För en fungerande representativ demokrati är medborgarnas möjlighet att välja mellan olika partier en av de avgörande egenskaperna (Schumpeter 1942; Schatt-schneider 1942; Dahl 1971). För representativ demokrati har relationen mellan vad som har betecknats som principal (väljarna) och ombud (riksdagsledamö-terna) framhållits som central (Bergman & Strøm 2011). I denna relation har åsiktsöverensstämmelse mellan väljare och valda betraktats som ett kärnvärde (Westerståhl 1985; Holmberg 2014; Thomassen & van Ham 2015). Samtidigt varnar ledande partiforskare för demokratiska problem om de åsiktsmässiga skillnaderna mellan partierna minskar så att partiernas ståndpunkter konvergerar (Katz & Mair 1995, 2009; Kitschelt 1999, 2000, 2018). Farhågan är att medbor-garna får svårt att välja vilket parti de ska rösta på om de uppfattar partiernas ståndpunkter som likartade. I den meningen är en extrem konvergens av partier-nas ståndpunkter en utmaning för representativ demokrati.
Eftersom det är medborgarna som väljer mellan partierna är det av intresse att veta i vad mån väljarna uppfattar att partierna konvergerar och om de vill att det ska finnas klarare åsiktsavstånd mellan partierna.1 Om väljarna uppfattar ett minskat policyavstånd mellan partierna och dessutom önskar större policy-avstånd mellan dem bör konvergens betraktas som extra bekymmersamt. Ett så-dant förhållande bör rimligen tolkas som om väljarna är missnöjda med åsikts-skillnaderna mellan partierna. Trots att avståndet mellan partiernas ståndpunkter förändras är det inte säkert att väljarna uppfattar det som ett problem. För det första kan skillnaderna mellan partiernas ståndpunkter vara tillräckligt distinkta för att leda väljarna i sina röstningsbeslut (Hagevi & Loxbo 2018). För det andra kan medborgarna uppfatta konvergens mellan partierna som positivt om den po-litiska polariseringen mellan partierna uppfattats vara för stor (Sartori 1976;
Enroth & Sjölin 2018; se också kapitel 8 i denna volym (Ryan & Reiljan, 2018). Det är således viktigt att veta medborgarnas uppfattning om de åsiktsmässiga avstånden mellan partierna.
I riksdagen agerar nästan alla ledamöter som representanter för sitt parti (San-nerstedt 1992; Hagevi 2000). Relationen mellan riksdagsledamöterna och väl-jarna är därmed också en relation mellan medborgarna och partierna i det poli-tiska systemet (Thomassen & van Ham 2015). Riksdagsledamöterna har även betraktats som ”party-in-public-office” och som den främsta referensgruppen för partiernas yttersta ledning (Katz & Mair 1995). Således är riksdagsledamöternas uppfattning om partiernas konvergens betydelsefull, men också i vad mån den överensstämmer med väljarnas motsvarande uppfattningar är intressant. Enligt Miller och Stokes (1963) kan parlamentariker representera sina väljare dels ge-nom att dela deras åsikter, dels gege-nom att ha kunskap om väljarnas åsikter. Fö-religgande studie fokuserar på den förstnämnda möjligheten, där representation bygger på att riksdagsledamöternas och väljarnas attityder överensstämmer. Om en sådan överensstämmelse brister kan policykonvergens mellan partierna leda till ytterligare brister för representativ demokrati. Vid sidan av att väljarna upp-fattar det som om att partiernas konvergens försvårar deras val av parti innebär bristande representativitet på denna punkt att riksdagsledamöterna inte delar väl-jarnas verklighetsbild. Det bör försvåra riksdagsledamöternas möjlighet att re-presentera medborgarna: en ökande klyfta mellan väljarna och valda gör att parlamentarikernas partier får allt svårare att agera i medborgarnas intresse (se Pitkin 1967). Vissa partiforskare har till och med varnat för att partierna har för-lorat sin förmåga att representera medborgarna (Blyth och Katz 2005; Katz och Mair 2009: 760; Mair 2013: 132–137) och representationsforskare har varnat för försämrad representativitet (Holmberg 2014; jfr Kitschelt och Rehm 2015).
