I arbetet har vi analyserat många aspekter i hur fuktsäkerhetsarbetet har fungerat i ett projekt där ByggaF-metoden använts. Vilka konsekvenser leder en bristande
fuktsäkerhetsplanering till? Vilken skillnad gör en fuktsäkerhetsansvarig för
fuktsäkerheten och beställarens plånbok? Hur märks brister i kommunikationen och varför förekommer det otydligheter? Har entreprenadformen någon betydelse för samarbetet? Kommer metoden bli accepterad i branschen och passar den till alla typer av projekt?
Arbetet har sin bakgrund i ByggaF-metoden som utvecklats för att få en systematisk kontroll av fuktsäkerhet i byggprocessen och får ses som ett relativt nytt sätt att arbeta i byggbranschen. Jämfört med tidigare har nu samtliga berörda parter i projektet blivit inblandade i fuktsäkerhetsarbetet på ett eller annat sätt. Ett problem kan vara att alla inte vet om det. Det finns riktlinjer för varje del i projektet som förklarar vilken aktör som är ansvarig för att respektive aktivitet blir utförd samt förslag på hjälpmedel. Trots det kan det vara svårt att förändra respektive aktör i deras invanda beteende på grund av att de är ovana vid arbetssättet. Byggbranschen är allmänt känd för att vara konservativ till förändringar och det kommer säkert ta några år innan metoden är helt accepterad. En följd av detta projekt är att varje part har lärt sig mer om fuktsäkerhet och om metoden fortsätter användas kommer samtliga aktörer vänja sig vid ByggaF-metoden, vilket i sin tur leder till en större kunskapsspridning inom ämnet.
Det finns en stor efterfrågan av fuktsakkunniga i den svenska byggindrustrin (Johansson & Mundt-Petersen, 2014). En lösning på problemet är att nå ut med information om fukt och fuktskador bland dem som jobbar i branschen på ett så effektivt sätt som möjligt för att på så sätt minska antalet skador. En av de viktigaste aktörerna att nå ut till är hantverkarna. Blir hantverkarna informerade om konsekvenserna av sitt arbete blir problemen förhoppningsvis färre. En av oss, med erfarenhet som snickare, upplever
Ett annat problem är att alla parter inte vet vad det innebär att arbeta enligt ByggaF-metoden och vad för ansvar varje part har när det beslutas att använda ByggaF-metoden. För att få projektet att fungera är det därför viktigt att alla sätter sig in i hur metoden fungerar och vad som förväntas av respektive aktör när ByggaF-metoden används. Det är dock fortfarande byggherren som har det största ansvaret, eftersom det är denne som tar beslutet att fuktsäkerheten ska prioriteras. Ett sätt att motivera samtliga aktörer till ByggaF-metoden är att införa incitament. På så sätt motiveras entreprenören att göra ett bra jobb och byggherren får en fuktsäker byggnad. Ställer inte byggherren krav på fuktsäkerheten kommer inga andra heller göra det och det i sin tur bromsar byggbranschens utveckling för ett fuktsäkert byggande.
Något som kan ha varit gynnsamt i det studerade projektet är att entreprenadformen har varit partnering, vilket innebär att alla är med och delar på en eventuell vinst eller förlust. Det kan vara en bra entreprenadform vid den förändringsprocess som ByggaF-metoden innebär. Om det gällt en utförandeentreprenad där varje aktör jobbar för att hinna med sina egna åtaganden kan samarbetsviljan vara sämre och det gemensamma målet, att bygga fuktsäkert, svårare att nå.
Brister i planeringen märks tydligt på en specifik punkt: väderskyddet har inte fungerat så bra som det borde. Enligt den fuktsäkerhetsansvarige användes inte föreslagen utformning av väderskyddet. Istället beslutade en projektledare i ett tidigt skede en annan utformning och att endast halva huset skulle kläs in med väderskydd för att sedan kompletteras längre fram. Detta var också något som gjordes men då med en ny projektledare i projektet. Det kan konstateras att planeringen och utformningen av väderskyddet inte getts tillräckligt med tid för att få ett så effektivt väderskydd som möjligt. Hade de inblandade parterna i det tidiga skedet haft mer tid att planera och diskutera frågan hade mycket pengar och extra arbete kunnat sparas.
