“Det är två världar som inte möts”
En studie om förtroendet för det sociala arbetet i det särskilt
utsatta området Rosengård.
Carolin Andersson
Moa Salenfjord
Examensarbete i socialt arbete Malmö Universitet
15 HP Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
Abstract
“Two worlds that does not collide with each other”
A study about trust in the social services in the particularly deprived area of Rosengård
Swedish National Council for Crime Prevention report published 2018: Relation to the judiciary
in particularly deprived areas. The rapport indicates that the people of the particularly deprived
area of Rosengård has low trust in law and order. The low trust in the judiciary also reflects negative views on social workers. There are a few studies about the trust of social workers in the particularly deprived area of Rosengård, which increases the necessity and our desire to examine this subject further. The purpose of our study has been to examine the trust of social workers in the particularly deprived area of Rosengård in Malmö. We have examined how passing-by in Rosengård give expression of trust for social workers and how social workers in Rosengård reason about citizens trust for the social services.
To answer the studies inquiry, data has been collected by two methods. Collection of data have been constructed with semi-structured interviews with eight social workers and 25 Vox Pop interviews with residents of Rosengård. The material that have been collected have then been color coded and analyzed by past science and the following theories: imagined communities, social alienation and stigmatization.
In conclusion there are several factors that affect the trust in social services and social workers. Both social workers and bypassing residents mention treatment of shame, rumors, space to meet, access to interpreter and turnover of personnel are factors that affect clients trust for social services in negative direction. The conclusion of this study is through a new development of the working process in the social services in Rosengård shall the clients get more time and
participation in the management process. The sources of this study believe those actions will increase the trust in social workers.
Keywords: Imagined communities, Particularly deprived areas, Rosengård, Social alienation,
Innehåll
1.Inledning...3
1.1 Bakgrund...3
1.1.1 Särskilt utsatt område...4
1.1.2 Rosengårds historia ...5
1.1.3 Medias framställning av Rosengård...7
1.2 Problemformulering...9
1.3 Syfte och frågeställning...10
1.4 Relevans för socialt arbete...10
1.5 Begreppsförklaring...11 1.5.1 Segregation...11 1.5.2 Individualism...11 2. Tidigare forskning...12
2.1 Förtroende i tre led...12
2.2 Förtroende ur mikro- och mesonivå...13
2.3 Förtroende som utmaning för professionella...14
2.4 Makt och misstro...16
3. Teori...17 3.1 Föreställda gemenskaper...18 3.2 Social alienation ...18 3.3 Stigmatisering ...19 4. Metod ...20 4.1 Tillvägagångssätt ...20
4.1.1 Intervjuer med yrkesverksamma socialarbetare...20
4.1.2 Vox Pop-intervjuer med förbipasserande...21
4.2 Litteratursökning...23
4.3 Urval...23
4.4 Etiska övervägande ...24
4.5 Tillförlitlighet och Validitet...25
5. Resultat och analys...26
5.1 Rosengård utifrån förbipasserande ...26
5.2 Ryktesspridning...30
5.3 Språk och kultur.……...31
5.4 Arbetssätt...34
5.5 Makt, misstänkliggörande och skam...37
6. Slutsats………...40
Bilaga 1. 5 snabba
Bilaga 2. Informationsbrev
Bilaga 3. Intervjuguide-socialarbetare Bilaga 4. Samtyckesblankett
1. Inledning
För att skapa förståelse för läsaren kommer vi inledningsvis att beskriva hur polisens arbete kan leda till minskat förtroende för även övriga myndigheter. Under tre rubriker kommer vi sedan att förklara vad som kännetecknar särskilt utsatta områden, beskriva Rosengårds historia och
sammanfatta medias bild av Rosengård. Genom en utförlig beskrivning av området och dess historia har vi fått en ny förförståelse av Rosengård än den vi tidigare erhållit genom medias bild. Med den bakgrunden hoppas vi även kunna ge läsaren en översikt och förståelse för området och dess aktörer. Vidare följer en problemformulering, syfte och frågeställningar, studiens relevans för socialt arbete samt begreppsförklaring.
1.1 Bakgrund
Bakgrunden till att det inrättats en klassificering av utsatta områden i Sverige är att polis, kommun, regering, den nationella operativa ledningsgruppen med många fler har bedömt det som allt viktigare att prioritera dessa områden. Samhälleliga insatser ska vanligtvis vara
universella och riktas till samtliga medborgare men rådande samhällsutveckling har medfört att de utsatta områdena bör reformeras mer skyndsamt. Därför krävs en bättre förståelse för
problematiken i dessa område samt hur den antas påverka övriga samhället. Många insatser har genomförts i de utsatta områdena sedan klassificeringen infördes, exempelvis har polisen etablerat ett samarbete på en lokal och nationell nivå för att arbeta med dessa frågor (Nationella operativa avdelningen 2017; Khorramshahi och Hellberg 2017).
Journalisten och debattören Lasse Sandström menar att klassificeringen av områden som särskilt utsatta bidrar till att problematiken uppmärksammas i mediala och professionella sammanhang samt till att nödvändiga resurser tillsätts. Dock har klassificeringen även en negativ effekt då uppmärksamheten också medför att fördomar, attityder och stigmatiseringen av området och dess invånare stärks och integrationen försvåras än mer (Sandström 2004).
Under de senaste åren har det förts många diskussioner om den problematiska relationen som råder mellan rättsväsendet och invånarna som bor i de områden som polisen klassificerat som särskilt utsatta. En kontroversiell fråga har varit huruvida polisens brister, det vill säga polisens otillgänglighet, långa responstid och upplevda ineffektivitet skulle bidra till det låga förtroendet för rättsväsendet som förekommer bland de boende i dessa områden (Brå 2018:6; Khorramshahi och Hellberg 2017; Nationella operativa avdelningen 2017).
I ovannämnda studier framkommer det att särskilt utsatta områden generellt är svårarbetade för polisen på grund av bland annat dess arkitektur, trångboddhet, parallella strukturer samt
invånarnas obenägenhet att delta i rättsprocessen (Nationella operativa avdelningen 2017). Polisen upplever även att det är en svår balansgång att uppfattas som både rättvis och effektiv då det finns en grupp av de boende som anser sig vara för hårt bevakade av polisen samtidigt som en annan grupp av de boende menar att polisen är allt för håglös. Polisen menar att detta påverkar deras arbetsinsatser negativt. Poliserna i området beskriver att de ofta bemöts med förakt, trakasserier, hotfulla ord och stenkastningar (Brå 2018:6). Även i nationell media är nyhetsrubriker som: “Polis: Få vågar vittna om brott i Rosengård” (Byström 2018),
“Rosengårdsborna är de mest övervakade” (Lennartsson 2018) och “Polis tvingades avlossa varningsskott vid insats” (Strömberg 2018) ofta förekommande och medför en förstärkt konflikt mellan invånarna och polisen.
I kapitlet: Att tolka tillit- Begrepp och grundfrågor beskriver Blennberger, docent och teolog doktor i tros- och livsåskådningsvetenskap, att om medborgarna i ett land saknar förtroende för rättsväsendet, blir även andra samhällsfunktioner och välfärdssystemet negativt påverkade (Blennberger 2009). Även utvecklingsledaren i social resursförvaltning och brottsanalytikern Khorramshahi och Hellberg visar i sin rapport att invånarna i särskilt utsatta områden ofta undviker att delta i rättsprocesser och generellt sett har lågt förtroende för andra samhällsinsatser i området. Författarna menar att det bidrar till att socialtjänst och företrädare för andra
institutioner också får svårigheter med att utföra sina uppdrag. Samhällsföreträdarna hindras genom påtryckningar, hot, våld och andra störningsmoment från invånarna att utföra sina uppdrag (Khorramshahi och Hellberg 2017).
1.1.1 Särskilt utsatt område
I boken: Alienation is my nation från början av 2000-talet beskriver sociologen Sernhede att de områden som anses vara problematiska områden i Sverige och norra Europa utgörs av
miljonprogram och kännetecknas av hög arbetslöshet, fattigdom, segregation, negativ medial bevakning och stigmatisering. Sernhede menar att även om områden som till exempel
Rosengård, Angered och Rinkeby är problematiska, är det av flera anledningar inte befogat att likställa dessa med de områden som i USA eller Frankrike benämns som “getton”. Bland annat bidrar den extrema individualismen, klassamhället och rasprofileringen som genomsyrar samhället i USA och Frankrike till att “gettona” inte ifrågasätts på samma sätt som de görs i Sverige. I de amerikanska “gettona” är otrygghet, våld, kriminalitet, vapen och droger ständigt närvarande och områdena betraktas som mycket farliga (Sernhede 2002).