Avsikten med detta kapitel är att jämföra väljarnas och riksdagsledamöternas uppfattning och önskemål om åsiktsskillnaderna mellan partierna: uppfattar de att åsiktsskillnaderna mellan partierna blir mindre eller större och önskar de att dessa skillnader skulle vara mindre eller större? Sådana uppfattningar kan såväl överensstämma som skilja sig från den faktiska polariseringen och konvergensen mellan partier och partiernas väljare. Det sistnämnda studeras istället i kapitel 8 i denna volym (Ryan & Reiljan, 2018). I detta kapitel studeras i vad mån riks-dagsledamöternas uppfattningar och önskemål om partipolitisk konvergens och polarisering är representativa med väljarnas.
Att varna för policykonvergens mellan partierna är inte nytt. Giovanni Sartori (1976: 334) nämner att politiska observatörer diskuterade den ökande konver-gensens i fransk politik redan 1848 när de menade att vänster och höger hade tappat i betydelse eftersom företrädarna för respektive pol hade blivit mer lika sina mot-ståndare. Konvergens mellan partier har sedan dess varit ett återkommande tema
inom den akademiska debatten. Med början under 1940-talet argumenterade Herbert Tingsten (1941) för att de svenska partierna i huvudsak var överens ef-tersom de hade en värdegemenskap med demokrati och välfärdsstat som överi-deologi. Tingstens tankar liknar det som Daniel Bell (1960) hävdade i sin bok
The End of Ideology. Bland annat utifrån antaganden gjorda av Anthony Downs
menade Otto Kirschheimer (1966) att konkurrens om medianväljaren gjorde att partierna utvecklades till så kallade catch-all-partier vars politik konvergerade mot varandra. När Katz och Mair (1995, 2009: 756–757) utvecklade teorin om kartellpartier betonade de starkt förekomsten av ideologisk konvergens mellan etablerade partier. Ideologisk konvergens mellan partier och reaktionen mot detta har också framhållits som förklaring av framväxten av radikala högerpo-pulistiska partier som Sverigedemokraterna (Kitschelt 1995; 2007; Loxbo 2014).
När forskare analyserat konvergens mellan partier har en sådan utveckling bekräftats vid studier av partiernas valmanifest och liknande (Thomas 1975; Klingeman m.fl. 1994; Caul & Gray 2000: 211–215; Hagevi & Loxbo 2018: 54-55), medan förekomsten av konvergens inte fått motsvarande stöd vid så kallade expertstudier (Bakker m.fl. 2015). Vid några tillfällen har även den genomsnitt-liga självplaceringen av partiernas riksdagsledamöter på vänster-högerskalan studerats med resultatet att en svag konvergens varit möjlig att upptäcka (Johans-son m.fl. 2014: 80–81; Hagevi & Loxbo 2018: 55–56). En tanke kan vara att minskad polarisering mellan partierna också minskar konflikten och ökar sam-arbetet mellan dem (se Ryans och Reiljans kapitel i denna bok). Denna tanke har dock stött problem. Forskning har visat att polariseringen mellan riksdagsparti-erna har minskat då de över tid konvergerat i vänster–högerfrågor samtidigt som partierna allt oftare tagit konflikt i dessa frågor och samarbetet mellan partierna minskat (Hagevi & Loxbo 2018). Det är därför viktigt att skilja mellan policy-polarisering och konflikt mellan partierna (Hagevi 2014b: 164).
Det är ovanligt att studera den upplevda konvergensen mellan politiska par-tier, även om det finns undantag. Utifrån delvis samma medborgardata som an-vänds i detta kapitel menar Loxbo (2014: 248) att uppfattningen om ökad kon-vergens mellan partierna är väletablerad och spridd bland svenskar och att de flesta önskar motsatt trend. Dessutom har forskare rapporterat den upplevda skillnaden mellan partierna bland svenska väljare (Loxbo 2014: 248; Oscarsson 2014: 34). Någon studie om hur parlamentariker uppfattar ideologisk konver-gens mellan partierna har inte påträffats.
