Mötet med myndigheter – samverkan

Här redovisas de delar som handlar om mötet med myndigheter från intervjuguidens tema

problematiken – olik och utanförskap. Alla informanterna upplever brister i

kommunikationen både till de olika myndighetspersonerna men även mellan dessa. De uttrycker alla att de på olika sätt har haft problem med myndigheter. Deras upplevelse styrks av Eneroth (2007) som menar att det traditionella sociala arbetet inte verkar fungera. Enligt SoL har socialtjänsten det ytterst ansvaret för att individen ska få rätt hjälp vilket inbegriper en skyldighet att initiera samverkan med berörda myndigheter, vilket här visar en tydlig brist.

Alla säger att de upplever brister i samarbetet. Ulf, Isabell och Tobias är de som tydligt uttrycker att det har varit ett problem som påverkat så att de inte fått den hjälp och stöd som de behövt. När Tobias och hans flickvän bestämde sig för att sluta missbruka stötte de på

problem i samarbetet när det gällde själva avgiftningen. De blev avvisade av både missbruksvård som sjukvård, ”vi fick ingen hjälp någonstans ifrån vi fick ju varken hotell eller åka in här

borta på 62:an, eller, eller vi fick inte göra någonting.” Detta medförde att de kände sig tvingade till att

stjäla en husvagn för att ha någonstans att vara under avgiftningen. I Ulfs fall har diagnostiseringen tagit många år, ingen har förstått honom. Ulf har haft svårt att uttrycka sina problem och har på grund av sitt missbruk blivit avvisad inom psykiatrin, vilket Öjehagen och Berglund (2000) menar är något som förekommer.

”Javisst och jag stod där (psykiatrin) och hackade om mina problem, psykiska problem som jag,

jag vet ju men jag kunde inte gräva fram dom, en gång så vad det en överläkare som skulle skriva ut mig du, hon sa rent ut så här, du sa hon, det finns inte minsta psykiska störning på dig, här kan du för fan inte bo, sa hon, så bara ut med dig, sluta drick bara så blir allt bra, det är det dom kör, det körde dom” (Ulf)

Öjehagen (2004) menar att det är viktigt att alla tar sin del av ansvaret men även att reflektera över att alla har olika synsätt på vad som är ett missbruk och vad som bör åtgärdas först i en samsjuklighet. På grund av att det finns så olika synsätt och bristande kunskap så försvåras den individuella insatsen och risken för generalisering ökar. Individer med samsjuklighet ses som att alla har samma behov av stöd och hjälp men forskning pekar på motsatsen, att behandling ska individanpassas (Warren et.al 2007). Ulf har gått i samtal under många år inom socialtjänstens öppenvård där behandlaren har reagerat på Ulfs drickande men inte insett vidden av problematiken och därför inte kunnat hänvisa till rätt hjälp inom psykiatrin.

”där (missbruksvården) pratar vi inte precis så här, stenhårt om alkohol och sådant här och det är

inte så här och så har han med jämna mellanrum, så har han sagt, det är något märkligt med ditt drickande, eller någonting, om han har uttryckt sig så eller på något annat, eeh, det stämmer inte med det här alkoholistdrickandet heller det” (Ulf)

Här hade en ökad kunskap om samsjuklighet och ett samarbete underlättat för att möjliggöra behandling av båda tillstånden parallellt vilket både Johansson och Wirbing (2005) och Palmstierna (2004) uttrycker som centralt för en förbättringsprocess. Antonovsky (2005) betonar betydelsen av orsakssamband och att förstå individen för att kunna ställa rätt diagnos. Det krävs kunskap både från psykiatrin som missbruksvården för att få en helhetssyn och förståelse för att problematiken är komplex samt för att undvika att individen blir hänvisad fram och tillbaka. Våra informanters upplevelser är att är att ingen tar ansvar.

”dom (alla) tycker väl att jag är ett hopplöst fall alltså, jag vet inte… ingen som vill ta, ansvar eller ingen som vill ta tag i något (riktigt dämpad), jaa man har blivit slussad runt som en resväska överallt” (Isabell)

Till skillnad från de övriga menar Lasse och Mia att de inte påverkats så mycket av brister i samarbetet. Lasse tycker först att han inte har så stora problem, ”jag har bara gått dit (psykiatrin)

och så har de tagit fem minuter så har han skrivit intyget.” Det var först när försäkringskassan inte

längre accepterade diagnosen blandmissbruk som det blev ett problem eftersom hans mål är boende, sjukbidrag och tandvård och han bryr sig inte om hur de hanteras bara det blir av. För att han ska få det han vill ha inser han senare att ett samarbete är nödvändigt,

”försäkringskassan och socialförvaltningen och arbetsförmedling tycker jag skulle jobba mer, mer, alltså

tillsammans för, för de funkar inte, det gör det inte.” Mia uttrycker att hon inte klarar av att ha kontakt

med myndigheter och har av den anledningen en god kvinna till hjälp, innan har det varit mamman som har skött kontakten. Mia säger att de var tur att skolan reagerade till slut och skickade henne till BUP annars vet hon inte hur det skulle ha gått.

