Vår studie har sin bakgrund i de aktuella debatter om den problematiska relationen som råder mellan rättsväsendet och invånarna som bor i de områden som polisen klassificerat som särskilt utsatta. Rapport från bland annat Nationella operativa avdelningen tyder på att dessa invånare ofta även har lågt förtroende för andra samhällsinsatser och att det bidrar till att företrädare för många myndigheter också får svårigheter med att utföra sina uppdrag. Dock saknas en tydligare kartläggning av detta. Vi har därför valt att studera hur förtroendet för det sociala arbetet ter sig i det särskilt utsatta området Rosengård. Under studiens gång har vi blivit medvetna om hur komplext det är att studera förtroende, dels eftersom det finns så många olika dimensioner av begreppet dels eftersom det finns många olika komponenter inom begreppet som kan påverka förtroendet. De teorier, den tidigare forskningen, det bakgrundskapitel samt våra intervjuer som vi har valt att använda oss av har bidragit till att vi trots komplexiteten kunnat urskilja några
aspekter samt förutsättningar och hinder i förtroende för relationen till socialarbetare och det sociala arbetet.
Samtliga företrädare för en myndighet, såväl socialarbetare som polis, kommer alltid att vara en normalitetens väktare och producent. Polisens arbete är visserligen av en mer kontrollerande och utpekande karaktär men vi kan i vår studie snabbt ana att även förtroendet för socialarbetare är lågt.
Rosengård har i stort sett ända sedan området byggdes haft en hög andel bidragsberoende individer och en omfattande social problematik. Detta uppmärksammades och resulterade i en Storstadssatsning mellan år 1999 och 2003 där stora insatser genomfördes för att bland annat höja sysselsättningsgraden och minska socialbidragsberoendet. Trots de stora och återkommande satsningarna har vi i vår studie funnit att de idag rådande riktlinjerna och resurserna som finns på en strukturell nivå i det sociala arbetets organisation bidrar till att socialarbetare inte har
möjlighet att arbeta i enlighet med sin utbildning och med det sociala arbetets egentliga syfte. Då socialarbetaren istället tvingas arbeta utifrån organisationens strukturella riktlinjer kan även klienten uppleva att organisationen inte åstadkommer det som förväntas. De åtta
yrkesverksamma informanterna och de 25 förbipasserande som vi samtalat med i vår studie är eniga när de uttrycker att den dokumentation och kontroll som finns idag har tagit allt för stort fokus från relationsskapandet i det sociala arbetet, vilket även Herz belyser. Då klienten upplever att socialarbetare inte har utrymme för att ge rätt hjälp och stöd samt etablera en relation
resulterar detta i att förtroendet påverkas i en negativ riktning. Då socialarbetaren befinner sig i spänningsfältet mellan meso- och mikronivå, är det svårt att tillhandahålla både klienternas och organisationens intressen.
Ingen av de vi samtalat med, varken informanter eller förbipasserande, belyste till vår förvåning den formella kompetensen som särskilt viktigt i förtroendeskapandet. Majoriteten ansåg istället att den professionellas personliga, förtroendeingivande bemötande bidrar till ökat förtroende. Informanterna belyste precis som Mayer med flera delbegreppen ärlig, uppriktig, öppen, omtänksam, hjälpsam och responsiv, vilka finns inom begreppen integritet och välvilja, som viktiga i förtroendeskapandet. För att socialarbetarens välvilja och integritet ska vara synliga menar informanterna att det krävs ett väletablerat och kommunikativt samspel mellan klient och socialarbetare.
Socialarbetare i Rosengård har flera gånger visat sig vara i framkant gällande utveckling av nya arbetssätt. Ristilammi belyser att socialtjänsten redan på 1970-talet anpassade sitt arbetssätt efter den då rådande situationen. På samma sätt upptäcker vi i vår studie av området att det även nu utvecklats ett nytt arbetssätt utifrån rådande situation i Rosengård för att kunna bryta denna negativa utveckling.
Det nya arbetssättet, som vi i vår studie ser håller på att etableras i Rosengård, inger
förhoppningar bland de yrkesverksamma om ett tillvägagångssätt där socialarbetare och klient ges möjlighet att träffas mer kontinuerligt. Vårt kapitel med tidigare forskning visar att tid för klienten i mötet drastiskt kan minskar de nu tydliga maktpositionerna. Dialogen gör att kategorier så som “soc” och “klient” inte får samma utrymme. I det nya arbetssättet ska
klienterna även ges möjlighet i mötet att se hur handläggningen av ärendet går till, vilket informanterna tror minskar risken för misstänksamhet gentemot socialarbetare och istället öka förtroendet för de professionella. Kontinuerliga träffar kommer även att underlätta skapandet av en allians mellan klient och socialarbetare. Genom samspelet kan klienten värdera och avgöra huruvida hen kan lita på socialarbetaren. Om klienten känner större förtroende för
socialarbetaren ökar chansen att hen vågar överlämna sin problematik till socialarbetaren för att kunna samarbeta kring den och förändra klientens situationen.
Den insamlade forskningen samt de yrkesverksamma och de förbipasserande som vi samtalat med är alla eniga i att media har en betydande roll då de bidrar till en stor ryktesspridning, vilket påverkar förtroendeskapandet mellan klient och socialarbetare negativt. Även om en personen själv inte varit i kontakt med organisationen kan rykten och indirekta källor påverka personens förtroende. Flera av informanterna sa i intervjuerna att ryktesspridningen och medias
framställning av det sociala arbetet bidrar till att fler inte söker sig till socialtjänsten. Då
individerna inte söker sig till socialtjänsten får de ingen personlig erfarenhet. En egen erfarenhet av servicen, där förtroende kan uppstå i mötet mellan professionell och klient skulle kunna ändra personens uppfattning om och grad av förtroende för socialarbetare och det sociala arbetet, vilket är ännu en förhoppningen med det nya arbetssättet.
Våra informanterna sätter alltså med anledning av ovanstående information stor förhoppning till att det nya arbetssättet ska vara en lösning på de problem som funnits i det gamla arbetssättet med det höga ärendeantalet, den distanserade kontakten med klienterna, behovet av
ifrågasättande metoder och bristande språkförståelse. Kanske kan det nya arbetssättet bidra till att vända trenden av det låga förtroendet för socialarbetare som vi tycker oss se i Rosengård. För att stärka slutsatsen, att förtroendet är lågt, ser vi ett behov av en kvantitativ studie som innefattar en större mängd boende samt en uppföljning framöver när det nya arbetssättet bättre etablerats för att kunna se vad det nya arbetssättet faktiskt genererat i.