Makt, misstänkliggörande och skam

Samtliga intervjuer som genomfördes med de yrkesverksamma socialarbetarna i Rosengård inleds med frågan om de upplever att det dåliga förtroendet som finns för polisen, även finns för socialarbetare (Bilaga 2). På denna fråga svarar informant 2:

“I mina ögon så tillhör socialarbetare inte rättsväsendet. Visst det är en myndighet så… men det är inte en lika kontrollerande myndighet som polisen är. Jag tror att det är en ganska avgörande

skillnad, att socialarbetarens uppgift inte är att straffa på det sättet.” Hens berättelse kompletteras i intervjun med informant 7 när denna berättar att:

“Jag tror att de flesta klienter tänker att polisen förstör, soc möjliggör. Polisens arbete… det behövs ju en viss mån av makt, det är ju förståeligt, men sen finns det ju jättemycket med deras bemötande som hade kunnat ändras. Jag tror det blir ju lite så att om polisen tänker att: “Det här

är en person med en kriminell livsstil”, så har de ganska lite till övers för dem.” Den information informanterna ger i intervjuerna är inte förenlig med varken resultatet i Brå:s rapport eller det Sahlin skriver i sitt kapitel: _{​Misstänkliggörandet av socialbidragstagare​.​ Där} framkommer det istället att individer, förvisso med kriminella värderingar och attityder, utöver deras negativa inställning till polis även har en negativ uppfattning om övriga

samhällsföreträdare. Sahlin menar även att de politiska ideologierna som betraktar bidragstagare som arbetsskygga fuskare som bör kontrolleras bidrar till en ökad skambeläggning gentemot bidragstagare (jfr Brå 2018:6; Sahlin 2018).

I intervjun med informant 5 ställs en uppföljande fråga för att undersöka hur dennes organisation arbetar med den skam som informanten menar att klienterna upplever. På frågan svarar

informanten att:

“[...]..det finns också ett syfte med att vissa kontakter med socialtjänsten inte har så hög status. Det är inget system vi vill klienterna finns i för länge. Så det är inget jag uppmuntrar mina

klienter till att vara stolt över.”

I kapitlet om stigmatisering beskrivs det hur samhällets grupper och professioner kan förstås som normalitetens väktare och producenter då dessa grupper har makten att avgöra vad som är

avvikande och icke önskvärt. Stigmatiseringen kan även vara indirekt då övriga individer uppmuntras att hålla sig inom normens ramar (Engdahl och Larsson 2011; Fransson 2012). Denna indirekta process påvisas av informant 6, informant 1 samt en av de förbipasserande som vi samtalade med när de säger att:

“På arabiska är ordet skam lite svårt att översätta. Jag tror att det är för att man inte synliggjort det. Vad är skam. Det är så starka fördomar i det att man kan inte ens prata om det

liksom…[...].”

“[....]...det har ju att göra med hela samhället. Att man tänker att bidragstagare fuskar till sig pengar.”

“De som är 55 och där över tigger av socialtjänsten.”

Flera av informanterna lyfter i sina intervjuer upp komplexiteten i att som socialarbetare kunna reducera graden av makt i sin kontakt med klienterna. I verksamheten som informant 7 arbetar i finns det möjlighet att i viss mån anpassa mötet efter klienten. Klienter som inte trivs i det sedvanliga mötet med socialarbetare, där klient och socialarbetare sitter ner i ett mötesrum, har istället möjlighet att samtala i mer neutrala miljöer för att undkomma den tydliga maktobalansen. Samtalen kan istället hållas i andra miljöer såsom offentliga miljöer och bil. Informanten menar att detta är en bra metod för att klienter inte ska tänka:

“Nu sitter jag i ett rum och nu ska jag bli behandlad [....]”

Informant 7 upplever att denna valbarhet ökar möjligheten för socialarbetaren att verka för en förtroendeingivande relation. Hen menar att ett mer avslappnat möte kan reducera känslan av “vi“ och “dem”.

Även informant 1 berättar om en flexibilitet i verksamheten som tillåter socialarbetaren att genomföra möten med klienter i andra miljöer än inne i organisationens lokaler. Vid ett första möte med en ny klient är det inom verksamheten brukligt att fråga klienten vart denna föredrar att mötas vid följande tillfällen. Informanten upplever dock att merparten av klienterna väljer att komma till organisationens lokaler. På följdfrågan varför hen tror att klienterna hellre vill komma till organisationen svarar informanten att:

“[....] jag vet inte, jag tänker att det kanske hör ihop med att andra platser är offentliga platser och det är inte en grej man vill skylta med liksom, att såhär inte gå runt kanske med sin

socialsekreterare...[....]”

Berättelserna som informant 7 och informant 1 ger tyder på en komplexitet när det kommer till socialarbetarens maktsituation i mötet med klienten. Likt det Engdahl och Larsson beskriver kan kontakten med socialarbetare för vissa klienter innebära att individen av övriga samhället

betraktas som mindre aktningsvärd och avvikande, vilket leder till att individen stigmatiseras. Klienten kan om denna vill undvika att bli stigmatiserad välja att styra bilden som denna ger av sig själv till omgivningen och då göra olika medvetna val för att hålla kontakten med

socialarbetaren hemlig (Engdahl och Larsson 2011).

Informant 7 berättar i intervjun att hen anser att det inte enbart går att studera sig till kompetens när intentionen är att arbeta med människor. Hen menar att det visserligen är viktigt att ha en

akademisk förståelse för teorier men att socialarbetarens kompetens även består i en vilja att hjälpa andra individer. Informanten berättar vidare:

“[...] man kan inte tänka vi och dem...asså det hade lika gärna kunnat vara jag, det kan vara jag om några år. Man måste se att jag inte är någon annan typ av folk, vi är lika.”

Förhållningssättet som informant 7 väljer att ha till sina klienter beskrivs av Sonnby-Borgström samt Lalander som ett förtroendeskapande förhållningssätt. I samspelet mellan den

professionella och klienten samlar klienten information för att kunna avgöra om denna kan lita på den yrkesverksamma. Klienten värderar då upplevelsen av sitt egna själv, socialarbetarens värdering samt hur trovärdig socialarbetare är. Detta tillsammans med den professionelles förmåga att möta klienten med empati, solidaritet och förståelse lägger en god grund för att ett positivt förändringsarbete ska kunna ske. Om det istället är ett dåligt samspel och en distanserad relation mellan klient och socialarbetare intensifieras maktobalansen dem emellan (Lalander 2018; Sonnby-Borgström 2012).

Några av informanterna som deltagit i studien beskriver hur de upplever att en

förtroendeskapande relation uppstår i klientens beroende av socialarbetaren. Under intervjun med informant 2 uttrycker hen att:

“Många av våra klienter är beroende av oss och måste ju därför ha en tilltro, litegrann. Så man tvingas kanske att ha en tilltro. Har de ingen tilltro blir det svårt att mötas.”

Informantens uttalande får stöd i ett flertal källor som nämnts tidigare i denna studie.

Både Edlund och Svensson beskriver i sina artiklar _​hur vårt välfärdssystem är uppbyggt för att fokusera på de individer som i någon bemärkelse är utsatta. Utsattheten kan vara relaterad till ålder, bostadsområde, sysselsättning eller kön. Utifrån att dessa grupper är mer beroende av vårt välfärdssystem och insatser antas de också ha större förtroende för dessa organisationer och de yrkesverksammas kompetens (Edlund 2016; Svensson 2012).