Material och rummets miljö som kommunikativ resurs

Enligt läroplanen för förskolan ska:

Verksamheten ska främja leken, kreativiteten och det lustfyllda lärandet, samt ta till vara och stärka barnets intresse för att lära och erövra nya erfarenheter, kunskaper och färdigheter.

(Lpfö 98/rev16, s. 9)

Gemensamt för båda förskolorna var att det rum som kallades samlingsrummet hade liknande miljö och var utformad för att bidra till barnens språkutveckling. Enligt det sociokulturella perspektivet menar Vygotskij (1978) att miljön påverkar även individen eftersom det viktigaste är det som uppstår i mötet med omgivningen. I olika miljöer skapas individers identiteter, språk och tänkande, samt det självreglerande lärandet. I rummen fanns det inga leksaker och det låg en stor rund matta på golvet. Kultti (2014) menar att rum med stor öppen yta inbjuder till gruppaktiviteter och samlingar och en stor matta att samlas kring är vanligt. På väggarna (på båda förskolorna) satt en spegel och bilder på bokstäver, alfabetet på

teckenspråk och lappar med ord översatta till olika språk. Pedagogerna sa under intervjun att de främst använder sig av tecken i vardagliga situationer, som vid maten, samlingen och i hallen. Främst för att det är de orden de kan. Detta syntes i samlingsrummen då orden och bilderna på väggarna representerade vardagliga ord och situationer som barnen använder sig av under en dag på förskolan. Heister Trygg (2010) menar att nyckelorden för att kunna teckna i vardagen, är de vardagliga orden. Pedagogerna sa även att de satt lappar med vanliga ord på andra språk och TAKK på väggarna, så att alla pedagoger ska förstå när barnet talar med dem, och för att även de pedagoger som inte kan TAKK ska kunna kommunicera med barn som inte kan det svenska språket. Krafft Helgesson (2014) menar att en bra

kommunikationspartner är viktigt för att kommunikationen ska fungera, oavsett

kommunikationssätt eftersom bemötande och förhållningssätt påverkar kommunikationen.

“I förskolan läggs grunden för att barnen ska förstå vad demokrati är. De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för bör ligga till grund för utformningen av miljön och

På hyllor eller krokar fanns det material som pedagogerna brukade ta fram till samlingen. Enligt pedagogerna var de undanplockade och togs endast fram av dem själva, eftersom det annars blir för stökigt och barnen tappade fokus redan innan samlingen hade börjat. Kultti (2014) menar att möbler och inredning i förskolan har betydelse för vad som ska förmedlas i ett rum och att det materiella ger struktur för aktiviteter som förs av barn, men även

gemensamma aktiviteter som t.ex. samlingar. Vid de observationstillfällen som samlingen skulle hållas i ett annat rum, blev det tydligt att materialet runt omkring var mer intressant än att lyssna på pedagogen. Trots att barnen leker med materialet varje dag. Nordin-Hultman (2004) diskuterar hur rummen sätter olika förväntningar på hur man ska och inte ska vara och bete sig i olika pedagogiska rum. Materialet pedagogerna använder under samlingen för att göra samlingen intressant och tydlig för barnen varierade lite mellan förskolorna. Om en studerar rummet utifrån ett barnperspektiv funderar vi kring om barnen har fått vara med och påverka miljön i samlingsrummet. Pedagogerna väljer även vad barnen ska leka med och få tillgång till men görs detta utifrån ett barnperspektiv eller ett vuxenperspektiv? I

observationen i avsnitt 5.1.2 upplevdes det som att samlingen på Slottet utgick ifrån vad pedagogen orkade och hade tid med. De utmanande inte de äldre barnen och tog inte vara på deras intresse. När barnen ville prata om intressen kring det som samlingen handlade om, valde pedagogen att inte uppmärksamma detta utan fortsatte med samlingen.

