Sammanfattning
Föreliggande litteraturöversikt har genomförts med syfte att få en bild kring behov och användande av Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK) för barn med diagnosen verbal dyspraxi. Målet har varit att få fram kunskap via litteratur, forskning samt även yrkesverksamma logopeders erfarenhet för att få en bild av hur barnens tal‐ , språk‐ och kommunikation kan underlättas och utvecklas med hjälp av kommunikativa hjälpmedel vid en grav talstörning. Litteratur och forskning visar samstämmigt på att både lågteknologiska och högteknologiska hjälpmedel är till stor nytta för barnen och dess omgivning. Detta gäller i kommunikativa samtalssituationer likväl som vid deras språkutveckling och talutveckling. Parallellt med en intensiv träning av talet bör barnet erbjudas alternativa sätt att kommunicera och utveckla sitt språk.
Bakgrund
Verbal dyspraxi innebär svårigheter att viljemässigt initiera talrörelser, svårigheter att uppnå, känna av och upprätthålla artikulatoriska positioner samt svårigheter med sekvensering av ljud (Hartelius & Lyons, 2008). Ofta förekommer finmotoriska svårigheter i samband med verbal dyspraxi (Cumley & Swanson, 1999). Ett intensivt arbete med att förbättra den naturliga talproduktionen är av största vikt och det finns flera olika behandlingsmetoder (Beukelman & Mirenda, 1998). Artikulationsterapi är speciellt viktigt i de tidiga utvecklingsåren när talets utveckling är svårt att prognostisera (Weitz, Dexter, & Moore, 1997).
Då behandlingsinsatserna är stora och utvecklingen går långsamt (Hartelius & Lyons, 2008) är det ofta stora svårigheter för barnet att kommunicera med sin omgivning. Barn med grav verbal dyspraxi, vars tal inte är förståeligt i den dagliga kommunikationen, kan komma att bli kandidater för ett kompletterande kommunikationssätt (Beukelman & Mirenda, 1998). Behovet av ett alternativt och kompletterande kommunikationssätt är således stort.
Att införa ett alternativt kommunikationssätt kan många gånger vara svårt av flera anledningar. Av erfarenhet är kunskapen bland föräldrar och omgivning varierande och det kan ta tid att förstå hur stora barnets svårigheter är. Talet betraktas ofta som det sätt man vill kommunicera på, även för personer med nedsatt talförmåga (Weitz et al., 1997).
De barn som har ett svårförståeligt tal bör få både behandlingsinsatser för talet samtidigt som de erbjuds alternativa och kompletterande kommunikationstekniker. För barn med verbal dyspraxi kan man ibland härleda deras sena språkliga utveckling till deras oförmåga att använda språket via sitt tal som små. Deras språkförsening är ett högt pris att betala under tiden som man väntar på att talet ska förbättras naturligt eller via terapi. Det är således av stor vikt att man erbjuder barn med verbal dyspraxi olika AKK från tidig ålder så de kan leka/utforska språket (Beukelman & Mirenda, 1998). Vikten av en fungerande alternativ kommunikation för barn och ungdomar med motoriska talsvårigheter lyfts fram i litteraturen som mer än bara en möjlighet att kompensera för sina svårigheter, det är även en möjlighet att samtala med sin familj och sina vänner och delta i olika sociala sammanhang på ett mer fullständigt sätt (Caruso & Strand, 1999). Samma författare (1999) för fram vikten av en grundlig genomgång av barnets kommunikativa miljö och dess möjligheter samtidigt som det är av största vikt att titta på barnets olika förmågor såsom kognition, finmotoriska svårigheter och inte minst grad av talsvårigheter. Många barn med verbal dyspraxi har svårigheter med exakta motoriska rörelser i armar och händer, vilket direkt påverkar förståeligheten vid deras teckenanvändande (Cumley & Swanson, 1999). Enligt Caruso och Strand (1999) bör man arbeta tillsammans med en AKK specialist då insatserna för barnen med svår talsvårighet är extremt komplicerade. (En AKK specialist i Sverige kan väl närmast vara en konsult på Hjälmedelscentral eller logoped inom habilitering som arbetar mycket med alternativ kommunikation). Beslutet att implementera AKK kräver således en omfattande tal‐ och språkbedömning, perioder med terapi, och frekventa utvärderingar av den integrerade AKK metoden till den övergripande kommunikationsplanen (Weitz et al., 1997).
Den utmaning som möter kliniker som arbetar med barn med verbal dypraxi är deras komplexa kommunikation, sociala, emotionella och akademiska behov. Ett AKK interventionsprogram kan tillhandahålla en möjlighet att underlätta utveckling av den kommunikativa kompetensen. Ett multimodalt AKK system ger personen ett varierat kommunikativt val såsom tal, gester, tecken, lågteknologiska symbolkartor och högteknologiska talapparater (Cumley & Swanson, 1999). Många barn med grav språkstörning behöver ett alternativt och kompletterande kommunikationssätt (Binger, Berens, Kent‐Walsh, & Taylor, 2008) och det finns idag många olika alternativ att välja på som är antingen lågteknologiska eller högteknologiska (Caruso & Strand, 1999).
