Mönster som framstod i analysen

5.1.1 Förlängning eller komplement till hemmet

Det som främst visades genom våra intervjuer var personernas olika syn på sina respektive verksamheter. Förskollärarna såg sig själva och sin verksamhet som ett komplement till hemmet.

Men alltså det här med hemmiljö, ja det ska se trevligt ut men samtidigt är vi bara ett komplement till hemmet. Så att vi får lägga krut på det som är viktigt för oss och det är kanske inte att matcha gardinerna med golv och sånt men ok, vi är noga med att det ska se snyggt ut. Men att verksamheten är den som är viktig (Edith 2010-09-15)

För dem var det viktigt att se till varje barns olika behov på ett professionellt sett och försöka utmana barnen i största möjliga mån. Dagbarnvårdarna däremot såg sig själva som en förlängning av hemmet. För dem var det viktiga att barnet kände sig tryggt och lugnt. Och deras ambition var att uppfattas av barnen som något av en extramamma. Även här var det viktigt att se till varje barns olika behov men på ett känslomässigt plan. Dagbarnvårdarna som vi talade med diskuterade ofta om hur vissa barn behövde mer kärlek än andra och beskrev barnen i gruppen som ”mina barn”.

31

Det blir ju tydligen annat, för detta är mina barn. Jobbar du på en förskola är det ju allas barn. Då har du ju inte, just dom här fyra är mina. Detta är ju mina, jag har följt dom sen dom började här när dom va ett år. Det är det liksom, de är mina.

(Mona 2010-09-15)

Båda dessa sätt att se på verksamheten avbildades starkt i respektive miljö. Hos dagbarnvårdarna fanns hemmet och dess typiska möblemang som en stark bas. Inte bara genom den aspekten att de bedriver sin verksamhet hemifrån. Utan också i frågan om hur de använde rummen. Varje rums möblemang utgick ifrån tanken om hemtrevlighet och dagbarnvårdarna själva poängterade även detta i intervjuerna.

Det som dock överraskade oss i undersökningen var att denna tanke även speglades i förskolans miljö. Även där fanns många hemliknande möbler och material som hade för avsikt att höja mysfaktorn och påminna om hemma. Detta stödjer Nordin Hultmans (2004:111-118) forskning. Hon beskriver hur dagens barnomsorg ofta utgår ifrån en gammal tradition som härstammar ifrån Fröbels tankar. Då skulle barnomsorgen endast utgöra en förlängning av hemmet och därför bestå av en miljö som i första hand signalerade trygghet. Författaren menar dock att denna tradition har levt kvar genom århundradena och är anledningen till att även dagens verksamheter är inredda på detta sätt. Både den pedagogiska omsorgen och förskoleverksamheten följer alltså till viss del denna tradition av omsorgsmiljö. Omsorg på så vis att den vuxne måste finnas där för att hjälpa och skydda barnet.

Till skillnad från den pedagogiska omsorgen som följde traditionen som utgår från Fröbels tankar fullt ut, blandades förskolans miljö upp med till exempel fler saker på barnens höjd. Även detta stödjer Nordin Hultman (2004:111-118) som menar att dagens verksamhet ofta inreder utifrån verkstadspedagogikens diskurs. Det vi då såg genom våra observationer var att förskolans lokaler bestod av en blandning av verkstadsliknande- och hemliknandemiljö. De talade mycket om och hade börjat inreda enligt verkstadspedagogikens diskurs. Den äldre traditionen hade dock inte helt försvunnit utan fanns även den representerad. Inom verkstadspedagogikens diskurs står barnets egna kunskaper i centrum. De vuxna behöver t.ex. inte lyfta ner sakerna samtidigt som barnen får möjlighet att själva blanda saker ifrån olika rum. Detta talade förskollärarna mycket om och betonade som viktigt.