Sånger, sagor och bildstöd

När en vuxen ska hålla i en samling på förskolan och avbryta barnen i deras lek för att de ska delta i samlingen, krävs det att pedagogen har tänkt igenom vilket material en använder sig av och att det finns ett meningsfullt innehåll (Olofsson 2010). Olofsson (ibid.) menar även att det är respektlöst att samla barnen och avbryta deras egna aktiviteter och ta upp deras tid utan att ha en tanke bakom det hela. Materialet som användes under samlingarna för de äldre barnen var handdockor, bilder på personer eller föremål som var relaterade till sånger eller sagor, samt flanosagor. På avdelningen för yngre barn användes material som leksaker, lika på lika, bilder på föremål och bilder på barnen själva. Men det gemensamma för båda förskolorna var att de hade material, i form av enstaka ord och bokstäver på väggarna som skulle bidra till barnens språkinlärning. Håkansson (2008) menar att barn möter språk och bokstäver överallt i vardagen vilket gör att barnen lär sig att förstå talspråket som förekommer dagligen i barnens omvärld.

Det vi upptäckte i observationen var att sångerna som pedagogerna sjöng med hjälp av tecken, eller sagorna som de läste med hjälp av tecken, gav en större effekt på barnens deltagande. Även när de tog fram konkreta bilder på olika saker och gjorde tecken så blev intresset större hos barnen. Vi upplevde det som att barnen på båda avdelningarna involverade sig mer i användningen av kommunikativa redskap när det var stöd av sånger, sagor och bilder än när pedagogerna exempelvis visade upp barnens första bokstav med tecken. Håkansson (2008) nämner att när man använder sig av musik så gynnar det barnets utveckling. Håkansson (ibid.) menar även att barnets självförtroende samt kroppskontroll stärks av musik och att inlärningen för barnet blir bättre.

6.2.1 Fysiska redskap (artefakter) och Kultur

Fysiska redskap, artefakter, kunde vi tydligt se att båda förskolorna använde sig av.

Lekmaterial, som klassas som en artefakt, har en betydelsefull roll i förskolan (Kultti, 2014). Kultti (ibid.) menar även att lekmaterial kan användas i många olika sammanhang och aktiviteter, både individuellt men även i grupp. Vissa material kräver att en vuxen är delaktig men det finns även material som barnen klarar att hantera utan en vuxen i närheten. På förskolan Tornet använde pedagoger sig av artefakter. Lådan med de röda kvadraterna samt bokstavskorten, där en vuxen behövde vara delaktig för att det skulle bli en utmanande

aktivitet är ett sådant exempel. Till skillnad från förskolan Slottet där artefakterna, som i detta fall var bilderna med olika människor med olika yrkesroller, kunde användas utan ett vuxet sällskap. Kultti (ibid.) lyfter att valet av materialet är beroende på åldern i barngruppen. Vi kunde se att åldern hade betydelse, och att materialet därför skiljde sig mellan Slottet och Tornet. Kultti (ibid.) menar att det är viktigt att en tänker igenom vilket material en väljer att använda tillsammans med barnen, från ett språkperspektiv. Vi upplever att förskolans

lärandemiljö utformas för att barnen ska få tillgång till en bra miljö och material för utveckling och lärande. Samlingen är en vuxenstyrd aktivitet där de vuxna väljer vilket

material som ska användas. Här upplevde vi att pedagogerna arbetade utifrån barnperspektivet eftersom de valde artefakter utifrån barnens intressen, och som pedagogerna uppmärksammat. Exempelvis använde pedagogerna på Ugglan babblarna som barnen just nu är väldigt

intresserade av och leker mycket med under den dagliga verksamheten.

barnen att ta initiativ och som utvecklar deras sociala och kommunikativa kompetens.” Samlingar i förskolan kan därför ses som en kultur i sig själv, samlingskulturen. Den sociala psykologin menar att det en lär sig, lär en sig i sociala sammanhang. Därför är betydelsen av vilken kultur vi är en del av viktig för ens lärande. Vi har tydligt sett att pedagoger och barn ingår i en grupp där olika kulturer är av lika värde och att barnens kultur är en viktig del i deras meningsskapande och språkutveckling. Den sociala praktiken (Vygotskij 1978) menar att det en lär sig, lär en sig i grupp. Utifrån intervjuerna tolkar vi det som att pedagogerna inom samlingskulturen jobbar för att se barnen som unika individer, med enskilda upplevelser och inte bara en del i en grupprocess. Alla är olika och det finns de som sticker ut ur

mängden. Därför försöker pedagogerna att inte endast jobba utifrån gruppen, utan även från individerna, för att alla i en kultur ska ses som unika och vara av lika värde.