Barn med verbal dyspraxi kan behöva AKK strategier som ett komplement eller för att stärka språkutvecklingen. AKK är inte menat att vara ett system som ska ersätta, utan ska användas tillsammans med den förmåga man har att tala och skriva. Barnen behöver öva för att förbättra både sitt tal samt även den alternativa kommunikationen till dess talet blir det primära kommunikationssättet (Weitz et al., 1997). För att barnet ska utveckla sitt språk på bästa sätt är det av största vikt att kontinuerligt utvärdera dess förmågor och användandet av AKK (Caruso & Strand, 1999).
En längre beskrivning i Augmentative and Alternative Communication (Beukelman & Mirenda, 1998) tar upp tre förmågor som barnet med verbal dyspraxi kan behöva i olika kommunikativa situationer. Dels behövs olika sätt att ge information kring ämnet man vill prata om. Ofta
kommunikationssätt, tecken samt kroppsspråk. Författarna beskriver även att barnet behöver lära sig att ta beslut när och i vilka situationer som de olika kommunikationssätten såsom tecken och talapparater ska användas.
Det är flera faktorer som är utmärkande gällande AKK som gör det till ett naturligt inslag i terapi för barn med verbal dyspraxi. Vanligt att barnen har en diskrepans mellan impressivt och expressivt språk. AKK tillåter barnen att kontinuerligt utveckla språkliga förmågor samtidigt som den ger dom ett alternativt expressivt språk. De expressiva syntaktiska förmågorna kan utvecklas genom AKK vilket innebär att när talet förbättrats kan dessa förmågor överföras till talad kommunikation (Weitz et al., 1997). Vid införandet av AKK är det av stor vikt att försäkra oss om att våra insatser leder till en bättre fungerande och meningsfull kommunikationsförmåga. Barn med språk‐ och talstörning är ofta mer olika än lika (Weitz et al., 1997) vilket bör beaktas då man inför diverse tecken, symboler, talapparater. AKK kan användas som en metod till att öka talet samtidigt som det används som en kompletterande kommunikationsmetod, att AKK kan vara en kortsiktig strategi till dess talet når en acceptabel nivå av förståelighet eller så kan det vara en långsiktig strategi att bygga upp och bibehålla en effektiv kommunikation. Enligt Weitz et al (1997) kan AKK även vara ett komplement i olika situationer. AKK hämmar inte utveckling av talet utan är en form av stöd och hjälp till användandet av talet i de tidiga utvecklingsåren. När man presenterar ett AKK förslag till föräldrar med ett barn med verbal dyspraxi är det viktigt att komma ihåg den starka önskan som föräldrar ofta har att deras barn ska prata (Beukelman & Mirenda, 1998; Weitz et al., 1997). När professionella först förslår användande av AKK metoder, kan föräldrar ofta känna att man ger upp att barnet ska tala eller att deras barn aldrig kommer att tala. Att samtala med föräldrarna är ofta ett första steg i att introducera AKK. AKK är en terapiform för barn med verbal dyspraxi och i artikeln av Weitz et al (1997) föreslås ett utbildningsprogram både gällande dyspraxi samt AKK till föräldrar/omgivning.
För icketalande personer eller personer med begränsat tal som ska förvärva lingvistiska kunskaper, kan ett AKK system vara till hjälp att strukturera de kommunikativa meddelandena (Velleman, 2003 ; Weitz et al., 1997). För personer med grav talstörning kan ett AKK system användas som en väg till mer komplexa kommunikativa samspel (Weitz et al., 1997). I en studie som man refererar till i Augumentative and Alternativ Communication (Beukelman & Mirenda, 1998) gjord av Cumley 1997 ser man att barn med de största talsvårigheterna använde sina talapparater i större utsträckning än de barn med lättare svårigheter som främst använde tecken som ett stöd till sitt tal.
Ett alternativt kommunikationssätt bör åtminstone innehålla tecken samt visuella symboler. Lågtekonologiska kommunikationsböcker är ofta användbara liksom talapparater. Fördelen med de sistnämnda alternativen är att dessa är lättare att förstå för utomstående än vad det är att förstå tecken (Beukelman & Mirenda, 1998)
Metod
Litteratursökning via Universitetsbibliotek. Sökning av artiklar gjordes i april 2011 via PubMed, SpeechBite, Informa healthcare, Google Scholar samt via den rekommenderade litteraturen från aktuell kurs; Oral and verbal apraxia in children. Tillhandahålla frågeformulär till yrkesverksamma logopeder som därefter kommer sammanställas.
Ett kortare frågeformulär, se bilaga 1, överlämnades till 15 yrkesverksamma logopeder i Göteborgsregionen som samtliga arbetar inom barnlogopedi. Svaren lämnades anonymt via postfack eller mailades.