Forskningsstrategi: Ett etnografiskt angreppssätt
Som nybliven forskarstuderande fick jag lära mig i metodkurserna att man först formulerar sitt forskningsproblem, sen väljer den eller de forsk-ningsmetoder som bäst gagnar en lösning av det valda problemet eller ger de mest uttömmande svaren på de ställda frågorna. Samtidigt är det som ny på forskningsfältet lätt att göra det motsatta, betrakta de existerande metoderna och formulera sitt problem med en snegling åt de metoder som av ett eller annat skäl tilltalar en mest. Framför allt tycks valet mellan kvantitativa och kvalitativa metoder vara en vattendelare: valet mellan det generella eller det unika, bredden eller djupet. Men mitt problem var snarast att jag inte bara var intresserad av det specifika fallet utan också hade ambitionen att på en mera generell nivå förstå samarbetssituationen ur ett yrkeskulturellt perspektiv och därigenom, ur min praktikersynvin-kel, kunna i någon mån bidra till utvecklingen av praktiken på området.
En väsentlig faktor i valet av forskningsmetod blev för min del den tredje av de i inledningen ställda frågorna; den som rör hur kulturtillhörigheten påverkar de konkreta samarbetssituationerna. Det tycktes mig som en självklar slutsats, till dels på grundval av min egen praktiska bakgrund, att jag för att förstå dessa situationer också måste konkret studera dem, ob-servera dem. Kultur uttrycks inte enbart eller kanske inte ens huvudsakli-gen i ord och medvetna utsagor utan också i handlingar. Men handlingar, egna och andras, står inte heller isolerade, som absoluta entydiga enheter med bestämda innebörder utan tolkas, medvetet eller omedvetet, av de personer som utför dem eller iakttar dem. Ett etnografiskt angreppssätt erbjöd en möjlighet att både studera faktiska samarbetssituationer och de ingående aktörernas tolkning av desamma. Detta val av angreppssätt styr-des därmed av vad Larsson (1994) betecknar som ”intern logik” – dvs ett
försök att uppnå ett sammanhang och en harmoni mellan ”forsknings-fråga, antaganden om forskning och det studerade fenomenets natur, datainsamlingen samt analystekniken” (s 170).
Termen etnografi kan i vid mening sägas beteckna en forskningsmetod eller kanske snarare en uppsättning metoder för att utforska mänskliga relationer på det samhällsvetenskapliga området. Den klassiska och mest karaktäristiska formen innebär att forskaren själv, antingen öppet eller utan att avslöja sina avsikter, deltar i den miljö och i det dagliga liv där människor befinner sig. Forskaren observerar händelseförlopp och miljö-er, lyssnar till samtal och berättelsmiljö-er, ställer frågor:
…in fact, collecting whatever data are available to throw light on the issues that are the focus of the research. (Hammersley & Atkinson, 1995, s 1)
Etnografin har, påpekar Hammersley och Atkinson, en stor likhet med människors vardagliga sätt att förstå sig på sin omvärld. Detta förhållande har setts både som ett grundläggande problem och en styrka. Problemet har framför allt inneburit ett ifrågasättande av metodens vetenskapliga giltighet, i ljuset av ett vetenskapligt ideal hämtat främst från naturveten-skapen. Det positivistiska vetenskapsidealet har det kontrollerade experi-mentet med väldefinierade variabler som utgångspunkt och eftersträvar att identifiera relationer mellan dessa variabler för att uppnå förklaringar av fenomen som i sin tur är statistiskt generaliserbara till en större popu-lation. Hypoteser kan prövas och bekräftas, eller åtminstone förkastas.
