Den föreliggande sociologiska undersöknin gen utgör ett försök att i stil med exempelvis NoR D HAGEN ( 1 927- 1 928 ; 1 936 ; 1 940 ; 1 943) genomföra en
vegetationsanalys på basis av de fältarbetsmetoder, som sedan läng·e ut arbetats av » U ppsalaskolan » , men med ett »naturligt system » , b_yggt på växtsamhällenas floristiska frändskap, som mål . Resultatet är sålunda i viss m ån en SJntesr åstadkommen gen o m hävdvunna u psaliensiska. metoder och de m etoder, som äro gängse inom den växtsociologiska forskningsriktning, som benäm11ts Zurich Montpellier-skolan , och vars främste representant är BRA UN-BLANQUET (se t. ex. dennes l ärobok ; 1 928). Förutom N O R D HA GEN ha i N orden under senare år
framförallt Du RIETZ ( 1 936 ; 1 942 a och b), KALLIOLA ( 1 939), WA LDH EIM ( 1 944 a) och v. KRUSENSTJI<.:RNA ( 1 945) arbetat på denna syntetiserande linje, som ta g-it sina första uttryck i N O R D H A G E N s Sylene-monografi ( 1 927-1 928) och i Du Rr ETz '
m etodologiska arbeten av år 1 930. Beträffande terminologien , se f. ö . Du RIETZ 1 936 (och 1 942 a).
Vid vegetationsanal.vserna ha använts konstanta provytor och täcknings graderna ha bestämts efter den s. k. H ult-Sernanderska skalan (jfr Du RIE'l'Z
1 930 a). Önskvärt hade nog· varit att i tabellerna givits upplysning om re spektive arters » vitalitetsgrad » , åtminstone i den mån denna ifråga om fält skiktsarterna tar sig uttryck i fertilitet. Fertiliteten är emellertid i här ifråga varande vegetationstyper knappast ett fullgott uttryck för vitaliteten. Särskilt i torrängarna uppträda många kärlväxter med hög frekven s övervägandP steril a (j fr beträffande Estland s alvarvegetation V ILBERG 1 930), vilket till e n del torde vara en följd av en tidigare hård betning.
Under de första årens fältarbete användes vid analyserna två olika prov ytstorlekar : en kvadratmeter för de (beträffand e fältskiktet) artrikaste sam hällena (torrängar i inskränkt mening), en kvarts kvadratmeter i övriga sam hällen (hällhedar, fuldängar och egentliga myrsambällen). Den större provyt ramen är isynnerhet i Västergötland oanvändbar i sistntimnda fytocoenoskate g·orier, detta beroende på vegetationens starkt mosaikartade karaktär och på det homogenitetskrav, som måste st.ällas på ett analyserat samhälle. Und er intensiva (speciellt bryologiska) fältstudier under senhösten 1 9-1:2 befanns emellertid, att isynnerhet hällhedarnas rika och till en del svåranalyserade
botten skiktsflora tidigare ej var studerad med tillräcklig noggrannhet (fram förallt gällde detta den högintressan ta l'ortella-fioran). Förf. beslöt därför att om möjligt ersätta allt äldre m aterial med en serie nya analyser. Den n a för nyade provytutläggning genomfördes till större delen l 943-l 944 och h ärvid an vändes en enhetlig provytstorlek, kvartskvadratm etersrutan , över h ela serien av växtsamhällen. Det nu framlagda materialet är sålunda (med undantag för ett par tabeller : Sie,qlingz'a decurnbPns- och Inula salicina - sociationer) byggt på analyser med sistnämnda provytstorlek.
Provytarealen 0,25 kvadratm eter kan synas vara alltför liten, i synnerhet vid
an alysering av d e mycket artrika torrän garn a ; » konstanterna » (enligt » U pp· salaskolans » term inologi) bli avsevärt färre ä n vid an v än dning av enkvadrat metersrut.a. Huvudsaken är emellertid , att materialet över h ela serien av vä xt samhällen blir så en hetligt, att det b lir statistiskt j äm förbart. » Konstanterna»
·ha föga gen erell bety d else ; de ha därem ot sitt värde som lokala karakteri stika
för de olika vegetationsenhetern a och ge liksom frekven ssiffrorna i övrigt ett uttry ck för dessas grad av homogenitet. En stor fördel med användandet av kvartskvadratmet erra m en är vi dare den� att homogenitetskravet kan ställas mycket högt, även ifråga om bottenskiktet, vilket i to rrängarna kan variera ganska starkt inom en kvadratm eters yta. Inventeringen av en provytas art
bestånd kan dessutom göras betydligt noggrann are, j u mindre provytstorlek
man använder.
