Manlig uppfattning och upplevelser av substansbrussyndrom

Upplevelser av att leva med substansbrukssyndrom och psykisk ohälsa 1. Den lidande kvinnan

2. Manlig uppfattning och upplevelser av substansbrussyndrom

stressfulla situationer med snabba bedömningar med en fokus på diagnosen, stämningsförloppet och medicinen. Missbruket ignorerades även när kvinnorna berättade för personalen att de

misstänker att detta var orsaken till deras psykiska ohälsa. Ingen frågade kvinnorna om deras låga självkänsla (Örmon et al., 2013). En läkare berättade för en kvinnlig patient att hon är masochist och att 99 % kvinnor som utsätts för våld hade personlighetsstörning, en känslomässig,

otvivelaktig personlighetsstörning och det är kvinnans fel att hon var utsatt för våld. Brutna löften om stöd och rådgivning och insinuationer om att vara psykotiska när man talade om det upplevda våldet ökade kvinnornas känsla av att vara missuppfattade och inte tagna på allvar. Det fanns dock även situationer när personalen lyssnade aktivt och erbjöd hjälp med att rapportera misshandel till myndigheterna (Örmon et al., 2013).

2. Manlig uppfattning och upplevelser av substansbrussyndrom

En svår barndom och utveckling av substansberoende

Uppväxt i en familj med föräldrar som var substansberoende och hade även psykisk ohälsa upplevdes av män som skrämmande och osäkert. Den osäkra stämningen i hemmet och i omgivningen genererade signifikant ångest (Kerr et al., 2013; Melin et al., 2017). På något sätt fanns alltid droger i närheten och männen började använda olika substanser redan i ung ålder eftersom det kändes naturligt. Vissa män hade svårt med uppmärksamhet och beteende redan i grundskolan, vilket påverkade deras skolgång. Några av dem upplevde dödshot från nära familjemedlemmar och fruktade sedan för sitt eget liv. Männen beskrev även upplevelser av att ha deltagit i väpnade konflikter. Det var något som lämnade djupa ärr i deras själ (Melin et al., 2017).

Många män hade en ”spänningssökande personlighet”. De berättade att de ”hamnade i en ond cirkel” i en tidig ålder. Det var många vistelser på olika fosterhem och institutioner. Dåligt mående med ångest och depressiva symtom resulterade i att många hade svårt att klara av vardagen och försökte ta sitt liv redan som tonårig. Vissa män tyckte att deras lidande föddes tillsammans med de och det var genetiskt predisponerat (Kerr et al., 2013; Melin et al., 2017).

Männen berättade att de började använda droger i flera syften. De ville försöka förändra sitt känslomässiga tillstånd och dämpa den tomhet som de upplevde. Många av dem trodde att droger

skulle hjälpa att lösa deras problem. Injicering av drogen gav en fin kick som var svårt att beskriva (Kerr et al., 2013; Melin et al., 2017). Männen blev aktiva och kunde fortsätta springa, ha pågående projekt och de insåg att det var ett sätt att kombinera droger, utbildning och arbete. Flera berättade att de använde sin skicklighet för att dölja beroendet. De visade den ”yttre fasaden” och manipulerade människor för att uppnå sina mål. Männen använde sunt förnuft och sin smarthet när de pratade med andra människor och det blev det svårt för omgivningen att upptäcka deras substansberoende. Drogen var också en flykt från olika kulturupplevelser från barndomen. En man sa: ”Jag har aldrig haft några förnuftiga förklaringar till varför jag tar droger, men det har verkligen varit en flykt från en hel del, så att säga” (Melin et al., 2017).

