Akademin för hälsa, vård och välfärd
TRUPPGYMNASTERS UPPLEVELSE
AV REHABILITERINGSPROCESSEN
EFTER SKADA
En kvalitativ intervjustudie
ANNA LINDH
MARIA LINDH
Huvudområde: Fysioterapi Nivå: Grundnivå Högskolepoäng: 15 hp Program: FysioterapeutprogrammetKursnamn: Fysioterapi: Examensarbete med inriktning mot beteendemedicin
Kurskod: FYS053
Handledare: Anna Ullenhag Examinator: Anne Söderlund Seminariedatum: 2021-02-10 Betygsdatum: 2021-04-09
SAMMANFATTNING
Bakgrund: I Sverige uppkommer varje år runt 100 000 idrottsskador som kräver vård. Idrottsskador förekommer i stor utsträckning inom truppgymnastik, den största disciplinen inom svensk gymnastik. Fysioterapeutens roll i rehabilitering av idrottsskador syftar till att stödja läkningsprocessen men också till att försöka minimera de negativa följderna som en eventuell skadefrånvaro kan innebära, ur ett såväl fysiologiskt som psykosocialt perspektiv. Det finns i studieförfattarnas vetskap inga studier om truppgymnasters upplevelse av rehabiliteringsprocessen trots att detta är en idrott med helt unika krav.
Syfte: Syftet med studien var att undersöka truppgymnasters upplevelser av rehabiliteringsprocessen för återgång till idrott efter skada.
Metod: Kvalitativ deskriptiv design med semistrukturerade intervjuer. Sex tidigare skadade truppgymnaster som var aktiva på SM-nivå inkluderades i studien. Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes som analysmetod.
Resultat: Analysen resulterade i arton underkategorier indelade i fem kategorier: Tankar och känslor under rehabiliteringstiden, Utmanande faktorer vid genomförandet av
rehabiliteringen, Omständigheter som påverkade genomförandet av rehabiliteringen positivt, Fysioterapeutens förmågor och insatser och Stödet från den sociala omgivningen.
Slutsats: Resultatet i den här studien pekar på att såväl fysiska, psykologiska som sociala faktorer kan påverka upplevelsen av rehabiliteringsprocessen hos skadade truppgymnaster.
ABSTRACT
Background: Approximately 100 000 sport injuries that require medical care, occur in Sweden every year. Sport injuries are common in teamgym, the gymnastics discipline with the largest number of members in Sweden. In rehabilitation the physiotherapist´s role is to support the healing process and minimize negative consequences following injury absence, considering both physical and psychosocial aspects. According to the authors knowledge no study exists that examine teamgymnasts’ experience of the rehabilitation process, even though the sport has unique demands.
Aim: To explore teamgymnasts’ experience of the rehabilitation process in returning to sport after injury.
Method: Qualitative descriptive design. Semistructured interviews were conducted. Six previously injured teamgymnasts competing at national level were included. Qualitative content analysis with inductive approach was used to analyze the data.
Results: The analysis resulted in 18 subcategories devided into five categories: Cognitions and emotions during rehabilitation, Challenging factors during the performance of
rehabilitation, Circumstances that positively influenced the performance of rehabilitation, Abilities and contributions of the physiotherapist, Support from the social environment. Conclusion: The results of this study indicate that both physical and psychosocial factors may influence the experience of the rehabilitation process among injured teamgymnasts.
Keywords: Athletic injuries, Behavioral Medicine, Gymnastics, Physiotherapy, Return to Sport
INNEHÅLL
1 BAKGRUND ...3
1.1 Idrottsskador ... 3
1.2 Truppgymnastik ... 3
1.3 Rehabilitering efter idrottsskada ... 4
1.4 Fysioterapi och beteendemedicin vid rehabilitering efter idrottsskada ... 5
1.5 Idrottares upplevelser av rehabiliteringsprocessen ... 7
1.6 Problemformulering ... 8 2 SYFTE ...9 3 METOD ...9 3.1 Design ... 9 3.2 Urval ... 9 3.3 Datainsamling ...10 3.4 Tillvägagångssätt ...11 3.5 Dataanalys ...12 3.6 Etiska överväganden ...14 4 RESULTAT ... 14
4.1 Tankar och känslor under rehabiliteringstiden ...15
4.1.1 Negativa emotioner ...15
4.1.2 Jobbigt att inte kunna träna gymnastik ...16
4.1.3 Pessimistiska förväntningar och osäkerhet kring framtiden ...16
4.1.4 Optimistiska förväntningar ...16
4.1.5 Tillfredsställelse över framsteg i rehabiliteringen ...17
4.2 Utmanande faktorer vid genomförandet av rehabiliteringen ...17
4.2.1 Kämpigt och tålamodsprövande att rehabilitera...17
4.2.2 Press från sig själv och laget att komma tillbaka snabbt ...18
4.3 Omständigheter som påverkade genomförandet av rehabiliteringen positivt ...18
4.3.2 Organisatoriska faktorer underlättar rehabiliteringen ...18
4.4 Fysioterapeutens förmågor och insatser ...19
4.4.1 Ett inkännande bemötande och tydlig kommunikation ...19
4.4.2 Regelbunden kontakt och snabb hjälp ...20
4.4.3 En stor kunskap och erfarenhet ...20
4.4.4 Positiv och negativ feedback ...20
4.4.5 Anpassning och medinflytande ...21
4.4.6 Variation och utmaning i upplägget ...21
4.4.7 Målsättning och en tydlig plan ...22
4.5 Stödet från den sociala omgivningen ...22
4.5.1 Laget och tränarna ...22
4.5.2 Sociala kontakter utanför laget ...23
5 DISKUSSION... 23
5.1 Resultatdiskussion ...24
5.2 Metoddiskussion ...27
5.3 Etikdiskussion ...30
6 SLUTSATS ... 31
7 KLINISK BETYDELSE OCH VIDARE FORSKNING ... 31
REFERENSLISTA ... 33
BILAGA A INTERVJUGUIDE
BILAGA B MUNTLIG INFORMATION INFÖR INTERVJU BILAGA C INFORMATIONSBREV
1
BAKGRUND
I Sverige uppkommer varje år runt 100 000 idrottsskador som kräver vård, det motsvarar ungefär 15-20% av samtliga akuta skador (Centrum för idrottsforskning [CIF] u.å.a). Press från tränare men också från sig själv, kan leda till att idrottare återvänder till tävling för tidigt, vilket kan få förödande konsekvenser (Johnson & Kenttä, 2018). Fysioterapeuter är en av flera professioner som är involverade i idrottarens rehabilitering och återgång till idrott efter skada och utgör därmed en viktig del av idrottsutövarens vardag. En individualiserad och adekvat rehabilitering är en förutsättning för en säker återgång till idrott efter skada (Hägglund & Waldén, 2018).
1.1 Idrottsskador
En idrottsskada definieras som en skada på kroppsvävnaden som uppstår som ett resultat av idrottande eller träning (Bahr, Mc Crory, La Prade, Meeuwisse & Engebretsen, 2012).
Beroende på mekanism och hur symtomen uppkommer kan en idrottsskada delas in i akuta skador eller överbelastningsskador (Bahr et al., 2012). En akut idrottsskada uppstår plötsligt eller accidentellt och leder till att idrottarens träning eller tävling avbryts eller orsakar ett identifierbart trauma (Ristolainen et al., 2010). Genom korrekt och tidigt insatt behandling kan de negativa effekterna efter en akut skada minimeras (Thomeé, Swärd & Karlsson, 2011). Begreppet överbelastningsskada används för att beskriva de följder som kommer av
upprepade mikrotrauman där det inte finns någon enskild händelse som har lett till skadan (Timpka & Jacobsson, 2018). En överbelastningsskada orsakar gradvis ökad smärta under eller efter träning och förvärras när belastningen ökar och kan leda till att träningen måste avbrytas (Ristolainen et al., 2010). Olika faktorer som kan orsaka överbelastningsskador är bristande rehabilitering av tidigare skada eller en för snabb stegring av träningen efter en sjukdom eller skada. Även bristfällig utrustning eller teknik, muskelobalans och
muskelsvaghet är exempel på faktorer som kan öka risken för överbelastningsskador
(Thomeé et al., 2011). Allvarlighetsgraden av en skada kan delas in i tre kategorier utifrån hur länge idrottaren är drabbad av försämrad kapacitet: En till sju dagar motsvarar en mindre skada, en vecka upp till en månad motsvarar en moderat skada och när det går över en månad definieras det som en större skada (Lysens, de Weerdt & Nieuwboer, 1991).
