Metod - Möjlighetsrummet - för individer på ekonomiskt bistånd

4.1. Inledande kvalitativ metoddiskussion

För vår undersökning med fokus på individens uppfattning över sina möjligheter att komma från ekonomiskt bistånd, har vi valt att inrikta oss på kvalitativ metod i form av intervjuer. Detta tillvägagångssätt anser vi vara det mest framgångsrika, eftersom den kvalitativa metoden enligt Trost (2005) riktar sig till att på ett djupare plan ta del av människors personliga erfarenheter, känslor och värderingar.

Detta har vi sett i relation till kvantitativ metod såsom enkätundersökning vilket vi menar inte kan frambringa samma förståelse hos oss av dem som vi nu kan genom att göra intervjuer.

Utöver detta menar vi att en enkät heller inte kan ge de svarsalternativ som passar in och därför inte ge en rättvis bild. Vi funderade även över möjligheten att göra observationer av de personer som befinner sig i ett beroende av ekonomiskt bistånd, dock fann vi det varken relevant eller särskilt rimligt att utföra en sådan insamling av empiriskt material eftersom det dels skulle vara praktiskt väldigt svårt att kunna följa dem i de situationer som kan ses påverka deras uppfattning men även att få individer att ställa upp på detta skulle vara relativt svårt. Detta då vi undersöker människor som befinner sig i en ganska så stigmatiserad position genom att vara beroende av ekonomiskt bistånd. Det kan då vara svårt för dessa personer att förklara varför det är en eller två personer som följer dem i deras vardag om de inte önskar att förklara att de blir undersökta angående deras ekonomiska bistånd. Vidare har vi även valt att inte genomföra gruppintervjuer då det faktum att vara beroende av ekonomiskt bistånd kan hos vissa personer uppfattas som ett extra känsligt område. Vår tankebana här rör sig kring att antalet frivilliga att ställa upp på intervjuer minskar då man i detta fall utsätts för en situation där man synliggörs som biståndsberoende för andra.

4.1.1 Hermeneutiken

Hermeneutiken är motsatsen till positivism som i få ord kan beskrivas som ”säker kunskap”

alltså det man får kvar när man rensat bort allt som inte kan belägga. Hermeneutiken däremot handlar om att tolka och att förstå. Eftersom vår forsknings empiri till stor del består av texter som från början kommer från muntliga intervjuer behöver vi använda oss av hermeneutiken för att kunna förklara de beteende, uppfattningar och mönster som vi sett under vår forskning.(Gilje

& Grimen, 2006:175ff) Det kan dock finnas vissa risker med att tolka personers berättelser. Detta mycket på grund av det faktum att dessa individer redan har tolkat sin situation och därmed

skapat sig en bild av sin verklighet som den återger oavsett om den är korrekt eller ej. Det finns därför olika inställningar till hur man ska förhålla sig till individernas berättelser. (Gilje &

Grimen, 2006:179f) Vi väljer dock att här ta upp Giddens begrepp dubbel hermeneutik. Det vill säga att man inte kan bortse från individernas berättelser trots att dessa är tolkade av dem själva.

Samtidigt menar vi precis som Giddens att vi måste gå längre än att bara återge de intervjuer vi har fått. Detta innebär att vi sätter in intervjuerna i samband med hjälp av sociologiska teorier.

Gilje och Grimen talar i detta skede om något som kallas nära erfarenheter och långt ifrån erfarenheter, vilket i sin enklaste förklaring innebär att nära erfarenheter är vad personerna använder sig av i sina berättelser medans långt ifrån erfarenhet är det som vi som utforskar ämnet använder oss av. Detta kan ses i analysen där vi använder sociologiska teorier i samverkan med de intervjuade individernas uttalande. (Gilje & Grimen, 2006:181) En viktig del av

hermeneutiken är förförståelse, detta är något som vi alltid bär med oss för att kunna förstå saker och händelser i livet. Det har under intervjuerna varit viktigt för oss att ha en viss mängd

förförståelse för den situation som de biståndstagare vi har intervjuat befunnit sig i. Vi har ju självklart inte kunnat förbereda oss för alla händelser under intervjuerna eftersom vi inte känt till de rådande omständigheterna. Men oavsett om vi har intervjuat biståndsberoende eller om vi har intervjuat socialsekreterare så har vi varit inlästa på ämnet och skapat oss förförståelse för att i intervjusituationen kunnat ställa följdfrågor på något som sagts och för att kunna följa med i vad personen har menat och talat om. (Gilje & Grimen, 2006:183ff)

