Den andra delen av kapitlet ägnas åt analyser på individnivå och handlar om vilka faktorer som är viktiga för att förklara variationer i graden av åsiktsre-presentation mellan individuella väljare och deras ledamöter. Alla partiers väl-jare är inte lika väl åsiktsrepresenterade som andra. Frågan är om det finns partiväljare som är bättre åsiktsrepresenterade av sina egna partier?
För att angripa forskningsfrågan tar vi rygg på Agnieszka Walczak och Wouter van der Brug (2012) som använder ett mått på hur stort åsiktsavståndet är mellan individuella partiväljares positioner och deras egna
partirepresentan-ters genomsnittliga positioner. Väljare som åsiktsmässigt står nära sina parti-representanter får ett lågt värde närmare noll medan väljare med ett större åsiktsavstånd får ett högre värde. Den skapade variabeln varierar mellan 0 och 100 mäter hur väl åsiktsrepresenterad enskilda väljare är, vilket öppnar upp möjligheter att pröva hypoteser om vilka väljare som är bäst åsiktsrepresente-rade. I efterföljd försöker vi pröva samma förklaringsfaktorer på individnivå som Walczak och van der Brug, även om de inriktade sin analys på Europa-parlamentsval och på institutionella faktorer som har med valsystemet att göra. Med ledning av deras forskning förväntar vi oss således att kunnigare, äldre, bättre utbildade och rikare medborgare tenderar att vara bättre åsiktsrepresen-terade än okunniga, yngre, lägre utbildade och fattigare medborgare. I brist på ett direkt mått på politisk kunskap använder vi respondenternas självuppskat-tade politiska intresse och nyhetsmediekonsumtion.
I våra regressionsmodeller prövar vi de bivariata och multivariata effek-terna av kön, ålder, utbildning, inkomst, politiskt intresse och nyhetsexpone-ring. För att kunna samla alla analyser av våra sju demokratiförslag i en och samma tabell har vi använt oss av en teknik för att omforma datamatrisen som kallas stackning (se beskrivning i tabellkommentaren).
Tabell 3 Förklaringar till individuella väljares grad av åsiktsrepresentation (ostandardise-rade regressionskoefficienter, andel förklarad varians)
(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7)
Kön Ålder Utbildning Inkomst
Politiskt intresse Nyhets- expone-ring Alla Kön (1=man) -1.080** -0.753** Ålder +0.012 -0.014 Låg utbildning -0.486 -0.196 Hög utbildning -0.358 -0.503 Låg inkomst +0.350 +0.187 Hög inkomst +0.140 +0.016 Politiskt intresse (1=högt) +2.046* +2.361** Nyhetsexponering -0.269 -0.119 Konstant 26.101*** 24.938*** 25.656*** 25.306*** 24.320*** 26.362*** 25.546** Antal svarande 6 674 6 677 6 572 6 182 6 640 6 619 6 061 R2 0.001 0.000 0.000 0.000 0.003 0.000 0.006
Kommentar: Resultaten är genomförda på en stackad datamängd med sju paneler, en för varje sak-fråga. Analysenheterna i regressionsanalysen är dyader av sakfråga × individ. För att kompensera för att samma individ kan förekomma upp till sju gånger i analysen har vi justerat feltermerna i OLS-regressionen (så kallade panelkorrigerade standardfel). Den beroende variabeln är åsiktsavståndet mellan väljarens position i sakfrågan och hennes ledamöters genomsnittliga position i sakfrågan. Data för väljarna är hämtade från SOM-undersökningarna och data för riksdagsledamöterna är hämtade från Riksdagsundersökningen 2014. Källa: SOM-undersökningar 2012–2017; Riksdagsundersök-ningen 2014. * p < 0.10, ** p < 0.05, *** p < 0.01.
Förklaringarna som föreslagits i tidigare forskning får förvånande litet stöd i våra resultat (se tabell 3). Resultaten visar få och mycket små effekter av de olika förklaringsfaktorerna. Under kontroll för varandra tycks ålder, utbild-ning, inkomst och nyhetsexponering inte ha någon betydelse alls för om en given individ är väl åsiktsrepresenterad eller inte. De få effekter vi finner har med politiskt intresse och kön att göra. Allt annat lika tycks det finnas effekt av att ha ett ganska eller mycket starkt politiskt intresse på graden av åsiktsre-presentation: ju högre politiskt intresse, desto större är åsiktsavståndet till det egna partiets riksdagsledamöters position i en sakfråga, vilket är ett kontra-intuitivt resultat.