Ett grundligt studium av h ällhedarnas botten skikt är n ä stan uteslut et d å vegetationen - som j u oftast är fallet under sommarexkursioner - ä r mer eller mindre starkt uttorkad . Då analysering· gj orts un der torr väderlek har därför vattenkanna medförts ; först efter grundlig genomvattning h a mossorna kunnat inventeras säkert redan i fältet. Till alla analy ser har dock in samlats ett rikt pro vytmaterial, som senare granskats under l u pp och i mi kroskop .
I tabellerna ha arterna ordnats i d e gängse skiktkategorierna, i härvaran de fall en dast bu sl�skikt (sällan förhan den och alltid frag·m entariskt) , fält- och botten skikt. Fältski ktets art er gru pperas i a. h erbidPr och b. gTami n ider ; Thymus Serpyllurn (och i analysen från Ölands alvar HPlian themum o�-landicurn) samt kärlkryptoga,mern a h a för en kelh etens skull förts till h erbidern a. Botten ski ktet uppdelas i a. bl admossor, b. levermossor, c . l avar, d. svam par (sällan förekommande) och e. alger (algerna dock - bortsett från Nostoc cornmune blott i un dantagsfall bestämda).
Urskilj aodet av de högsta sociologi ska enhetern a, i denna avhan dlin g för ban d en (sen su BRA U N· BLANQUET). bereder i allmänhet inga som h elst svårig het er, i varj e fall ej om de ges ett så stort omfån g som här har skett. .För
ban dens u ppdelning i associat i on er (resp . federation ern as i union er) är däremot en mera intrikat fråga av oft a tämligen konventionell karaktär. Tabellerna omfatta ibl and sociation er men oftast sociationsgrupper av mycket närstående samhällen, i regel consociati oner.
30
Systematiseringen bygger i första hand på urskiljan det av i n d i k a t o r s v ä x t e r , d. v. s . led- och skilj earter (Du RIETZ 1 942 a och c), i andra hand på arternas d o m i n a n s f ö r h å l l a n d e n.
Begreppet l e d a r t sammanfaller i stort set.t med BRA UN-BLANQUF�T' s ( 1 928) » Charakterart» men har en snävare begränsning, åtminston e j ä-mfört med dettas vanliga användning i mella.neuropeisk sociologi. Ledart för ett sam hälle av högre eller läg-re rang är en art, som uteslutande eller åtminstone övervägande (vitalitetsgraden s pelar b är gi vetvis en stor roll) förekomm er i ifrågavarande samhälle. En ledart kan vara antin gen generell (beträffande ett visst område, t. ex. Skandinavien), reg·iona l eller lokal. Rhytidz'urn 1·ugosurn är sålunda en regional bottenskiktsledart för såväl det sydsven ska Brom�·an·för bandet som fjällkedjans Dryadion-förband. G enerella ledarter äro san nolikt sällsynta, och i skilda områden arbetande växtsociologer komma ofta till mot stridiga resultat ifråga om en viss arts indikatorsvärde, dess » trohetsgrad »
( » Treue » ) etc. Detta kan bero på fl era orsak er, främst kan ske den, att en biotyprik art i centrum av sitt utbred ningsområde bar en vid ekologisk am plitud under det att den i om rådets perifera delar kan vara representerad av färre biotyper med mera speci aliserade ståndortskrav. Ä ven konkurrensför hållandena spela en betydande roll ; på de öländska alvaren kunna sålunda arter, som på fastlandet visa sig· vara starkt kalkbundn a, uppträda på mark av g·anska växlande karaktär.