1.2 Truppgymnastik
I en kartläggning av Socialstyrelsen över skadehändelser som föranlett läkarbesök vid akutmottagning år 2010 visade det sig att 33/100 000 invånare sökte akutsjukvård till följd av idrottsskada inom gymnastik. Detta innebar att gymnastik var den tionde mest
skadedrabbade sporten av 30 studerade idrotter (Socialstyrelsen, 2011). För att förstå uppkomsten till vanliga skador inom gymnastiken är det viktigt att förstå sig på
biomekaniken i övningarna (Desai, Vance, Rosenwasser & Ahmad, 2019). Flera färdigheter som landning, avstamp och hopp leder till ovanligt hög stress på kroppen och dess leder.
Gymnastik som idrott är unik i den mening att dess moment kräver extrem styrka i överkropp och underkropp i kombination med flexibilitet och rörelse (Desai et al., 2019). Truppgymnastik är idag den största disciplinen inom Svensk gymnastik (Svenska
Gymnastikförbundet, u.å.). En svensk studie visade att skadeincidensen för truppgymnaster under en tränings- och tävlingssäsong ligger på 2.2/1000 gymnastiktimmar. De vanligaste skadetyperna bland elitgymnaster inom truppgymnastik är fotledsskador, ländryggsskador och knäskador (Harringe, Lindblad & Werner, 2004; Harringe, Renström & Werner, 2007; Lund & Myklebust, 2011). Truppgymnastik är en tävlingsform inom svensk idrott som växer snabbt även internationellt (Svensk idrottsforskning, 2002). Det är en lagidrott som
innehåller karaktärsdrag såsom snabbhet, styrka och akrobatik men det krävs även
samarbete individerna emellan (Svenska gymnastikförbundet, u.å.). De tre grenar som ingår är tumbling, fristående och trampett. Tumbling är ett 15 meter långt sviktande golv där voltserier av olika svårighetsgrad genomförs. Fristående innebär att laget genomför ett koreograferat program till musik innehållande gymnastiska övningar. Trampett är en gren som genomförs dels utan och dels med ett så kallat hoppbord där olika avancerade volter utförs upp till fem meter ovanför marken (Svenska gymnastikförbundet, u.å.).
1.3 Rehabilitering efter idrottsskada
Eftersom gymnastik är en idrott som utsätter kroppen för unika påfrestningar resulterar det i specifika skador (Desai et al., 2019). Ett rehabiliteringsprogram riktat till en gymnast måste ta hänsyn till de unika kraven som idrotten har och erbjuda idrottsspecifik träning (Kruse & Lemmen, 2009). En kortare och bättre rehabilitering kan bidra till stora individuella, sportsliga men även samhällsekonomiska vinster (CIF, u.å.b). Begreppet rehabilitering definierades redan 1903 som “…återge någon hans förra ställning eller rättigheter” (Borg, Borg, Gerdle & Sunnerhagen, 2015, s. 9). Målet med rehabilitering inom idrott är att
funktionen ska återställas så att idrottaren på ett snabbt och säkert sätt kan återgå till sin idrott med så liten risk för återfall eller förvärring som möjligt samt minska risken för andra följdskador (Hägglund & Waldén, 2018).
Thomeé et al. (2011) beskriver rehabiliteringsprocessen efter idrottsskada i fyra olika faser utifrån bland annat läkningens och rehabiliteringens steg mot återgång till idrott. Hur lång tid varje fas tar skiljer sig åt från fall till fall och påverkas bland annat av hur omfattande skadan är, vilken träningsnivå idrottaren befinner sig på samt vilka idrottsspecifika krav som råder (Thomeé et a., 2011). Första fasen karaktäriseras av några dagars inflammation vilket är kroppens sätt att reagera på akut vävnadsskada eller överansträngning. I den här
inledande fasen betonas vikten av ett bra omhändertagande och betydelsen av att rätt behandling sätts in tidigt. I andra fasen sätter kroppens reparationsprocesser successivt igång vilket bidrar till läkning av skadad vävnad. Fas två utgörs av tålighetsträning och inleds med lågt belastande övningar som sedan stegras successivt till den grad att det skadade området tål så pass hög belastning att omkringliggande muskler kan börja belastas mer (Thomeé et al., 2011). I tredje fasen sker remodellering av vävnaden, där ärrvävnaden successivt försvinner och ersätts med så kallad primär vävnad. Den här fasen utgörs av
specifik hårdträning och träningen stegras successivt till relativt tung träning (Thomeé et al., 2011). Under den sista och fjärde fasen mognar den skadade vävnaden successivt. Fasen karaktäriseras av rehabiliteringsträning som syftar till att återskapa den skadade vävnadens unika egenskaper, det vill säga att tåla den maximala idrottsbelastningen som idrotten kräver (Thomeé et al., 2011).
Rehabiliteringen syftar dels till att stödja läkningsprocessen och öka den skadade vävnadens tolerans för belastning allt eftersom men syftar också till att försöka minimera de negativa följderna som en eventuell skadefrånvaro kan innebära, ur ett såväl fysiologiskt som psykosocialt perspektiv (Hägglund & Waldén, 2018).
1.4 Fysioterapi och beteendemedicin vid rehabilitering efter
idrottsskada
Rehabilitering förmedlas av en rad olika professioner, bland annat fysioterapeuter (World Health Organization [WHO] u.å.). Fysioterapins syfte är att främja hälsa och minska lidande samt att behålla eller få tillbaka optimal rörelseförmåga och rörelsebeteende (Broberg & Lenné, 2019). Forskning inom fysioterapi handlar exempelvis om patientupplevelse samt lärande och interaktion med andra och med miljön (Broberg & Lenné, 2019). Det finns ett brett spektrum av psykologiska, sociala och kontextuella faktorer som påverkar
återhämtningen efter idrottsrelaterade skador som bör tas hänsyn till för att optimera behandlingen. Dessa faktorer bör ses som lika viktiga som de fysiska faktorerna (Truong et al., 2020). Traditionellt sett har rehabilitering varit en process som har utgått från ett biomedicinskt perspektiv på människan där det har handlat om att rätta till kroppsliga problem, men i dag ligger istället ett biopsykosocialt perspektiv till grund för
rehabiliteringsperspektivet (Borg et al., 2015). Beteendemedicin är ett interdisciplinärt område som integrerar just psykosocial, biomedicinsk och beteendemässig kunskap i arbetet med prevention, diagnos, behandling och rehabilitering (International Society of Behavioral Medicine [ISBM] u.å.). Så kallad beteendemedicinsk behandling integrerad med fysioterapi handlar om de fysioterapeutiska åtgärder som utgår från psykologiska inlärningsteorier om hur beteenden lärs in, vidmakthålls och hur de kan förändras (Borg, et al., 2015). Ett beteende är något vi gör. Yttre beteenden utgörs av sådant vi säger eller gör med kroppen medan inre beteenden är sådant vi tänker och känner samt fysiologiska reaktioner (Denison & Åsenlöf, 2012). Enligt en systematisk sammanställning är psykosociala faktorer inklusive hur en idrottare tänker, känner och gör, associerade med en rad både upplevda och faktiska resultat av rehabiliteringen hos skadade idrottare (Forsdyke, Smith, Jones & Gledhill, 2016). Följsamhet till rehabilitering är ett exempel på ett beteende som förekommer i samband med idrottsskador och påverkar återgång till idrott (Walker, Thatcher & Lavallee, 2007).
Följsamhet kan definieras som en skadad individs nivå av efterlevnad till den medicinskt förskrivna rehabiliteringsplanen (Sáez De Heredia, Muñoz & Artaza, 2004). I en kvantitativ studie visade resultatet att skadade idrottare som hade bättre följsamhet till
Något som har visat sig vara associerat med följsamhet till idrottsrehabilitering är
målsättning (Evans & Hardy, 2002; Scherzer et al., 2001). I en kvalitativ studie av Marshall, Donovan-Hall och Ryall (2012) studerades vad idrottare ansåg hade påverkat deras
följsamhet till rehabilitering efter idrottsskada. Det framkom bland annat att socialt stöd och inre motivation hade varit viktiga faktorer för följsamheten. Det finns även kvantitativ forskning som har visat att just socialt stöd och motivation kan förutsäga följsamhet till rehabilitering efter skada (Brewer et al., 2000; Levy, Polman & Clough, 2008). Andra faktorer som i kvantitativ forskning har visat sig kunna förutsäga följsamhet är bland annat self-efficacy, förtroende för behandling, samt copingförmåga (Levy et al., 2008). Self-efficacy innebär övertygelsen om att kunna utföra det beteendet som krävs för att nå det förväntade resultatet (Bandura, 1977). Socialt stöd definieras som funktionellt innehåll i en relation som kan kategoriseras i fyra olika typer av stöttande beteenden eller handlingar: emotionellt stöd, instrumentellt stöd, informativt samt värderande stöd (Heaney & Israel, 2008).