I enlighet med Nordin Hultmans forskning såg vi flest tecken på hemliknandemiljö inom både pedagogisk omsorg och förskolan. Förskollärarnas starka vilja om att vara ett komplement till hemmet gjorde dock att de hade börjat införa mer och mer av verkstadsliknandemiljö. Den pedagogiska omsorgens miljö bestod alltså mer av en renodlad hemliknandemiljö till skillnad från förskolans mer uppblandade miljö.

32

5.1.2 Miljöns påverkan på barnens kreativitet

De observationer som genomfördes visade en skillnad i barnens sätt att leka. Barnen som tillhörde den pedagogiska omsorgen utgick väldigt få gånger ifrån färdigkonstruerat material. Även om det fanns tillgång till en leksaksspis valde dessa barn att bygga upp en spis av soffkuddar och låtsas laga mat. Barnen på förskolorna däremot utgick främst från det färdigkonstruerade materialet. När de skulle laga mat gick de direkt fram till leksaksspisen och låtsades tillaga de matbitar i plast som fanns där. Dessa olika sätt att leka menar Vygotskij är två olika sätt att uttrycka sin kreativitet. Alla barnen har troligtvis erfarenheter av att laga mat men eftersom de har olika erfarenheter utrycker de det på olika sätt.

Vid intervjuerna uttrycktes dock dessa olika sätt att uttrycka sin kreativitet som en brist. Brist på så sätt att de barn som alltid använde färdigt material ansågs vara mindre kreativa än de som ofta använde sig av råmaterial. Förskolläraren Lisa beskrev hur hon ansåg att dagens barn i förskolan inte kunde leka eftersom de skulle ha allt serverat.

Jag har ju ändå varit ute i 35 år..att barn kan ju inte leka mer. Så är det tyvärr. Därför att du är, det är en envägskommunikation, du bara sitter och beundrar andra som gör nått, antingen är det på data, tv, du har aldrig..behövt själv att aktiverad det är inte du som behöver tänka.(…) Dom flesta barnen alltså om du sätter dom i dockrummet så blir det ju oftast att man bara springer runt. (Lisa 2010-09-14)

Denna skillnad i kreativitet kan som Vygotskij menar bero på barns olika erfarenheter. Pramling Samuelsson och Sheridan (1999:38f.) menar dock att den fysiska miljön spelar störst roll inom barnens mått av kreativitet. Miljön sänder ut signaler om vad som förväntas ske just där. Även om man som pedagog skulle ta in råmaterial i det rummet skulle barnen troligtvis börja leka samma lekar. Detta p.g.a. att rummets förväntningar är så djupt rotade hos barnen.

Björklid (2005:33) stärker detta påstående genom att beskriva att varje barn ingår i en form av miljöpsykologi. Hon menar att individen och miljön samspelar på så sätt att den påverkar honom/henne på samma gång som hon/han påverkar den. Utifrån en viss miljö agerar individen på ett visst sätt och påverkar då genom detta agerande miljön. Ett barn som går in i bilrummet blir alltså påverkad att leka med bilar. När barnet då leker med bilar påverkar den miljön så att rummets syfte befästs ännu mer. När nästa barn då kommer in blir han eller hon ännu mer påverkad än det första barnet till att leka med bilar. Eftersom det redan sitter någon och leker med bilar där. Björklid (2005:37-38) menar att detta samspel mellan individ och

33

miljö gäller alla individer. Hon menar alltså att även den vuxne påverkar sin omgivning. Dagbarnvårdaren eller förskolläraren påverkar miljön som barnen vistas i genom att utforma den på ett visst sätt. Barnen påverkar därefter sin miljö genom att agera på ett visst sätt utifrån den. Den vuxne blir dock även påverkad av barnens sätt att vara i miljön. Barnen, den vuxne och miljön ingår alltså enligt Björklid tillsammans i en form av miljöpsykologi och påverkar därför varandra hela tiden.