År 2016 publicerades studien: Residential Segregation from Generation to Generation:
Intergenerational Association in Socio-Spatial Context Among Visible Minorities and the Majority Population in Metropolitan Sweden som visar på att en negativ utveckling av de
svenska områdena skett sedan 2000-talets början. Författarna som undervisar i socialt arbete och nationalekonomi visar på att likheterna mellan de amerikanska och franska “gettona” och de svenska områden som anses problematiska har blivit allt mer påtagliga. Trots de historiska, politiska och sociologiska skillnaderna är det idag statistiskt sett lika svårt för invånarna i de
svenska områdena som klassificerats som särskilt utsatta områden att lämna dessa som det är för invånarna i de amerikanska och franska “gettona” (Östberg, Katz och Gustafsson 2016).
Det är dock svårt att finna en tydlig definition av benämningen särskilt utsatt område. Dess exakta innebörd varierar beroende på i vilket sammanhang uttrycket används (Brå 2018:6). År 2017 publicerades polisens rapport: Utsatta områden- Social ordning, kriminell struktur och
utmaningar för polisen där 23 områden identifierats som särskilt utsatta områden i Sverige. Vid
klassificeringen har polisen utgått ifrån eventuella parallella samhällsstrukturer, de boendes benägenhet att delta i rättsprocessen, polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag samt extremism. Det är när områden uppfyller samtliga kriterier som ett område definieras som särskilt utsatt. Ett särskilt utsatt område kan i viss mån också inbegripa en hög koncentration av kriminella och personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden. Ofta har det skett en normalisering av det avvikande tillståndet i området, vilket har lett till att varken polisen eller de boende längre reflekterar över det. Eftersom de boende har anpassat sig till en alternativ social ordning och normerna som etablerats i området finner de ofta inget större värde i att blanda in det övriga samhället och ta hjälp av samhällsinsatser (Nationella operativa avdelningen 2017).
1.1.2 Rosengårds historia
Per-Markku Ristilammi, professor i etnologi på Malmö universitet, har i sin forskning beskrivit hur kommunen, för att få bukt med den redan stora befintliga bostadskön i Malmö samt
kommande arbetskraftsinvandrares boendesituation, påbörjade uppbyggnaden av Rosengård i Malmö år 1967. Uppbyggnaden fortsatte fram till år 1974. Ekonomin och byggstadgarna kom att bestämma husens utformning, vilket resulterade i en produktion av trevåningsbostäder och en stor mängd åttavåningsbostäder. Då tanken var att bygga liknande bostadskomplex i närheten delades Rosengård med en motorväg som skulle fungera som väg in till Malmö centrum.
Ovanför motorvägen byggdes ett köpcentrum med tillgång till en stor yta med parkeringsplatser vilket var en viktig faktor för bostadsområdets storlek. Köpcentret kom att kallas RoCent och skulle bli en ny samlingsplats för rosengårdsborna. I köpcentret fanns “livets nödtorft” under ett och samma tak, lättillgängligt beläget oavsett färdmedel dit vilket ansågs vara positivt för alla som skulle flytta till området. Avbildningen av den moderna människan och rationella
planritningar symboliserade det framtida välordnade samhället. Stort fokus i uppbyggnaden av området var att skilja bil- och gångtrafik åt samt att skapa stora grönytor och lekplatser för barnen. Rosengårds moderna utformning bidrog till att en positiv “annorlundahet” konstruerades. Detta förväntades locka många att flytta till Rosengård då området sågs som en modern plats med stora framtidsmöjligheter (Ristilammi 1994).
När byggprocessen av Rosengård avtog menar Ristilammi att de boende upplevde att området inte motsvarade deras drömmar och den egna uppfattningen om sig själv. Tryggheten och den sociala gemenskap som spirade under den hastiga uppbyggnaden förbyttes mot känslor av
osäkerhet och otrygghet. Den positiva “annorlundaheten” och framställningen av Rosengård som ett framtidssamhälle ändrade karaktär och Rosengård fick en ny status som ett socialt
utkantsområde. Övriga malmöbor började stämpla invånarna i Rosengård som “de andra” vilket symboliserade en ny sorts utanförskap. Personer med ekonomiska möjligheter började flytta från Rosengård, men de som blev kvar hamnade i en nedåtgående spiral av sociala problem
(Ristilammi 1994). I boken: Mim och verkligheten. En studie av stadens gränser, som även denna författats av Per-Markku Ristilammi, jämförs Rosengård med andra förorter så som Tensta samt Rinkeby. Författaren menar att gemensamt för dem alla är att de präglas av problematik med bidragsberoende flyktingar och svåra sociala problem. Ristilammi använder begreppet “etnisk annorlundahet” för att beskriva den allmänna medvetenheten om att det är icke-svenskar som bor i Rosengård och de andra miljonprogramsområdena (Ristilammi 2003).
Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet blev bostadsområdet Rosengård en plats för olika politiska intressen. Socialförvaltningen i Malmö var tidig med att uppmärksamma
problematiken i det nya området. Statistik visade att det fanns ett stort antal boende som var beroende av hjälp från socialförvaltningen vilket skapade en vilja att omskapa socialvården och satsa på mer experimentell verksamhet. Nya arbetsformer prövades i Rosengård och spreds sedan vidare till andra städer. Arbetsformerna var ämnade att underlätta umgänget grannarna emellan eftersom arkitekturen i sig trots allt inte bidrog till naturliga tillfällen att träffas och utbyta erfarenheter. Genom ett nytt försök att skapa utrymme för samvaro mellan invånarna skulle en politisk medvetenhet skapas vilket var en viktig förutsättning för att lösa den rådande problematiken. Socialarbetarna utvecklade en praktik för grannskapsarbetet vilket skulle bidra till en platsbunden solidaritet. Socialförvaltningen startade också tillsammans med
Fritidsförvaltningens integration- och aktiveringsprogram en barn- och ungdomsverksamhet för att skapa fritidsaktiviteter i den omedelbara omgivningen. Verksamheten växte sig allt starkare under mitten av 1970-talet och utökades med fler och fler aktiviteter. Verksamheten tvingades dock senare att lägga ner på grund av ekonomiska och politiska skäl (Ristilammi 1994). I början av 1970-talet fick förorten symbolisera alla negativa konsekvenser av den moderna samhällsutvecklingen. Främst kritiserades förorterna för sin arkitektur vilket var en förlängning av kritik gentemot hela samhällssystemet. Betongen symboliserade inte den rörlighet och flexibilitet som tänkt utan kom istället att representera den politiska makten och människans maktlöshet som inte gick att påverka. I media, forskningsrapporter och skönlitteratur började förorterna skildras i negativa termer. Detta skapade visuella motiv som förorterna kom att beskrivas genom. Ristilammi menar vidare att motiven reducerades till tecken för ett
samhälleligt misslyckande. Motiven kom att reproduceras i det oändliga och representera “de andras område”. Betongen blev en synonym till utanförskap, “etnisk annorlundahet” och sociala problem. Ristilammi menar att den kopplingen ännu existerar och måste brytas upp samt
förändras för att man ska kunna se en positiv utveckling för människor som bor i dessa “betongområden” (Ristilammi 2003).
Under mitten av 1980-talet började Rosengård mer och mer stämplas som ett “invandrarrikt” område. Istället för att koppla de sociala problemen till den sociala utanförskapen som tidigare hänfördes nu problematiken istället till den höga andelen “icke-svenska” boende i Rosengård. Problemen som fanns i Malmö koncentrerades till Rosengård och områdets skolor fungerade som en avlastning för resten av Malmös övriga skolor. Situationen i Rosengård tvingade återigen fram en improvisationsförmåga och nytänkande hos socialtjänsten och andra samhälleliga
institutioner för att kunna bemästra problematiken i området på ett mer flexibelt sätt. Även detta arbetssätt kom att sprida sig till socialtjänster i övriga landet (Ristilammi 1994).
I rapporten: Att växa bland betong och kojor av Storstadskommittén från 1997 nämns det att medellivslängden i Rosengård är bland de lägsta i Malmö. Den största andelen av individerna som upplever att de har dålig hälsa finns också i Rosengård. Den låga medellivslängden och den utbredda ohälsan kan ses som ett resultat av lågt socialt deltagande, dåligt emotionellt stöd och ekonomisk stress (SOU 1997:61). Som en del i Storstadssatsningen formulerades propositionen:
Utveckling och rättvisa- en politik för storstaden på 2000-talet vilket möjliggjorde ett
utvecklingsavtal med Malmö som innebar att staden skulle få 112 miljoner i statliga medel för välbehövliga insatser i fyra bostadsområden i kommunen, däribland Rosengård (Prop.