Försök att sluta med substansberoende

Med tiden försvann den positiva känslan som männen fick av drogen. Opiater påverkade medvetandet och det blev en flykt från verkligheten. Lindrande av ångest ledde till lugn men återfall var oundviklig. Vissa män berättade att de gjorde flera ”helhjärtade försök” att bryta sitt beroende men misslyckades torts att de hade varit på behandlingshem och fick mångårig

behandling med målet att behålla drogfrihet. Undermedvetet ville de fortsätta använda droger och ofta väntade de bara på att misslyckas. De beskrev även en brist på stödjande nätverk efter att de hade varit på behandlingen och det var lätt att hamna i samma sociala kretsar som tidigare. Männen påpekade att behandlingshem var mer som förvaring än en vårdande enhet. Trots att männen försökte avstå från substansberoende blev återfall ett faktum (Melin et al., 2017). Många män hade svårt att klara av och att anpassa sig till förändringar i livet och när deras livssituation blev för stressig kunde de inte behålla sin drogfrihet. Deras dåliga mentala tillstånd med ångest och nedstämdhet orsakade ett snabbt återfall och ”den onda cirkeln” började om (Melin et al., 2017; Kerr et al., 2013).

Vissa män beskrev att olika vänner hade mycket stark inflyttande över deras narkotikamissbruk. I början tog de droger för skojs skull men med tiden utvecklades substansberoende. Detta skedde ofta inom vänkretsen. Det var flera som försökte sluta med droger. De isolerade sig hemma för att undvika vännerna. En man sa: ”Jag låste in mig på mitt rum i en vecka, jag kämpade och jag lyckades komma över det men när jag kom ut var det många utmaningar, särskilt mina vänner som ofta lockade mig att ta droger tillsammans med dem. De visste att jag var hemma och de sökte ständigt mig. Några erbjöd även att köpa droger till mig. Efter ett tag gav jag upp mig och

började ta droger igen”. En annan man berättade: ”Jag hade en vän som utmanande mig, han sa att jag kan prova en ”sak”. Jag förstod först inte vilken ”sak” han menade. Först visste jag inte vad det var. Han berättade att detta kunde lösa alla mina problem. Nu, om mina vänner går förbi, kan jag känna ett sug efter droger. Så försöker jag undvika mina vänner (Krishnan et all., 2016).

Många män upplevde ensamhet. De hade inget organiserat nätverk och tillbringade dagarna hemma med återkommande tankar om droger. Drogen var hänsynslös och tog över hela personen. Abstinensen var oerhört svår och orsakade stort psykiskt och fysiskt lidande. Under tiden av abstinens började de bli medvetna om hur elaka de egentligen var mot sig själva och mot andra människor i omgivningen. De försökte samla krafter för att gå vidare i livet och hoppades på att just den här gången kanske de skulle lyckas, men oftast gick det inte. En man sade att självmord var den sista utvägen från beroendet (Kerr et al., 2013; Melin et al., 2017). Droger blev till slut ett bättre alternativ än smärtan på grund av drogfrihet. En man berättade: ”Jag hade rehabilitering i två år och mådde inte bra. Var faktiskt helt förlamad av ångest. Jag låg i mitt rum i nästan två år och väntade bara på återhämtning för att kunna fortsätta att leva” (Melin et al., 2017).

Ett självdestruktivt liv

Männen berättade att deras fysiska och psykiska mående försämrades på grund av

substansberoendet. De förlorade sin identitet och hade svårt att upprätthålla kontakter med omvärlden. Det fanns bara droger och det lidande som de orsakade. Männens mål var att försöka hantera sitt beroende utan att bli sjuka, men så småningom rasade deras vikt drastiskt ner

eftersom drogerna tog bort hungern. Det var många nätter utan sömn som ledde till enorm trötthet och förvirring. Deras hjärnor gick på högvarv och de fick känslan att de hamnade i psykos. Dessutom drabbades många män av hepatitinfektion och fick nedsatt leverfunktion efter

narkotikainjektioner. Kroniska sjukdomar och återkommande sjukhusvistelser blev resultatet av den ”första kicken”. Flera var nära döden och det behövdes akuta vårdåtgärder och intensivvård för att rädda kroppen men själen var svår att återställa. En man berättade: ”Jag blev väldigt sjuk och kände mig ”skit” och jag tänkte att det här är inget liv! Men jag inte kunde komma ur det”. Depression och ångest bedövades med narkotika och männen blev emotionellt utslagna (Melin et al., 2017).

