Metoddiskussion

Eftersom syftet med studien var att undersöka upplevelsen av rehabiliteringsprocessen hos truppgymnaster valdes den kvalitativa ansatsen som studiedesign. Detta för att kvalitativ forskning används just för att studera en persons livsvärld och hur de upplever omvärlden (Olsson & Sörenssen, 2011). En kvantitativ ansats ansågs inte lämplig för att besvara studiens syfte då syftet inte var att beskriva kvantitet eller att förklara något utan snarare att skapa förståelse (Olsson & Sörenssen, 2011). En nackdel med den kvalitativa ansatsen är att

resultatet inte går att generalisera (Carter & Lubinsky, 2016). Däremot gavs en noggrann beskrivning av både urval, deltagare, datainsamling och analys för att underlätta för läsaren att själv bedöma resultatets överförbarhet till en annan grupp eller kontext (Lundman & Graneheim, 2017).

En induktiv ansats valdes i denna studie då denna ger möjlighet att analysera materialet förutsättningslöst (Lundman & Graneheim, 2017). En deduktiv ansats hade också kunnat vara ett alternativ men en sådan ansats används för att exempelvis testa en teori (Elo & Kyngäs, 2008) vilket inte var syftet med denna studie.

En urvalsgrupp där informanter med olika erfarenheter inkluderas, ökar giltigheten i studien (Graneheim & Lundman, 2004). Detta eftersträvades genom att inte specificera närmare inklusionskriterier i form av exempelvis en specifik skada hos idrottarna. Vidare deltog både manliga och kvinnliga informanter i studien. Dock var endast en informant av manligt kön. Om fler informanter av det manliga könet hade kunnat rekryterats skulle det eventuellt möjliggjort större variation i materialet (Lundman & Graneheim, 2017).

I den aktuella studiens fall sattes inklusionskriteriet först till att skadan skulle ha skett för ett år sedan. Detta kan ha påverkat deras förmåga att komma ihåg hur situationen upplevdes. Det breda kriteriet sattes upp för att öka chansen att kunna rekrytera tillräckligt många informanter. Trots detta lyckades endast fyra informanter rekryteras med detta kriterie. Även om det inte finns några regler för hur stort urval som behövs i kvalitativa studier, så finns det riktlinjer som säger att antalet informanter bestäms utifrån så kallad datamättnad, vilket har uppnåtts när ytterligare datainsamling inte ger mer kunskap (Statens beredning för

medicinsk och social utvärdering [SBU], 2017). Kriteriet justerades därför till 1,5 år i förhoppning om att rekrytera fler informanter och på så sätt öka möjligheten att uppnå datamättnad. Studieförfattarna upplevde att datamättnad uppnåddes med de sex inkluderade intervjuerna.

Intervjuer användes som datainsamlingsmetod i denna studie. En fördel med denna metod är att det kan göra det möjligt att fånga information som annars kan vara svårfångad (Lantz, 2007). Intervjuer är en lämplig metod för att studera upplevelser såsom erfarenheter, åsikter, känslor, behov och önskemål (SBU, 2017), vilket var syftet med studien. En svaghet med intervju som datainsamlingsmetod är dock att intervjupersonen själv väljer vad den berättar, vilket innebär att det finns risk för att personen ifråga exempelvis inte talar sanning. Just att personen medvetet avgör vad som ska sägas och inte sägas gör att tillförlitligheten kan utmanas (Lantz, 2007).

En semistrukturerad intervju valdes som intervjumetod. En strukturerad intervjuguide hade kunnat bidra till ökad grad av standardisering och att frågorna i större utsträckning hade uppfattats på likartat sätt av intervjupersonerna (Olsson & Sörensen, 2011). Att den

semistrukturerade intervjun ändå valdes var eftersom den möjliggör större flexibilitet (Gill et al., 2008) och tillåter intervjuaren att klargöra frågor för att hjälpa informanterna att delge mer information till studien (Carter & Lubinsky, 2016). En strukturerad intervju är sällan det som används när målet är att fånga djup och bredd i svaren (Carter & Lubinsky, 2016). Anledningen till att en helt ostrukturerad intervju inte användes som metod var för att den

kan vara svår att hantera både för intervjuare och för informant då det inte finns några förutbestämda frågor som guidar informanten om vad den ska prata om (Gill et al., 2008). Enskilda intervjuer valdes som datainsamlingsmetod. Gruppintervjuer hade också kunnat användas vilket hade kunnat skapa en mindre skrämmande situation för informanterna men fördelen med enskilda intervjuer är att de eventuellt kan locka fram mer privat och personlig information (Carter & Lubinsky, 2016).

