Den första gruppen (”I stort sett problemfritt”) bedömdes innehålla 17 indi- vider av 28 (61%). Även i denna studie visade det sig alltså att flertalet kla- rade övergången på ett bra sätt. En så stor händelse som att lämna livet som elitidrottare gick givetvis inte spårlöst förbi för någon. Vägen till och under elitkarriären har inneburit att man, ofta passionerat, ägnat en stor del av sitt hittillsvarande liv åt idrottsrelaterad verksamhet, vilket inte kan lämna någon helt oberörd, men det kunde för många vara huvudsakligen positiva upplevelser och ibland lättnad eller glädje över att få växla spår och fort- sätta med andra aktiviteter. Nedan redovisas ett antal intervjuutdrag från gruppen som inte upplevt några större problem vid karriärslutet. I det in- ledande citatet från en basketbollspelare som slutade under 1990-talet kan man se ett exempel på en ganska odramatisk avslutning, där den intervjuade personen hade en bra utbildning och ett arbete vid tiden då hon slutade. R 15: Jag jobbade ju redan och var igång. Jag var ju lärare i sam-
hällskunskap och hade en tjänst på en skola … Men som sagt jag hade (namn), min mammaroll, det var många roller och det var stort att bli mamma. Och sen trivdes jag så bra i min lärarroll också … men det (elitidrotten) var inget jag kände att jag saknade sen. Har faktiskt inte tänkt på mig själv så mycket som elitidrottare faktiskt. (kvinna)
En annan idrottare från 1990-talet med ambitionen att vara bäst i världen i sin gren fattade beslutet att lämna elitidrotten ganska hasigt medan hon var på topp.
R 13: Ja, jag kan inte säga att jag planerat det i förväg, men jag tror att om jag ska förstå mig själv att jag egentligen genom hela elittiden slets mellan kamp och flykt. För alltså jag har en sida att det jag gör ska vara bäst och det kostar mycket. Och vad händer om jag inte är bäst?...Jag slutade tvärt i stort sett… jag ville sluta på topp. Det var positivt, ja, visst. Plus att det var ju så att jag hade förknippat mina egna krav på mig själv
med idrott. Jag tänkte ju att nu hej då idrotten nu kommer jag att njuta och kortsiktigt var det ju så…Jag hade fått med mig de där verktygen som man använder i idrott, det är ju precis samma som man använder i vilket arbete som helst med nå- gon form av verksamhetsplan och mål och så. (kvinna)
En annan idrottare som slutade 1990-talet berättade om sina erfarenheter av karriärslutet.
R 34: Jag tar ganska snabba beslut. Det var jätteskönt i några må- nader att få göra allt det som man inte gjort förut…Jag var så inrutad, så det var otroligt skönt att slippa det och kunna vakna och bestämma att idag går jag ut och plockar svamp… Jag har ju haft en jäkla tur och slumpen har styrt till att jag haft ett fantastiskt liv rätt igenom. Med vissa dalar givetvis med skilsmässor och så, men jag är oerhört tacksam till idrot- ten med det livet jag har fått leva. Jag skulle inte kunna önska mig bättre… Jag har ju egentligen idrotten att tacka för allt. (man)
Det fanns också röster från 2000-talet som vittnade om lyckosamma över- gångar från toppidrott till ett annat liv efteråt. Det första exemplet visade betydelsen av att börja förbereda för denna övergång (fotbollsspelare som bl.a. spelat professionellt i utlandet).
R 35: Jag började investera i två företag som det var tänkt att jag skulle börja jobba i efteråt, men då blev jag tillfrågad om att bli sportchef så det blev en naturlig övergång. (man)
En bandyspelare med mycket stora framgångar berättade att han slutade vid 38 års ålder (kunde också vara en ganska otäck illustration av den tidigare diskussionen om skador och hälsoproblem som skäl till att sluta, men också på den moderna elitidrottens villkor för vissa utövare) på grund av skador: R 29: En av anledningarna var ju min fot som jag opererat tre gång-
er och högerknät likadant så jag gick ju på piller och hade värk och sov knappt på tio års tid och samtidigt tränade med det. (man)
Trots dessa skadeupplevelser fortsatte informanten att spela bandy (se ovan) och kunde avsluta elitkarriären på ett för honom lyckosamt sätt, samtidigt som han visste att ett tränarjobb i elitserien väntade honom efter avslut- ningen.
R 29: Dels så var det känslosamt men det blir ju så bra att ta av- slut med en klubb jag spelat och vunnit så mycket med och på (namn på en arena) som betytt mest så att få knyta ihop säcken på ett sådant avslut var för mig helt fantastiskt…och känslan efteråt var att oj nu kan jag göra vad som helst. (man)
V ä g e n f r å n l a n d s l a g e t
En handbollsspelare, som hade ett tränarjobb som väntade efter elitkarriä- rens slut, mindes tillbaka och var inte helt säker men sade att:
R 18: Jag kommer inte ihåg riktigt, men jag tror att det var en gan- ska stor lättnad. Jag tror att det tog ett par år. Att ta själva beslutet var nog rätt så skönt, men man höll igång lite grann sådär, det var nog inga större problem att sluta på det sättet. (man)
Vikten av att planera sitt karriärslut exemplifieras ytterligare i nedanstående utsaga från en tennisspelare som hade det väl ekonomiskt förspänt.
R 37: Jag hade varit proffs i 15 år och nått min peak. Älskade i och för sig att tävla och det gör jag fortfarande även om det är på korpnivå så har man även det där tävlingssuget. Men jag hade bestämt mig i början av året att det här kommer att bli mitt sista år. Och därför hade jag planerat för vad jag skulle göra dagen efter. I och med att jag hade det här företaget, det hade funnits i nästan sex år, så visste jag att jag skulle sitta på kontoret den dagen. (man)
Det sista exemplet är hämtat från en elitidrottare som slutade på grund av motivationsbrist och familjeskäl. Han hade en okomplicerad avslutningsfas och började omedelbart arbeta efteråt, men kom efter tre år tillbaka som en mycket framgångsrik veteranidrottare under många år (och är fortfarande aktiv).
R 12: Det var faktiskt rätt skönt. För jag hade tänkt tanken, inte så lång tid i och för sig, men det var ändå skönt när jag väl bestämde mig…Och när jag slutade så började jag direkt att föreläsa och det ger nästan samma kick som att elitidrotta … Jag höll upp i tre års tid helt. Men när jag var 35 år då började jag igen och då är jag mer motiverad än någonsin och jag var hel och frisk. (man)
Det som kännetecknade de oproblematiska övergångarna till ett civilt liv var att huvuddelen av de intervjuade hade en god utbildning, många hade planerat sitt utträde ur toppidrotten i god tid innan och hade också ett jobb som väntade (ganska många arbetade del- eller heltid under slutet av elitkar- riären) eller planerade snabbt för en verksamhet (arbete eller studier) efter att man slutat.