En s k i l j e a r t är ej begränsad till en viss vegetationsenhet utan kan upp träda i samhällen av rätt väsensskild karaktär under det att den saknas i andra fytocoenoser, som ingå i ett områdes veget ation. En dylik art är exem pelvis Briza media, som på Österplana hed dorninf'rar i såväl torr- som fukt ängar (med ± avvikande fältskikt och vä sentUgt olil{ artat botten skikt). Bn_'z·a saknas däremot i h�illhedarn a och i de egentlig·a m yrsamhäll en a ; den är så lun da skilj eart mellan ton·än g· och Festuca-h ä llhed , så även m ellan fuktän g och övriga till myrserien räknade samhällen . På ett annat sätt förhåller sig· JJ1olinia coendea. Denna art uppträder på Österplan a bed uteslutande i fukt ängar, ofta dominerande, och kan sålunda betra.ktas som lokal led art för kalk fuktängsassociationen. Molim·a ingår emellertid i andra arrnåd en i äng·s- och
myrsamhällen av h elt annan karakt är (säkerligen represent era d av a n dra eko typer), såsom i » fuktbedar» av västlig· ty p (j fr WEIMARCK 1 944 s . 1 1) med Nardus stricta, Erica Tetral,ix och andra mer eller mindre oligotrofa arter. Som exempel på en utmärkt skilj eart kan slutligen nä mnas den mycket all männa kalkmossan D-itrichwn flexicaule, som på Österplana bed är vanlig i nästan allt slags xero- och mesofil vegetation (som dominant dock övervägande i hällhedar) m en som även u ppträder i fuktängar. I acidifil veg·etation saknas däremot Ditrichum alltid ; den är sålunda skiljeart m ellan kalkhällmarkernas samhällen och motsvarande enheter på kalkfattig mark.
Skiljearterna äro speciellt viktiga vid urskiljan det a v a s s o c i a t i o n e r n a , vil ka åtminstone hos oss ej låta sig n öj aktigt karakteriseras genom ledarter.
Förhållandet ä r dock sannolikt analogt i Mellaneuropa, där - som tidigare nämnts - begreppet » Charakterart » har en ganska diffus karaktär. TuxEN ( 1 93 7 s . 6) frambåller sålunda : » Die Assoziationscb arakterarten sin d aus dia
gno8tischen Griinden bewusst l o k a l gefasst. »
En följd av indikatorsartsprincipen är den, att en och samma art kan bilda två eller flera societeter, som tillhöra högre enheter av mer eller m indre avv ikande karaktär. Ofta nog kan detta bero på att arten ifråga är rikt differentierad i biotyper (jfr ovan beträffande Molinia), vilket uppenbart är fallet ifråga om mångformiga arter, exem pelvis den i de mest olikartade sam hällen uppträdande Hypnum cupTessifonne (vV A LDHEnr 1 944 a s. 14).
Här skall anföras ett belysande fall, där m an dock ej bar någon direkt an ledning att misstänka en verklig rasdifferentiering. RhacomitYium canescens är en all män xero fytisk hällmarksmossa (förekommer aven på grus) med föga specialiserade ståndortskrav ; den växer både på sur och basisk m ark, tämligen sparsamt dock på kal kh äll marker. G råbergs- och kalksocieteterna - för att nu använda WALDHEIMs (l. c.) termer - äro mycket olikartade, vil ket framgår av följ ande frekvenssiffror från analyser av ett Rhacomitrium-samh älle på järngnejsh ällar i J ung sn på Vara slätten (a ; april 1 944) och ett motsvarande sam hälle (se tabell 8 ) på tunn vitt ringsjord på Österplana hed (b ; ju ni-j uli 1 9 43) ; av vartdera samhället ha l O rutor anal yserats .