Männen berättade att de hade ”ett ständigt liv i mörkret”. De kände att en stor del av deras liv försvann. Minnet med åren blev molnigt. Det fanns kvar bara tvång att få tag på mer droger. Det var många manipulationer, konflikter och intriger i kretsar där det pratades och skaffades droger. Männen försökte ”nagla” och utnyttja varandra. De slutade bry sig om sin hygien. Deras

aggressiva beteende ledde till att de blev utkastade från behandlingshem och blev hemlösa. De hade ingenstans att ta vägen. Männen levde ett destruktivt liv med deras sökande efter droger. De kände att de levde i ett ”förödmjukat tillstånd”. En man sa: ”Jag förlorade mig själv någonstans på vägen”. De glömde sina barn, familjemedlemmar och vänner. Barnen placerades på fosterhem och männen hade svårt att leva med insikten om vad de hade utsatt sina barn för, men de hade även svårt att förändra sina liv (Melin et al., 2017).

Männen berättade om hur deras missbruk eskalerade och att de tog mer och mer risker och utsatte sig för fara, till exempel genom att blanda olika droger eller att ta större doser. Detta var ett medvetet försök att uppleva ruset av drogen. De upplevde ingen skillnad mellan dem som faktiskt hade dött på grund av det farliga spelet med livet och sig själva. Det var ”bara en fråga om tur”. Vissa män hade tagit överdoser några gånger och var nära döden. Männen pratade om en ”rysk roulett” och att de förlorade respekt för livet. En man beskrev: ”Jag var väldigt nära döden. Jag brydde mig inte om jag skulle dö för att jag inte mådde bra. Jag tror att det var lite som ”rysk roulett”. Jag utsatt mig faktiskt för många faror medvetet” (Melin et al., 2017).

Ingen plats i samhället

Männen berättade att folk var rädda för dem och de hamnade utanför samhället. De kände sig orättvist bemötta. Många av dem förlorade respekten för sig själv och för livet. För att få tag på pengar att köpa droger stal de och rånade. Detta resulterade i flera domar vilka ackumulerades och ledde till längre fängelsestraff. För att hantera kontakter med ”farliga människor” var männen tvungna att ta på sig en ”obehaglig personlighet”. Männen erkände att det var mycket våld, elände och pengar i deras liv, men det var samtidigt som ”ett gift” att engagera sig i

narkotikabransch. En man beskrev: ”Jag gjorde drogaffärer och saker som blev till ett jävligt gift. Jag hamnade i en kriminell omgivning och utvecklade en personlighet som inte var den

trevligaste att ha”. Männen hade svårt att få och behålla något jobb. De berättade att de bemöttes utan respekt på grund av deras beroende problem. När de sökte hjälp för sitt substansberoende möttes de med otrevlighet och behandlades som brottslingar utan rätt till hjälp. Samhället såg inte

dem längre som människor. En man sade: ”Jag var i fängelse för … där kunde jag tänka på vad jag har gjort, vad jag gör att jag … behandlas som kriminell” (Melin et al., 2017).

Lidande under sjukhusvistelse

Männen visste att det fanns stora risker för smitta med blodburna sjukdomar, exempelvis hepatit C och HIV/AIDS. Trots det erkände de flesta att det inte sällan använd injiceringsutrusning, till exempel en spruta eller en kanyl, efter en annan person för att utföra intravenösa injektioner. Flera beskrev att detta bland annat gjordes av ekonomiska skäl för att inköpet skulle bli billigare. Svåra komplikationer samt mjukvävnadsinfektioner i samband men intravenösa injektioner till och med icke-dödlig överdos ledde till frekventa sjukhusvistelser (Krishnan et all., 2016; McNeil et al., 2014; Velez et al., 2016). Att patienter släpptes ut mot läkarens inrådan, innan

behandlingen slutförts, ledde inte sällan till ett fortsatt sökande efter droger, till överdoser och dödsfall (McNeil et al., 2014). Männen berättade att vissa läkare motiverade begränsad