4.1.1.1 Hermeneutiska cirkeln

Den hermeneutiska cirkeln är en av de viktigaste delarna av hermeneutiken. Cirkeln skall inte ses som någon ond cirkel eller spiral utan tvärtom som något positivt. (Gilje & Grimen, 2006:190, Kvale, 1997:49ff) Den hermeneutiska cirkeln visar på relationen mellan det vi tolkar, vår

förförståelse och det kontext som vi tolkar i. Detta betyder att när vi tolkar delar i våra intervjuer så ställer vi dessa i förhållande till helheten av de samma. På samma sätt så ställer vi också helheten av våra intervjuer till delarna av dessa. Detta betyder då också att vi kan motivera det citat eller dylikt som vi använder i vårt arbete eftersom dessa står i paritet med vad kontentan av de sammantagna intervjuernas innebörd är och vice versa. (Gilje & Grimen, 2006:190ff)

4.2 Urval

Vi ämnade intervjua tio personer, dock var det endast åtta utav dessa som i slutändan önskade medverka. Av dessa är två socialsekreterare och resterande sex intervjupersoner är individer som erhåller ekonomiskt bistånd.

Utifrån våra tidigare nämnda begränsningar har vi valt att begränsa oss till nedanstående

parametrar som utgör vårt strategiska urval. Själva urvalet har dock utförts av socialsekreterarna på Arbete och Försörjning på grund av den sekretess som dessa står med gentemot sina klienter.

Till följd av detta blev därmed socialsekreterarna så kallade nyckelpersoner eller ”gate-keepers”

det vill säga nödvändiga personer som är länken mellan oss och potentiella intervjupersoner.

Detta medförde även svårigheter för oss att finna jämvikt mellan könen då vi inte själva kunde ta kontakt med eventuella intervjupersoner och bestämma urvalet fullt ut. På grund av svårigheter i att finna personer som var villiga att ställa och samt att det inte var vi i gruppen själv som fick den initiala kontakten med intervjupersonerna, så uppstod ingen jämvikt mellan könen och därmed kommer inte en genusaspekt att behandlas i denna studie.

Att socialarbetarna blev involverade i kontaktandet av intervjupersoner insåg vi kunde innebära svårigheter i form av ambitiös hjälpsamhet eller inte tillräckligt stort engagemang. Dessa skulle kunna påverka slutresultatet genom risken att endast få tillfälle att intervjua en ’viss typ’ av informanter. Vi tog dock det till oss och försökte undvika detta genom att inte initiera

socialsekreterarna alltför mycket i våra frågeställningar och uppsatsens syfte. (Trost, 2005:117ff)

De vi önskade få kontakt med var personer som står nära arbetsmarknaden vilket hade till följd att vi valde att ta kontakt med dem som är klienter hos enheten Arbete och Försörjning som står under Arbetsmarknadsenheten. Den andra avdelningen som ligger under

Arbetsmarknadsenheten, Vård och Behandling var inte relevant för oss att undersöka eftersom klienter till denna står längre ifrån arbetsmarknaden. Vi valde vidare att begränsa urvalet till biståndstagare som är arbetslösa och som hade målet att ta sig ut på arbetsmarknaden. Personer som ingår i andra kategorier än denna har nämligen möjlighet att erhålla andra former av

ekonomiska ersättningar som exempelvis sjukersättning och a-kasseersättning. Denna del av vårt urval understöds även av de handlingsplaner som är uppsatta mellan socialsekreterare och klient inom Arbete och Försörjning där målet för klienten är riktad mot att skaffa framtida arbete.