Under våra intervjuer och observationer såg vi alltså skillnad på hur barnen uttryckte sin kreativitet genom lek. Vi blev även informerade om hur förskollärarna såg detta som en brist. Utifrån Vygotskijs (1995), Björklid (2005:37-38) och Pramling Samuelsson och Sheridan (1999:38f.) är dock detta ett samspel mellan barnens erfarenheter samt miljöns utformning. Barnens tidigare erfarenheter påverkar barnens kreativitet. Men dessa erfarenheter kan aldrig skiljas från miljön eftersom den är en del av erfarenheterna. Ett barn som har erfarenheter av att vara hos en dagbarnvårdare har även erfarenheter av denna form av miljö. Anledningen till att barnet främst inte använder färdigkonstruerat material kan alltså bero på att den miljö som hon har erfarenheter av inte erbjuder det.

5.1.3 Barnsynen i miljön

Under intervjuernas gång framträdde även en tanke om de intervjuades barnsyn. Alla fyra talade om att de såg barnen som kompetenta individer som behövde utmanas på olika sätt eftersom de alla var olika individer. De hade alltså vid första anblicken samma barnsyn. När de senare i intervjun började diskutera denna barnsyn skilde sig dock förklaringarna åt. Förskollärarna beskrev hur de, genom att ofta möblera om och placera många av sakerna i barnens höjd, lärde barnen att klara sig själva. Detta ansåg de vara huvudpunkterna för hur man skulle bemöta ett kompetent barn.

man ska testa sig och på knähöjd, så att när man kommer till en avdelning, vad är det första barnet ser? Hur möts barnet av miljön? Och det gjorde jag här och det såg inte kul ut för det, jag, det jag såg var bordsben, stolsben. Så lite sånt tänk kan man ju försöka ha när man planerar och..viktigt är ju att..ja att det ska se inspirerande ut, det ska se tilltalande ut. (Edith 2010-09-15)

Dagbarnvårdarna däremot beskrev hur den tryggheten de hade som ambition att skapa samt den begränsade mängden material till barnen var viktigast. Att barnen inte får alla saker

34

serverade utan får hitta på olika lösningar själva såg dagbarnvårdarna som mest utvecklande. Barnet visade då sin kompetenta sida genom att själv lösa situationen. Både förskollärarna och dagbarnvårdarna uttryckte alltså en strävan om att kunna bemöta varje barn som en enskild individ. Trots denna ömsesidiga strävan utformade inte förskollärarna och dagbarnvårdarna den miljön barnen vistades i på samma sätt.

De Jong (1995:10-15) stödjer detta genom att beskriver hur ett rums utformning aldrig kan benämnas som rätt eller fel. Hon menar istället att det borde vara aktiviteten som styr rummets utformning, inte tvärtom. Hon beskriver också hur den som utformar miljön påverkas av sina egna tankar och uppfattningar. Enligt de Jongs teorier är det alltså fullt naturligt att förskolans verksamhet och den pedagogiska omsorgen är inredda på olika sätt trots sin gemensamma strävan om att bemöta barnen som enskilda individer. Förskollärarna och dagbarnvårdarna tänker på olika sätt och deras miljöer ser därför olika ut. Deras olika sätt att tänka påverkar alltså miljöns utformning mer än deras slutgiltiga mål.

Trots förskollärarnas och dagbarnvårdarnas olika utgångspunkter gav båda vid intervjuerna uttryck för ett ömsesidigt synsätt. Detta synsätt bestod av att både förskollärarna och dagbarnvårdarna ansåg att barn borde ses som kompetenta individer som med hjälp av den vuxne skulle utvecklas till kompetenta vuxna. Åsikterna om hur man genom miljön hjälpte barnet framåt i denna utveckling skildes dock åt. Dessa olika åsikter var det som påverkade miljöns utformning. Dagbarnvårdarnas fokus på trygghet gjorde att även miljön utformades kring detta. På samma sätt gjorde förskollärarnas fokus på att barnen skulle klara sig själva att deras miljö utformades kring det.