I föreliggande kapitel presenteras först de hypoteser som undersökningen tes-tar och sedan de data som används för att testa dessa hypoteser. Därefter under-söks det empiriska stödet för de olika hypoteserna i tur och ordning. Till sist presenteras kapitlets slutsatser.
Hypoteser
Enligt Katz och Mair (1995) är en anledning till att partierna konvergerar ide-ologiskt att de distanserat sig från civilsamhället och blivit en del av staten. En sådan förändring har flera aspekter för partierna, men de indikatorer som de framhåller är att partimedlemmarnas betydelse liksom den interna partidemo-kratin minskar. Istället ökar toppstyrningen inom partierna och den offentliga finansieringen av deras verksamhet. Utvecklingen innebär att
party-in-public-office – riksdagsledamöterna – inte bara har tagit makten i partierna och
di-stanserat sig från civilsamhället, utan även slutat att representera medborgarna och istället representerar staten (Blyth and Katz 2005; Katz och Mair 2009: 760; Mair 2013: 132–137; jfr. Enroth 2017, 2018).
Närmast implicit antar Katz och Mair att väljarna är motståndare till kon-vergens mellan partierna och önskar med polariserad partipolitik. En första hy-potes att testa är om detta stämmer.
Hypotes 1: Väljarna anser att partierna har konvergerar åsiktsmässigt och vill istället ha större åsiktsskillnader mellan dem.
När Katz och Mair (2009: 760) diskuterar kartellpartiernas effekter framhäver de att partiernas representativa roll har urholkats. Exempelvis hävdar Mair (1997:153): ”In terms of their representational role, parties appear to be less relevant and to be losing some of their key functions”. Han menar även att det är en avsiktlig strategi ”by mainstream political elites who are reluctant to have their hands tied by the constraints of popular democracy” (Mair 2007: 8, se också Blyth & Katz 2005; Mair 2013: 132–137). Utifrån sådana påståenden är det rimligt att anta att riksdagsledamöterna – som en del av den politiska eliten – inte delar väljarnas åsikter om policykonvergens mellan partierna och inte heller önskar större åsiktsskillnader mellan parterna. Detta ger ytterligare två hypoteser som föreliggande studie avser att testa.
Hypotes 2a: Riksdagsledamöterna representerar inte väljarnas uppfattning om att partierna konvergerat åsiktsmässigt, utan uppfattar en lägre grad av policykonvergens mellan partierna. Hypotes 2b: Riksdagsledamöterna representerar inte väljarnas önskan om ökad åsikts-mässig polarisering mellan partierna, utan önskar en lägre grad av åsiktsåsikts-mässig polarisering mellan partierna.
Alla forskare varnar dock inte för att partierna konvergerar åsiktsmässigt, utan lyfter istället fram risken för polarisering och konflikt som hot mot represen-tativ demokrati (Sartori 1976; Enroth och Sjölin 2018). Giovanni Sartori (1976) menar att konflikt och polarisering kan slita sönder ett partisystem så att inga beslut kan fattas och att detta till och med kan gå så långt att den
representativa demokratin faller. Sartori menar att ideologiskt extrema partier driver på för ökad polarisering i ett partisystem. Partier som kan beskrivas som vänster-mitten- och höger-mitten-partier är, enligt Sartori, egentligen inte in-tresserad av polarisering, utan dras policymässigt till varandra i sin kamp om att vinna medianväljaren (Downs 1957). Det kan därmed vara så att flygelpar-tier – de parflygelpar-tier som står närmast partisystemets ideologiska poler – är de vars väljare och riksdagsledamöter i störst utsträckning uppfattar policykonvergens mellan partierna och önskar ökad ideologisk polarisering mellan dem. Andra, vars ideologi inte placerar dem längst ut på en av partisystemets flyglar, är mindre angelägna om ökad polarisering och uppfattar inte samma omfattande konvergens. I så fall ska, för det första, flygelpartiernas väljare i större omfatt-ning uppfatta policykonvergens och önska ökade åsiktsskillnader än andra väl-jare. För det andra ska flygelpartiernas riksdagsledamöter i större utsträckning än andra riksdagsledamöter uppfatta policykonvergens och önska större åsikts-skillnader mellan partierna. Om så sker kan flygelpartiernas riksdagsledamöter agera så att de representerar flygelpartiernas väljare.