Detta ideal har i sin tur ifrågasatts av andra inom det samhällsvetenskapli-ga området som ser en motsättning mellan de strikt naturvetenskaplisamhällsvetenskapli-ga metoderna och den sociala världens komplicerade och sammansatta ka-raktär. Olika typer av kvalitativa metoder har erbjudit alternativ. ”Natur-alism” har uppfattats som en motsatt ytterlighet till positivismen (Ham-mersley & Atkinson, 1995). Inom naturalismen är idealet istället att värl-den ska studeras i sitt ”naturliga tillstånd”, med etnografiska metoder, främst observationer i den levda vardagen. En grundtes är att den positi-vistiska modellen för mänskligt handlande, stimulus-respons, förkastas och ersätts med uppfattningen att människor inte handlar som en följd av yttre stimuli utan tolkar och omtolkar stimuli och utvecklar sitt handlan-de på grundval av handlan-dessa tolkningar. Detta betyhandlan-der i sin tur att samma fysiska fenomen kan betyda olika saker för olika personer och till och
med olika saker för en och samma person vid olika tillfällen. Men både positivismen och naturalismen lider, enligt Hammersley och Atkinson, av en och samma svaghet: att båda förutsätter att sociala fenomen existerar helt oberoende av forskaren och att forskaren kan och bör stå utanför och förhålla sig neutral till de fenomen han/hon utforskar. Detta är inte möjligt, menar de, eftersom forskaren otvivelaktigt är en del av den ut-forskade världen och ”…there is no way in which we can escape the social world in order to study it ”(s 17).
Det betyder istället att forskaren måste använda sin förmåga att reflektera över sin roll i den sociala värld han/hon studerar och även systematiskt använda sig av sitt deltagande i den för att ge en fullödig tolkning av det studerade fenomenet. Burgess (1984) tar upp forskarens närvaro i den studerade miljön som en viktig fråga för reflektion när det gäller validi-teten av de data som genereras: I vad mån påverkas skeendet och vad innebär detta? Detta förhållningssätt sammanfattar Hammersley och At-kinson (1995) i begreppet ”reflexivity”. Ehn och Klein (1994) definierar reflexivitet som forskarens ”tänkandet om sitt eget tänkande” och också Woods (1996) understryker forskarens personliga involvering i forsk-ningsprocessen och menar att det främsta forskningsinstrumentet utgörs av forskaren själv.
Forskningsprocessen
En etnografisk forskningsansats handlar, enligt mitt sätt att se det, på sitt sätt lika mycket om ”hypotestestning” som en strikt upplagd kvantitativ studie. Men en etnografisk studie tar enligt Hammersley och Atkinson (1995) sin utgångspunkt i Blumers (1969) ”sensitizing concepts” snarare än i kvantitativ forsknings strängt definierade operationella begrepp. Vad är då dessa ”spårhundsbegrepp”17 annat än en form av löst konstruerade hypoteser, antaganden, idéer av någon beskaffenhet? Skillnaden ligger inte i vad de är eller benämns utan i hur de används: Processen går inte ut på att anta eller förkasta hypoteserna som helhet utan på att förändra, förfina och fördjupa (och naturligtvis också i vissa fall, förkasta) ur-sprungshypoteserna. Som etnografisk forskare går jag in i mitt forsk-ningsproblem med en rad antaganden om problemets beskaffenhet,
17 Svensk term för ”sensitizing concepts”, föreslagen av Starrin et al (1991).
ganden som det är viktigt att i möjligaste mån medvetandegöra. Men hur utvecklas då dessa spårhundsbegrepp?
För mig har vissa observerade situationer, ibland omedelbart, ibland långt senare, framstått som centrala och signifikanta. Oftast har det varit sådana då minst en ur vardera yrkesgruppen varit närvarande. En tanke har väckts, en idé, en plötslig insikt som gett mig en trådända att nysta i, en testsituation att pröva i en mängd variationer. Dels har detta inneburit att jag letat i redan insamlade data och funnit incidenter som bekräftat eller modifierat ursprungstanken, dels har jag aktivt sökt upp nya, i något av-seende likartade situationer. I det här skedet startar något som kan liknas vid en (kvasi)experimentserie: Kvarstår mönstret mellan de två personer-na i likpersoner-nande situationer, i annorlunda situationer, t ex. både i och utan-för klassrummet, på fritidshemmet? Kvarstår mönstret om personerna byts ut mot andra, om samma förutsättningar gäller, dvs minst en ur var-dera yrkesgruppen? Vad händer i liknande situationer om båda är ur samma yrkesgrupp? Kan jag hitta samma mönster på den andra skolan eller ser det annorlunda ut där och i vilka avseenden? I nästa steg (i reali-teten är detta en parallell process) prövas idén mot andra datakällor, t ex aktörernas egna utsagor i formella intervjuer och i mera informella sam-manhang, barnintervjuer eller skriftliga källor som målbeskrivningar, verksamhetsredogörelser och föräldrabrev. I några fall har jag också kom-pletterat med mera kvantifierbara data, som skattningsscheman och strukturerade observationsprotokoll.
