Interprofessionellt samarbete är dock inte helt konfliktfritt. Vi menar att en viktig faktor till meningsskiljaktigheter är bristen på kommunikation och de missförstånd som kan komma utav det. Då de olika professionerna måste lita på varandra, speciellt vid den sekventiella vård som råder på ortopedavdelningen, ställer det även stora krav på kommunikationen. Läkarna har en tendens att fatta beslut utan att motivera dem vilket leder till att sjuksköterskor och undersköterskor kan känna sig överkörda. Även om det är läkaren som är medicinskt ansvarig och fattar de medicinska besluten så är det sjuksköterskor som arbetar närmast patienterna och de anser sig således i vissa lägen ha en bättre uppfattning om patientens vårdbehov. Om läkaren inte tar sjuksköterskornas åsikter i beaktande kan därför konflikter uppstå. Här är en tydlig dubbelriktad kommunikation viktig för att därigenom få sjuksköterskorna och undersköterskorna att känna sig delaktiga i besluten. Att läkaren på onkologen trodde att meningsskiljaktigheter var vanligare mellan de professioner som hade minst kontakt tyder på att kommunikation är essentiellt för att uppnå effektivisering. Temkin-Greener (1983) menar att då olika professioner måste samverka interprofessionellt blir de så småningom tvungna att hitta sin plats i gruppen och det uppstår ett team. Ännu verkar dock inte vården ha anammat teamarbete vid alla avdelningar vilket, enligt Temkin-Greener (1983) och Axelsson & Bihari (2007), leder till en bättre patientvård. Anledningen till att det inte prioriteras är dels att det stora vårdtrycket inte tillåter den tid som en omstrukturering skulle kräva och dels att professionerna har fullt upp med sitt eget arbete för att intressera sig för andra.
Även på avdelningar med mycket teamarbete kan meningsskiljaktigheter yttra sig men här beror det mer på att de olika professionerna måste väga samman alla olika synsätt och komma till konsensus om vad som är det bästa för patienten. Hall (2005) menar att en tydlig rollfördelning kan vara ett sätt att minska de här eventuella konflikterna. Kuratorn på smärtrehabiliteringen tror att det är bra att gränsdragningarna av de olika delarna av
vården är så tydliga inom teamen på hennes avdelning. Hon tror det kan vara en anledning till att deras samverkan fungerar så bra. Även här är det dock viktigt med en öppen diskussion och kommunikation mellan olika professioner. Kuratorn på ortopeden tror också att det är vanligt med meningsskiljaktigheter mellan närbesläktade professioner. Det beror på att de olika professionerna kan inkräkta på varandras jurisdiktion och således, enligt Waks (2003), hota tilltron till yrkesutövandet. Det territoriella tänkandet och det fortsatta förtroendet för det egna yrkesutförandet är, enligt Nilson (1979), en nödvändighet för professionens överlevnad och därför känsligt för den drabbade.
7 SLUTSATS
Här återger vi de slutsatser som vi dragit utifrån den analys som genomfördes i föregående kapitel. Vidare lämnar vi förslag på vidare forskning.
I vår kartläggning av gränslandet där professioner möts har vi identifierat två möjliga faktorer som bidrar till att påverka graden av interprofessionell samverkan inom vården. För det första beror graden av interprofessionell samverkan dels på hur stor del av avdelningens vård som är planerad respektive akut. Desto högre andel planerad vård desto mer interprofessionell samverkan sker inom avdelningen. Den andra faktorn som påverkar graden av interprofessionell samverkan har vi identifierat till sjukdomens komplexitet. Desto mer avancerad och tidskrävande vård som krävs för att behandla patienten desto större samverkan mellan olika professioner för att uppnå målet.