Anledningen till att videokonferensverktyg användes vid intervjuerna, var för att undvika resande och närmare fysisk kontakt med informanterna med anledning av den rådande pandemin, då detta minskar risk för smittspridning av Covid-19 (Folkhälsomyndigheten, u.å.). Användning av ett videokonferensverktyg kan dock innebära att det finns en risk att intervjuaren missar viktiga detaljer i kroppsspråket och för informanten kan det upplevas lättare att dela med sig av känslig information när intervjun sker genom ett fysiskt möte (Sedgwick & Spiers, 2009). Dock har användning av videokonferens vid kvalitativ intervju visat sig vara ett välfungerande verktyg för att genomföra intervjuer ansikte mot ansikte när informanterna är geografiskt utspridda (Sedgwick & Spiers, 2009).

Intervjuerna inleddes med ett antal bakgrundsfrågor. Syftet med detta var dels att få en bra bild av urvalet men också att skapa en fördelaktig relation till informanten (Carter &

Lubinsky, 2016) och ett samarbetsvilligt klimat för att öka chansen att informanterna skulle ge så bra upplysningar som möjligt (Olsson & Sörensen, 2011).

Eftersom intervjusvarens giltighet bland annat avgörs av huruvida informanten svarar på det som intervjuaren frågar om (Olsson & Sörensen, 2011) genomfördes två pilotintervjuer. Detta gav möjlighet att bedöma om intervjuguiden var tillräckligt tydlig, förståelig och förmådde svara på studiens syfte samt klargöra om några justeringar av intervjuguiden var nödvändigt (Gill et al., 2008). Inga ändringar gjordes efter dessa pilotintervjuer, då informanterna upplevdes svara på det intervjuaren frågade om.

En kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004) användes som

analysmetod. En svaghet med denna analysmetod är att överdriven eller orimlig tolkning av forskaren kan vara ett hot mot en lyckad innehållsanalys (Elo & Kyngäs, 2008). Det är dessutom viktigt med träning av genomförandet av den kvalitativa innehållsanalysen

(Graneheim & Lundman, 2004). På grund av studieförfattarnas brist på erfarenhet gällande denna metod, gjordes ingen analys av det latenta innehållet utan endast av det manifesta, då analysen håller sig till det textnära och uppenbara innehållet. Detta anses också vara mest lämpligt för studenter (Graneheim & Lundman, 2004). För att göra det möjligt för läsaren att bedöma giltigheten av de tolkningar som gjorts har analysarbetet och urvalet beskrivits mycket noggrant i metodavsnittet och citat presenterades från alla informanter i resultatet (Lundman & Graneheim, 2017).

För att öka tillförlitligheten i studien lästes samtliga intervjuer igenom av båda studieförfattarna och analysen gjordes delvis tillsammans, då det ger möjlighet till att

diskutera och reflektera kring olika tolkningsmöjligheter och abstraktionsnivåer (Lundman & Graneheim, 2017). Diskussion fördes även kontinuerligt med handledare i arbetet kring analysen.

Resultatet i denna studie kan inte sägas vara oberoende av studieförfattarna, då deras

delaktighet i studien är given eftersom det under en intervju sker ett samspel där forskaren är medskapare av texten (Lundman & Graneheim, 2017). Erfarenhet är något som

studieförfattarna saknade när det kommer till intervju som metod, vilket kan öka risken för bias (Backman, 2016). Studieförfattarna var dock medvetna om den mellanmänskliga situationen och försökte därför vara så neutrala som möjligt i intervjusituationen. Detta genom att i största möjliga mån eftersträva att undvika överföring av egna tankar till

informanterna, då sådana faktorer är viktigt för att studiens trovärdighet inte ska gå förlorad (Olsson & Sörensen, 2011).

Det finns risk för att studiens trovärdighet kan ha påverkats av studieförfattarnas

förförståelse (Lundman & Graneheim, 2017), då de själva varit aktiva inom truppgymnastik och har erfarenhet av idrottsskador. Dock kan förförståelse möjliggöra en djupare förståelse och att ny kunskap upptäcks (Lundman & Graneheim, 2017). Studieförfattarna kontrollerade vidare sin uppfattning av informanternas berättelser under och efter varje intervju genom validering. Detta för att stärka intersubjektiviteten mellan informanten och öka giltigheten i studien (Malterud, 1998).