Den grupp (grupp två) som upplevde vissa problem vid karriärslutet bestod av åtta individer (28%). Detta stämmer ganska väl överens med det resultat som Patriksson (1993, 1995) redovisade från den stora svenska studie som omfattade 880 individer. Givetvis går det inte att direkt jämföra en så stor enkätstudie med en intervjustudie bestående av 28 personer, men resultaten
tycks också ändå ligga i linje med andra sentida internationella studier (Park et al, 2013).
Några exempel kan illustrera de (smärre) problem som upplevdes vid kar- riärslutet. En badmintonspelare trappade gradvis ned på sin elitsatsning och hade vissa problem med att hitta ett arbete efter det att han slutat.
R 42: Jag fasades ut. Men sen var jag ju kvar och man märkte att helt plötsligt förlorade man några matcher och det gjorde man för att tränade för lite och inte orkade. Så då kände jag att det får vara nog…Jag hade egentligen ingen plan på vad jag skulle göra så det var ett tag som jag inte hade någonting att göra. (man)
För några elitidrottare har avslutningsprocessen komplicerats av att ved- erbörande haft andra parallella personliga problem som inte varit direkt kopplade till idrottandet. I sådana fall kan det vara svårt att avgöra vad som påverkat eventuella upplevda problem i samband med att de lämnade toppidrotten. Ett exempel kan belysa denna problematik hos en tidigare elitidrottare vars avslutningsfas blev ganska utdragen. Den aktuella indivi- den bedömdes tillhöra grupp två, det vill säga de som upplevde vissa pro- blem när de var i färd med att sluta och under den närmaste tiden efter att beslutet hade fattats.
R 31: Jag har ju mått dåligt i perioder under karriären det kan jag säga. Jag har ju gått i psykoterapi och så, men det var väl inte bara på grund av det (saknade en mentor under karriären och bytte tränare, förf anm). ...Men det har varit en resa. Sista åren har jag gått igenom en skilsmässa och en massa annat också. Så det har ju inte direkt med mitt idrottande att göra… Jag gick och kände efter och tog det rätt lugnt liksom och sen var det bara så att jag slutat av mig själv. Och det jag gjorde då var ju att jag som sagt att jag satte igång med en massa pro- jekt… Och det har tagit flera år innan jag insett hur stor del av mig som idrotten ändå har varit. Och jag undervärderade det lite grann vilket lite grann har gjort att jag fått kämpa med min person sådär. Vem är jag efteråt och sådär… Nu jobbar jag med alla dom grejorna som jag inte trodde jag skulle göra. Och jag tycker det är kul, det är jättekul att jobba med TV. Jag föreläser och tycker det är kul också. (kvinna)
Ett par andra fall i denna mellangrupp, som mestadels klarat övergången bra, men som också brottats med vissa problem. Ett ganska vanligt före- kommande tema rörde i vilken grad man baserade sin identitet på elitidrot- ten även sedan man slutat. Forskningen har ju visat (se kapitel 2 och 3) att det kan vara destruktivt att i alltför hög grad klamra sig fast i en ensidig bild av sig själv som nästan helt har sin grund i idrottandet och tidigare idrotts- prestationer. Detta behöver dock inte innebära att den före detta elitidrot-
V ä g e n f r å n l a n d s l a g e t
taren helt tar avstånd från en tidigare starkt idrottsdominerad identitet utan att den så småningom blir en väl balanserad del av den totala självuppfatt- ningen. Hur denna process kunde gestalta sig ges prov på i nedanstående två exempel.
R 11: … skulle jag vara (namn på idrottsgrenen och individens namn) hela mitt liv då kommer jag inte vidare. Är det det som är min identitet då är man den personen resten av livet, men jag menar jag var 26-27 år då och skulle kanske jobba i 40 år till pensionen…Så jag var nog ganska bra på att ta den biten och känna att det fixar jag…Att se att man mår bra av att ha en annan identitet än att bara vara före detta idrottare hela livet. Jag tror det är jätteviktigt att man ser att nu kommer det en ny karriär och nu måste jag bygga upp en ny identitet och det krävs en hel del mod för det. (man)
R 20: Det har varit lite upp och ner givetvis och jag är säkert fort- farande i en identitetskris lite grann. Jag tror nog att det är oundvikligt när man hållit på med något sä länge att inte vara det. Och jag letar fortfarande efter mig själv, men jag känner att jag blir mer och mer trygg i mig själv och jag kan säga så här att jag har aldrig ångrat mitt beslut att sluta. Utan jag slu- tade när jag ville sluta och det var väldigt skönt. Så att därför har väl också den här processen kunnat gå ganska så bekym- mersfritt. (man)
Den här gruppen upplevde vissa smärre problem efter karriärslutet, men det var oftast under kortare och upphörde ganska snart. Det kunde även röra sig om problem med att finna ett arbete den första tiden, men det kunde också handla om att man hade problem inom andra livsområden (t ex rela- tionsproblem med en partner) som interagerade med avslutningsfasen, som ju också alltid och ofrånkomligt utgör en viss påfrestning i sig. Ganska van- lig var också att man funderade över sin (idrotts)identitet och dess relevans i en ny yrkeskarriär.