När det kommer till coping är det ett begrepp som behandlas i den Transaktionella modellen om stress och coping (TMSC) som ursprungligen har sitt teoretiska stöd i verken av Lazarus och Folkman (1984) samt Folkman och Moskowiz (2000) som refereras till i verket av Glanz och Schwartz (2008). Denna teori är en av flera teorier inom det beteendemedicinska perspektivet som används för att beskriva beteende och beteendeförändring (Denison & Åsenlöf, 2012). Coping definieras som en process av ständigt skiftande kognitiva och
beteendemässiga insatser för att klara specifika externa och/eller interna krav som värderas som att de påfrestar eller överskrider ens resurser (Lazarus & Folkman, 1984, refererad i Weinberg & Gould, 2011). Stressorer är krav skapade av intern eller extern miljö som rubbar balans eller homeostas och därför påverkar fysiskt och psykiskt välmående och det krävs handling för att återställa balansen (Lazarus & Cohen, 1977, refererad i Glanz & Schwartz, 2008). När en person utsätts för en stressor, värderar personen potentiellt hot eller skada (primary appraisal), samt hens förmåga att förändra situationen eller hantera negativa emotionella reaktioner (secondary appraisal) (Glanz & Schwartz, 2008). En idrottares beteendemässiga respons till en idrottsskada påverkas av just den primära och den
sekundära värderingen, som också leder till en emotionell respons. Den primära värderingen i detta sammanhang har att göra med huruvida idrottaren uppfattar skadan som ett hot mot välmående och mål, medan den sekundära värderingen har att göra med huruvida idrottaren upplever sig ha resurser som krävs för att hantera skadan (Christakou & Lavallee, 2009). Enligt TMSC förmedlas de emotionella och funktionella effekterna av värderingarna genom copingstrategier. Det finns två sådana copingstrategier; problemfokuserad och
emotionsfokuserad coping (Lazarus & Folkman, 1984, refererad i Glanz & Schwartz, 2008). Problemfokuserad coping inkluderar aktiv coping, problemlösning, sökande efter
information, det vill säga strategier som riktar in sig på att förändra en stressande situation. Emotionsfokuserad coping riktar istället in sig på att förändra sättet att tänka eller känna gällande en stressande situation och inkluderar strategier som undvikande samt att söka socialt stöd. Enligt TMSC är problemfokuserad coping mer adaptiv när stressorn går att förändra, medan emotionsfokuserad coping är mer lämplig när stressorn inte går att förändra eller när den kombineras med problemfokuserade copingstrategier (Glanz & Schwartz, 2008). Vilken copingstrategi som används påverkar utfallet av copingprocessen,
det vill säga psykologiskt välbefinnande, funktionell status och följsamhet (Glanz & Schwartz, 2008).
Även om följsamhet är viktigt för att uppnå så bra återhämtning som möjligt (Sáez De Heredia et al., 2004) så kan en överdriven följsamhet (overadherence) där idrottaren gör för mycket för tidigt skapa problem enligt fysioterapeuter som i en kvalitativ studie intervjuades gällande följsamhet (Niven, 2007). Överdriven följsamhet definieras som beteenden och underliggande värderingar hos idrottare som anstränger sig utöver de rekommendationer de fått gällande rehabiliteringen (Podlog et al., 2013). Eftersom truppgymnastik är en lagsport kan det leda till att idrottaren känner stress och press från tränare och lagmedlemmar att delta trots skador (Harringe & Werner, 2002). Det finns studier som visar att många
truppgymnaster tävlar trots att de inte har återhämtat sig fullt från tidigare skador (Harringe et al., 2004; Harringe et al., 2007; Lund & Myklebust, 2011). Olika faktorer såsom exempelvis att idrottaren identifierar sig med idrotten eller att idrottare har en hög så kallad
själv-presentation (syftar till en individs intresse i att kontrollera hur hen upplevs av andra och skapa önskvärda intryck) kan leda till överdriven följsamhet (Podlog et al., 2013). Thomeé et al., (2011) betonar att om idrottaren följer de riktlinjer som finns för behandling noggrant, om programmet för rehabilitering av skadad vävnad fullföljs samt hänsyn tas till kroppens viktiga varningssignaler i form av svullnad och smärta, kan skador som uppstår på grund av återfall förebyggas.
1.5 Idrottares upplevelser av rehabiliteringsprocessen
När det kommer till idrottares upplevelser av rehabiliteringsprocessen och återgång till idrott finns ett antal kvalitativa studier som har studerat detta inom olika idrotter (Arvinen-Barrow, Massey & Hemmings, 2014; Clement, Arvinen-Barrow & Fetty, 2015; Podlog & Eklund, 2006; Tjong, Devitt, Murnaghan, Ogilvie-Harris & Theodoropoulos, 2015), dock har ingen av dessa studier inkluderat truppgymnaster. I en av dessa studier visade det sig att
tävlingsidrottare upplevde en blandning av positiva och negativa känslor under återgång till idrott efter skada, exempelvis rädsla för att göra sina lagkamrater eller tränare besvikna samt press från tränare, lagkamrater och medicinsk personal att komma tillbaka (Podlog &
Eklund, 2006). Idrottare kan också uppleva emotioner såsom nedstämdhet, depression, ilska, irritation, frustration och ökade nivåer av självtvivel och oro för karriären under rehabiliteringsprocessen (Arvinen-Barrow et al., 2014; Clement et al., 2015). I studien av Clement et al. (2015) visade det sig att idrottarna hade övervägande negativa emotioner och kognitioner i början av rehabiliteringen. Allt eftersom rehabiliteringen fortskred utvecklades dessa till att bli alltmer positiva. Det sociala stödet från exempelvis familj, lagkamrater och tränare upplevdes också ha stor betydelse för idrottarna under hela rehabiliteringen
(Clement et al., 2015). Hur relationen mellan fysioterapeuten och idrottaren ser ut kan också ha betydelse för idrottarens upplevelser enligt en scoping review av Truong et al. (2020). I en litteraturöversikt sammanställdes några av de psykosociala stressorerna som kan förekomma bland idrottare som ska återgå till sin idrott. I denna översikt kommer författarna fram till att idrottare som ska återvända till sin idrott efter skada upplever
bekymmer som kan kopplas till deras känsla av kompetens, autonomi och tillhörighet
(Podlog, Dimmock & Miller, 2011). Kompetens karaktäriseras av en känsla av skicklighet eller effektivitet gällande något som en individ engagerar sig i. Autonomi karaktäriseras av ett internt kontrollokus och en upplevelse av att beteenden är självbestämda och personligen accepterade. Tillhörighet refererar till en känsla av anknytning eller tillhörighet i den sociala världen (Podlog et al., 2011). Dessa tre delar är enligt Self-determination theory (SDT) tre psykologiska behov som anses ligga till grund för så kallad inre motivation (Ryan & Deci, 2000). Motivation kan beskrivas som riktningen och styrkan i någons ansträngningar
(Weinberg & Gould, 2011). Inre motivation kan förklaras som att en individ utför en aktivitet på grund av en inneboende tillfredsställelse för aktiviteten själv. Yttre motivation innebär istället att en individ utför något i syfte att erhålla ett särskilt resultat eller utfall (Ryan & Deci, 2000).
De som har inre motivation har enligt SDT större intresse, upprymdhet och självförtroende, vilket i sin tur resulterar i exempelvis ökad prestation, ihärdighet, självkänsla och generellt välmående, än de som drivs av yttre motivation (Ryan & Deci, 2000). Genom att utforma program för återgång till idrott som lever upp till idrottarnas psykologiska behov av kompetens, tillhörighet och autonomi kan det bidra till att idrottarna får en säker och framgångsrik återgång till tävling (Podlog & Eklund, 2006). En systematisk översikt där en sammanställning gjorts på kvantitativa studier som undersökte skadade idrottare och psykologiska variabler visar att de tre centrala elementen i SDT i form av autonomi,
tillhörighet och kompetens, kunde relateras till återgång till idrott efter skada (Ardern, Tylor, Feller & Webster, 2013).
