Mötet mellan läroböckerna

Sammanfattningsvis kan man säga att stödet från läroböckerna för att genomföra ett

samarbete mellan historia och hem- och konsumentkunskap varierar en del. Vissa böcker kan möjligtvis väcka intresset för hur hushållet förändrats medan andra ger sig in i ett beskrivande av både hushåll och könsrollerna i hushållen. Men vill man som lärare ha ett slags avstamp i böckerna för ett samarbete mellan de två ämnena blir man inte besviken. Inte i någon av de böcker jag undersökt fattas det husliga/historiska perspektivet helt.

I en jämförelse mellan de två ämnenas läroböcker hittar man både skillnader och likheter. Dessa visar på var ämnena kan mötas och vad de kan ge varandra. Båda grupperna tar upp tidstypisk mat, traditioner och vardagsliv. Könsrollerna kan vi också, om än med varierat djup, hitta i läromedlen. Generellt verkar dock läroböckerna i historia rikta in sig mer på den sociala aspekten av mat och hushåll medan jag får en känsla av att läroböckerna i hem- och konsumentkunskap mer utgår från det tekniska perspektivet, till exempel matproduktion och olika teknik att utföra sysslorna i hemmet (städning, tvätt etc.) och hur denna utvecklats över tid.

Om man tittar på vilka tidsperioder man tar upp i de olika ämnenas läroböcker så kan man se lite av en trend här också. Historieböckerna tar gärna upp mycket om vardagen, maten och hushållet i Romarriket och antikens Grekland. De lägger ofta in ett ganska stort avsnitt mot slutet av boken där det handlar lite mer om 1900-talets utveckling i hemmen där samtliga historieböcker tar upp den tekniska utvecklingen som gör hushållssysslorna lättare.

Läroböckerna i Hem- och konsumentkunskap lägger mycket av det historiska perspektivet på 1800-1900-talets Sverige och bildar en naturlig länk till historieämnet men andra perioder är inte lika utvecklade eller inte alls med. Mastodontavsnitten Romarriket och antikens Grekland som vi hittar i samtliga tre historieböcker är inte ens omnämnda i de tre hem- och

4 Diskussion

I detta kapitel kommer jag att belysa de empiriska resultaten utifrån mina frågeställningar. Jag kommer sedan att tolka dem utifrån lämplig litteratur och mina teoretiska ramar om

samverkan. Men jag börjar med en uppfriskning av frågeställningarna:

ƒ På vilka sätt är ett samarbete mellan historia och hemkunskap möjligt? ƒ Finns det stöd i kursplaner och läroböcker för ett sådant samarbete?

ƒ Är det viktigt att samarbeta över gränserna på detta sätt? Om det är viktigt, varför i så fall?

ƒ Har hem- och konsumentkunskap i sig ett historiskt perspektiv?

Fråga ett ”på vilka sätt är ett samarbete mellan historia och hemkunskap möjligt?” visade sig vara den yvigaste frågan, här är fältet av svar stort. Intervjuerna gav dock, efter att jag sammanfattat dem, ett par tydliga svar. De intervjuade tyckte att det i princip var möjligt att samarbeta mellan teoretiska och praktisk-estetiska ämnen, som hem- och konsumentkunskap och historia, men det fanns hinder på vägen till ett välfungerande sådant samarbete. De två största bovarna var tidsbristen och organisationen som inte fungerar för ”nya” arbetsformer. Jag tolkar det som att ”organisationen” i intervjun är allt från schemaläggning och salar till arbetslag och hur många elever det går på varje lärare. Håkan Jönssons bot mot en del av dessa hot finner man i hans tre steg till fullständigt utvecklade förutsättningar för projekt- och temaarbete. Det slutliga steget, för skolor som vill kunna få ett regelbundet smidigt samarbete i denna stege, är ”gemensamt sammanhållen planering”. Då är samarbetet är inbyggt i

schemat på ett vettigt sätt så att skolan får ett väl fungerande samarbete mellan lärare och elever över veckans dagar.