En annan brist i planeringen är att den tillfälliga ventilationen inte fungerat som den ska. Det leder till stopp i produktionen eftersom hantverkarna mår dåligt vid slipningen av betongbjälklagen och de tvingas gå på läkarundersökningar. Om arbetet med ventilationen startat tidigare och det önskade undertrycket kontrollerats innan rivningsarbetet satt igång hade det sparat både tid och pengar. I kombination med detta har även kommunikationen om varför det är viktigt att inte öppna dörrar och fönster brustit. Öppna fönster och dörrar försvårar möjligheten till ett önskat undertryck och att på så sätt kunna styra ventilationen mekaniskt.
Hur passar metoden i stora och små projekt? Finns det några för- och nackdelar? I stora projekt är en av fördelarna att det ofta finns en stor fastighetsägare som byggherre. Det innebär att det finns resurser att investera extra pengar för en långsiktig investering, vilket en satsning i fuktsäkerhetsarbetet får ses som. Problemet i ett stort projekt är att det är många inblandade aktörer och många ska komma överens. Det är lättare att det blir missförstånd när informationen går i flera led. Ett typexempel på det är frågan om väderskyddet i det studerade projektet.
I ett litet projekt är för- och nackdelarna motsatsen till vad det är i stora projekt. Där är oftast byggherren en privatperson med små resurser som vill hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt. Kunskapen om risker och konsekvenser av fuktskador är sannolikt stor hos privatpersoner. Med anledning av det är det inte troligt att ByggaF-metoden kommer användas i samma utsträckning i mindre projekt som i stora projekt. På sin höjd kommer byggherren rådfråga entreprenören i frågan om väderskydd är nödvändigt. Svaret från entreprenören blir troligtvis att det inte är nödvändigt för att det har ”gått bra tidigare”. Men med tanke på att hus i framtiden kommer vara mer isolerade än tidigare (Energimyndigheten, 2013), för att sänka energiförbrukningen, kommer inbyggd fukt i konstruktioner leda till större problem än de gjort i vårt äldre byggnadsbestånd (Hägerstedt, 2013).
Samtidigt som det är färre inblandade aktörer i ett litet projekt och lättare att kommunicera för att få alla parter att bygga så fuktsäkert som möjligt, antar vi att det finns väldigt många fler små projekt jämfört med stora. Det är också svårare att förändra de mindre byggentreprenörerna. Med anledning av detta är det nödvändigt att inför krav på fuktsäkert byggande även vid mindre byggprojekt. Oavsett vilken storlek projekten har är det många som bör förändra sin inställning till fuktsäkert byggande. Om lagkrav är den rätta vägen att gå kan diskuteras. Men precis som den sista punkten i slutsatsen för ByggaF-rapporten säger, så är det mycket viktigt att introducera metoden och de hjälpmedel som finns på ett sådant sätt att aktörerna inte upplever att deras seriositet och kompetens ifrågasätts.
Ett sista argument kring diskussionen om ByggaF-metodens fördelar vill vi belysa huruvida metoden är lönsam för både byggherre och byggentreprenör. Om metoden används leder det troligtvis till en längre byggtid och extra utgifter för entreprenören i form av kostnader för direkta åtgärder under byggskedet. Det kommer däremot minska antalet ”garantijobb” som byggentreprenören kan tvingas åtgärda i efterhand, vilket kommer bli dyrt för båda parter, för byggherren i form av störning i verksamheten och för entreprenören kommer det utöver arbetet tillkomma extra etableringskostnader och dyrare inköp av mindre partier. Det bör förtydligas att vi förutsätter att felen i byggnaden upptäcks innan garantitidens slut. Annars blir det enbart dyrare för byggherren som tvingas betala för en eventuell renovering.