”jag har auktoritetsproblem så det står härliga till, det har jag alltid haft med, det är till följd av att

folk har försökt trycka ner mig, alltså när, grejen är den att när jag kom i kontakt med BUP alltså det var ju min första kontakt, sitta och lägga ett jävla pussel av klossar för att ni ska utvärdera om jag är utvecklingsstörd eller inte men hon behövde ju alltså tre möten tror jag sen så fick jag min ADHD diagnos… så att jag såg ju det ju som en jävla seger va” (Mia)

Våra informanter visar på betydelsen att bygga upp ett förtroende, de har svårt att visa tillit då deras erfarenheter är att ingen lyssnar och upplevelsen är att beslut tas över deras huvud. Efter diagnostiseringen ville läkarna att Mia skulle börja medicinera men hon vägrade tills hon träffade en läkare som hon uttrycker att hon faktiskt lyssnade på och fick förtroende för. Detta visar på betydelsen av att träffa rätt person. Idag menar även Ulf att han fått förtroende för psykiatrin igen genom att ha träffat en läkare som förstår hans svårigheter, ”vi kan prata på samma nivå, jag kan säga till henne, jag, jag vill jag, jag tycker vi gör så här, och då säger hon ju oftast, det gör vi inte men, (skratt) hon mästrar ju inte så här som en del kan göra.”

Palmstierna (2004) pekar på betydelsen av en integrerad samverkan mellan socialtjänst och psykiatri men det är tydligt att det krävs en samverkan mellan alla inblandade myndigheter för att kunna hjälpa dessa individer. Hade detta funnits så hade våra informanters förutsättningar sett annorlunda ut och kanske hade konsekvenserna inte varit så omfattande.

Ansvaret är fördelat på olika huvudmän och dessa styrs av olika lagar. Både de organisatoriska hindren liksom myndighetspersonernas utbildning, kunskap och synsätt påverkar och kan försvåra en effektiv samverkan menar Danermark (2005). För att få en effektiv samverkan krävs att alla inblandade myndigheter har en gemensam målsättning, att byråkratiska och lagliga hinder minimeras så att kommunikationen kan underlättas men även att handläggarna har kunskap och förståelse om varandras arbete (Denvall & Jacobson 2004).

”dom kan ju inte kommunicera med varandra liksom utan om dom frågar någonting så typ Soc bara men ring till NP-teamet, och man bara varför ska jag ringa till dom och säga att jag godkänner, liksom, faan ha kontakt med varandra, alltså låt varandra ta del alltså i och med att det ändå är samma ärende eller det är samma person det berör och jag är sån här så jävla utblottad man blir när man har med myndigheter och göra alltså, va faan jag skiter väl i vem det är som läser mina papper alltså helt ärligt” (uttrycks irriterat av Mia)

Våra informanter uttrycker att det är svårigheter med kommunikationen mellan myndigheterna och en brist i förståelsen för deras utsatthet. Denvall och Jacobson (2004) påpekar att en positiv människosyn är en förutsättning för en lyckad samverkan och Danermark (2005) visar på människan som en biologisk, psykologisk och social varelse där olika synsätt och teorier ska samspela i interaktionen, detta kan utgöra ett problem i samarbetet mellan myndighetspersonerna.

”att försäkringskassan eeh, har ju en luddig eeh, ja dom har gjort fel helt enkelt för dom har inte

brytt sig om vad mina läkare har sagt eller så, utan deras förtroendeläkare har bara fått för sig att min ADHD problematik grundar sig på ett pågående missbruk och abstinens " (Lasse)

Förutom bristen på samarbete så upplevs möten med myndigheter av samtliga informanter som kortvariga och ytliga men även obegripliga. För att klara av att hålla sig ren och att bygga upp ett nytt liv krävs vidare stöd och hjälp efter diagnostisering vilket Modigh et.al (1998) menar kan vara ett problem och detta framkommer också av våra informanter. Isabell blir dämpad och låg när hon talar om myndigheter, hon menar att socialen har förstört hennes liv och att alla borde lyssna mer på henne och hur hon verkligen mår.