Vad gäller arbetslagen vittnar lärarnas berättelser i alla fall i ena intervjun om att dessa, som författargruppen till samverkan i arbetsenheten uttrycker det, bara är ”skenbart

genomförda”.98 De fungerar kanske till viss del men som lärarna säger får de inte tillräckligt med tid i arbetslaget som de behöver för lyckas planera ett välfungerande samarbete mellan ämnena. Samma lärarpar tar upp exempel på skolor som är ombyggda för att underlätta för arbetslagen och främja deras samarbete.

98

Om man tittar på vilket sätt man kan arbeta på för att möjliggöra ett samarbete över

ämnesgränserna finns det i litteraturen två huvudformer: tema och projekt. Vad jag får ut av lärarnas åsikter om vilket arbetssätt de skulle välja om de skulle samarbeta verkar de tycka bäst om projektformen. De uttrycker nämligen önskan om att samarbetet ska vara tidsbestämt och att man tydligt ska kunna se början och slut. Men det finns även förslag som skulle kunna tolkas som mer tematiska, som till exempel i Birgittas idé: tema-människa, där det är

samarbetet och innehållet som är det viktiga, inte slutprodukten. Lärarna är dock överens om att de inte är så förtjusta i idén om att arbeta i ett tema som tas upp lite då och då som man kan göra inom den tematiska formen. Med denna form skulle de ta upp historia lite då och då kontinuerligt över utbildningen vilket de tror blir förvirrat för eleverna. Väver man in allt lärarna sagt om samarbeten som fungerat bra och de som inte fungerat i längden (som i Birgittas och Annelies fall där de inte orkade axla ansvaret för all planering medan andra lärare inte ställde upp lika mycket) verkar möjligheterna för ett välfungerande samarbete över gränserna hänga på att hela skolan ställer upp på förändring. Det minsta som måste till är fungerande arbetslag.

Undersöker man frågan om på vilket sätt ett samarbete är möjligt ur ett ämnesmässigt perspektiv finns det en hel del gemensamma nämnare som knyter ihop ämnena och möjliggör samarbete. De stora punkterna är att båda ämnena har ett historiskt perspektiv, ska arbeta med identitetsskapande och jämställdhetsfrågor på ett eller annat sätt. Vilket osökt leder oss in på fråga två: Finns det stöd i kursplaner och läroböcker för ett sådant samarbete? På detta plan ser det ljust ut- på pappret finns det inga hinder för ett samarbete. Inledningen till kursplanen uppmuntrar tydligt lärarna till att våga titta över de konstgjorda gränserna till andra ämnen. I kursplanerna för historia och hem- och konsumentkunskap hittar vi relativt tydliga punkter där ämnena kan mötas.

För de lärare som vill använda läromedlen för de två ämnena som en trampolin ut i

samarbete finns det en del stöd att finna. Dock bör det åter igen poängteras att man inte måste använda läroböckerna i ett projekt eller tema mellan ämnen som dessa.

I fråga tre undrade jag om det är viktigt att samarbeta över gränserna på detta sätt och varför i så fall. Här finns det gott om argument att hitta i litteraturen. Jag börjar med de två argument som gäller allmänt för alla sorters ämnesöverskridande samarbete och sedan tar jag upp de som mer gäller för ett samarbete mellan det praktisk-estetiska och det teoretiska som i fallet med historia och hem- och konsumentkunskap.

