Malin Lundström beskriver diskussionerna som brukar äga rum på kontoret i Rock City. Hon berättar att det oftast är samma personer som brukar diskutera med varandra vid kafferaster och luncher och att dessa konstellationer grundar sig i arbetsroller och umgängesliv utanför arbetet. De som umgås privat utgör även en grupp på arbetet och hon belyser att de som arbetar med ekonomin i föreningen tenderar hamna lite utanför dessa diskussioner. Detta menar Malin leder till att många små, informella möten hålls där snabba beslut fattas mellan de som beslutet huvudsakligen berör, och övriga utelämnas. Detta menar Malin är naturligt då det inte
går att hålla möten där alla medverkar om allt, samtidigt som hon menar att det skulle behövas fler möten för att hålla övriga i organisationen uppdaterade på vad som händer i de andra områdena i organisationen. Hon påpekar också att man går miste om andras åsikter, som skulle kunna vara av vikt, när besluten fattas på dessa informella möten. (Malin Lundström 2007-11-27)
Håkan Durmér talar också om dessa informella möten och lyfter fram risken för dubbelskapande när beslut fattas utan att hela organisationen direkt är med och tar del av dem. Han fortsätter sedan och berättar om en attityd som tidigare var vanlig i föreningen. Då arbetade man mycket utifrån hur man alltid gjort saker i organisationen. Håkan menar att det ekonomiska bakslaget som kom i och med 2007 års festival har medfört positiva sidor i form av nya sätt att tänka. Nu menar Håkan att man istället tittar på hur man gjort och sedan ställer sig frågan om varför man gjort så, för att slutligen fråga sig om man verkligen måste göra så. Per Alexandersson är inne på samma spår, men talar mer om sina tidigare arbetslivserfarenheter när han berättar att det är lätt att bli institutionaliserad på en arbetsplats, men han menar, precis som Håkan, att det även varit så på Rockparty vissa perioder. (Håkan Durmér 2007-11-26) (Per Alexandersson 2007-11-27)
Per berättar vidare att det finns områden han helt enkelt inte vill lära sig någonting om. Ny teknik är ett sådant område. Datorer och telefoner är det värsta han vet och utöver den kunskap han behöver för att använda dessa i sitt arbete lägger han inte ner någon energi på att förstå sig på tekniken. Det är ett medvetet val han gjort, berättar han och menar att det i dagens samhälle är nödvändigt att begränsa sig och stänga vissa saker ute för att man ska må bra. (Per Alexandersson 2007-11-27)
Det finns vissa människor som medvetet väljer att inte dela med sig av sin kunskap, människor som vill ha makt, säger Putte Svensson. Dessa människor utgör så klart ett hinder för lärandet, men de blir ofta inte heller särskilt långvariga inom organisationen. Det kommer alltid in sådana människor, förtydligar han, men menar att en grundläggande förutsättning för arbetet inom Rockparty är att man ska dela med sig av kunskapen. De som försöker hålla inne på kunskap gör sig omöjliga i en sådan organisation och fryser ut sig själva. De lämnar ofta organisationen självmant efter en tid. (Putte Svensson 2007-11-27)
Håkan Durmér beskriver välvilja som en orsak till varför man inte delar med sig av all sin kunskap. Han menar att det på Rockparty är ett väldigt högt informationsflöde, och att alla är sysselsatta med sina egna områden. Om Håkan kommer på en ny idé skickar han därför medvetet ut det till en så liten krets som möjligt för att inte störa de som inte direkt påverkas av det han har att säga. Detta menar han kan vara ett stort misstag många gånger, då informationen ofta är relevant även för dem som inte berörs direkt. (Håkan Durmér 2007-11-26)
Välviljan lyfts också fram som något positivt. Så väl Håkan som Malin omnämner hur det inom Rockparty finns en mentalitet som bygger på att alla hjälper till där det behövs. Det rör sig om allt från handfasta saker som att resa staket på festivalområdet och duka borden till julcabarén till att hjälpa varandra över gränserna för de olika arbetsområdena i mer avancerade frågor. (Malin Lundström 2007-11-27)
Kristin Unger berättar att hon som funktionär sällan känt sig manad att bidra med sina egna åsikter eller kunskaper, annat än när de uttryckligen efterfrågas. Som funktionär kände hon sig underlägsen, vilket hon dock inte upplevde som något negativt, utan hon menar att det kändes naturligt i och med att hon var där frivilligt för att hjälpa till. Utöver detta hade hon egentligen inga som helst tankar på att hon eventuellt skulle kunna bidra med någonting till utvecklingen av festivalen. Kristin lyfter fram detta som en begränsning hos sig själv, att tanken aldrig slog henne. Skulle hon ha pratat med sin överordnade menar hon att det inte alls var säkert att det som hon fört fram skulle tas till vara på, hon undrar om det hade varit någon som hade lyssnat på vad hon hade haft att säga. (Kristin Unger 2008-01-06)
När Kristin tog steget upp till huvudfunktionär blev hennes möjligheter att påverka mycket större. I och med ansvaret över ett eget område blev möjligheterna större att göra egna förändringar under arbetets gång. Kommunikationen uppåt i organisationen ökade och hon kände att hon i samtal kunde förmedla sina tankar om arbetet samt de problem som uppstått i arbetet och hur dessa lösts till ledningen. Om det hon sa togs till vara på vet hon inte, eftersom hon inte säkert kan veta hur ledningen behandlat det hon sagt. (Kristin Unger 2008-01-06)
Per Alexandersson menar att det finns många hinder för lärande i organisationen som är svåra att göra någonting åt. Han menar att praktiska begränsningar som tid och pengar är den största anledningen till varför lärandet inte är optimerat (Per Alexandersson Hultsfred 20071127).
”...man måste ju ha resurser för att göra saker också, men kan man lösa det då tror ju jag att, då kan man få den här lärande organisationen ganska lätt” - Per Alexandersson