1.6 Problemformulering
Det finns studier som visar att skadeincidensen är hög inom truppgymnastik och många återgår till tävling innan de har återhämtat sig från sina skador. Att optimera rehabiliteringen för dessa idrottare är viktigt för att möjliggöra en säker återgång till idrott efter skada samt minimera de negativa följderna av en skada. Forskning visar att fysioterapi med ett
beteendemedicinskt arbetssätt där hänsyn tas till såväl psykiska som fysiska individfaktorer samt omgivningsfaktorer är viktigt vid rehabilitering av idrottsskador. Det finns vidare en del forskning som har studerat idrottares upplevelser kopplade till rehabiliteringsprocessen och återgång till idrott, men det finns enligt författarnas vetskap inte några studier som har undersökt detta hos truppgymnaster trots att truppgymnastik är en idrott med helt unika krav. Det är därför viktigt att studera detta för att få en djupare förståelse för hur olika biopsykosociala faktorer kopplat till rehabiliteringsprocessen upplevs ha betydelse för återgång till idrott efter skada hos just truppgymnaster.
2
SYFTE
Syftet med studien var att undersöka truppgymnasters upplevelser av rehabiliteringsprocessen för återgång till idrott efter skada.
3
METOD
3.1 Design
Studiedesignen var deskriptiv i form av en kvalitativ studie med induktiv ansats. Denna studiedesign valdes då syftet med kvalitativ forskning är att utforska deltagarnas syn, upplevelser, föreställningar och motivation inom ett visst område (Gill, Stewart, Treasure & Chadwick, 2008) och syftet med studien var just att undersöka individers upplevelser. En induktiv ansats tillämpades i denna studie då denna ger möjlighet att analysera materialet förutsättningslöst samt söka mönster i informanternas berättelser om sina upplevelser och syftet var inte att analysera resultatet utifrån en i förväg bestämd teori eller modell
(Lundman & Graneheim, 2017).
3.2 Urval
Ett ändamålsenligt urval gjordes genom att studieförfattarna rekryterade informanter som antogs kunna bidra med kunskap inom det valda området (Carter & Lubinsky, 2016).
Inklusionskriterierna för deltagande i studien var att deltagarna skulle vara över 18 år, skulle ha ådragit sig skada under senaste 1,5 året som ledde till rehabilitering, skulle ha haft kontakt med fysioterapeut vid minst tre tillfällen och varit borta minst fyra veckor från idrottsspecifik träning och tävling. De skulle vara aktiva på minst Svenskt mästerskaps-nivå (SM-nivå) samt skulle ha återgått till idrottsspecifik träning efter skadan och tala svenska. Gymnaster som var aktiva i samma förening som den som studieförfattarna tillhörde exkluderades från deltagande i studien med anledning av risk för att informanternas berättelse skulle påverkas av det faktum att studieförfattarna var involverade i föreningens verksamhet.
Sex truppgymnaster mellan 18-24 år inkluderades i studien, varav en var man och fem var kvinnor. Tre informanter arbetade, två studerade och en både studerade och arbetade deltid. De tränade gymnastik mellan 12-15 timmar i veckan och samtliga informanter var aktiva på SM-nivå. Fyra av sex informanter hade drabbats av knäskador, en informant hade ådragit sig en muskelruptur och en informant hade skadat fotleden (Tabell 1). Skadorna inträffade för 5-17 månader sedan. Fem av sex informanter skadade sig på träning och en under
Informanterna var frånvarande från idrottsspecifik träning i allt från en månad upp till 15 månader (Tabell 1). Samtliga hade kontakt med en fysioterapeut på privatmottagning med landstingsavtal. Tre av dessa fysioterapeuter hade koppling till gymnastikföreningen eller landslaget i truppgymnastik. Informanterna besökte fysioterapeuten alltifrån åtta gånger till varje vecka under 13 månader. Insatserna under rehabiliteringsprocessen bestod av
styrketräning eller rehabiliteringsträning för samtliga informanter. En del av informanterna fick även andra typer av åtgärder som exempelvis ortos, transkutan elektrisk nervstimulering (TENS), elektrisk muskelstimulering (EMS) eller manuell behandling. Tre av informanterna genomgick operation till följd av sin skada. Samtliga informanter hade tidigare
skadehistorik.
Tabell 1: Bakgrundsinformation gällande skadefrånvaro och typ av skada hos informanterna. Informant Skadefrånvaro (Månader) Skada A 2 Meniskskada knä B 12 Ligamentskada fot C 1 Hamstringsruptur D 4 Patellaluxation
E 15 Främre korsbandsruptur, meniskskada, ledbandsskada knä
F 4 Patellaluxation
3.3 Datainsamling
Semistrukturerade enskilda intervjuer användes som datainsamlingsmetod då denna intervjumetod ger intervjuaren möjlighet att klargöra frågor för att hjälpa informanterna att delge mer information till studien (Carter & Lubinsky, 2016). En semistrukturerad
intervjuguide (Bilaga A) användes vid intervjuerna, vilken utformades enligt beskrivning av Lantz (2007).
Innan intervjuerna inleddes fick informanterna muntlig information om studien och
genomförandet av intervjun (Bilaga B). Intervjuerna påbörjades efter att informanten gav sitt muntliga samtycke till frivilligt deltagande. Informanterna hade även innan intervjuerna skickat in ett skriftligt informerat samtycke (Bilaga C). Intervjuerna inleddes med
bakgrundsfrågor som handlade om skadan och vilken typ av rehabilitering och
fysioterapeutisk kontakt som informanterna hade haft samt träningsmängd, sysselsättning och ålder (Bilaga A). Detta för att kunna samla in information om informanternas egenskaper samt för att skapa en fördelaktig relation mellan informanten och den som intervjuade
(Carter & Lubinsky, 2016). Intervjuerna bestod av sex öppna huvudfrågor (Bilaga A) då det rekommenderas att en kvalitativ intervju ska innehålla mellan fem och tio frågor (DiCicco-Bloom & Crabtree, 2006). Huvudfrågorna i intervjuguiden syftade till att ta reda på hur informanterna upplevde rehabiliteringsprocessen efter skada med fokus på vad de tänkte och
kände inför och under rehabiliteringsprocessen, deras upplevelser kopplade till
fysioterapeuten, rehabiliteringsupplägget, följsamhet samt stöttning under rehabiliteringen. Efter respektive huvudfråga ställdes vid behov följdfrågor såsom kan du ge exempel, hur kommer det sig, kan du berätta mer. Detta för att uppmuntra informanterna att utveckla och förtydliga sina svar. Intervjuerna avslutades med en tilläggsfråga där informanten fick
möjlighet att komplettera med ytterligare information som upplevdes relevant i förhållande till syftet (Bilaga A). Studieförfattarna kontrollerade också regelbundet sin egen uppfattning av informanternas berättelse genom att fråga informanterna om de uppfattat korrekt. Efter att alla intervjufrågor hade ställts gjorde studieförfattare A en sammanfattning om hur informanternas svar hade uppfattats för att ge dem möjlighet att bekräfta eller korrigera studieförfattarnas uppfattning av deras berättelse.
Intervjuerna skedde via videokonferensverktyget Zoom (https://visualised.se/zoom/). Detta med anledning av den geografiska spridningen på informanterna samt den rådande Covid 19-pandemin. Ingen inspelning av intervjuerna skedde i Zoom-verktyget, intervjuerna spelades endast in med en diktafon (Digital Voice Recorder, Valleman). Båda studieförfattarna deltog vid varje intervju. Studieförfattare A ledde intervjun och ställde huvudfrågorna samt
eventuella följdfrågor. Studieförfattare B skötte inspelning samt förde anteckningar och ställde kompletterande frågor vid behov av förtydligande av information. Intervjuerna genomfördes på samma sätt vid samtliga tillfällen och samma person hade alltid samma uppgift.
De två första intervjuerna var pilotintervjuer. Inga förändringar av intervjuguiden behövde göras eftersom den bedömdes ge svar på studiens syfte. De två pilotintervjuerna inkluderades därmed också som material för analysen. Intervjuerna varade mellan 45-65 minuter, i
genomsnitt 51 minuter. Efter avslutade intervjuer fördes det inspelade materialet direkt över på ett USB-minne som förvarades inlåst och raderades sedan från diktafonen.