Hypotes 3a: Väljare och riksdagsledamöter vars partier är ideologiska flygelpartier uppfat-tar större policykonvergens mellan partierna än andra väljare respektive riksdagsledamöter. Hypotes 3b: Väljare och riksdagsledamöter vars partier är ideologiska flygelpartier önskar ökad ideologisk polarisering mellan partierna än andra väljare respektive riksdagsledamöter. Sartoris resonemang om falangpartier är också kopplad till ideologiskt polari-serade väljare och valda. Väljare som uppfattar sig vara längst ut till vänster och längst ut till höger borde enligt detta synsätt vara de som i störst utsträck-ning uppfattar konvergens mellan partierna och önskar ökad polarisering mel-lan dem. I så fall borde ideologiskt extrema riksdagsledamöter representera ideologiskt extrema väljares uppfattningar och önskningar om konvergens och polarisering. Representativiteten vad gäller uppfattning och önskemål om par-tiernas konvergens och polarisering skulle därmed vara kopplad till ideologi, vilket studiens nästa hypotespar beaktar.
Hypotes 4a: Väljare och riksdagsledamöter som är ideologiskt extrema uppfattar större po-licykonvergens mellan partierna än andra väljare respektive riksdagsledamöter. Hypotes 4b: Väljare och riksdagsledamöter som är ideologiskt extrema önskar större ideo-logisk polarisering mellan partierna än andra väljare respektive riksdagsledamöter. Sartori (1976: 78–79) noterar även förekomsten av olika ideologiska riktningar inom partier och nämner förekomsten av vänster- och högerfalanger inom par-tierna. Beroende på om ett parti uppfattas stå till vänster eller höger i politiken har vänster- och högerfalanger olika betydelse vad gäller polarisering och
moderering (McCarty m.fl. 2001). Vänsterfalangen i partier som står till väns-ter i politiken stödjer politik som innebär ökad polarisering i partisystemet, medan samma partis högerfalang istället verkar modererande. Det samma gäl-ler vänsterfalangen i partier som står till höger i partisystemet, medan istället dessa partiers högerfalang verkar för ökad polarisering i partisystemet. Medan vänsterfalangen i partier till vänster och högerfalangen i partier till höger kan beskrivas som polariserande falanger kan därför högerfalangen i partier till vänster och vänsterfalangen i partier till höger beskrivas som modererande fa-langer. Rimligtvis borde det framförallt vara vänsterfalangen i partier till väns-ter i politiken och högerfalangen i partier till höger i politiken som vill ha större åsiktsavstånd mellan partierna. Samtidigt kan de även i större utsträckning (kritiskt) uppfatta det som om partierna konvergerat än vad andra i partiet gör. I den mån motsvarande orsaksprocess äger rum bland riksdagsledamöterna som bland väljarna är de polariserande falangerna representerade i parlamen-ten. Detta leder fram till ytterligare ett par hypoteser som testas i detta kapitel.
Hypotes 5a: Väljare och riksdagsledamöter i polariserande partifalanger uppfattar större policykonvergens mellan partierna än andra väljare respektive riksdagsledamöter. Hypotes 5b: Väljare och riksdagsledamöter i polariserande partifalanger önskar större ide-ologisk polarisering mellan partierna än andra väljare respektive riksdagsledamöter.