Vi valde att inte begränsa oss alltför mycket till ålder utan se utifrån en bred ålderskategori på 21-64 år. Vårt valt att sätta 21 år som en lägsta ålder utgick från att föräldrar har

försörjningsskyldighet till dess barnet är 18 år men att detta kan förlängas fram till och med att barnet fyller 21 år förutsatt att barnet fortfarande studerar. Den övre gränsen på 64 år grundar vi i det faktum att man efter 65-års ålder är berättigad statlig pension och därmed inte längre är arbetssökande.¹²

Eftersom tillgången till tolk inte fanns vid intervjutillfället, valde vi att begränsa urvalet till personer som kan tala svenska och/eller uttrycka sig förhållandevis adekvat genom det svenska språket.

4.3 Tillvägagångssätt

Ganska snart efter det att vi påbörjat våra funderingar kring vårt examensarbete, kom vi fram till att vi ville fördjupa oss i situationen av att vara beroende av ekonomiskt bistånd. För att få ökad förståelse för ämnet men också för att se över möjligheterna att komma i kontakt med personer med ekonomiskt bistånd, kontaktade vi en socialsekreterare på Arbete och Försörjning och hade ett ”vardagligt samtal” (det vill säga ett ostrukturerat samtal som fokuserar på ämnet och inte syftet (Kvale, 1997:25)) som berörde hur socialsekreteraren uppfattade att sina klienter kände och upplevde sin situation. Men också hur arbetet inom Arbetsmarknadsenheten går till. Med detta som utgångspunkt gjordes först och främst efterforskningar i ämnet för att undersöka om vårt nyupptäckta område inte tidigare blivit berört. Därefter läste vi in oss på ämnet ekonomiskt bistånd samt begreppet självbild och arbetade fram syfte och problemformuleringar utifrån detta.

Då frågeställningarna var tydliga för oss och urvalet hade tagits fram, kontaktades 1:e

socialsekreterare på Arbetsmarknadsenheten för att klarlägga tillvägagångssättet i kontaktandet av potentiella intervjupersoner, detta på grund av sekretessen som omöjliggör för oss att ta del av vilka personer som har ekonomiskt bistånd. Därefter utformade vi ett brev med förfrågan ställd till socialsekreterarnas klienter av att ställa upp på intervju. I brevet gav vi information om två olika sätt att kontakt oss på; dels genom mail men även genom ett telefonnummer som var avsatt enbart för detta syfte.

12 http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/35076888-9901-4348-A202-96A805E7DA08/6802/Svenska200611425rev.pdf (2009-03-18)

På grund av sekretess som involverade socialsekreterarna på Arbete och Försörjning står under innebar detta att vår inledande kontakt med eventuella intervjupersoner möjliggjordes först efter det att socialsekreterarna tagit kontakt med sina klienter och framfört vår önskan om deltagande i studien. Socialsekreterarna gjorde själva bedömningen över vilka klienter som tillfrågades om att eventuellt ställa upp på en intervju. Därefter var det klienternas beslut huruvida de önskade deltaga. Under tiden vi inväntade svar arbetades en intervjuguide fram och parallellt beslutades praktiska frågor såsom plats för intervjun. Här beaktade vi sådant som är viktigt i ett

intervjutillfälle för att resultatet ska bli så bra som möjligt såsom att platsen ska för intervjupersonens kännas bekväm och vara ostörd samt att den ska vara lättillgänglig för

individen.(Trost, 2005:44f) Valet av plats blev till slut efter övervägande ett rum på Lärcentrum, den byggnad där Arbete och Försörjning finns men också där kultur och utbildning äger rum.

Intresset från intervjupersonernas sida visade sig vara milt uttryckt svalt. På grund av den låga responsen ringde socialsekreterarna på Arbetsmarknadsenheten sina klienter för att ytterligare en gång framföra vår önskan om deltagande i en intervju. Än en gång påminde dem att det var frivilligt för sina klienter med i vår studie och att det som framkom under intervjun inte skulle komma i socialsekreterarnas händer utan att konfidentiellitet skulle råda.

Resultatet av detta blev att vi bokade in sex stycken intervjuer med personer som uppbär ekonomiskt bistånd samt två intervjuer med socialsekreterare på Arbetsmarknadsenheten.

Inbokningar med biståndstagarna gjordes via telefonkontakt där informanterna ringde upp oss och bestämde ett tillfälle vi kunde mötas som passade deras tidsschema. Socialsekreterarna bokades upp via mail kontakt.