3.4 Tillvägagångssätt
Informanterna rekryterades dels genom att en förfrågan om deltagande (Bilaga D) skickades ut till Facebook-gruppen Svenska truppgymnaster som vid rekryteringen hade 5 600 medlemmar. Individer som ansåg sig uppfylla inklusionskriterierna anmälde sitt intresse varefter de kontaktades personligen angående deltagande. Rekrytering skedde också genom att alla gymnastikföreningar som hade ställt upp på Svenskt Juniormästerskap (JSM) eller Svenskt mästerskap (SM) i truppgymnastik 2019, totalt 24 föreningar, kontaktades via mail till verksamhetschef. Tre föreningar skickade tillbaka ett påskrivet intyg med godkännande att rekrytera truppgymnaster från föreningen. Efter att detta tillstånd givits tillfrågades ansvarig truppgymnastiktränare i föreningarna om de kunde undersöka tillgången på
truppgymnaster som uppfyllde inklusionskriterierna. Tränaren ombads att tillfråga de aktiva som uppfyllde kriterierna om intresse fanns för deltagande i studien. De gymnaster som anmälde intresse kontaktades personligen efter att de gett sitt godkännande att ge ut kontaktuppgifter till studieförfattarna. Totalt anmälde sju truppgymnaster sitt intresse att
delta, fyra från Facebook-gruppen Svenska truppgymnaster och tre från föreningarna. Samtliga sju truppgymnaster som anmälde sitt intresse att delta rekryterades till studien. Inklusionskriterierna var från början att informanterna skulle ha skadat sig inom ett år samt ha varit borta från idrottsspecifik träning i minst sex veckor. Detta utökades till 1,5 år
respektive minskades till fyra veckor. Detta för att möjliggöra rekrytering av tillräckligt många informanter och få ett tillräckligt rikt material att analysera och därmed kunna besvara studiens syfte. Utifrån de första inklusionskriterierna rekryterades fyra informanter. Efter reviderade inklusionskriterier rekryterades ytterligare tre informanter.
Informationsbrev (Bilaga C) skickades till de som anmält intresse för deltagande i studien. Därefter bokades tid för intervju utifrån informanternas önskemål. Alla sju intervjuer genomfördes inom loppet av 18 dagar. Under den sista intervjun framkom att informanten inte uppfyllde alla inklusionskriterier då denne fortfarande hade pågående skada och inte hade återhämtat sig tillräckligt för att kunna återgå till vanlig idrottsspecifik träning ännu. Denna intervju exkluderades därför i analysen. De återstående sex inspelade intervjuerna transkriberas ord för ord såsom beskrivs av Gill et al. (2008). Studieförfattarna
transkriberade tre intervjuer vardera inom loppet av två veckor efter den sista intervjun. De transkriberade intervjuerna tilldelades en bokstav från A-F för att informanterna inte skulle kunna identifieras. Materialet avidentifierades vidare genom att utesluta namn på platser och personer som nämndes under intervjuerna. Dessa ersattes med X. Alla inspelade intervjuer samt personuppgifter raderas efter avslutat och godkänt arbete.
3.5 Dataanalys
Samtliga transkriberade texter, det vill säga analysenheter, lästes igenom grundligt ett flertal gånger av respektive studieförfattare för att skapa en helhetsbild och en förståelse för
analysmaterialet. Som analysmetod användes kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004), med en induktiv ansats. Analysen fokuserade på det manifesta innehållet av texten, vilket innebär det textnära och uppenbara innehållet (Lundman & Graneheim, 2017). Meningsenheter plockades ut i respektive analysenhet, det vill säga meningar eller stycken som var relaterade till syftet. Därefter genomfördes kondensering av meningsenheterna vilket innebar en process där texten kortades ner men fortfarande behöll sin kärna. Vidare abstraherades de kondenserade meningsenheterna, vilket skedde genom att koder och kategorier skapades. Koderna fungerade som etiketter på de meningsenheterna och beskrev kortfattat innehållet. Koder med liknande innehåll fördes sedan samman till kategorier och underkategorier.
En analysenhet valdes slumpmässigt ut genom lottning, som båda studieförfattarna separat plockade ut meningsenheter från, kondenserade och kodade varefter studieförfattarna tillsammans diskuterade och kom fram till konsensus gällande dessa delar i analysen. Detta för att säkerställa att författarna uppfattade texten på likartat sätt och var överens om hur analysens olika delar skulle ske. Därefter genomförde studieförfattarna denna process var för sig för de återstående intervjuerna. Intervjuerna lottades då slumpmässigt så att
lästes allt igenom tillsammans av båda studieförfattarna för att säkerställa att koderna motsvarade uppfattningen av intervjuerna hos båda författarna. Studieförfattarna strävade efter att formulera koder som var textnära. Vid de tillfällen där det uppstod oklarheter eller osäkerheter kring koder och huruvida materialet uppfattats rätt eller inte, gick
studieförfattarna tillbaka till analysenheterna för att klargöra detta och revidera där så bedömdes nödvändigt. Därefter grupperades alla koder i kategorier genom att båda författarna tillsammans skrev upp alla koder på post-it lappar som sedan sorterades i grupper med liknande innehåll för att bilda kategorier och underkategorier. Löpande under arbetets gång lästes och diskuterades analysprocessen med handledare och kurskamrater och kategorierna reviderades ett antal gånger när så upplevdes nödvändigt. Slutligen kunde totalt fem kategorier respektive 18 underkategorier identifieras.
Analysmaterialet sorterades i en tabell i Microsoft Excel. Utdrag från analysprocessen med exempel på meningsenheter, kondensering av meningsenheter samt kodning och
kategorisering visas i Tabell 2. Samtliga kategorier och underkategorier visas i Tabell 3. Efter att analysen hade genomförts plockades citat ut till respektive underkategori för att
tydliggöra innehållet och lyfta fram informanternas berättelser.
Tabell 2: Utdrag innehållande exempel på hur meningsenheter har kondenserats och abstraherats till
koder samt hur dessa har kategoriserats.
Meningsenhet Kondenserad
meningsenhet Kod Underkategori Kategori
”…och sen när man väl började testa på att springa å hoppa å så, så kände jag ju fortfarande en
instabilitet och genom att påbörja träningen igen så skulle det ju förbättras men det var ju konstant en rädsla att skada sig igen.”
När man började testa på att springa å hoppa kände jag fortfarande instabilitet, det var en konstant rädsla att skada sig igen.
Rädsla för att skada sig igen
Negativa emotioner
Tankar och känslor under rehabiliteringstiden ”…hon är själv gammal gymnast, väldigt avdankad gammal gymnast, men ändå är, så hon har ändå lite förståelse för vad gympa är och det tycker jag ändå har varit väldigt skönt.”
Hon är själv gammal avdankad gymnast, så hon har förståelse för vad gympa är, det har varit väldigt skönt. Skönt att fysioterapeuten förstår sig på gymnastik En stor kunskap och erfarenhet Fysioterapeutens förmågor och insatser
3.6 Etiska överväganden
De etiska överväganden som har gjorts utgår från informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekravet och de forskningsetiska principer som finns i Helsingforsdeklarationen (2018). För att delta i studien krävdes ett skriftligt och muntligt informerat samtycke från informanterna enligt samtyckeskravet (Helsingforsdeklarationen, 2018). Enligt informationskravet (Helsingforsdeklarationen, 2018), fick informanterna både skriftig information (Bilaga C) och muntlig information (Bilaga B) om studiens syfte och hur studien skulle genomföras. Studiens nytta klargjordes för informanterna och de informerades om vad deras deltagande i studien innebar. Informanterna informerades också om
förväntade fördelar med deltagandet och eventuella risker för obehag
(Helsingforsdeklarationen, 2018). Informanterna fick även information om att deltagandet var helt frivilligt och att de kunde avbryta sitt deltagande närsomhelst med omedelbar verkan, utan att behöva ange skäl till detta och utan negativa följder
(Helsingforsdeklarationen, 2018).
All data som rörde informanterna har behandlats konfidentiellt enligt konfidentialitetskravet, det vill säga på ett sådant sätt att inga obehöriga kan ta del av materialet
(Helsingforsdeklarationen, 2018), vilket informanterna också informerades om. All insamlad data lades över på ett USB-minne som förvarades inlåst. Vidare sammanställdes och
redovisades datamaterialet i examensarbetet på ett sådant sätt att ingen enskild individ skulle kunna identifieras. Efter avslutad studie och godkänt examensarbete läggs studien upp så att allmänheten kan ta del av resultatet, vilket informanterna informerades om
(Helsingforsdeklarationen, 2018). Allt insamlat material från informanterna raderades efter godkänt arbete. Uppgifter som samlats in har enbart använts för forskningsändamålet enligt nyttjandekravet (Olsson & Sörensen, 2011).