Förfaringssättet är det gängse inom etnografiska studier och kan sam-manfattas med termen ”triangulering” (se t ex Burgess, 1984, Hammers-ley & Atkinson, 1995, Larsson, 1994). Poängen är dock att hela denna process kan betraktas som en ständigt pågående validering av en framväx-ande analys av interaktionsmönster. Samtidigt är det en form av genera-lisering då det individuella sorteras ut från det gemensamma, dvs det som kan tänkas hänföras till de skilda kulturerna.
Kulturanalys
En särskild komplikation uppstår då man i en fallstudie studerar flera kulturer genom att hämta data från en rad enskilda individer. I vad mån är dessa individers handlande och tänkande ett uttryck för deras
respek-tive yrkeskultur, i vad mån kan detta hänföras till deras gemensamma arbetsplatskultur och i vad mån handlar det om rent individuella skillna-der? Det blir därför nödvändigt att beskriva och analysera det generella (dvs de olika kulturerna) inom det konkreta fallet, eftersom man med uttrycket kultur måste avse det som i någon mån delas av olika personer ur en och samma grupp, inte det som är unikt och specifikt för en ensta-ka individ. Konkret innebär detta att jag, med ett etnografiskt arbetssätt, studerar inte bara en rad individer i en viss bestämd kontext, utan också att jag ser dessa individer och samspelet dem emellan mot bakgrund av de två delvis skilda yrkeskulturer de tillhör. Detta betyder i sin tur att studi-en hela tidstudi-en rör sig på två plan: Dstudi-en konkreta vardagstudi-en där de studi-enskilda individerna existerar, arbetar och samspelar och de mera övergripande kulturer som dessa individer som yrkespersoner ingår i. Ett centralt be-grepp blir därmed kulturanalys.
Man har under årens lopp frågat mig om hur jag verkligen tror mig kun-na säga något om ”hur lärare är” och ”hur fritidspedagoger är”, om inte alla i grunden är individer som är sinsemellan olika. Man kan tänka sig en liknelse med vatten som strömmar fram över en stenig botten. Ytan är ständigt skiftande, i varje sekund bildas olika mönster och virvlar. Men sitter du tillräckligt länge och betraktar det strömmande vattnet åter-kommer vissa mönster, vissa kombinationer, trots att det framströmman-de vattnet i varje ögonblick är nytt. De återkommanframströmman-de mönstren beror på den icke synliga, men under ytan befintliga botten. Flyttar du dig till en annan del av bäcken kommer mönstren att vara likartade, men upp-träder dock med en viss regelbundenhet i andra kombinationer, eftersom botten ser annorlunda ut. Min uppgift blir då att beskriva denna
”botten”, kulturen/kulturerna, men också de föränderliga mönster av tanke och handling som avtecknas och formas mot bakgrund av den underliggande kulturen.
Det finns dock alltid en fara för renodling och övertematisering i be-skrivningar av kulturer som enhetliga sammanhängande helheter. (Shwe-der, 1984) Särskilt kan detta tänkas ske i en framställning som min där det sker en direkt jämförelse mellan två kulturer. På många sätt är dessa två yrkeskulturer lika varandra – eventuellt är det till och med så att likheter-na är fler än skilllikheter-naderlikheter-na.
Shweder refererar en diskussion mellan två socialantropologer och kul-turteoretiker, Paul Key och Clifford Geertz. Key ifrågasätter just enhet-ligheten i kulturbeskrivningar, en företeelse som han menar uppstått genom det sätt på vilket forskning på detta område redovisas, i form av avhandlingar som ska utgöra ett sammanhängande helt. Är det inte istället snarare så att alla kulturer innehåller likartade element, frågar sig Key och exemplifierar sitt resonemang med begreppet ”tid”. Tidsbegreppet finns i tre basvarianter inom antropologin: Vår västerländska moderna lineära tidsuppfattning om tid som en väg från då till nu mot framtiden. Den kinesiska lineära: att framtiden är bakom oss och det förgångna framför, där bilden av tiden är att stå på en perrong vänd mot det framrusande tåget, ”tiden”, som passerar och försvinner bakom oss. Den cirkulära tidsuppfattningen som återfinns i framför allt förindustriella samhällen och kulturer: att tiden går runt, rullar med årstider etc.