Trots att vi tidigare gjort extensiva undersökningar på ämnet fann vi ett par dagar innan första intervjutillfället ett arbete som var ett förarbete till ett SOU (statens offentliga utredningar) som besvarade stora delar av det som vi intresserade oss för. Vid denna tidpunkt kände vi detta som ett rejält bakslag och beslöt oss för att ändra vår infallsvinkel till arbetet. Vi ville dock använda den information vi redan tillgodogjort oss och inte komma för långt bort från vårt syfte. Vi började fundera på nya infallsvinklar och kom till slut fram till att istället lägga vårt arbetes fokus på att undersöka vilka biståndstagarnas självupplevda möjligheter och hinder är. Utifrån detta utformades en ny intervjuguide riktad till biståndstagarna samt en till socialsekreterarna (se Bilaga 1 & 2).

4.4 Intervjusituationen

Vårt första möte med biståndstagarna som valde att ställa upp som informanter skedde på avtalad tid i lokalens entré. På väg mot rummet där intervjun skulle hålla försökte vi bryta isen och lätta upp stämningen så att informanterna skulle känna sig bekväma i det kommande samtalet.

Därefter informerades intervjupersonerna om vilka vi var, vad vi önskade prata om och ytterligare en gång frågade vi om deras samtycke att få spela in intervjun då det vid senare tillfälle skulle underlätta för oss i transkriberingen av samtalet. Samtliga samtyckte till detta.

Därutöver klargjorde vi även att ingen annan förutom vi skulle ta del av det som framkom under intervjuns gång och att namn och all annan information som skulle kunna identifiera informanten skulle tas bort.

Intervjuerna genomfördes sedan efter en halvstrukturerad mall som vi byggt upp genom att välja specifika teman och under dessa frågor som fungerade som komplement för att vi skulle kunna föra samtalet framåt och uttömma ämnet så mycket som möjligt. (Kvale, 117)

Själva intervjuerna har genomförts med en låg grad av standardisering så till vida att de förutbestämda frågornas innebörd har varit den samma i alla intervjusituationer. Dock har frågorna ställts på olika vis och i olika sammanhang beroendet på intervjuns fortskridande.

(Trost, 2005:19f) Däremot är intervjuerna ostrukturerat upplagda så till vida att de ställda frågorna står utan svarsalternativ och därmed helt öppna för intervjupersonen att själv kunna tolka och besvara. Detta har vi gjort delvis för att undgå problematiken med att styra

intervjupersonens svar i en viss riktning. (Trost, 2005:19ff)

4.4.1 Forskarrelationen

Av de åtta personer som vi har intervjuat i detta arbete var två socialsekreterare medan resterande sex personer uppbar ekonomiskt bistånd. Det fanns en del självklara skillnader i

förhållningssättet mellan oss och respektive grupp i intervjusituationen. Den mest tydliga och kanske viktigaste skillnaden var den att socialsekreterarna blev intervjuade av oss i form av sin yrkesroll. Detta kändes delvis som något som framkom då de inte hade något personligt

investerat i intervjun. Detta till skillnad från de biståndsberoende där vi frågade om just deras livssituation och livsvärld.

Redan vid första kontakt med potentiella intervjupersoner presenterade vi oss kortfattat och förklarade vilken roll vi hade i form av studenter samt vilka ämnen vi var intresserade av att

beröra i intervjun. Detta upprepade vi vid intervjutillfället precis innan själva intervjun

påbörjades. Detta klargjorde vilka olika roller samtliga i intervjun hade och har förhoppningsvis också underlättat för de intervjuade.(Davies, 1999:130)

Sjöberg (1999:153) menar att det är viktigt att lära känna de människor som man ska studera.