1997/98:165).
Rosengård skulle under avtalstiden år 1999 och 2003 få 35 miljoner kronor. Målen för Rosengård såg ut som följande:
1. Höja sysselsättningsgraden och minska socialbidragsberoendet i området.
2. Stärka det svenska språkets ställning såväl bland barn och ungdomar som i den vuxna befolkningen.
3. Ge alla elever förutsättningar att nå målen i grundskolan. 4. Höja utbildningsnivån hos den vuxna befolkningen.
5. Förbättra livsmiljön och stärka uppfattningen om området som attraktivt och tryggt. 6. Förbättra folkhälsoläget.
7. Öka delaktigheten och det demokratiska deltagandet (Prop. 1997/98:165). Utifrån vad som går att se idag har rosengårdsborna fortfarande sämre förutsättningar än befolkningen i andra områden i Malmö. Sysselsättningsgraden som var en av de stora målen i satsningen mellan 1999 och 2003 har sedan dess varit fortsatt låg. Under 2017 var andelen av befolkningen i Rosengård med sysselsättning ungefär 42 procent i jämförelse med Lindängen och Ribersborg där andelen var 52 respektive 83 procent. Detta medför att den höga
socialbidragsberoendet som fanns i Rosengård är fortsatt hög. År 2017 var andelen bidragstagare i Rosengård ungefär 18 procent. I Lindängen och Nydala, två andra områden som klassificerats som särskilt utsatta områden, är andelen 12 respektive 14 procent. För att sätta dessa siffror i perspektiv är andelen bidragstagare i Segevång 13 procent och i Ribersborg 1 procent. Även utbildningsnivån skiljer sig trots satsningarna fortfarande åt. Situationen i Rosengård och Lindängen ser i stort sett ut på samma vis, där endast en av fem har eftergymnasial utbildning. I Ribersborg har tre av fem eftergymnasial utbildning. Denna utveckling har varit konstant sedan 2013 (Malmö stad 2019).
Emellertid är det ännu för tidigt att se några riktiga resultat av de återkommande insatserna vilket kan ha sin förklaring i att den negativa utvecklingen i dessa områden har pågått i årtionden. Det medför att några snabba och tydliga utfall inte kommer att kunna uppmärksammas. Även om mycket tyder på att insatserna ger positiva utfall kommer det att ta lång tid innan effekterna av insatserna kan utvärderas (Nationella operativa avdelningen 2017; Khorramshahi och Hellberg 2017).
Ristilammi, som själv vuxit upp i Rosengård, menar att han med många fler anser att den mediala bilden av området tydligt avviker från de boendes egen bild av området (Ristilammi 1994). I Lasse Sandströms bok: Rosengård i medieskugga. Om medier som medel och hinder för
integration framkommer det också att ytterst få av de boende i Rosengård läser svenska
dagstidningar eftersom de inte känner igen sig i mediebilden. Förortsborna får ingen positiv plats i media, varken som omskrivna personer eller som aktiva parter. Det som skrivs handlar istället uteslutande om problematik och beskrivningar av förorten i negativa termer vilket leder till otrygghet, svårigheter med identifikation, främlingskap och social oro (Sandström 2004). Sandström menar att mediebilden får stora följder för integrationen eftersom fördomar och attityder snarare stärks av massmedia än att bidra till utveckling och förändring. Media skapar en bild av Rosengård som en motbild till det normala och anpassade svenska. Detta konkretiserar Sandström genom att citera Ristilammi:
“Det finns spår av dubbelhet i dagens syn på förorterna. Dels representerar de ett hot som måste kontrolleras, dels erbjuder de en exotisk annorlundahet i vilken vi kan spegla våra egna
önskedrömmar” (Sandström 2004,19).
Med Storstadssatsningens medel bedrev Rosengårds stadsförvaltning, Skurups folkhögskola och Malmö lokal-tv den lokala tv-stationen: Station Rosengård. Syftet med stationen var att utifrån ett lokalt perspektiv informera om vad som sker i Rosengård och i det övriga samhället.
Tv-stationen framställde Rosengård på ett positivt sätt genom att avspegla invånarnas röst om det spännande mångkulturella området (Prop. 1997/98:165). Från 1993 till 2002 fanns även
Sydsvenskans månadstidning: Tidningen Rosengård som avdramatiserade förorten och gav en mer nyanserad bild av området. Tidningen fungerade bland annat som ett stöd i invånarnas kontakt med myndigheter, när det hade uppstått kommunikationsproblem med socialtjänst, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.Nedläggningen av tidningen år 2002 grundade sig i att Sydsvenskans nya chefredaktör ansåg att hela Sydsvenskan skulle bestå av artiklar som attraherar alla och inte enbart fokuseras till en stadsdel. Sedan tidningen avvecklades har förekomsten av positiva företeelser i Rosengård minskat i Sydsvenskan medan texter om kriminalitet och ekonomiska problem har kommit att ta allt större plats (Sandström 2004). Enligt Ristilammi finns det en tendens till individualisering och dramatisering i vad som skrivs om Rosengård. Trots att enskilda journalister är medvetna om den strukturella problematiken är det inom media en gammal sedvänja att individualisera orsakerna till problematiken. Genom att fokusera på en enskild person fångas läsarens intresse. Då enskilda personer lyfts fram sker en polarisering och individen framställs som antingen ond eller god gentemot andra människor eller samhället. Ristilammi menar att dessa beskrivningar genomsyras och ger området en speciell stämning (Ristilammi 1994). Individualiseringen och dramatiseringen är tydlig i en av Veckojournalens artiklar av journalisten Tord Hubert. I sin artikel vid namn: Rosengård i
Malmö- ett monument över stadsplanerarnas katastrofala misslyckande: Varför blev allting så fel? skriver han att det inte är området i sig det är fel på, utan det är människorna som bor där. I
"[...] där har alla socialfall samtals. När slummen i innerstaden revs flyttade invånarna hit och tog sin slum med sig: sina alkoholproblem, sin liknöjdhet och sina förvildade [...]" (Hubert 1973,
21).
I artikeln: Motstridiga berättelser i tidningen: Malmö historia- Ett magasin om din stadsdel intervjuar lektorn Stefan Ersgård Ristilammi om hans upplevelse av Rosengård. I intervjun säger Ristilammi att samhällsproblemen än idag återspeglas i media genom illustrationer av husen och människorna i förortsområden. Ristilammi hävdar att det är svårt att bryta den diskurs om
miljonprogrammen som funnits sedan 1970-talet, men han anser ändå att dagens journalister som skriver om miljonprogramsområdena är mer medvetna och försiktiga med vad de skriver.
Däremot anser Ristilammi att texterna och rapporterna blir allt hårdare när det händer något i just Rosengård (Ersgård 2019).
1.2 Problemformulering
Brå:s rapport: Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden från 2018 fokuserar till allra största del på just rättsväsendet men det framkommer även viss information om socialtjänsten. En av rapportens informanter, vilken arbetar som socialarbetare i ett av de särskilt utsatta områdena, menar att individers erfarenheter av socialtjänsten återberättas i flera led både bland befolkningen och i riksmedia. Detta resulterar i en ökad ryktesspridning och förvrängd sanning av socialarbetare vilket påverkar individers förtroende för det sociala arbetet i negativ riktning. Detta bekräftas av en boende i ett av de särskilt utsatta områdena. Informanten berättar att:
"Det första jag fick lära mig om socialtjänsten är att de tar barn från folks föräldrar. Det är liksom den bilden alla har, typ passar du inte dig eller säger du någonting, då hamnar du hos
några andra [...]” (Brå 2018:6,44).