Det fanns inga större risker med deltagandet i studien förutom att det fanns risk att informanterna skulle uppleva starka emotioner när de reflekterade kring skade- och rehabiliteringsperioden under intervjuerna. Informanterna fick möjlighet att om så
önskades, stanna kvar efter avslutad intervju och prata kring det som upplevdes emotionellt påfrestande, då sådan support rekommenderas i kvalitativa intervjustudier där den här risken finns (DiCicco-Bloom & Crabtree, 2006). Deltagandet i studien gav å andra sidan informanterna möjlighet att reflektera och bearbeta sina tankar och känslor vilket kan vara till nytta för individen.
4
RESULTAT
I resultatet beskrivs truppgymnasternas upplevelser av rehabiliteringsprocessen för återgång till idrott efter skada. Vid analys av insamlat datamaterial identifierades fem kategorier respektive 18 underkategorier som presenteras i Tabell 3.
Tabell 3: Samtliga kategorier med tillhörande underkategorier.
Underkategori Kategori
Negativa emotioner
Jobbigt att inte kunna träna gymnastik
Pessimistiska förväntningar och osäkerhet kring framtiden Optimistiska förväntningar
Tillfredsställelse över framsteg i rehabiliteringen
Tankar och känslor under rehabiliteringstiden
Kämpigt och tålamodsprövande att rehabilitera Press från sig själv och laget att komma tillbaka snabbt
Utmanande faktorer vid genomförandet av rehabiliteringen
Kände motivation till rehabiliteringen
Organisatoriska faktorer underlättade rehabiliteringen
Omständigheter som påverkade genomförandet av rehabiliteringen positivt Ett inkännande bemötande och tydlig kommunikation
Regelbunden kontakt och snabb hjälp En stor kunskap och erfarenhet
Positiv och negativ feedback Anpassning och medinflytande Variation och utmaning i upplägget
Målsättning och en tydlig plan
Fysioterapeutens förmågor och Insatser
Laget och tränarna
Sociala kontakter utanför laget Stödet från den sociala omgivningen
4.1 Tankar och känslor under rehabiliteringstiden
Informanterna berättade om olika tankar och känslor som de hade upplevt under
rehabiliteringstiden. De beskrev bland annat att de hade upplevt negativa emotioner vid olika tillfällen och att det var jobbigt att inte kunna träna gymnastik. Det förekom också
pessimistiska förväntningar på rehabiliteringen och osäkerhet inför framtiden. Det framkom dock även att informanterna hade haft optimistiska förväntningar och att de upplevde tillfredsställelse i samband med märkbara framsteg.
4.1.1 Negativa emotioner
Under intervjuerna framkom att negativa emotioner förekom hos informanterna i olika former under rehabiliteringstiden. Dessa uppkom framför allt på grund av situationen i sig, att vara skadad och att behöva avbryta sin träning. Informanterna uttryckte exempelvis att de kände frustration av olika slag där de upplevde bland annat ilska i början av
rehabiliteringstiden och besvikelse på sig själv över att ha skadat sig. Det förekom även upplevelser av att det var påfrestande att folk frågade och pratade om skadan hela tiden då det påminde dem om den jobbiga situationen. Vidare uttryckte informanterna exempelvis att de hade känt sig uppgiven och ledsen över situationen de befann sig i och de beskrev att de var trött på att vara skadad och att behöva rehabilitera ännu en gång. De berättade också hur
de hade upplevt att olika former av oro och rädsla hade påverkat dem i såväl vardag som träning. En stor del av den oro och rädsla som förekom, upplevdes i samband med bland annat återgången till den idrottsspecifika träningen, där oro för att det inte skulle kännas som vanligt att göra sina övningar togs upp. Även rädsla för att det skulle göra ont att träna och rädsla för att skada sig igen beskrevs.
”… sen när man väl började testa på att springa å hoppa å så, så kände jag ju fortfarande en instabilitet och genom att påbörja träningen igen så skulle det ju förbättras men det var ju
konstant en rädsla att skada sig igen.” (Informant B)
4.1.2 Jobbigt att inte kunna träna gymnastik
Något som informanterna upplevde var det jobbigaste med att vara skadad var att inte kunna utföra sin sport. De uttryckte exempelvis att de förlorade en del av sig själv i och med detta och att det skapade en känsla av utanförskap när det inte gick att träna som vanligt med resten av laget. Det framkom också att till följd av den situation som informanterna befann sig i, upplevde de att det kändes tufft och tråkigt att vara i gymnastikhallen och se på när alla andra i laget tränade. Informanterna upplevde även att måendet påverkades negativt av att vistas i gymnastikhallen under delar av rehabiliteringsperioden, vilket gjorde att de valde att periodvis inte vara i hallen alls.
”...jag tog ju ett litet break från gympan för att jag kände alltså det var lite tråkigt å se alla andra träna och dra iväg och bli skitduktiga och så sitter jag där och ba ‘jaha jag börjar om
på noll igen’ …” (Informant E)
4.1.3 Pessimistiska förväntningar och osäkerhet kring framtiden
Informanterna berättade att de hade haft en del pessimistiska förväntningar gällande exempelvis hur lång rehabiliteringstiden skulle bli. De förväntade sig också motgångar på grund av tidigare erfarenheter av skador och rehabiliteringsperioder. Informanterna berättade också att de upplevde en osäkerhet gällande sin framtid, framför allt när det kom till fortsatt karriär inom idrotten. De uttryckte att de var osäkra på om de ens skulle kunna komma tillbaka till gymnastiken igen. Just ovissheten gällande prognos och framtid
upplevdes påfrestande. Olika tankar kring om de ville eller om det var värt att fortsätta träna gymnastik efter rehabiliteringen förekom också bland informanterna.
”… det var ganska länge bara så att…det blev tankar kring…är det här det jag vill göra, är det…vill jag fortsätta med det här eller om jag kommer tillbaka vill jag göra annat istället.
Det blir ju mer ett perspektiv på helheten.” (informant F)
4.1.4 Optimistiska förväntningar
Något som också lyftes fram av informanterna under intervjuerna var även att de hade haft optimistiska förväntningar på rehabiliteringen. De uttryckte bland annat att de förväntade sig att de skulle komma tillbaka och kunna träna igen, även om det skulle krävas en hel del jobb.
Dessa optimistiska förväntningar gällande resultatet av rehabiliteringen grundade sig ofta i att de tidigare hade haft en lyckad rehabilitering och återgång till idrotten.
”...samtidigt vet jag ju att det kommer gå bra och jag kommer komma framåt, så att det var väl, ja man får komma tillbaka lite starkare helt enkelt.” (Informant D)
4.1.5 Tillfredsställelse över framsteg i rehabiliteringen
Informanterna betonade att de kände tillfredsställelse på olika sätt när de såg framsteg i sin rehabiliteringsprocess och när de började kunna göra mer idrottsspecifik rehabilitering. De upplevde positiva känslor såsom lättnad och ökad självständighet när ortos och kryckor inte längre behövdes. Informanterna lyfte fram att det blev mer positiva känslor allt eftersom tiden gick och när smärtan och besvären minskade. Att komma tillbaka och upptäcka att de klarade samma övningar som innan skadan och vara tillbaka på samma nivå gav också en tillfredsställande känsla.
”Ja alltså när jag väl kunde, kunde börja köra lite, så jag kunde köra lite trampolin…eh…då blev det, det blev roligt, det blev roligt därför det kändes som vanligt igen.” (Informant F)
4.2 Utmanande faktorer vid genomförandet av rehabiliteringen
Under intervjuerna framkom det att informanterna upplevde att genomförandet av
rehabiliteringen var utmanande på olika sätt och av olika anledningar. De upplevde att det periodvis var kämpigt och tålamodsprövande att genomföra rehabiliteringen. Något som också lyftes fram var att de kände press från laget men också från sig själv att komma tillbaka snabbt.