Det första argumentet för samarbete och varför detta skulle vara viktigt, hittar vi bland annat hos Håkan Järbur som menar att elevernas motivation för lärandet ökar när de ser

samband mellan ämnena, och de uppgifter de gör där, och den värld de möter utanför

skolan.99 Ett annat argument för samarbete över ämnesgränserna står Håkan Jönsson för. Han menar att lärarna i ett samarbete kan använda sina ämnestraditioner till att inspirera varandra till att våga ta nya vägar och ”prova alternativa metoder”.100

Vad gäller samarbetet mellan hem- och konsumentkunskap och historia och mellan andra ämnen som av tradition delats in i facken teoretiska och praktiska ämnen hittar vi en hel del argument. Vi har en av ledstjärnorna inom pedagogiken John Deweys statement ”learning by doing. Där det handlade om ”ett motsatsernas spel. Utan praktik blir teorin obegriplig, utan teori förstår man inte det praktiska”.101 I detta avsnitt påstod jag att man kunde dra paralleller mellan Deweys teorier och dagens tankar om inlärningsstilar där den taktile och den

kinestetiske, enligt forskning, lär sig bättre när de får använda händer, kropp och känslor. I mitt arbete har jag även tagit upp argument som handlar om vikten av att just samarbeta mellan hem- och konsumentkunskap och historia. Jag valde att summera dem under rubriken ”Vikten av att arbeta med hem- och konsumentkunskap i ett historiskt perspektiv”. Här är svaret på frågan ”Är det viktigt att samarbeta över gränserna på detta sätt?” ja, för att stödja elevernas identitetsskapande och för att få en djupare förståelse för varför det ser ut som det gör i dag. Något som även får stöd i kursplanen för grundskolan där man kan läsa meningar som ”historia är en viktig del i all kunskap”102 och ”Historia är ett sätt att se tillvaron i perspektivet då-nu-sedan, och därmed också ett verktyg för förståelse av andra ämnen och områden”.103

Slutligen är vi framme vid sista frågan: har hem- och konsumentkunskap i sig ett historiskt perspektiv? För att svara kort –ja. För att gå djupare får vi gå tillbaka till de tre olika

undersökningarna som utgör empirin. Alla pekar de på ett jakande svar. Kursplanen i Hem- och konsumentkunskap uppmanar till jämförelser över tid och skolan ska med sin

undervisning även sträva efter att ge eleven kunskaper ”historiska och kulturella traditioners inverkan på verksamheterna i hushållet”.104 Läroböckerna tar ganska kursplanstroget upp det historiska perspektivet om än med varierande mängd och djup. Slutligen visar även

intervjuerna med hem- och konsumentkunskap att de har lite av ett historiskt perspektiv. De känner inte att det är något de arbetar speciellt aktivt med att få in i sin undervisning men det

99 Järbur 2001:22 100 Jönsson 1998:8 101 Egidius 2000:65 102 skolverket 2000:76 103 Skolverket 2000:77 104 Skolverket:2000:19

visar sig under intervjuernas gång att det är något som naturligt knyts till olika moment i undervisningen.

5. Slutsats

Under arbetets gång har jag funnit många svar på frågan om på vilket sätt ett samarbete mellan historia och hem- och konsumentkunskap är möjligt. Det har framför allt handlat om konkreta former för samarbete som finns, hur grunden det vill säga skolans organisation ska se ut för att möjliggöra ett smidigt samarbete och var ämnena kan mötas i kursplanerna för ett vettigt samarbete och utbyte.

Fördjupning i litteratur och genomgång av mina undersökningar gör dock att jag drar slutsatsen att en yttre hjälp kan behövas för att ämnena ska kunna samarbete mer regelbundet och smidigt. Denna hjälp ska i så fall komma i form av ändrad schemaläggning och

ombyggnationer som främjar arbetslags och ämnesövergripandearbetssätt för att samarbetet ska gå smidigare och för att lärarna ska kunna känna tid och ork att mer regelbundet arbeta på detta sätt. En stabil och genomtänkt organisation krävs för att lärare ska kunna få samarbeten att gå i lås och fungera regelbundet och på längre sikt. Utan detta stöd tenderar arbetet att bli så tungt att lärarna ryggar bara de hör orden temaarbete, samverkan eller projekt. Experternas argument är många för ett arbetssätt där man samarbetar över gränserna och i kursplanen finner vi uppmaningar till ett ämnesövergripande arbetssätt men skolornas verklighet gör det inte lätt att genomföra dem.