Även i rapporten: Särskilt utsatta områden i Göteborg. Analys av rapporterna ”Utsatta områden
– sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser” samt ”Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg” från 2017 beskrivs det på ett liknande sätt hur individer, visserligen med
kriminella värderingar och attityder, förutom kritisk inställning till polis i större utsträckning har en negativ uppfattning om samhällsföreträdare i stort. Ovanstående information indikerar att den allmänna attityd som i stor utsträckning förekommer gällande rättsväsendet i de särskilt utsatta områdena även tycks finnas om socialtjänsten. Detta kan bland annat ha sin förklaring i att negativa erfarenheter ofta får större spridning än de positiva. Eftersom det låga förtroendet för rättsväsendet påverkar attityden torde det finnas skäl att anta att ett liknande förhållande skulle kunna finnas mellan boendes förtroende för andra samhällsfunktioner såsom socialtjänsten (Khorramshahi och Hellberg 2017). Huruvida det gäller för övriga befolkningen i särskilt utsatta områden nämns inte i rapporten. För att undersöka förtroendet för socialarbetare i särskilt utsatta områden är det av vikt att samtala med de individer som är boende där. Likaså ger
socialarbetares resonemang om medborgarnas förtroende för det sociala arbetet perspektiv på hur det förhåller sig. Genom att låta både socialarbetare och boende i Rosengård uttrycka sin mening kan en förståelse för förtroendet skapas.
Vår egen erfarenhet är att den idag tillgängliga kunskapen inte belyser hur förtroendet för socialarbetare ser ut i det särskilt utsatta området Rosengård. Den tidigare forskningen som vi studerat, vilken vi återkommer till i kapitel 2. Tidigare forskning, visar på att förtroendet skapas på både mikro- och mesonivå. Exempelvis menar Jonas Edlund som är professor vid
sociologiska institutionen på Umeå universitet att å ena måste organisationen åstadkomma det som förväntats och utlovats för att ingiva förtroende hos individen (Edlund 2006). Marianne Sonnby-Borgström, docent i socialt arbete med psykologisk inriktning, menar även att socialarbetaren måste ha en förmåga att härbärgera och bekräfta klientens upplevelser samt känslor för att en förtroendefull relation ska kunna uppstå (Sonnby-Borgström 2012). Philip Lalander, professor vid fakulteten vid hälsa och samhälle på Malmö universitet, menar att det även krävs tid för mötet för att klienten ska känna förtroende nog att berätta om sin problematik för socialarbetaren (Lalander 2012). För oss som blivande socionomer är det av vikt att vara medveten om förtroendets komplexitet och uppmärksamma eventuella hinder för
förtroendeskapande i praktiken. Det finns därmed skäl att vidare utforska detta för att i framtiden öka möjligheten till förändring. Vi inser att vi genom att begränsa studien till endast ett särskilt utsatt område inte kan framställa ett resultat som är representativt för samtliga särskilt utsatta områden. Ändå hävdar vi att studien bidrar till en djupare och mer sammansatt förståelse för dessa individers förtroende för socialarbetare.
Det är viktigt att ha i åtanke att all medial och vetenskaplig uppmärksamhet som framställs om ett särskilt utsatt område, likt Rosengård, riskerar att bidra till skapandet av området och dess invånare som avvikande och dysfunktionella. Emellertid är det inte heller gynnsamt att undvika att studera och ge dessa områden medial uppmärksamhet, då kunskapsbrist motverkar möjlighet till förändring (Brå 2018:6). I vår roll som upphovsmän till denna studie är det därför viktigt att under genomförandet ständigt reflektera över vår medverkan till områdets stigmatisering i förhållande till utveckling.
1.3 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att studera hur begreppet förtroende för det sociala arbetet och för socialarbetare kommer till uttryck i det särskilt utsatta området Rosengård i Malmö. Studiens syfte kommer att bevaras genom två formulerade frågeställningar.
● På vilket sätt ger förbipasserande i Rosengård uttryck för förtroende för socialarbetare? ● Hur resonerar socialarbetare i Rosengård om medborgarnas förtroende för det sociala
arbetet?
1.4 Relevans för socialt arbete
Då det inom rättsväsendet förs en aktuell diskussion om särskilt utsatta områden finner vi det relevant att även belysa dessa områden utifrån andra samhällsfunktioner så som verksamheter inom det sociala arbetet. Genom att synliggöra både socialarbetares och förbipasserandes åsikter gällande förtroende för socialt arbete hoppas vi kunna få en gedigen bild av systemets
funktioner. I segregerade områden finns det ett särskilt stort behov av fungerande
samhällssystem. Genom studien hoppas vi kunna belysa förtroendets betydelse för att människor ska söka sig till de funktioner som erbjuder hjälp och stöd. Vi vill lyfta fram de faktorer som möjliggör och förhindrar förtroende för det sociala arbetet. Faktorer som vi finner kan ge en tydligare bild av det komplexa begreppet förtroende i relation till socialt arbete, än enbart de många vetenskapliga förklaringarna som finns.
1.5 Begreppsförklaring
Under denna rubrik följer en förklaring av två olika begrepp, segregation och individualism. Vi har valt att förklara dessa två begrepp närmare eftersom de förekommer frekvent genom hela studien. En fördjupning av begreppen är även motiverad utifrån att att öka läsarens möjlighet att kunna få en korrekt förståelse för begreppens innebörd, Rosengård och rosengårdsbornas
livsförutsättningar. Utan denna förförståelse skulle segregationens och individualismens
påverkan på området och invånarna riskera gå läsaren förbi. Förklaringarna av begreppen som vi ger här, kommer att vara de som hädanefter åsyftas i texten.
1.5.1 Segregation
Segregation är ett komplext begrepp men innebär i stort en social distans mellan olika individer när det gäller bostad, arbetsplats, skolor med mera som kan ha sin förklaring i tre olika faktorer. Dessa faktorer är demografisk-, socioekonomisk- samt etnisk segregation. Den demografiska segregationen beskrivs som en distans mellan individer utifrån kön, ålder samt
familjekonstellationer. I den socioekonomiska segregationen består distansen däremot i en tydlig skillnad mellan invånarnas inkomster, utbildning samt yrke. Den tredje faktorn, etnisk
segregation, innebär att ett område har en tydlig uppdelning där befolkningen är distanserade utifrån individers kulturella-, religiösa eller nationella tillhörighet. Dessa åtskillnader kan ofta också beskrivas som en social hierarki mellan de olika grupperna som avgör hur de samverkar med varandra (Boverket 2004).
Anledningen till att segregation uppstår är ofta en kombination av flera omständigheter.
Vissa individer har en egen önskan och behov av att vara nära individer med samma livsvillkor, normer och värderingar. För vissa individer bottnar sig segregationen istället i tvingande orsaker som begränsar individens möjligheter till att välja fritt (Boverket 2004).
1.5.2 Individualism
I boken: Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige beskriver universitetsadjunkten Henrik Bergman och Lars Trägårdh, professor i historia, att individualism innebär en strävan efter självständighet och individuellt självförverkligande. Frihet ses som ett högsta värde och sker på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella förpliktelser.
Genom en överenskommelse mellan individ och stat, som grundar sig i den utbredda uppfattningen om vikten av att vara oberoende gentemot andra människor, har den svenska välfärdsstaten frigjort människor från ett ömsesidigt och mellanmänskligt beroende. Till skillnad från kollektiva samhällen, där trygghets- och välfärdssystemet bygger på ett ömsesidigt
beroende, bygger det individualistiska samhället på individens självstyre. Vikten av att vara oberoende är omfattande och berör flera olika aspekter så som ekonomi, känsloliv och sociala förhållanden (Bergman och Trägårdh 2006).
2. Tidigare forskning
I det här kapitlet kommer tidigare forskning som anses relevant för att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar att fördjupas. Forskningen som framställts om förtroende är
omfattande, men till vår studie har vi valt att fokusera på endast den forskning som handlar om eller går att relatera till förtroende kopplat till socialt arbete. Vi hade intresse av att finna
forskning som inkluderar särskilt utsatta områden. Forskningen om förtroende och särskilt utsatta områden relaterat till socialt arbete var dock ytterst begränsad. Det finns åtskilliga förklaringar på begreppet förtroende inom olika discipliner så som psykologi, politik, ekonomi samt
sociologi. De disciplinära förklaringarna som vi valt att använda oss av är de som förekommer inom psykologin och sociologin eftersom de är mest relevanta för vår studie. Vi har använt oss utav fyra olika ämnen: Förtroende i tre led, förtroende ur mikro-och mesonivå, förtroende som utmaning för professionella samt makt och misstro.
2.1 Förtroende i tre led
Mayer med flera, som är professorer i management, inleder sin forskning med att utifrån vetenskapliga böcker och artiklar sammanställa de olika definitionerna och synonymerna av förtroende som förekommer i dessa. Sammanställningen resulterade i att begreppet förtroende kan delas in i de underkategorier som illustreras i figur 1, vilken vi själva har konstruerat för att underlätta för läsaren. Den underkategorisering som kommer i det första ledet består utav begreppen integritet, kompetens och välvilja (Mayer et al. 1995).