läkemedelshjälp med deras misstankar att personen var ”läkemedelssökande” och läkarna tog inte männens smärta, oro och ångest symptom på allvar. En man berättade: ”Jag var tvungen att gråta ut en eller två gånger inom två eller tre timmar. Det var väldigt svårt. Varje femtonde minut var smärtan omöjligt”. En annan man sa: ”Jag var ständigt trött, ingen energi, illamående hela tiden, kräkningar, kunde inte äta. Jag hade snuvan. För mig var det alla abstinenssymtom” (McNeil et al., 2014). Männen betonade behovet av opiatbehandling för att de skulle ”bli bättre”, att de inte var ”glädjesökande”, ”oansvariga” eller ”omoraliska”, utan att de led bara på grund av sitt substansberoende och att de behövde narkotika för att lindra smärtan, som orsakades av deras primära diagnoser, till exempel osteomyelit eller brutna ben (McNeil et al., 2014). Nästan alla män talade om hur de rutinmässigt nekades smärtlindrande medicin i doser som de behövde eftersom många utvecklade tolerans. De var ledsna när de hörde sjuksköterskans svar att ”bara en missbrukare letar efter gratis droger”. Nekandet av nödvändiga mediciner upplevdes av männen som en form av vardagligt våld eftersom smärtan och lidandet, som de kände, normaliserades på sjukhus som en naturlig del av deras vård (McNeil et al., 2014; Velez et al., 2016;).

Männen berättade att vårdpersonalen inte tyckte att det var ”normalt” att ge receptbelagda opioider vid sjukhusvistelse eftersom detta var emot sjukhusvårdens ”kurativa” karaktär. De beskrev att otillräcklig smärtlindring störde deras behandling och återhämtning. En man sa: ”Jag började använda heroin när jag fick osteomyelit. Jag hade så mycket smärta och morfin tog inte

bort den. Jag började använda heroin för att ”döda” smärtan”. Flera avbröt sin behandling för att gå ut och hitta hjälpmedicin (Velez et al., 2016). Männen utryckte att det kändes att de var i ”fängelse” med övervakning och reglering och att vårdpersonalen spelade ”polis” roll för att upprätthålla en ”drogpolitik”. Nästan alla männen tyckte att vissa sjuksköterskor och

säkerhetsvakter observerade deras beteende och försökte hitta yttre tecken på att de injicerade droger på sjukhus. Flera av dem blev även utsatta för visitering när det antogs att de hade

narkotika. En man blev utkastad från sjukhuset eftersom det bedömdes att han tillbringat för lång tid på toaletten och personalen misstänkte att han tog droger. Dessa former av övervakning förstärkte männens marginalstatus som ”narkomaner”. Männen erkände att de fortsatte att använda droger under tiden på sjukhus, droger som de smugglade in i samband med inläggning, för att klara av smärta och opiatabstinens, (McNeil et al., 2014; Velez et al., 2016).

Alkohol i männens värld

Att leva med ett alkoholberoende är en utmaning för en man och för hans omgivning. Det är ett liv fyllt av konflikter och exponering för risker. En manlig syn på alkoholdrickande skiljas från en kvinnlig. Om kvinnor berättade att de försökte dämpa sina känslomässiga upplevelser och glömma hemska händelser i deras liv så hade männen andra problem att bearbeta genom alkoholkonsumtionen (Brown & Stewart, 2008; Thurang et al., 2014).

Männen berättade att de tappade kontrollen över sig själva och över andra. Att ha kontroll främjade männens känsla av välbefinnande. Alkohol minskade kraftigt männens känsla av

meningslöshet och social alienation, tills beroende utvecklades, vilket gjorde att de så småningom förlorade allt som var värdefullt för dem. Ett liv i konflikt betydde för männen att de inte kunde längre ta hand om sina närstående och bröt löften mot sina barn. En man berättade: ”Allt var klart för att åka båt med barnen. Vi skulle ha det fint, spela gitarr, bada i havet och fiska… och att dricka några öl. Så gick jag upp och köpte tio öl… då ringde jag till kompis och vi körde rakt till stan och vi tappade barnen bort som hade åkte tåg för att träffas. Jag sa till dem att det var fel att jag drack öl och att det inte gick att åka ut och segla och dricka öl. Vi skulle segla en annan gång”. Det positiva var att mannen insåg att han kunde utsätta sin familj för risk men det negativa var att en planerad aktivitet ställdes in och att han svek sina barn. Vissa män försökte förklara och försvara sitt beteende. En man sa: "Du är en idiot om du går och köper öl. Jag gjorde det, men det var inte jag som gjorde det. Det var alkoholberoendet som gjorde det” (Thurang et al., 2014).