4.2.1 Kämpigt och tålamodsprövande att rehabilitera
Informanterna berättade att de tyckte att det var kämpigt och tålamodsprövande på olika sätt att genomföra rehabiliteringen. De uppgav att det var tråkigt och surt att vara tvungen att rehabilitera och att de ibland inte orkade genomföra rehabiliteringen. De beskrev att
tålamodet helt enkelt tog slut ibland. Informanterna upplevde också att motivationen till att genomföra rehabiliteringen minskade framför allt då framstegen blev mindre tydliga. Smärta och svullnad efter skadan var också något som förekom under rehabiliteringsperioden och som upplevdes jobbigt samt påverkade motivationen negativt. Det gjorde också så att de ibland inte genomförde rehabiliteringsträningen fullt ut. Brist på utrustning var också något som upplevdes göra genomförandet av rehabiliteringen svårare.
”Det var svullet…då var det så här, då vet jag, nä jag vill inte göra det här, därför de blir ju bara mer svullet…eh…så att de va de [...] a då gör… då kanske jag inte gör dom jobbigaste
4.2.2 Press från sig själv och laget att komma tillbaka snabbt
Att genomföra rehabiliteringen som planerat försvårades enligt informanterna av pressen dels från laget men även från dem själva. De berättade att de ville lite för mycket och därför kanske också gjorde för mycket eller gick för fort fram. Det förekom även upplevelser av att vilja komma tillbaka snabbare på grund av uttagning eller för att inte hamna efter i laget, men också för att bevisa för de andra i laget att de kan och vill. Kommande tävlingar och känslan att ställa upp för laget var också något som informanterna upplevde gjorde att rehabiliteringsprocessen påskyndades eller kunde ha blivit påskyndad.
”...det var väl också just för att vissa andra är ju också skadade eller vissa andra kör inte riktigt och då kände jag att jag bör ställa upp för laget…” (Informant D)
4.3 Omständigheter som påverkade genomförandet av rehabiliteringen
positivt
Informanterna beskrev att de upplevde att olika omständigheter påverkade själva genomförandet av rehabiliteringen positivt på olika sätt. De berättade exempelvis att de kände motivation till att genomföra rehabiliteringen och beskrev olika faktorer som de upplevde underlättade genomförandet av rehabiliteringen.
4.3.1 Kände motivation till rehabiliteringen
Informanterna uttryckte att de vid olika tillfällen under rehabiliteringstiden upplevde motivation och att de kände sig peppad att göra rehabiliteringen. Motivationen förekom bland annat i samband med att de märkte att rehabiliteringen gav resultat eller av att vara i gymnastikhallen. De lyfte fram vikten av att de i gymnastikhallen fick möjlighet att
rehabilitera med andra som var i samma situation men också att det var en plats där de kunde se vad de skulle komma tillbaka till. Det faktum att veta vad rehabiliteringen skulle leda till var i sig något som beskrevs som en drivande faktor till att genomföra
rehabiliteringsträningen. Informanterna upplevde även att olika former av strategier som de använde under rehabiliteringen, bidrog till ökad motivation såsom att titta på gamla
videofilmer, skriva ner mål samt att vara positiv.
”Eh det (motivationen) svänger ju lite i och med att det är, ändå är fyra veckor, eh så för att säga mest akuta fasen tycker jag att men är mest motiverat man ser ja, ser också kanske mest skillnad eh…i och med att okej en dag kan inte jag gå uppför en backe typ till en annan
dag till att jag faktiskt får börja jogga, springa och man har så distinkta steg som man ökar.” (Informant C)
4.3.2 Organisatoriska faktorer underlättar rehabiliteringen
Informanterna beskrev att de upplevde att olika former av organisatoriska faktorer gjorde att det blev lättare att få till själva genomförandet av rehabiliteringen i praktiken. Det kunde
handla om närhet till gymanläggningar och fysioterapeutmottagning vilket upplevdes bekvämt och fördelaktigt. De berättade också att de av olika skäl hade möjlighet att planera in genomförandet av träningen så att det passade in i övrigt schema på ett bra sätt, vilket upplevdes bidra till att det blev lättare att få rehabiliteringsträningen gjord. De upplevde även att olika organisatoriska strategier som de använde gjorde det lättare att ta sig för
rehabiliteringen, exempelvis att de planerade in rehab med kompisar för att inte kunna smita undan, eller packade och gjorde i ordning inför träningen i förväg så att det bara var att åka till träningen. Att fysioterapeuten hade kontakt med tränarna var också något som ansågs underlätta genomförandet av rehabiliteringen då detta möjliggjorde att
rehabiliteringsupplägget kunde planeras in på ett bra sätt utifrån gymnastikens schema.
”… jag gick med mina kompisar till gymmet till exempel och att dom... a men …att man liksom typ inte kunde smita undan ehm…att man hade planerat en viss dag [...] har man då
bestämt tid med nån att man ska gå tillsammans på gymmet och träna så är det ju lite svårare att slippa undan för då förstör man ju för den andra också.” (Informant E)
4.4 Fysioterapeutens förmågor och insatser
Något som framkom som betydelsefullt för informanterna under rehabiliteringsprocessen var fysioterapeutens förmågor och insatser i form av ett inkännande bemötande och en tydlig kommunikation samt stor kunskap och erfarenhet hos fysioterapeuten. Att ha tillgång till en regelbunden kontakt och möjlighet till snabb hjälp var också något som uppskattades. De tog vidare upp olika upplevelser kopplade till feedback, anpassning och medinflytande samt variation och utmaning i upplägget. Även målsättning och tydlighet i rehabiliteringsplanen diskuterades.
4.4.1 Ett inkännande bemötande och tydlig kommunikation
Under intervjuerna beskrev informanterna att de på olika sätt hade upplevt ett inkännande och bra bemötande av sin egen fysioterapeut och andra fysioterapeuter på mottagningen under sin rehabiliteringsprocess. Informanterna berättade vidare att en tydlig
kommunikation med fysioterapeuten upplevdes som en viktig del i rehabiliteringsprocessen. Till stor del upplevde informanterna att kommunikationen hade fungerat bra, där tydlighet och öppenhet sågs som bidragande faktorer till detta. De upplevde bland annat att
fysioterapeuten lyssnade och såg en, tog en på allvar samt var förstående och peppande. Detta ansågs ha påverkat upplevelsen under rehabiliteringstiden positivt.
”…även fast man går dit med en skada så var det ändå roligt å gå dit ibland för hon (fysioterapeuten) var väldigt härlig och lättsam å prata med å hon lyssnade bra och även om man hade…nån gång satt jag väl där och grät och då kunde hon ändå liksom prata en till
Det framkom dock även upplevelser av att fysioterapeuten hade varit för rak i sin kommunikation samt upplevelser av bristfälligt bemötandet från fysioterapeuten där informanterna beskrev att de inte kände sig tillräckligt sedd.
”… hon (fysioterapeuten) har typ varit uppbokat på tre patienter under samma tid och då har det lite varit att hon prioriterar de viktigaste och då har det varit lite tråkigt a men inte synas tillräckligt mycket utan man får liksom det man ska göra och sen kommer när hon har
tid lite.” (Informant D)
4.4.2 Regelbunden kontakt och snabb hjälp
Att ha möjlighet till regelbunden kontakt med fysioterapeuten var något som upplevdes positivt. Informanterna upplevde vidare att de snabbt kunde få tider hos sin fysioterapeut när det behövdes och att de närsomhelst kunde kontakta sin fysioterapeut och fråga om råd eller få hjälp om det uppstod problem på vägen. Detta var något som uppskattades bland
informanterna.
”Vi kan såhär skriva till henne ifall det är nånting liksom, å sen alltså vi har alltid alltså fått tider ganska fort, så att skulle jag känna liksom att nu är det nånting som inte här helt rätt, kan jag skriva till henne så kan man typ få en tid dagen efter vilket är helt sjukt, ehm och sen
så typ alltid så bara bokade vi in en ny tid ju, och då sa hon så här ‘a men är det nånting så hör du bara av dig’...” (Informant A)
4.4.3 En stor kunskap och erfarenhet
Informanterna uttryckte att en viktig faktor för att rehabiliteringen skulle bli så bra som möjligt var att fysioterapeuten var kunnig och hade erfarenhet, framför allt inom gymnastik. Just kunskap och erfarenhet skapade enligt informanterna förtroende för fysioterapeuten. Informanterna upplevde också att den idrottsspecifika kompetensen skapade trygghet då detta gjorde att fysioterapeuten hade förståelse för själva idrotten och dess unika krav och att fysioterapeuten visste vad som behövdes för att komma tillbaka till idrotten igen.