a b Bryum argen teum . . . 2 0 - spp. . . . . 20 Ceratodon purpur-eus .... ... . . .. 1 0 2 0 Dicr-anum .r.:copariwn . . . 50 1 O Ditrich�6m fi''xicrmfe . . . . . 1 00 Hedwigia ciliata . . . 9 0 Hylocorniwn spiendens .. ... 2 0 Hy;murn cup1··essi;j'orme ... . . .... .. 1 0 80 Pleurozium Schr,beri . . . 60 Polyt?"ichttm pilijerwn ... . .. ... 100 Rhacomitn 'wn canescens . ... .... . 1 0 0 1 0 0 - hetet·ostichum . . . 1 0 0 - lnn-uginosum . . . . 5 0 Schistidium npoccwp11m . . . 2 0 Thttidium abietinttm . . . . . 1 00
Tortdla tOJ·f1, osa . . . . 1 0
Torlula ruralis . . . 1 0 a b Cetr-aria crispa . . . 80 - islandica . . . 9 0 3 0 Gladania coccijera .. ... .... ... 1 0 - jiwcota . . . 60 60 - gracilis v. chor-dalis .. . ... .... . 1 0 -pyxidaia v . chlorophaea .. .. .... 4 0 - - v. pocillum . . . 4 0 - mng�f'erina . .... ... . . . .. l O - silvatica ... . ... . . . ... . . .. .. 1 0 0 - symphycatpia . . . 8 0 - uncialis . . . . 6 0
Callerna pulposum . . . 1 0
Com icu laria aculea ta . . . 100 2 0
Leptogium lichenaides ... � . . . l O
Peltigera ca n ina . . . 1 0 7 0 Kostoc commtme . . . . 30
Speciellt viktiga indikatorsarter äro för gråbergssocieteten Hedu·igia. ciliata, Rhacomitriurn he teroshchum, R. lanuginosum och Cladonia uncialis, för kalksocieteten Ditrichum jiPxicaule, Tortella tartuosa och Cladonia syrnphycarpia . Som synes ha de båda soci eteterna, bortsett från dominanten , ganska litet gemensamt. Kalksocie teten tillhör Tortellion-federationen , gråbergssocieteten en h el t annan , för silikat bergarter karakteristisk federation, Rhacomitrion (v. K RUSENSTJ ERNA 1 9 4 5 s. 5 0 ) .
Ett diskutabelt problem beträffande växtsamhällenas klassificering upp ställer sig inför fråg·an , om man skall utgå från s y n u s i e r n a , behandla dessa för sig och sedan be skri va veg·etationen i dess b elhet som ett s y n u s i e k o m p l e x , eller o m man - som brukligt är i BRAUN-BLANQUET-skolan , där bottenskiktet dock i regel behandlas ganska sty vm oderligt - bör utgå direkt
från f y t o c o e n o s e r n a. NoRD HAGJ�N ( 1 943) ansluter sig helt till sistnämnda
metod, LINDQ U I ST ( 1 938) o c h W A LD H EUI ( 1 944 a) till den förra (jfr även
v. KRuSRNS'l'JERNA 1 9-io), som först lanserats av GAMs ( 1 9 1 8; 1 927) och i
Sverige införts av Du R1 E 'l' Z ( 1 930 a och u) ; metoden har i hög grad förfäk
tats av LI PPM A A ( 1 936). Ifråga om komplicerat uppbygg·da fytocoenoser, fram
förallt skog·ar, är » synusi�m etoden » helt visst den enda möj liga, och detsamma
gäller exem pelvis sj öveg·etation (TH U N M A R K 1 93 1 ; V A A RA�J A 1 938 s. 6 1 o. följ .),
där sambandet mellan skikten är mycket lösligt. [ myrsamhällen är däremot
korrelation en mellan fält- och bott�n skikt i allmänhet god ; en framställning
av veg-etationen enligt » sy nusiemf'toden » sku lle här ge en onödig·t komplicerad
bilcl ; sociatiot1 en och ej societeten blir i detta fall osökt den primära enheten. Ifr åga om alvarveg-et ation en förPligger e.i beller någ-ra nämnvärda svårigheter
att laborera med fytocoenosen heter, ehuru undantag finnas, framförallt då ett
busk- (ev. trä.d-)skikt förekommer oeh vegetationen blir mosaikartad. Särskilt i öländsk karstvt>g·etation blir sa kt>n k om plicerad .