Männen talade om att deras liv ”hade grå färg” och att dagarna liknade varandra. Det fanns inget socialt liv. Allt krympte till nästan ingenting. Skam och skuld var de känslorna som männen uttryckte när de pratade om sitt alkoholberoende. De pratade även om en känsla av att vara en främling för sig själva. Men det var även livshändelser som motiverade männen att förbättra sig. En man berättade: ”Min bror ringde mig och behövde mitt blod. Han hade cancer. Han som aldrig hade druckit eller rökt eller något. Hans fru och barn var helt ödelagda. Jag var tvungen att skärpa mig. Jag höll mig nykter de gånger jag träffade honom. Jag var nykter i fem eller sex veckor. Varje gång när vi träffades på sjukhus. Jag skärpte mig för att vara nykter och hjälpa honom att behärska sjukdomen (Thurang et al., 2014).

Andra män berättade om sina upplevelser under nyktra perioder. De bekymrade sig om

abstinenssymtom såsom ångest, skakningar och svettning och hade tvångstankar om hur de skulle kunna skaffa alkohol för att undvika detta obehag. De tänkte bara på den dagen när de skulle börja dricka igen och hur de skulle klara av sina liv. De kände sig utmattade, inkapslade och dränerade på energi. En man sa: ”Att försöka klara sig handlar delvis om psyke och här kommer även den fysiska aspekten. Du blir jättetrött i kroppen men du måste kämpa för att stiga upp på morgonen, kämpa för att göra frukost. Du måste kämpa att gå vidare, vara positiv trots att du är helt utan energi” (Thurang et al., 2014). Männen berättade om ett krympt liv, att de förlorade möjligheten till den personliga utvecklingen och social status. De blev oförmögna att arbeta, driva sina livsmål, planer och drömmar. Vissa män beskrev att deras hjärnor blev tomma, att alkoholen vann och tog över den. En man sa att han hade en känsla av att han var radiostyrd när han gick till alkoholaffären. Männen visste att alkoholberoendet var ett stort problem som förstörde deras liv och ingen av dem ville vara associerad med ”den personen som ligger på parkbänken”. Många män skämdes när de fick diagnosen alkoholberoende syndrom. Männen talade om att de inte ville identifiera sig med sjukdomen. Det var skam att tillhöra en kategori – alkoholist och missbrukare (Thurang et al., 2014; Van de Hooff & Goossensen, 2014).

Vistelse på ett vårdhem med neuropsykiatrisk diagnos – ”Korsakoff syndrom” (KS) upplevdes av några män som tillfällig. KS är en permanent tillstånd som kännetecknas av en allvarlig

minnesstörning på grund av kroniskt alkoholmissbruk och samtidig tiaminbrist. Personer saknade ofta inblick i sin sjukdom. Vissa män berättade att de led av epilepsi och att detta var en

av epilepsi och det var en trovärdig förklaring. Många män upplevde vistelsen på vårdhemmet som en tvångsåtgärd. En man berättade: ”Jag hade en olycka och jag är tvungen att vara här. Det är inte mitt frivilliga beslut” (Van de Hooff & Goossensen, 2014).

Männen var osäkra, förvirrade, arga och till och med aggressiva. De berättade att det måste komma att ta slut, att det var trevligt att vara på boendet men det varat tillräckligt länge och männen ville ha en chans att återvända till samhället. En man sa: Jag vet inte hur länge jag måste

In document Känslomässiga upplevelser hos personer med substansbrukssyndrom och psykisk ohälsa (Page 33-41)