”…hon (fysioterapeuten) är själv gammal gymnast, väldigt avdankad gammal gymnast, men ändå är, så hon har ändå lite förståelse för vad gympa är och det tycker jag ändå har
varit väldigt skönt.” (Informant D)
4.4.4 Positiv och negativ feedback
Informanterna upplevde att fysioterapeuten hade varit bra på att uppmuntra och uppmärksamma framsteg. Bland informanterna förekom dock även upplevelser av att fysioterapeuten hade varit sparsam med beröm eller gett feedback som upplevdes påverka självförtroendet negativt.
”…och så va hon (fysioterapeuten) också…hon var väldigt uppmuntrande så att…när det blev framsteg så var det så att…och det var bra framsteg då också så att så här men…‘jättebra
jobbat med rehaben och så’ och det hjälpte ju att man ville fortsätta och att det inte bara man själv som känner att det är skillnad.” (Informant F)
” …alltså jag fick inte mycket skit fast jag fick mycket skit [...] jamen typ så här har alltid kört utfallssteg på ett sätt ingen har klagat och folk har sagt att du är stark och sen säger nån att
du suger, då är det faktiskt inte…han (fysioterapeuten) sa inte ordagrant att jag suger men…typ…då och börja peta på det i 40 minuter då kanske man inte har jättebra
självförtroende när man går därifrån.” (Informant C)
4.4.5 Anpassning och medinflytande
Informanterna uttryckte att en viktig del när det kommer till upplägget av själva rehabiliteringsprogrammet, var att det anpassades efter dem och deras situation. Informanterna upplevde att programmet hade anpassats väl men det förekom också önskemål om lite bättre anpassning för att förbättra upplevelsen. Sådant som upplevdes viktigt gällande anpassning var att få övningar som passade individ och idrott samt att upplägget anpassades efter aktuellt fysiskt och psykiskt tillstånd. Informanterna upplevde vidare att de hade haft möjlighet till medinflytande på upplägg och planering genom att de fick vara med och bestämma, komma med input, fick valmöjligheter samt att det hade skett ett samarbete gällande rehabiliteringsplanen, vilket uppskattades. Det förekom dock även upplevelser av att inte vilja ha för mycket input och att det var skönt att slippa tänka själv.
” … här hade jag liksom a men jag ska göra dom här sex övningarna sen får jag välja vilka övningar jag vill på dom men jag ska göra dom muskelgrupperna liksom...” (Informant A)
4.4.6 Variation och utmaning i upplägget
Informanterna lyfte vikten av variation och utmaning i upplägget. De berättade att de
mestadels upplevde att de fått bra variation och utmaning i sitt rehabiliteringsprogram vilket sågs som en bidragande faktor till att det blev roligare att utföra rehabiliteringen.
”...men att hon (fysioterapeuten) verkligen försökte variera eh…träna ben att hon vissa veckor kunde till exempel ta bort knäböj för att knäböj gör man alltid och att hon då la in massa annat som a men i princip gjorde samma sak men det var andra övningar med lite utmaning och sånt där istället så att man verkligen kände att det var lite nya grejer och sånt
där.” (Informant E)
Under intervjuerna framkom dock även upplevelser av ha fått något enformiga upplägg vilket kunde leda till att det blev jobbigt att göra rehabiliteringen ordentligt.
”…kanske lite att man fick lite samma övningar men det vet ju inte jag heller om det är ett krav eftersom att de ska träna samma sak…” (Informant B)
4.4.7 Målsättning och en tydlig plan
Något som informanterna tog upp under intervjun var att en tydlig plan för genomförande och uppföljning var viktig för att ha koll på och veta vad som gällde. Att sätta tydliga mål var också något som upplevdes viktigt för att ha något att längta till och sträva efter. De upplevde att de hade haft en tydlig plan och mål att sträva mot.
”…det var väl kanske vid ett tillfälle när vi började byta ut övningar att okej om tre veckor då ska jag få börja testa att springa…så att de var väl lite de med henne (fysioterapeuten) också
[...] men de kändes bra, då har man nåt att längta till.” (Informant B)
Det framkom också att det hade förekommit gånger under processen där planen inte varit lika tydlig, där slutmålet varit oklart.
”...det är såhär det finns inget slutmål kanske direkt som vi har kommit överens om…eh…så där kan min upplevelse vara att de är lite diffust för det finns inget klart slut kanske.”
(Informant C)
4.5 Stödet från den sociala omgivningen
Under intervjuerna framkom att informanterna under rehabiliteringsprocessen upplevde varierande grad av stöd från den sociala omgivningen, från laget och tränarna, men också från sociala kontakter utanför laget.
4.5.1 Laget och tränarna
Informanterna uttryckte att stödet från laget till största delen varit bra vilket upplevdes som betydelsefullt. Informanterna berättade bland annat att lagkamraterna varit uppmuntrande, stöttande samt peppat och visat förståelse och omtanke. De upplevde även att stödet från tränarna varit tillfredsställande då även dessa visat förståelse och visat att de bryr sig.
”Alltså jag skrev ju till laget ganska…eller ja jag var tvungen att inse själv att jag inte orkade vara i hallen liksom, men när jag skrev det så var ju liksom folk ba, ‘a men vi förstår de’ typ å
eh…‘du kan komma när du vill’ ehm…så att dom var jättestöttande.” (Informant A)
Dock uppgav informanterna att de under vissa perioder hade önskat bättre stöd från tränarna. Ibland kände de sig bortglömda och upplevde att de inte alltid blev sedd av sina tränare vilket upplevdes påfrestande.
”Nåt som gjorde det svårt också var mycket som jag tänkte på i början [...] var att jag inte hade så mycket kommunikation med tränarna eh så att man inte blev sedd när man väl var i
4.5.2 Sociala kontakter utanför laget
Informanterna upplevde att de till största delen fått bra stöd från sociala kontakter utanför laget såsom från vänner, familj, partner och även psykolog. De som berättade att de hade upplevt bra stöd uttryckte att familjemedlemmar och partner hade stöttat dem exempelvis genom att visa omtanke, hjälpa till i hemmet, men också genom att försöka peppa dem.
”…men verkligen såhär om jag var i en lite deppig period liksom så var hon (syster) såhär ‘kom, nu ska vi gå till gymmet häng med’, och jag ba såhär ‘nä’... så sa hon ‘jo, du och jag nu,
vi möts utanför om tio minuter’, och jag sa ‘okej, jag kommer’.” (Informant E)
Bland informanterna fanns dock även upplevelser av bristande stöd från olika personer utanför gymnastiken. De beskrev att vissa personer utanför gymnastiken inte riktigt förstod sig på deras idrott eller hur det är att vara skadad och att de hade blivit ifrågasatta när de skulle göra rehabiliteringsträningen vilket upplevdes jobbigt.
”…det var speciellt med en förälder…och då kändes det…då kände jag mig inte riktigt sedd, att det faktiskt så här…aa men, jag säger till att nu, jag har…jag behöver vila nu men det blir
inte, det tas inte hänsyn till…eh...å de…det tog ett tag bara för att så här… att…då att han skulle förstå så här...” (Informant F)
5
DISKUSSION
Syftet med studien var att undersöka truppgymnasters upplevelser av
rehabiliteringsprocessen för återgång till idrott efter skada. Resultatet visade att
informanterna hade upplevt tankar och känslor av såväl negativ som positiv karaktär under den period de rehabiliterade efter sin skada. Det fanns inslag av exempelvis negativa
emotioner, pessimistiska förväntningar men även optimistiska förväntningar och tillfredsställelse över framsteg under rehabiliteringsperioden. Det framkom också att informanterna upplevde olika former av utmanande faktorer vid genomförandet av rehabiliteringen. Av olika anledningar upplevde de att rehabiliteringen var kämpig och tålamodsprövande vilket gjorde att de ibland inte genomförde rehabiliteringen fullt ut. Informanterna uttryckte även att de kände en press från sig själva och laget och att detta upplevdes påverka dem på så sätt att återgången till träning och tävling kan ha gått för snabbt. De upplevde även olika omständigheter som påverkade genomförandet av rehabiliteringen positivt, exempelvis att de av olika skäl kände motivation till
rehabiliteringen. Det framkom också att informanterna hade haft olika upplevelser kopplade till fysioterapeutens förmågor och insatser där exempelvis ett inkännande bemötande och tydlig kommunikation upplevdes ha påverkat upplevelsen positivt. Regelbunden kontakt och snabb hjälp var också något som uppskattades. Vidare upplevdes fysioterapeutens kunskap och erfarenhet av gymnastik som viktigt. De hade upplevt olika former av feedback från fysioterapeuten och uttryckte vikten av anpassning och medinflytande gällande