Integritet är enligt Mayer med flera den första underkategorin till begreppet förtroende. En individs, organisations eller myndighets tidigare agerande, hur dess integritet beskrivs av andra samt huruvida den bedöms som ärlig och uppriktig, kan påverka i vilken utsträckning denna upplevs som förtroendeingivande. En annan integritetsfaktor som påverkar förtroendet är huruvida en “trustee” (förvaltaren av förtroendet, i vårt fall socialarbetaren) har ett vinstintresse eller betydande förmåner av relationen, dolt eller uttryckt, i sin kontakt med en “trustor” (den enskilda individen, i vårt fall klienten) (Mayer et al. 1995). Organisatoriskt kan upplevelsen av en organisation eller myndighet som mentalt distanserad vara en faktor som påverkar förtroendet i negativ riktning. Om organisationen istället är öppen, moralisk riktig och tillgänglig ökar det chanserna för att befolkningen ska uppleva att de har förtroende för den och dess
yrkesverksamma. Kompetens är den egenskapen som avgör vem som har behörighet och auktoritet inom ett visst fält, vilket därigenom inger ett förtroende hos utomstående individer som inte besitter samma skicklighet, kunskaper eller expertis. Behörigheten kan vara ett resultat av en utbildning, examen, erfarenheter eller förmåga. Välvilja uppstår vid de tillfällen en
“trustee” kan visa på osjälviska intentioner i relationen till den individen som är “trustor”. Relationen kan liknas vid en mentors omtanke och välvilja att hjälpa sin lärling utan att
egentligen kräva något i direkt gengäld. En annan viktig faktor som anses avgörande för graden av förtroende för individen som är “trustee”, som Mayer med flera lyfter upp utifrån
dimensionen välvilja, är i vilken utsträckning en “trustee” är responsiv och kan möta den andra individens personliga önskemål och behov. Yrkesutövares möjlighet till responsivitet kan dock tidvis befinna sig i konflikt med de organisatoriska riktlinjerna och denna behöver då förlita sig på sitt handlingsutrymme (ibid.)
2.2 Förtroende ur mikro- och mesonivå
I artikeln: Trust in the Capability of the Welfare State and General Welfare State Support:
Sweden 1997–2002 lyfter Edlund fram förtroende som ett fenomen som uppkommer på både
mikro- samt mesonivå. På en mikronivå är individen i fokus, medan på en mesonivå är fokus istället ett organisationsperspektiv (Edlund 2006). Även makronivå är ett vedertaget begrepp och fokuserar på politik och lagstiftning på en mer landsomfattande nivå. Makronivån är inget varken Edlund eller vi har valt att fördjupa oss i. Vår avgränsning beror främst på uppsatsens omfattning och att även om en fördjupning av makronivån skulle vara intressant, finns det varken tid eller möjlighet för denna fördjupning.
På en mikronivå, alltså en individnivå, redogör Edlund för att det finns fyra bakomliggande attribut som ger förklaring till varför individers förtroende för välfärdssystemet och dess representanter varierar. En förklaring som är vanligt förekommande är att individens klasstillhörighet i stor utsträckning påverkar graden av förtroende. Ett välfärdssystem är
uppbyggt för att motverka ekonomiska ojämlikheter och för att fokusera på de individer som är utsatta i någon bemärkelse, sjuka, pensionärer eller arbetslösa, då dessa grupper i många fall innehar mindre resurser och utstår större riskfaktorer. Av den anledningen förmodas dessa grupper, som antas tillhöra de lägre samhällsklasserna, ha en större tillit och förtroende till välfärdssystemet eftersom de i större grad är beroende av insatserna. Det svenska samhället utgörs dock inte i lika stor grad utav ett klassamhälle, därför är det vanligare att graden av
förtroende istället bottnar sig i andra individuella faktorer så som arbete, kön, ålder, bostadsort (Edlund 2006).
Genom alla tider har samhället varit ett samhälle som styrs av och för män. Kvinnor har inte haft samma rättigheter, utan har istället haft fler skyldigheter så som att historiskt sett vara hemma med barnen. Kvinnor som är yrkesverksamma arbetar även oftast inom den offentliga sektorn med lägre status, där arbetsgivaren ofta styrs utifrån skattemedel, vilket även bidrar till en lägre lönesättning. Av denna anledningen anses kvinnor vara mer beroende av och ha en större tillit till välfärdssystemet och dess ekonomiska och sociala stöd (Edlund 2006).
Edlund menar även att en individs ålder och fas i livscykeln påverkar hur stort förtroendet för socialarbetare är. De individer som i större utsträckning innehar förtroende för välfärdssystemet är de äldre och yngre i samhället. I dagens samhälle finns det svårigheter att som ung individ komma in på arbetsmarknaden, vilket därmed gör att ungdomarna är i större behov av det skyddsnät som välfärdssystemet erbjuder. I den senare delen av livscykeln, när individen inte längre förvärvsarbetar, sätts tilliten till välfärdssystemets omhändertagande (Edlund 2006). Andra bidragande faktorer som påverkar graden av förtroende är vart individen bor samt den lokala graden av sysselsättning bland medborgarna. I de större städerna är tillgången till arbete i närområdet större och behovet av välfärdssystemet mindre. I många förorter är tillgången till sysselsättning i närområdet ytterst begränsat vilket öppnar upp för ett större förtroende för välfärdssystemet och dess aktörer (Edlund 2006).
Som nämnts ovan beskriver Edlund även förtroende på en mesonivå, alltså en organisatorisk nivå. För att invånare ska kunna känna förtroende för ett välfärdssystemet krävs det att de upplever att organisationen åstadkommer det som förväntas, som tidigare utlovats samt att systemet är effektivt. En individs ställningstagande huruvida denna anser att skattenivåer och omfattningen av välfärdssystemet, alltså individens uppfattning om välfärdssystemets rådande politiska linje, kan även detta vara avgörande för i vilken utsträckning befolkningen upplever organisationen som förtroendeingivande. För att en individ ska våga ta kontakt med en organisation, när denna upplever ett behov av det, krävs det att organisationen är betrodd att använda den makt och de resurser som organisationen innehar på ett för individen lämpligt vis. Eftersom det idag finns åtskilliga mediala kanaler att kommunicera via kan en individs
upplevelse av brutet förtroende, orättvisa, ineffektivitet eller korruption spridas långt utanför relationen mellan socialarbetaren och klienten (Edlund 2006). Då förtroende för socialarbetare studeras är det av vikt att belysa de olika faktorerna som på flera olika nivåer påverkar
förtroendet.
2.3 Förtroende som utmaning för professionella
Ett flertal framstående docenter, lektorer och professorer har författat kapitel i antologin: Tillit
och förtroende- Ständiga utmaningar för professionella. I de olika kapitlen diskuterar de olika
professioner i relation till förtroende. I ett kapitel belyser Lennart G. Svensson, professor vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet, att förtroende för
institutioner, vilket tidigare nämnts, ofta grundar sig i rykten och indirekta källor.
Ryktesspridningen kan skapa felaktiga förhållanden till organisationerna. Därmed behöver inte personen själv ha egna erfarenheter av interaktion med systemet. Svensson menar att förtroende för institutioner kan grunda sig i både hur individen uppfattar de professionellas kompetens samt hur individen uppfattar de professionellas intentioner och pålitlighet. De båda dimensionerna menar Svensson grundar sig i följande tre utgångspunkter: Den första är personlig erfarenhet, vilket innebär egna erfarenheter av servicen, där tillit kan uppstå i mötet mellan klient och professionell. Den andra är föreställningar, indirekt förvärvade av andra, så som medias framställning. Den tredje baseras på de två ovan nämnda grunderna, vilka individerna själva skapar slutsatser från. Svensson menar att människors beroende av professionella också kan bidra till förtroende. Det är då inte legitimationen och den formella kompetensen som bidrar till förtroende, utan snarare den enskilda yrkesutförarens kompetens (Svensson 2012).
