Och kanske ibland även blanda in barnen i de beslut som tas kring verksamhetens rutiner? För att knyta an till utdrag ur Lgr11 (Skolverket 2017) i inledningskapitlet: Fritidshemmets verksamhet ska ha ett lärande som “ska vara situationsstyrt, upplevelsebaserat och grupporienterat samt utgå från elevernas behov, intressen och initiativ“. Det kräver alltså en hel del av oss pedagoger för att säkerställa att detta görs.