Om man ifråg·a o m Österplana h e d s veg·e t a t i o n bortser från snår (av Juni
perus, Coryl-us m. fl. arter) och trädg-rupper är det här blott i ett fall svårt
att behandla växtsamhällena enligt >� fytocoenossystemet » , nämligen beträffande
klippnisch ernas och de djupa vertikalsprickornas samhällen. Det här domine rande u1 o�s-samhället tillhör Encalypt1:un-federationen (v. KRuBEN STJERN A 1 945 s . 85). Fältskiktsamhället - d å ett sådant förefinn es - kan betecknas som
A splenian Ruta-rmn·m·iae - federation : dess begTänsning är doek - på grund av u ppträ da11 det, särskilt i vertikalsprickorna, av en rad >> främmande » arter - svår att fixera. Korrelationen mellan ski kten i dessa cbasmofytsamhällen är mycket löslig· (fält- och bottenskikt u ppträda ofta oberoende av varandra),
varför samhället sn arare bör betraktas som en federationskombin ation, A t>ple
Jrion-Enculyption , än som ett förband. Det kan tilläggas, att de öländska alvar områdenas cbasmofytsamhällen äro ännu mera skiftande till sin sammansätt
nin g ; karakteristiska i nslag äro bl. a. Melica cihata och Cynanchurn Vi??Ce
toxif:um.
Ävc· n i fuktängarna kunna förh ållan dena bli komplicerade, fram förallt p å Öland, där ett glest PotPntilla fruticosa-snår ofta kombineras med ett i övrigt
typiskt fuktängssam b älle. M an skulle emellertid kun n a betrakta tok-societeten som en » påbyggnad» och fytocoenosen som ett initialstadium till ett slutet toksn år, som (förutsatt att översvämning·en i nederbördstider ej är alltför stark) utan tvivel skulle u ppstå, om betningen i dessa frodiga morän ängar u p ph örde. - På Öst erplana bed utvecklas fuktängarna i samband med bet nin g-ens a v tagande till Sahx-sn år.
Trots att »sy11usiemetoden » som nämnts är den enda mö.i liga vid beskriv
nin g av vissa vegetation styper har förf. (med undantag för i klippnischsam hällena) sökt genomföra en konsekvent förbands- oeh associationsuppdelning av Österplana heds vegetation ; hänS}7n har därvid dock ej tagits till den ut
Ifråga om f y t o c o e n o s e r n a s b e n ä m n i n g a r har förf .. delvis tillgripit andra utvägar än de tidig·are g·ängse. Ett samhälle av högre rang än socia tionen bör helst (enlig·t Zurich-Montpellier- slwla n s m önster) benämnas efter en eller flera ledartf'r, j u » trog·n are » desto bättre ; helst böra dessa arter dessutom vara viktiga domin anter. Beträffande f ö r b a n d e n erbj uder detta i allmänhet ej så stora svårigheter, åtmi nstone ej om de ges ett någorlunda vitt omfång. D å d et gäller a s s o c i a t i o n e r n a ställer sig dock saken svårare. Verkligt goda, generella ledarter i f ä l t s k i k t e t äro (åtminstone hos oss) sällsynta. Förf. har därför i regel låtit en indikatorsart (eller ett indikatorssläkte) ur b o t t e n s k i k t e t (mossorna äro minst lika goda indikatorer som kärlväxterna och ha i allm änhet en vidare utbredning· än dessa) ge associationsnamnet dess speciella präg·el. Ett Festuca-sa m h ä lle med i bottenskiktet ingående Tortella
arter tillhör ovillkorligen den v eg·etation styp, som av WITTE ( 1 906 b) benämnts » alvarstepp » ; kom bination en är h os oss mycket sällsynt utanför Öland, G ot land och Västergötlan d (Tortella-rik.a graminidsamhällen förekomma dock s ä ll synt även i Skån e ; se ÅNDERSSON & W ALDHEIM 1 946). 1ft-ågavarande graminid samhällen (Festuca ovina är den ojämförligt vanligaste dominanten) j ämte n är stående dvärgbusksamhällen sammanföras sål nnda till en association, vilken benämnes Festucetum tortellos�tm . På samm a sätt har kalkfuktängarnas associa tion fått sitt namn präglat av den för samhället mycket utmärkande Cteni dium mollus('.um ; associationen benämnes Carireturn ctem'diosum.
Ett samhälle av typen Festucetum tortellasurn har emellertid en ganska
olikartad utbildning inom sina tre centra i Sverige ; artrikedomen är på Öland
och Gotland bety dlig·t större än i Västergötland . Vi kunna därför urskilja antingen p a r a l l e l l a s s o c i a t i o n e r eller, kanske hellre, g e o g r a f i s k a f a c i e s
av en och samma association, betecknade m ed ett suffix enligt systemet Festu
cetum to'rtellosum oelandicum, Caricetum. ctenidiosum 'Vestrogothicurn ; någon an
ledning att i denn a avhandling använda d essa lång·a namn föreligger dock knappa st. En likn ande benämning·smetod vid särskiljande av geografisl\a facies inom en association har f. ö . redan lan serats i mellaneuropeisk v ä xtsociologi ,
t. e x . ifråga o m de oli ka utbildningsformerna av » Mesobrometum >> (BRAUN BLANQUET & MooR 1 938).