Sonnby-Borgström menar att förtroendeskapandet dels har att göra med klientens egna förmåga att känna förtroende, dels med den professionelles personliga, förtroendeingivande egenskaper. Förtroendet utvecklas och fördjupas genom ett kommunikativt samspel mellan den professionella och klienten. Klienten gör värderingar och samlar information i samspelet, för att avgöra om hen kan lita på den professionella. Klienten värderar upplevelsen av sitt eget själv, socialarbetarens värdering av klienten samt socialarbetarens trovärdighet. Sonnby-Borgström belyser vikten av en god relation mellan klient och socialarbetare för att ett positivt förändringsarbete ska kunna ske, där det centrala från början är att skapa ett klimat där yttre hot minimeras. Om socialarbetaren inte lyckas mottaga klientens misstro uppkommer ingen motivation till förändring hos klienten. Detta leder till att klienten inte överlåter sin problematik till socialarbetaren för att kunna samarbeta kring den. Om klienten upplever förtroende för socialarbetaren minskar klientens försvarsberedskap, vilket öppnar upp för att gå vidare i processen. För att fördjupa klientens förtroende för socialarbetaren måste socialarbetaren validera klientens upplevelser och känslor genom att härbärgera och bekräfta dessa. När väl alliansen mellan klient och socialarbetare vuxit sig stark kan socialarbetaren konfrontera klienten utan att förtroendet bryts (Sonnby-Borgström 2012).
Enligt Ola Fransson som är filosofie doktor i idéhistoria, kan professionella ses som en normalitetens väktare och producenter, vilka introducerar goda normer att leva efter och visar vägen tillbaka för de som fallit ur ramen. Förändringar som sker i de professionellas kontext, det vill säga i socialarbetarnas arbetssätt, kan få återverkningar i mötet med klienter. När de
grundläggande förutsättningarna för yrkesutövning ändras, kan man samtidigt anta att
förtroendet för de professionella kommer att ändras. Fransson belyser vikten av autonomi, dels för den enskilde professionelle, dels för de professionella organisationerna. Det innebär högre grad av självbestämmande i hur arbetet ska utföras samt vilket fokus arbetet ska ha, vilket också kan benämnas handlingsutrymme. Förtroende för professionella handlar till största del om att acceptera handlingsutrymmet (Fransson 2012).
Fransson menar dock i ett egenskrivet kapitel att kontexten mellan professionell och klient har förändrats i tre avgörande avseenden under de senaste årtiondena. En förändring är att de
professionellas kunskapsmonopol inte längre är lika självklar, det vill säga den professionella ses inte som klassisk expert med monologisk kommunikation och klienten ses inte som den
ovetande. En annan förändring är att det inte längre är en självklarhet att klienten och den
professionella tolkar och uppfattar sammanhanget, i vilket mötet sker, på samma sätt. Den osäkra kommunikativa situationen menar Fransson beror på de kulturella och sociala skillnaderna som uppstått. Trots att förhållandet mellan klient och den professionella fortfarande präglas av ett erkännande av den professionellas kompetens, har relationen kommit att anpassa sig alltmer efter klientens situation. Som en tredje förändring benämner Fransson att det svenska arbetssättet har influerats av internationella arbetssätt, vilket förändrat sättet som det offentliga arbetet bedrivs på. Socialarbetarna måste dels möta klientens behov, men också avkoda förändrade normer och värderingar hos andra professioner, politik, kultur och medier för att bekräfta sin överlevnad (Fransson 2012).
Fransson beskriver även att hur förtroendet för socialarbetaren utvecklas beror på
socialarbetarens förmåga att se klientens behov som unikt och kopplas till den enskilda personen, vilket gör att lösningen på problematiken individualiseras. Även om relationen mellan klient och socialarbetare är förtroendefull, belyser Fransson dock att det inte är en likvärdig ömsesidighet mellan klienten och den professionella i relationen. Trots att båda parterna har intresse av att lösa problemet som klienten kommit till den professionella med, skiljer sig ofta arten, graden, och omfattningen av intresset. Likaså har de olika tillgång till att lösa problematiken då det är den professionella som besitter omdömesförmågan, varigenom den professionella kontrollerar klienten, medan klienten kontrolleras genom den (Fransson 2012).
2.4 Makt och misstro
I antologin: Manifest- för socialt arbete i tiden av Dahlstedt och Lalander från 2018 skriver flera etablerade forskare om vikten av att se social problematik som ett resultat av samhälleliga och politiska strukturer. De diskuterar även hur långsiktigt förebyggande socialt arbete, med dialog och förtroende som grundpelare, kan utvecklas.
Marcus Herz, som är filosofie doktorn och docenten i socialt arbete på Malmö universitet, menar i sitt kapitel i antologin att kontroll och dokumentation idag har tagit överhand i socialt arbete, vilket gjort att relationsarbetet med de hjälpsökande bortprioriteras. Socialarbetaren har blivit en byråkrat i ett disciplinerande system och leverantör av ett beslut. Behovet av det
omfattande underlaget som klienten behöver delge myndigheter skapar hinder i relationen mellan klient och socialarbetare. Förtroendet försvagas och hindrar därmed också det sociala arbetets utförande. För att få tillgång till hjälp och stöd måste klienten därför kunna bevisa sin värdighet och trovärdighet. De strukturella förutsättningarna som skapar möjligheter för individen hamnar i skymundan i mötet med socialarbetaren. För klienterna som motsätter sig socialarbetarnas
bedömningar och beslut finns endast små möjligheter till motstånd och de som trots allt gör motstånd “straffar” ofta ut sig från alla former av hjälp och stöd. Herz skriver vidare att socialarbetare måste “disciplineras” för att systemet ska kunna “disciplinera” individer som klienter. Bland annat styr budget, resurser och riktlinjer socialarbetarens arbete, vilket gör att socialarbetaren inte har möjlighet att arbeta i enlighet med sin utbildning och det sociala arbetet (Herz 2018).
Ingrid Sahlin, professor i socialt arbete och docent i sociologi vid Lunds universitetet, har genomfört en kvalitativ studie om trovärdighetsbedömningar i socialtjänstens handläggning av försörjningsstöd. Resultatet av studien visar på att en handläggares misstro för sin klient kan resultera i ökad kontroll samt förlängda och utvidgade utredningar. Studien tyder även på att klienten missgynnas, dels om den vågar protestera mot socialarbetaren, men även om klienten inte skulle våga göra det. Om klienten protesterar hamnar den i underläge i en öppen konflikt. Om klienten inte vågar säga ifrån, vilket oftast är fallet, reagerar klienten genom att undvika att berätta om sin problematik. Kontakten mellan klient och socialarbetare begränsas då till det allra nödvändigaste eftersom klienten misstror socialarbetarens vilja samt förmåga att förstå och bistå. Vidare har Sahlin iakttagit att socialarbetare i början av en kontakt med en klient kan känna tvivel, men att ju längre kontakten fortgår behöver socialarbetaren bestämma sig för att tro eller misstro klienten. Socialarbetaren hanterar klienten utifrån sin uppfattning och klienten anpassar sitt agerande efter hur den blir bemött av socialarbetaren (Sahlin 2018).
Sahlin menar även att det i vissa politiska ideologier, till exempel högerns arbetslinje, är viktigt att vara självförsörjande och inte bara “vilja leva på bidrag”. Dessa ideologier anser att det alltid ska löna sig mer att jobba än att leva på bidrag. Detta ska motivera människor till att arbeta. Sahlin menar dock att det är problematiskt att dessa politiska ideologier har en underliggande misstänksamhet och en övertygelse att somliga människor inte självmant har en vilja att sträva efter frihet, egenmakt och självständighet genom inkomst. Retoriska strategier som exempelvis framställningen av bidragstagare som arbetsskygga fuskare som behöver kontrolleras och ställas krav på, bidrar utöver misstänkliggörandet, till en ökad misstro mellan klienter och
socialarbetare. Handläggarna förväntas agera som “kontrollerande poliser” istället för
“försvarande advokater”, vilket gör att det sociala arbetet undermineras. Sahlin pekar på att den typen av anvisningar från ledning och tillsynsmyndigheter är en av de yttre faktorerna som påverkar handläggaren i dennes beslut att tro eller misstro klienten. Andra yttre faktorer som kan vara avgörande är kollegors berättelser samt vad handläggaren läst och hört i media. De inre faktorerna är handläggarens egna erfarenheter, den egna tilltron till de egna bedömningarna samt vilken typ av socialarbetare och människa som handläggaren vill vara (Sahlin 2018).
