Metoddiskussion

27

Då en studie genomförs så är processen kring datainsamlingen och tolkningen en viktig del för att resultatet ska kunna generaliseras och vara tillförlitligt, vilket innebär att man operationaliserar. Under operationaliseringen så kan problem med validitet och/eller reliabilitet uppstå. Validiteten talar om i vilken grad det insamlade materialet är relevant för studien medan reliabiliteten avser hur pass tillförlitligt materialet är.

5.1.1 VALIDITET OCH RELIABILITET

Validitetsproblem är något som diskuteras flitigt bland forskare. En del forskare belyser att validiteten är oerhörd viktig för att inte resultaten ska ifrågasättas (Bryman 2011:50), medan andra hävdar att validiteten är av mindre betydelse eftersom mätning inte är det främsta intresset hos kvalitativa forskare (Bryman 2011:351). I den här studien kan validiteten ifrågasättas då de teoretiska begreppen ställs emot respondenternas upplevda verklighet. Det finns ingenting i studien som visar på att deras svar representeras av verkligheten i form av statistik eller dylikt. På så sätt uppstår det ett visst avstånd mellan operationaliseringen och teorin. Detta avstånd är dock avsiktligt då syftet är att mäta polisers upplevda situation vilket jag hävdar är av betydelse för deras samhällsfunktion.

Det visar också på åt vilket håll utvecklingen inom Polisen är på väg vilket kan ligga till grund för framtida beslut som kan behöva fattas för förbättring inom Polisen. Studiens teoretiska begrepp är dessutom inte av enkel beskaffenhet, då demokrati kan vara svårdefinierat, vilket i sig gör avståndet mer påtagligt. Detta hade dock varit ett problem oavsett vald metod (Esaiasson et. al. 2011:65). Min egen roll som forskare i det aktuella ämnet kan också diskuteras huruvida jag är subjektiv i min bedömning eller inte.

Respondenterna i sig har jag ingen närmare anknytning till förutom att vi är arbetskollegor på samma arbetsplats, vilket innebär att jag inte har något personalansvar för dessa och därmed befinner de sig inte i någon beroendeställning till mig. Genom att vara väl medveten om min roll och studiens syfte så anser jag att min subjektiva inställning har varit god och att min roll snarare kan ses som en fördel. För utomstående kan det vara svårt att sätta sig in i en polis vardag vilket också kan göra det svårt att hitta infallsvinklar till de formulerade frågorna. Svaren kan också tolkas annorlunda av någon som inte är insatt i Polisen organisation vilket i sig kan anses vara ett validitetsproblem. Resultatet av studien bygger på välgrundade slutsatser utifrån beskrivande slag vilket indikerar på att den interna validiteten är god, vilket i sammanhanget kan likställas med en god

28

resultatvaliditet. På grund av studiens utformning så går det dock inte säga något specifikt om den reella orsaksmodellen, eftersom det kräver en större studie med andra

fokusområden. Sedan har vi den externa validiteten som är avgörande för om resultatet går att generalisera över en större population. Då studien är begränsad till Uppsalas polisområde så anser jag att, genom den mättnad av respondenternas svar, att det går att generalisera inom det aktuella polisområdet. Då Polisens förutsättningar och dagliga problembild skiljer sig åt beroende på vart de befinner sig rent geografiskt så är det inte troligt att generalisera resultatet över hela den svenska Polismyndigheten. Däremot finns det goda förutsättningar för att studien är generaliserbar i andra städer som delar Uppsalas problembild och historik gällande grova våldsbrott mot Polisen och poliser.

Vad gäller reliabiliteten så är den avgörande för hur man ska kunna värdera

tillförlitligheten i studien (Harboe 2013:138). Till att börja med ska jag åter igen lägga vikt vid min roll som både polis och forskare i denna studie, och hur detta kan ha påverkat reliabiliteten. Det som talar för att reliabiliteten försämras är att min roll som kollega kan hämma respondenterna då de ska prata om känslor som kan anses försvagande av den personliga karaktären. Det kan exempelvis vara att anförtro mig med att de skulle vara rädda under olika ingripanden som är kopplade till tjänsten. I egenskap av kollega och en person som respondenterna möter på jobbet emellanåt så kan medföra att de inte vill uppge sådant som kan vara av negativ art för deras anseende som poliser. Sådana känslor är antagligen enklare att delge någon annan utanför myndigheten där risken för spridning till kollegor är närmast obefintlig. Vad som däremot talar till min fördel är att jag som kollega troligtvis har ett större förtroende hos respondenterna vilket kan få dem att öppna upp sig på andra områden som inte är lika personliga. Detta innebär inte bara en stärkning av reliabiliteten utan också validiteten. Ett annat sätt att stärka reliabiliteten skulle kunna vara att använda andra mätmetoder för att mäta instrumentkongruensen, det vill säga om resultaten liknar varann i de olika mätningarna. Det finns givetvis en risk med detta då det inte är speciellt osannolikt att två olika metoder ger två olika resultat (Harboe 2011:140).

När det gäller stabiliteten i studien så är den föränderlig över tid vilket gör den relativt labil. Upplevelserna och attityderna hos respondenterna kan förändras både till det sämre eller det bättre på väldigt kort tid beroende på flera olika faktorer. Det kan vara

exempelvis att ytterligare attentat utförs mot Polisen, personliga förhållanden som

förändras i privatlivet, eller en åtgärd som förändrar polisarbetet. Studien kan därför delvis anses vara inaktuell efter att en viss tid har förflutit, vilket kan förhindras om ytterligare

29

undersökningar görs (Harboe 2011:139). Hur nära i tiden en ny undersökning skulle behöva göras är en balansgång från fall till fall (Harboe 2011:139). Uppstår det några större förändringar inom aktuellt område så kan det vara en indikator på att en ny undersökning är lämplig.