Detta menar hon vidare är väldigt tidskrävande men är viktigt så tillvida att man får en bättre helhetsförståelse. Vi har dock inte haft möjlighet att kunna lära känna de individer som vi har intervjuat på ett djupare plan, detta främst baserat på två orsaker. Det är dels det faktum att vi är begränsade i tid, men även det faktum att vi inte har haft möjlighet till att ha kontakt med dem särkilt lång tid före intervjutillfället. Utöver detta så hade det varit väldigt svårt för oss att sätta oss in i de olika livsvärldar som biståndstagarna besitter eftersom det är sex olika individer med olika livsvärldar där den enda egentliga tydliga sammankopplingen dem alla emellan är just att de uppbär ekonomiskt bistånd. Dock försökte vi kompensera för detta genom att så noga som möjligt läsa in oss på ämnet samt att använda oss av tidigare erfarenheter för att kunna relatera till de vi intervjuade. Detta visade sig ibland lättare medan det i vissa situationer var svårare. Vi märkte ganska snart i intervjusituationerna att det fanns likheter oss emellan då det gällde arbete och tankar kring svårigheterna att få arbete. Eftersom vi är studenter som snart ska ut på

arbetsmarknaden kunde vi relatera till den oro som de beskrev inför olika situationer och då kanske primärt känslan att inte få ett arbete. När det däremot gällde socialsekreterarna kunde vi ganska snart in i intervjuerna känna av likheterna med dessa som vi hade i form av akademisk utbildning. Det var dels i form av erfarenheter men även en sådan viktig aspekt som språket.

En annan aspekt i var ålder. Av de biståndsberoende kunde vi urskilja två ålders kategorier, en yngre som ligger kring de tjugo samt en äldre kategori kring fyrtio år. Det fanns klara skillnader mellan dessa två kategorier, dels i språk men även i livserfarenhet och hur man relaterar till detta.

Vår uppfattning innan intervjuerna var att den äldre gruppen kanske skulle se ”ner” på oss eftersom vi var yngre och möjligtvis hade mindre livserfarenhet. Vi uppfattade inget i den vägen under intervjuerna, dock kunde man kanske snarare känna i den yngre gruppen att de hade en större känsla av respekt gentemot oss. Det ska dock klargöras att detta inte varje fall uppenbart verkade påverka deras förmåga och vilja att uttrycka sin mening. Utöver dessa förhållanden så finns det också en aspekt i forskarrelationen i den bemärkelse att vi som intervjuare

representerade båda könen. Detta har varit oss till gagn som vi upplever det i och med möjligheter till att relatera till saker i interaktionen med de intervjuade, det betyder inte per automatik att kvinnan har förstått våra kvinnliga intervjupersoner bättre och vice versa. Dock har

det nog hjälpt oss att förstå olika detaljer som de intervjuade har talat om. Dessa ovanstående omständigheter tillsammans med många fler som är mer eller mindre konkreta har gjort att vi har haft en rörelse mellan närhet och distans i det förhållande vi har haft till intervjupersonerna dels i själva intervjusituationerna men även i den process då vi analyserat vår insamlade empiri.

(Andersson & Persson, 1999:194ff, Trost, 2005:45)

4.5 Giltighet och generaliserbarhet

En diskussion om undersökningens validitet anser vi vara lämplig att inkludera eftersom

kvalitativ forskning anklagas i större utsträckning än kvantitativ för att vara bristfällig vad gäller giltighet i det framtagna materialet. Den största orsaken till detta är det koncentrerade urvalet av informanter som görs och som medför att det blir svårt att applicera det sociala problemet som undersöks på en generell massa, till skillnad från kvantitativ data. (Trost, 2005:16, Kvale, 1997:208) Ett sätt att försöka undkomma detta problem inom kvalitativ forskning och få sådana studier accepterade i samma utsträckning som kvantitativ metod, har varit att använda sig av metodtriangulering. Detta syftar till att man som forskare använder sig av flera olika metoder för att frambringa det material som är väsentligt för att få svar på sitt forskningsproblem. (Trost, 2005:16) Att använda metodtriangulering har inte vi haft möjlighet att göra, men vi har försökt att få en bredd i vårt insamlade material genom att användande olika metoder i form av intervjuer och skriftliga källor för att nå fram till vårt syfte. Vår val att inkludera tidigare forskning och annan tryckt tidigare data har vi gjort med hänsyn till att öka studiens validitet och alltså visa på

In document Möjlighetsrummet - för individer på ekonomiskt bistånd (Page 25-34)