Makt och omsorg som relationella begrepp

Omsorgsetiken är relationell och därav är varje omsorg unik. I fler observationer syntes att pedagoger bemötte barn olika trots att de till synes förde samma beteende och agerade likadant. Med empiri från intervjuer som komplement är en möjlig analys att relationer gör att pedagoger interagerar olika med barn. Vi har fått höra flera beskrivningar om att reflektionsstunder och planeringar i arbetslagen är en grund eller förarbete till hur barn ska bli bemötta utifrån vem de är. Pedagoger utgår från den relationen de har till barn och hur konflikter kunnat lösas tidigare och slutat väl, för att bygga upp ett förhållningssätt till varje individuellt barn som sedan får ligga som grund i den planerade verksamheten. Detta kan bli en osynlig del av verksamheten som observatör, men samtidigt en viktig vetskap för att förstå verksamheten i sin helhet och för att förstå pedagogers omsorg.

Det är även viktigt för att förstå pedagogers maktposition i förhållande till barnen. Pedagogen är en del av en diskurs och följer därav vad som är rätt och fel i den diskursen. I förskolesammanhang kan diskursen innebära att pedagogen har ansvaret för barns välmående, utveckling och handlingar på förskolan. Förskolan har alltså ett visst antal krav på pedagogen, som att arbeta för barnens välmående, vilket gör att pedagogen måste handla på ett visst sätt för att få arbeta på arbetsplatsen. Med den som grund kan möjligtvis pedagogen också tolka det barn behöver, utifrån denna. Genom att pedagoger planerar, utifrån relationen till barn, får det individuella barnet sitt behov tillgodosett, men utifrån pedagogens tolkning. På så sätt skapar de en verksamhet med regler och alldagliga rutiner i förskolans verksamhet och då utövar de en mikromakt. (Foucault, 2002) Alltså har makten och omsorgen en tydlig relation i dessa fall.

Frågorna kring vilka metoder deltagarna i intervjuerna använder sig av i konflikthanteringen med barn och om omsorg i deras konflikthantering verkade vara lätt att svara på för pedagogerna på båda förskolorna. Alla tyckte att det fanns omsorg i deras konflikthantering och de hade lätt för att redogöra hur de brukade tänka i konfliktfyllda situationer. Däremot var det svårt för pedagogerna

34

att prata om sin makt i relationen till barn i konfliktfyllda situationer. Alla utom en av deltagarna kunde se sin makt i konflikthanteringen.

[…] Makt är när jag styr hela tiden. Det är makt. “Du ska säga så i en konflikt! Du ska göra så i en konflikt.” Men jag vill inte använda makt, jag vill använda förmåga att ge en färdighet. Att de ska veta en kunskap. Det ska finnas olika situationer. Så jobbar vi intensivt, och det är därför jag säger. Vad händer i skolvärlden? Jobbar vi så pass olika? (Pratar om skolans skillnader och konflikter). Makt finns inte i konflikthanteringen, du kan inte utöva makt där. Du kan utöva ledarskap som ger utveckling, ett lärande i slutändan. - Sandra

I detta svaret nekar intervjudeltagaren till att det finns makt i konflikthantering. Enligt Foucault är makt något vi frivilligt tar oss an i en social kontext. I andra intervjuer har pedagogers resonemang kring deras makt gått kring att de inte ser det som något positivt och inte något som de vill förknippas med. Den är både frivillig och får en negativ klang och det går att tänka att detta inte är något som pedagoger vill förknippas med utifrån dessa förutsättningar. I gruppintervjun relaterades makt till diktatur och statsledare som begått övergrepp mot befolkningen de regerat över. Det var tydligt att makt sågs som något extremt i utövandet och nästan som att pedagoger ville tysta ner den och var mest bekväma med den när den fick och att fortsätta vara osynlig. Detta kan vara en anledning till att pedagogerna har fått en dålig bild av sin maktutövning i bemötandet med barn.

Makt står inte helt ensamt alltid, utan är i relation till omsorg i vissa situationer. Vissa pågående konflikter behöver pedagoger av olika skäl gå in och avbryta snabbt. Detta kan exempelvis vara på grund av säkerhetsskäl. Då finns inte tid för att hantera situationerna på något annat sätt eftersom barns välmående står på spel. Detta kan ske genom att säga stopp och kanske till och med gå in och fysiskt sära på barnen, men också genom att höja rösten i det som sägs. Nedan är ett uttalande från en av intervjuerna där en pedagog berättar om när hon höjer sin röst. Detta har tidigare i intervjun problematiserats på så sätt att det är en viss maktutövning att höja rösten.

[…] men ofta när det händer om jag ska försöka rannsaka mig själv så händer det när i dom situationerna när det händer rent säkerhetsmässigt. När man tänker att det här måste sluta och det måste sluta fort för annars kan det ju hända någon annan. Antingen att barnet i fråga som man höjer rösten till kan åka i fara eller att dom som är i den omedelbara närheten skulle kunna råka illa ut. Då höjer man nog rösten utan att reflektera kring det just då. Sen kanske man kan göra en reflektion kring det efteråt att oj det där blev ju fel. Men […] - Bodil

35

I uttalandet syns, det att pedagogen har en omsorgsfull tanke bakom ett sådant sorts utövande av makt. Det finns en tanke bakom agerandet som handlar om barns välmående. Pedagogen säger även att hanteringen av situationen blev fel eftersom hon använde sig av att höja rösten. Om man ser detta från Foucaults teori om makt så skulle man kunna påstå att barnets handlande förbjöds och att pedagogen utövade makt. Ett maktförhållande mellan pedagog och barn skulle kunna vara behövligt eftersom barns handlingar blir pedagogers ansvar. Den verksamheten som pedagogerna har utformat följer en viss diskurs med bestämmelser. En av de synsätt på verksamheten är att förskolans verksamhet ska vara utifrån barns bästa, och detta är säkerligen inte att barn ska råka illa ut. När barns säkerhet riskerar att hotas av osäkerheten, måste pedagoger agera, i vissa fall fort, för att följa bestämmelserna om att se till barns bästa. I dessa situationer fungerar det inte att lyssna in barnen innan agerandet sker. Att försöka förstå situationen och lyssna in parternas förståelser för vad som hänt får ske efter agerandet. En naturlig omsorg utövas på så sätt att den naturliga driften att visa omsorg kommer fram i ett snabbt agerande på något som omsorgsgivaren, pedagogen, vill agera på och ibland sker detta impulsivt.