All samverkan kräver dock interaktion. I vår studie fann vi att läkare och sjuksköterskor interagerar dagligen på samtliga av de undersökta vårdavdelningarna, oavsett om de ingår i samma team eller inte. Kuratorerna är ingen självklar del av teamen, med undantag för smärtrehabiliteringsavdelningen. Ronderna är medicinskt präglade och kuratorernas medverkan ökar således deras medicinska kunskap och leder till en helhetsbild av vårdbehovet. Det motsatta förhållandet där sjuksköterskor och läkare tar del av paramedicinska aktiviteter verkar inte vara förekommande. Det är dock, som tidigare nämnts, nödvändigt med ett helhetsperspektiv för att kunna täcka hela en patients vårdbehov.
För att kunna se patienternas vårdbehov ur ett helhetsperspektiv krävs god kännedom om andra professioner inom vården. På smärtrehabiliteringsavdelningen anser sig de olika professionerna ha en väldig god kännedom om varandras yrkesroller. Den goda kunskapen kommer av det nära samarbetet i teamen. Även på onkologen och ortopeden anser de intervjuade personerna sig ha en förhållandevis god uppfattning, även om den till viss grad var teoretisk. Vi menar att kännedomen om andra professioner är starkt förknippad med hur stor möjligheten till interaktion med de andra är. Interprofessionella
samarbeten är som nämnts en förutsättning för att hålla en hög vårdkvalitet för patienten, men en sådan samverkan tar även mycket tid och resurser i anspråk. Verksamheter som är oplanerade har inte alltid tid för utredningar och diskussioner, besluten måste fattas snabbt då patientens tillstånd kräver det. Det här leder till att team inte används på ortopeden då den största delen av vården är av akut karaktär. Vi menar dock att för den planerade delen av vården, såsom exempelvis vid amputation på ortopediavdelningen, skulle team vara ett sätt att öka vårdkvaliteten då patientens vårdbehov analyseras utifrån flera olika professioners perspektiv.
En nackdel med att arbeta i team eller andra former av interprofessionell interaktion är att det kan uppkomma meningsskiljaktigheter. Vi har kommit fram till att de huvudsakliga anledningarna till meningsskiljaktigheter är bristande kommunikation och oklara rollfördelningar. Den bristande kommunikationen orsakar oftast meningsskiljaktigheter mellan professioner som ligger ”långt ifrån” varandra, exempelvis sjuksköterskor som kan känna sig överkörda av läkare. De har inget nära samarbete och saknar en dialog, istället är det oftast den ena professionen som beslutar och den andra som skall genomföra beslutet även om de är av en annan åsikt. Lösningen till den här typen av meningsskiljaktigheter är oftast bara en ökad kommunikation där de olika professionerna motiverar sina ståndpunkter respektive beslut.
Den andra typen av meningsskiljaktigheter som kan uppstå beror på oklara rollfördelningar mellan likartade professioner. Av misstag eller missförstånd kan professionerna inkräkta på varandras yrkesområden. Här är lösningen att tydligt specificera vilka arbetsuppgifter varje profession skall utföra samt en öppen kommunikation så att inga otydligheter föreligger.
Den här undersökningen har haft som mål att studera gränslandet där kuratorsprofessionen, läkarprofessionen och sjuksköterskeprofessionen möts och kartlägga samarbetet dem emellan. Ur interaktionen har vi velat utröna synen på andra professioner samt huruvida meningsskiljaktigheter kan föranledas av den interprofessionella arbetsformen som vården kräver. Vi har i den här undersökningen
totalt utelämnat närliggande aspekter såsom resursbehov. Det kan vara ett intressant ämne för framtida forskning att undersöka hur arbetsteam står sig i jämförelse med den sekventiella vården rent resursmässigt. Ett exempel kan vara huruvida ett ökat teamarbete på ortopeden skulle kunna leda till en besparing av resurser då patienterna förhoppningsvis inte återkommer i lika stor utsträckning. Vidare skulle forskning kunna undersöka hur den interprofessionell samverkan ter sig i andra kontexter än vården. Som förslag kan nämnas hur civilingenjörer, arkitekter och ekonomer samarbetar vid konstruktionsarbeten.