I studier av kulturer slås det fast att en kultur har den ena eller andra tids-uppfattningen. Samtidigt är det så att alla tre av dessa föreställningar finns i det engelska (och svenska) språket: vi talar om framåt och bakåt i tiden, vi går mot framtiden, men vi säger också ”föregående dag”, ”efter-följande år”, kalendern upprepas gång på gång, etc. Geertz svarar att det är möjligt att övertematisera, liksom att undertematisera. Det viktiga är inte vad tid ”är”, utan hur den används och uppfattas som central symbol i en kultur. Även i ”cirkulära” kulturer dör människor lineärt! Alla har förmodligen element av allt menar han, och fortsätter:
There is a trivial sense in which everybody’s got everything, but there is a real sense in which it’s different here from there, and antrophologists are quite inter-ested in describing these differences and finding what system they can. (s 19)
Studiet av två kulturers förhållande till varandra är på sitt sätt ett special-fall när det gäller kulturanalys. En komparativ kulturstudie innebär att två eller flera kulturer jämförs med varandra. I en mening innebär den före-liggande studien just detta. Men avsikten är inte i första hand att kartlägga och beskriva de två kulturerna i sin helhet och sedan jämföra dessa som två separata enheter, utan snarare ett studium av de dynamiska förhållanden som råder och förändras när de två kulturerna möts. Jämförelsen mellan två kulturer kan då för min del sägas innebära, inte en fullständig beskrivning av de två kulturerna, utan snarare ett försök att kartlägga, systematisera och beskriva skärningsfältet mellan de två, de punkter där de två
kulturer-na inte sammanfaller eller likkulturer-nar varandra – och de konsekvenser för sam-verkan som följer av dessa skillnader. Fokus blir då i första hand gränslan-det dem emellan och hur de tecknar sig mot bakgrund av varandra.
Andra drag torde ha framträtt om de istället mött andra yrkesgrupper.
Ett annat problem i kulturanalys handlar om hur man urskiljer det indi-viduella från det gemensamma – och är det överhuvudtaget möjligt att tala om en gemensam kultur med tanke på de stora individuella variatio-ner som står att finna i vilken grupp man än väljer att betrakta? LeVine (1984) menar att etnografen anser sig ha att göra med kollektiva, suprain-dividuella fenomen. Kultur innebär då en konsensus på en rad områden vad det gäller mening och innebörder – en konsensus som LeVine liknar vid den konsensus som råder om ett språk inom ett språkområde. Tal är individuellt, alla talar lite olika men förstår ändå varandra. Man är också i stor utsträckning överens om uttal och grammatik, till den grad att en lingvist inte behöver undersöka samtliga som talar språket utan kan dra slutsatser om språkets regler från ett litet urval människor:
This redundancy of rules in a speech-community is theoretically significant in il-lustrating how language functions as social communication; it is methodologically significant in permitting a mode of systematic inquiry distinct from the sample survey. (s 68)
Det samma gäller, menar LeVine för kultur i allmänhet – språket ingår som en del i kulturen. Det finns en konsensus angående verbala och icke-verbala symbolers innebörd i en given grupp människor. Trots stora individuella variationer i tänkesätt, känslor och agerande förutsätter all kommunikation att det finns gemensamma tolkningar av de symboler som brukas, lika väl som den förutsätter gemensamt accepterade regler för språket. Man kan över huvud taget inte tänka sig mänsklig kommu-nikation av något slag utan någorlunda gemensamma innebörder av alla typer av symboler, vare sig det gäller handlingar, materiella ting eller verbala utsagor.
Men det finns också inom kulturforskning en diskussion angående indi-videns förhållande till kulturen, som Kruger och Tomasello (1996) be-skriver i termer av en sociologisk respektive en psykologisk inriktning.
Den sociologiska inriktningen fokuserar den övergripande kulturen och ser individen i första hand som en del av denna, medan den psykologiska
främst studerar individens utveckling, men med betydligt större vikt lagd vid den kulturella kontexten än i mera traditionell utvecklingspsykologi.