I kapitlet som Philip Lalander författat betonas än en gång vikten av att ge socialarbetare mer tid för möten med klienten eftersom detta bidrar till kvalitet och utveckling. Genom mer tid kan klienten känna sig som en dialogpartner istället för som ett besvärligt problem. Om
socialarbetaren bemöter klienten med empati och en genuin vilja av att förstå individen utifrån dennes utgångspunkter skapas solidaritet som gör att klient och socialarbetare finner det rimligt och stimulerande att samarbeta. När avståndet mellan klient och socialarbetare minskar, minskar också maktobalansen. På så vis kan de negativa kategoriseringarna som “soc” och “klient” blekna. I ett solidariskt socialt arbete bör människors problematik kopplas till strukturella sammanhang och historiska processer, istället för att kopplas till individens egna ansvar. Ekonomiseringen som skett under de senaste åren bidrar dock till att människor reduceras till kostnader, vilket har gjort att det relationella och strukturella arbetet kommit i skymundan. Socialarbetarens kontakt med klienter har reducerats kraftigt, vilket gör att möjligheten till förståelse minimeras (Lalander 2018). Det är relevant att uppmärksamma att förändringarna på organisationsnivå har inverkan på förtroendeskapandet. Detta behöver vi ha i åtanke då vi undersöker studiens syfte, hur förtroendet ser ut.
3. Teori
I detta kapitel förklaras teorierna: föreställda gemenskaper, social alienation och stigmatisering. Teorierna föreställda gemenskaper och social alienation valdes då de ger en förståelse för
samhället och dess utveckling, vilket kan kopplas till kapitlet om Rosengårds historia. Teorin om stigmatisering bidrar till en förståelse för individen i relation till sin omgivning. Omgivningens syn på individen påverkar individens självbild och utanförskap. Dessa teorier kommer ligga till grund för analysen av det empiriska materialet.
3.1 Föreställda gemenskaper
I boken: Den föreställda gemenskapen beskriver socialantropologen och statsvetaren Benedict Anderson hur en nation är en föreställd gemenskap, där det uppstår en djup gemenskap och broderskap i en verklighet av ojämlikhet och exploatering. Medlemmarna i gemenskaperna kommer aldrig kunna träffas eller känna vid samtliga individer i denna gemenskap, vilket är anledningen till att Anderson väljer att benämna den som föreställd. De föreställda
gemenskaperna är suveräna i den bemärkelsen att de uppstod i en tid då upplysningens, kapitalismens och revolutionens utveckling resulterade i nya moderna gemenskaper med drömmar om frihet från religiösa hierarkier. Samtidigt menar Anderson att de föreställda gemenskaperna är begränsade då medlemmarna i en specifik gemenskap aldrig kommer att inrymma alla människor (Anderson 1996).
Andersons teori om föreställda gemenskaper har sitt ursprung i den kolonisering av avlägsna orter i Sydostasien som resultat av människors möjlighet att röra sig allt längre sträckor.
Anderson menar att det krävs specifika mekanismer och faktorer för att skapa förutsättningar för att föreställda gemenskaper ska kunna uppstå. Med upplysningen kom trycktekniken att
utvecklas, vilket gjorde att tidningar och böcker fick en större betydelse för nationens gemensamma samtidighetsuppfattning. Utvecklingen av trycktekniken bidrog också till att språket kunde fastställas. Befolkningen fick då en gemensam historia som kunde spridas och upprätthållas genom skriften. Aktuella händelser som sker inom nationens gränser kom då att spridas över hela nationen. När folkräkningen infördes var även detta ett medvetet beslut av makthavarna för att kunna driva in skatt av invånarna i nationen. Folkräkningen ledde sedan fram till att kartor utformades, som ett sätt att få en bättre överblick över de nationella gränser som tydligare växte fram. Under 1820-talet växte sig dock den folkliga nationalismen, de icke-statliga grupperna, sig allt starkare. De började ifrågasätta regimens rätt till makt och den utbredda marginalisering av lägre grupper. De icke-statliga grupperna ville istället uppnå självbestämmande. Som en följd av detta inrättade regimen en officiell nationalism som var till för att homogenisera den kulturella och etniska variationerna i landet och på så sätt skapa en nationell samhörighet. Den folkliga nationalismen har således utvecklats parallellt med samhällets förändringar utifrån olika epoker, regimer, politiska vindar och ekonomiska
förutsättningar. De föreställda gemenskaperna är idag alltjämt självklara i dagens marginaliserade stadsdelar (jfr Anderson 1996).
3.2 Social alienation
I boken: Alienation is my nation redogör docenten Ove Sernhede för hur social alienation har sin grund i Webers, Durkheims och Marx mer klassiska teorier. Social alienation är ett sociologiskt fenomen som kan uppstå i sociala relationer mellan människor när graden av integration är låg och individen isoleras från det övriga samhället (Sernhede 2002).
Precis som Anderson menar Sernhede att alla gemenskaper konstruerar gränser som begränsar och stänger somliga individer ute. De senaste decennierna har allt fler individer stängts ute från viktiga delar av samhället efter en övergång till ett informationssamhälle som sätter ett högre värde på information och akademiska studier. Denna möjlighet är inte lika lättillgänglig för alla individer till följd av den allt mer utbredda segregationen och marginaliseringen. De individer som inte innefattas i dagens kunskapssamhälle skapar därför en gemenskap i utanförskapet. De segregerade gruppernas kollektiva utanförskap fungerar som en brobyggare och bildar en
gemenskap trots olika religiösa, traditionella och etniska tillhörigheter. Invånarnas förväntningar att i framtiden kunna etablera sig i det övriga samhället är många gånger mycket låg (Sernhede 2002).
I gemenskaperna som etableras av utanförskapet blir den omkringliggande staden farlig, fientlig och något individerna inte är en del av eller har tillträde till. Det egna området blir istället den trygga platsen som romantiseras och dess rykte ska försvaras som en motkultur till den negativa bilden av området. Sernhede menar att många i utsatta förorter har en stark känsla av att inte passa in, att vara utestängd från det “svenska” samhället och att betrakta sig genom andras ögon. De är svenska medborgare men står trots det utanför samhället. Identiteten som “invandrare” blir därför en viktig del i dennes personlighet (Sernhede 2002).
3.3 Stigmatisering
Stigmatisering är en sociologisk teori som enligt Engdahl och Larsson, professorer vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet, myntades av Erving Goffman. Begreppet har dock sin grund i det grekiska samhället där de individer som ansågs vara mindre aktningsvärda rispades med olika symboler för att på så sätt varna sin omgivning. Stigmatisering sker visserligen oftast inte längre med kroppsligt våld eller tvång, utan utförs idag vanligtvis med beteendestyrning och befolkningskontroll. När en individ utför en handling som övriga samhället uppfattar som avvikande, anstötligt, hotfullt eller besvärande uppstår en
stigmatisering av individen. Den avvikande individen behöver nödvändigtvis inte vara medveten om att handlingen denna utför ses som avvikande av övriga samhället. Det är idag oftast större grupper människor och professioner som har makten att avgöra vad som är avvikande och de kan därmed ses som normalitetens väktare. Normaliseringen som samhällets grupper och
professioner utövar genom stigmatiseringen kan även förstås som en indirekt maktutövning, då individer som inte stigmatiseras indirekt uppmuntras att förbli inom samhällets ramar. Vi
människor lär oss därigenom vad som förväntas i olika situationer och kan då styra bilden som ges av oss själva inför omgivningen (Engdahl och Larsson 2011).
Engdahl och Larsson beskriver vidare hur individer som utför handlingar som övriga samhället uppfattar som avvikande många gånger skambeläggs för dessa. Skambeläggningen av individen kan sedan resultera i att omgivningen helt distanserar sig från individen och inte längre vill ha något med denna att göra. Den stigmatiserade individen stängs därmed ute från arbetsliv, samhällsfunktioner och omgivningen vilket gör det svårt att förändras och bryta utanförskapet. Stigmatiseringen kan därför följa individen genom resten av livet. För att ha en chans att bryta stigmatiseringen krävs insatser som bygger upp den stigmatiserade individens stolthet utan att skambelägga individen. Det är även viktigt att kraven som ställs på individen att återintegreras i samhället inte är för stora då ett misslyckande kan leda till en ökad känsla av avvikande (Engdahl och Larsson 2011).
4. Metod
För att kunna svara på studiens frågeställningar har vi valt att använda oss av kvalitativa metoder så som semistrukturerade intervjuer med åtta socialarbetare och Vox Pop-intervjuer med 25 förbipasserande. Dessa tillvägagångssätt kommer att beskrivas mer utförligt i detta avsnitt. Precis som Ahrne, professor i sociologi, och Svensson, docent i företagsekonomi menar vi att ett
kvalitativt tillvägagångssätt under gynnsamma förutsättningar bättre kan förmedla inre fenomen såsom tankar, kunskaper, känslor och upplevelser, vilket inte skulle vara möjligt med
kvantitativa metoder och breda enkätundersökning (Ahrne och Svensson 2011). De kvalitativa metoderna som vi valt att använda oss utav erbjuder alltså en djupare förståelse för de
förbipasserandes och socialarbetarnas upplevelser av förtroendet för det sociala arbetet som bedrivs i det särskilt utsatta området Rosengård, vilket avspeglar studiens syfte och
frågeställningar. Kvalitativa intervjuer är därmed den mest lämpade metoden. Även vår litteratursökning, urval, etiska övervägande, tillförlitlighet och validitet kommer att ges plats i detta avsnitt.