”vipratar ju bara medicin och tillstånd, alltså vi sitter aldrig i några djupare samtal liksom, han

(läkaren) frågar bara hur fungerar medicinerna, alltså. vi pratar ju aldrig om vilka tankar jag har ibland och vad som orsakar dom och mer djupgående och så utan våra samtal är över på tjugo minuter” (Isabell)

Det obegripliga för Tobias blir när han ska ta tag i sitt missbruk och försöka anpassa sig till samhällets regler och normer.Antonvosky (2005) menar att yttre stimuli måste uppfattas som förnuftiga och gripbara, det uppstår då svårigheter med motivation när alternativet att sluta missbruka inte känns meningsfullt. För Tobias handlar det inte om ekonomin utan det obegripliga i att bli bestraffad när han åtminstone klarar av att hålla sig ren och komma till en dagverksamhet. Tidigare har han inte gjort annat än missbrukat för att förtjäna bidraget.

”ja det är jävligt konstigt va därför, eeh, om man nu är ute pundar som fan och de, man får ju fullt socialbidrag och det va, om man säger att man ska ta tag i sitt liv och det då kanske och ta in på någon dagverksamhet eller nånting, och det kan vara jävligt jobbigt och komma, och sköta den där biten, man är där ett par tre dagar i veckan kanske, fast dom tror att man ska vara fem och sen är man borta två dagar i veckan och då drar dom väl av det på socbidraget och det, och det är ju helt sjukt, tycker jag” (Tobias)

Idag har alla våra informanter genomgått någon form av behandling för sitt missbruk och har fastställda diagnoser. Alla utom Mia har medicinering för sin psykiatriska problematik, men hon väntar på att neuropsykiatriska teamet ska besluta i ärendet. Gemensamt för alla är att de känner framtidstro men de upplever en osäkerhet och även en rädsla inför att gå ut i samhället igen och bygga upp en ny identitet att förlika sig med. Våra informanter upplever sig som svåra för myndigheter att ha och göra med. Endast en problematik hade varit tillräckligt för att problemen skulle ha varit svåra nog att hantera.

”alltså det räcker med att bara har ADHD eller vara missbrukare för att folk ska se ner på dig, kombinera dom så har du en riktig jävla härlig cocktail, liksom, som folk inte vill befatta sig med, det är alltså, för som sagt det ena föder det andra det gör de faktiskt” (Mia)

Informanterna upplever brister i samarbetet, allt utifrån kommunikationsproblem, till och mellan myndigheter men också när det gäller samverkan mellan dessa och att ingen tar ansvar. Bristande kunskap och förståelse för samsjuklighet tydliggörs genom direkta avvisanden både från psykiatri som socialtjänst. Samverkan mellan alla berörda myndigheter är av allra högsta grad väsentlig för att få kunskap och förståelse för helheten men också för att nå en effektiv integrerad behandlingsform. Utifrån våra informanters berättelser konstaterar vi att de mer eller mindre faller mellan stolarna.

5.

Slutdiskussion

Vårt syfte var att få ökad kunskap om individer med samsjuklighet och deras upplevelse samt hur de upplever mötet med myndigheter. I våra informanters berättelser om sin verklighet och sina svårigheter, ser vi skillnader men även likheter, det är tydligt att det handlar om att hitta verktyg för att hantera vardagen. Alla har haft svårt att få ett sammanhang i tillvaron då de har upplevt inre kaos, och de med ADHD har förutom detta skapat ett yttre kaos genom att de har anpassningssvårigheter samt är utåtagerande. Utifrån vår förförståelse om att dessa individer kan ses om omotiverade och samarbetsovilliga har vi fått ökad kunskap om varför de kan upplevas på detta sätt. Svårigheterna med samsjukligheten och tidigare upplevelser gör att de har svårt att uttrycka sig och att känna tillit till andra människor.

När det gäller begreppet samsjuklighet kände vi från början att begreppet dubbeldiagnos var passande och förklarande för problematiken eftersom det handlade om två eller fler diagnoser. Efter hand har vi dock insett att samsjuklighet är ett bättre ord som också ger en bättre förståelse för vad problemet är. Det vill säga en eller flera diagnoser som påverkar varandra och inte kan botas var för sig utan det krävs integrerad behandling av tillstånden parallellt för ett lyckat resultat. Vi upplever däremot att våra informanter inte uppskattar ordet samsjuklighet då de inte ser sig som sjuka i den bemärkelsen.