Trots att jag valt att i viss utsträckning studera individers olika agerande och tänkande, hör den föreliggande studien snarare hemma inom den förstnämnda inriktningen, den sociologiska. En kulturpsykologisk inrikt-ning skulle i det här sammanhanget innebära ett studium av hur indivi-den inlemmas i och införlivar en viss yrkeskultur, medan mitt syfte är att studera hur två kulturer förhåller sig till varandra, där kulturmötet repre-senteras av mötet mellan individer tillhörande den ena eller andra kultu-ren. Samtidigt innebär min utgångspunkt i den symboliska interaktionis-men att jag inte ser kulturerna som överordnade och styrande när det gäller individernas handlande utan som en mycket viktig del i förståelsen av det som Mead betecknar som ”social handling” (social act) och Blu-mer som ”gemensamt handlande” (joint action), dvs de handlingssätt som utvecklas mellan människor i en grupp.
Däremot är kulturstudiet viktigt för förståelsen av gruppens handlande och deras gemensamma innebörder. Också stora och komplexa nätverk består av individer som på sina olika positioner agerar utifrån de innebör-der och definitioner de har – systemet har inte ett eget liv. Gemensamma handlingsformer uppstår inte ur tomma intet utan kan endast förstås i samband med tidigare former (Blumer, 1969). Det följande historiska kapitlet (kap. 4) behandlar min tolkning av en del av dessa ”historiska länkar”, som avser att fördjupa förståelsen av aktörerna i det studerade fallet både med avseende på deras tolkningar av situationer och på inne-börden av deras handlingar.
Men för att återvända till den inledande liknelsen med bäcken så är alltså kulturen den botten mot vilken de olika yrkesgruppernas mönster skapas och framträder. Här börjar dock liknelsen halta betänkligt eftersom den förutsätter att ”kultur” är något som existerar a priori, som bara finns där att upptäcka för den som tittar tillräckligt noga. Snarare är det väl så att vad man ser beror i samma mån på med vilka glasögon, med vilka före-ställningar, idéer och framför allt, utifrån vilka teoretiska perspektiv man betraktar ”verkligheten”. För att ”läsa” botten, kulturen, krävs teoretiska redskap och den framväxande bilden måste prövas inte bara empiriskt utan också teoretiskt i analysen. ”Data” är inte neutrala i den mening att
de obetingat betyder samma sak för varje betraktare, utan de tolkas och förstås:
This implies that the validity of scientific claims is always relative to the paradigm within which they are judged; they are never simply a reflection of some inde-pendent domain of reality. (Hammersley & Atkinson s 12)
Dataproduktion – urval och genomförande
Val av fall
Studien omfattar två skolor som följts under tre terminer. I den följande diskussionen angående urvalet av dessa skolor bör man hålla i minnet att generaliserbarhet inte är ett självklart begrepp i detta sammanhang. En fallstudie beskriver just ett (eller som här, två) av en enormt stor mängd av tänkbara exempel. Styrkan i fallstudien ligger inte i första hand i fallens representativitet utan snarare tvärtom, i möjligheten att i detalj tränga in i det unika fallet och därigenom fånga in mera av den komplexa verklig-heten. Att välja ”representativa” skolor handlar här snarast om en ambi-tion att försöka fånga in det som på ett mera ytligt plan framstår som
”typiskt” för olika former av samverkan. Det är inte heller i detta sam-manhang entydigt vad det är som utgör ”fallet” i sig. Man kan hävda att varje skola utgör ett fall, men det är också möjligt att se de båda skolorna som ett fall, rörande kulturmöten mellan två yrkeskulturer, lågstadielära-rens och fritidspedagogens, som studeras på två platser med organisato-riskt delvis skilda förutsättningar. Det är snarast den senare tolkningen som gäller för denna studie. I den kommande analysen av respektive yrkesgrupps syn på sin egen och samarbetspartnerns kompetens ses
”typiskt” för olika former av samverkan. Det är inte heller i detta sam-manhang entydigt vad det är som utgör ”fallet” i sig. Man kan hävda att varje skola utgör ett fall, men det är också möjligt att se de båda skolorna som ett fall, rörande kulturmöten mellan två yrkeskulturer, lågstadielära-rens och fritidspedagogens, som studeras på två platser med organisato-riskt delvis skilda förutsättningar. Det är snarast den senare tolkningen som gäller för denna studie. I den kommande analysen av respektive yrkesgrupps syn på sin egen och samarbetspartnerns kompetens ses