4.1 Tillvägagångssätt
4.1.1 Intervju med yrkesverksamma socialarbetare
Den ena delen av det empiriska materialet samlades in genom åtta intervjuer med socialarbetare. För att få tillträde till det professionella fältet skickades informationsbrev (Bilaga 2) ut till tre olika verksamheter som bedriver socialt arbete i Rosengård. Första verksamheten som svarade på informationsbrevet kunde inte bistå med intervjupersoner på grund av tidsbrist. Den andra
verksamheten ansåg sig inte vara en lämplig målgrupp för studien och avböjde därmed sin medverkan. Den tredje verksamheten som vi sökte intervjupersoner i bad om att få återkomma, vilket personen inte gjorde. Då vi stod utan informanter bestämde vi oss för att lägga upp ett
inlägg i facebookgruppen: Socionom vars målgrupp är socionomer och socionomstudenter. Ett flertal socionomer som är verksamma i Rosengård anmälde sitt intresse i inlägget. De
representerade flera olika delar av det sociala arbetet i Rosengård. Utifrån det valde vi att låta samtliga socionomer medverka i studien. Dessa personer fick ta del av informationsbrevet genom privata meddelanden och fick därefter återigen frågan om de ville delta i studien. Intervjupersonerna gavs sedan möjlighet att vara delaktiga i att bestämma dag, tid och plats för intervjun. Vi hade på förhand formulerat frågor i en intervjuguide (Bilaga 3). Första frågan i intervjuguiden handlar om huruvida informanten, i sitt yrkesutövande, kan känna igen Brå:s påstående om att boende i särskilt utsatt område har dåligt förtroende för hela rättsväsendet och det sociala arbetet. Fråga två och tre rör upplevelsen av klientens förtroende för socialarbetare och socialarbetares förtroende för klienten. Återstående frågor handlar om resurser, komponenter och insatser kopplade till förtroende. Vi fann det svårt att i förväg förutse exakt vilka frågor som behövde ställas för att få inblick i informanternas uppfattning. Därför är semistrukturerade intervjuer fördelaktiga då de ger möjlighet till att följa upp informantens svar på de befintliga frågorna med nya frågor som formuleras under intervjuns gång (Aspers 2011). Genom
användningen av den semistrukturerade intervjun uppstod en fråga-svardialog, vilket vi anser är eftersträvansvärt för att följa och förstå informanternas berättelser.
Då vi träffades för intervju fick informanten återigen ta del av informationsbrevet, denna gången i pappersform. Informanten fick behålla kopian av informationsbrevet eftersom
kontaktuppgifterna till oss uppsatsförfattare fanns i denna. Detta för att informanterna skulle kunna ställa eventuella frågor i efterhand. Innan intervjun påbörjades fick informanten även ge sitt medgivande till deltagande i studien, genom att signera en samtyckesblankett (Bilaga 4). Vi var noga med att berätta om vilka respektive roller vi skulle ha under intervjun. Den ena av oss ansvarade för att ställa de redan formulerade frågorna i intervjuguiden, medan den andra flikade in med frågor som uppkom under intervjun samt skrev korta anteckningar om vad som framkom i intervjun. Informanterna tillfrågades om de gav sitt medgivande till att göra en ljudinspelning av intervjun, vilket vi motiverade med att det underlättar för oss uppsatsförfattare i analysen och bearbetningen av materialet. Samtliga informanter gav sitt muntliga samtycke till inspelning. Redan under och strax efter intervjuerna påbörjades en preliminäranalys. Det innebär att tolkningar skrivs ner under intervjun och diskuteras strax efter att intervjun avslutats. Preliminäranalysen bidrar till att övergripande teman tidigt kan ses i materialet (Ahrne och Svensson 2011). Vidare fortsatte det empiriska material att bearbetas aktivt genom transkribering av intervjuerna. Genom omsättningen av ljudinspelningen till text kunde materialet ordnas och struktureras successivt. Under intervjuerna redogjorde alla informanter för upplevelser av förtroende genom begrepp kopplade till de kategorierna som sedan utformades: ryktesspridning (5.2), språk och kultur (5.3), arbetssätt (5.4) samt makt, misstänkliggörande och skam (5.5). Transkriberingarna från intervjuerna med de professionella färgkodades i datorn, vilket är fördelaktigt då projektet är av större karaktär (jfr Aspers 2011). Sociologen och historikern Boel Berner beskriver även i sin bok: Kunskapens vägar: teknik och lärande i skola och arbetslivet hur större studier med fördel kan kodas stycke för stycke och därefter noteras kommentarer i sidomarginalen (Berner 1989). När vi använde oss utav detta tillvägagångssätt fick all information som vi ansåg vara relevant en chans att integreras i analysen.
4.1.2 Vox Pop-intervjuer med förbipasserande
Första steget för oss som uppsatsförfattare var dock att bekanta oss med området. Likt
tillvägagångssättet sociologen Aspers beskriver i boken: Etnografiska metoder bestämde vi oss för att interagera med fältet och på så sätt få praktisk kännedom om området. Genom vistelsen kunde vi få kunskap om områdets koder, etik, språk och rytm (Aspers 2011). Syftet var att tidigt skapa vår egen uppfattning av Rosengård, istället för att endast ha medias bild som
utgångspunkt. Det var redan här vår process med studien hade sin början. Under första besöket i Rosengård rörde vi oss från Rosengårds station, genom Törnrosen, Örtagården, Rosengårds Centrum, Herrgården och kom avslutningsvis till Apelgården. Vistelsen i området gav oss den helhet och bakgrund av fältet som Aspers beskriver ger en översikt och anonymitet. Vi rörde oss i området precis som övriga individer, däremot hade vi ett annat syfte med vår närvaro. Eftersom vi var i det offentliga området på samma villkor som övriga individer och kunde se det som vilken person som helst såg, ansågs vi inte behöva informera om vår närvaro (ibid.).
Efter att vi vistats i området och på så sätt erhållit en god överblick av Rosengård bestämde vi oss för att återigen röra oss över samma delar av området. Vi använde oss nu utav Vox
Pop-metoden för att intervjua de individer som vi stötte på i området utifrån ett
tillfällighetsurval. Journalisterna Sally Adams och Wynford Hicks som författat boken:
Interviewing for journalists beskriver hur ordet Vox Pop kommer ifrån den latinska frasen Vox
Populi och betyder “folkets röst” vilket är en god beskrivning av metoden. Genom användandet av denna metod kunde vi erhålla individernas spontana och varierande respons på
intervjufrågorna. Vi bestämde oss för att ha en bakgrundsfråga gällande om personen bor i området, dels för att inleda konversationen med en lätt fråga och få personen trygg i situationen, dels för att veta personens förhållande till Rosengård. Under samtalen med de förbipasserande hade vi i åtanke att inte vara värderande eller ledande, utan istället ha ett inlyssnande
förhållningssätt, vilket Adams belyser är en viktig del i Vox Pop (Adams 2001). Innan vi gav oss ut iordningställde vi ett öppet frågeformulär (Bilaga 1) med totalt fem korta frågor vilka vi i interaktion med de förbipasserande refererade till som “5 snabba frågor”.
På vissa av de fem frågorna hade vi fler delfrågor som det fanns möjlighet att använda som följdfrågor om de förbipasserande tycktes mottagliga. Vi bedömde att intervjufrågorna skulle var intressanta för de förbipasserande samtidigt som de skulle hjälpa oss att besvara uppsatsens frågeställningar. De "5 snabba frågorna” memorerades innan vi gav oss ut. Inför varje tilltänkt intervjuperson presenterade vi oss samt informerade om vår studie och dess syfte. I samtliga frågor som vi ställde till förbipasserande valde vi att enbart använda begreppet socialarbetare, då vi ville fånga bredden av yrkesgrupper inom socialt arbete. Då vi samtalade med personerna om förtroende för socialarbetare märkte vi dock att de allra flesta förknippade socialarbetare med socialtjänsten. Många började tala om ekonomiskt bistånd och erfarenheterna kring det. Vi försökte då tillägga att det även finns socialarbetare som arbetar stöttande och förebyggande inom andra verksamheter än på socialkontor, såsom inom exempelvis barnomsorg.