Allt annat lika tycks det även finnas en mycket liten men statistiskt signifi-kant könseffekt: män har enligt modellen i genomsnitt en 0,753 enheters mindre åsiktsavstånd till sina representanter än vad kvinnor har – minns då att den ursprungliga skalan för graden av åsiktsrepresentativitet i teorin kan vari-era mellan 0 och 100 (!).
Hypoteserna från tidigare forskning klarar alltså inte vårt tuffa test i fallet Sverige där frågor om spelregelsförändringar är lågprioriterade och befinner sig långt ned på den politiska agendan. Det behöver inte betyda att hypoteserna kan avfärdas – vår analys bygger visserligen på det kanske bäst tillgängliga materialet, men studien känns samtidigt inte tillräckligt omfattande för att vi slutgiltigt ska fälla avgörandet. Mest förvånande är det uteblivna sambandet mellan utbildning och åsiktsrepresentativitet: Tidigare forskningsfynd när det gäller utbildningsnivå har varit mycket tydliga men i Sverige för den här typen av spelregelsfrågor finns det inte något som tyder på att bättre utbildade skulle vara bättre åsiktsrepresenterade av sina partier. Detta resultat skulle kunna tol-kas mycket positivt: avsaknaden av samband indikerar att Sverige är ett land där högutbildade och lågutbildade är lika väl åsiktsrepresenterade.
Sammanfattning
Hur väl representerar riksdagsledamöterna väljarna i frågor som rör demokra-tins spelregler? I det här kapitlet har vi visat att åsiktsrepresentativiteten mellan väljare och valda i spelregelsfrågor befinner sig på ungefär samma nivå som för betydligt mer politiserade och uppmärksammade sakfrågor. I fem av sju undersökta frågor står väljare och valda på samma sida och är alltså i huvudsak överens om vilka spelregler som bör gälla i demokratin. I våra jämförelser av åsikter bland partiväljare och partiledamöter råder olika majoritetsförhållanden i sjutton fall av fyrtiofem – ett resultat som ligger i linje med vad vi kan för-vänta oss när det gäller åsiktsöverensstämmelse i andra slags politiska sakfrå-gor som undersökts i Sverige. Svenska folkets åsikter om hur de vill bli styrda
ligger inte särskilt långt från de förtroendevaldas åsikter, trots att det handlar om frågor där förutsättningarna för opinionsbildning är tuffare och där det är särskilt svårt att ”sätta massorna i rörelse”, som Tage Erlander en gång an-märkte. I en representativ demokrati är det viktigt att spelarna är någotsånär överens om spelreglerna. Och så tycks det alltså vara.
Not
1. För tidigare analyser av svenska folkets demokratiopinioner och åsiktsöverensstämmelse i frågor som rör demokratins spelregler, se (Oscarsson 1999; Oscarsson 2001; Oscarsson 2007; Oscarsson 2008; Oscarsson 2013).
Referenser
Holmberg, Sören (2018) Åsiktsöverensstämmelse är viktigt. I David Karlsson (red.) Folkets främsta företrädare. Göteborgs universitet.
Kjellgren, Hanna (2001) Debatten om valdagens placering. I Henrik Oscarsson (red.) Skilda valdagar och vårval? SOU 2001:65. Stockholm: Justitiedepartementet. Oscarsson, Henrik (1999) Demokratiopinioner. Demokratiutredningens skriftserie nr
26. Stockholm: Justitiedepartementet.
Oscarsson, Henrik (red.) (2001) Skilda valdagar och vårval. Forskningsrapporter utgivna av 1999 års Författningsutredning. SOU 2001:65. Stockholm: Justitie-departementet.
Oscarsson, Henrik (2007) Så vill svenska folket bli styrt. I Sören Holmberg & Lennart Weibull (red.) (2007) Det nya Sverige. SOM-rapport 41. Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet.
Oscarsson, Henrik (2008) Medborgare och riksdagsledamöterna tycker om demokratins spelregler. Rapport till grundlagsutredningen. SOU 2008:43. Stockholm.
Oscarsson, Henrik (2013) Internetröstning och sju andra demokratiförslag. I Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red.) Vägskäl. SOM-rapport 55. Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet.
von Sydow, Björn (1989) Vägen till enkammarriksdagen: demokratisk författnings-politik i Sverige 1944. Stockholm: Tiden.
Walczak, Agnieszka & Wouter Van Der Brug (2012) Representation in the European Parliament: Factors affecting the attitude congruence of voters and candidates in the EP elections. European Union Politics 14(1) s. 3–22.