Då den här tillämpade metoden ifråga· om associationernas namngivning· kanske är svår att konsekvent använda i andra vegetationstyper än d e i detta arbete behandlade, har förf. för varj e association infört ett p arallel lnamn , uppbyggt enligt ett annat, i mellaneuropeisk sociologi vanligt system . Pa rallellnamn et till exem pelvis Caricetum ctenidio:sum · är sålunda Carex jlacca - C. Hostiana - Ctenidium molluscum - Campyl1:um stellatum -association. Dylika n am n kunna lätt g·öras m era invändn ingsfria och systemet är . säkert användbart i alla nordiska vegetationstyper ; en stor olägenhet är blott den, att namnen äro för långa för bruk i dagligt tal.
B . BESKR IVNING A V V ÄXTSAMH ÄLLENA. L Kalkstensskorplavarnas förband. Lecanorion calcareae.
I detta förband inbegripas alla till den j ordfria hällmarken bundna skorp
lavsynusier. Ett utredande av dessa är en uppgift för specialister, och förf. saknar härtill kompetens. På Österplana hed spela em ellertid - bortsett från stenbrotten - verklig-t kala hällar en mycket ringa roll. På Öland och Gotland inta däremot hitbörande samhällen ganska betydande arealer, särskilt i karstområdenaL (se Du RIETz 1 9 1 6 s. 47 1 ; 1 925 a s. 42; termen k a r s t a l v a r h ar införts i nordisk litteratur för första gången av Du RIETZ 1 9 2 1 b). Öster pla n a heds täl�j stensplan torde dock tidigare - före stenbrytningen - åt m instone till en del ha haft karaktär av karstalvar med bl. a. välutbildade skorplavsamhällen .
De viktigaste Lecanm·ion-arterna på Österplana hed äro Lecanora calcarea,
L. contorta och Ven·ucaria nigrescens, samtliga vanliga dominanter, vidare de allmänna men bl ott på småytor uppträdande Placynthium nigrum och Proto
blastenia rupestris. D essa arter förekomma också rikligt på grövre kalkgrus. Sällsynt anträffas den storhåliga Lecanora radiosa (allmän på Kleva klintar på Mösseberg'). Ytterligare ett antal stenskorplavarter syn as (av specialister) h a insamlats inom området (se kapitlet o m dettas lavflora) ; förvånande är, att den lättigenkännliga Acarospota glaucocarpa (se färgbild 57 - tagen på Hög stena hed på Falbygden - hos Du RIETZ 1 945) åtminstone numera saknas på Ö sterplana hed. - Till förbandet kunna slutligen räknas samhällen av ett par vid hällen fast vidvuxna Physcia-arter, Ph. caesia och Ph. sciastra, vilka dock ej äro bundna till kalkrikt substrat.
En rätt ingående beskrivning av motsvarande samhällen inom ett m ellan europeiskt muBselkalkområde finna vi hos KAISER ( 1 926; kap. l : » Enskiktade kryptogamsamhällen » ).
På grund av stensskorplavarnas kalkupplösande förmåg·a bildas i hällarna smärre gropar. I dessa utvecklas glesa p i o n i ä r s a m h ä l l e n (till Tortellion resp. Encalyption-federationerna) av vissa m oss- och lavarter (jfr KAISER l. c.). Om utvecklingen får försiggå ostörd, mineralpartiklar och humus anrikas , invad eras dessa samhällen a v societeter, som tillböra sistnämnda federationer. Från pioniärsamhällena saknar förf. statistiskt material, detta emedan provyt analysering enligt gängse m etoder b är är så gott som o möjlig. Viktiga arter äro särskilt Collema cristatum, C. fur�;um och - speciellt på lodytor - Lecidea lurida. Här o ch var anträffas Dermatocarpon leptophyllum och (i smärre häll depressioner) den egendomliga, som ny för Europa nyligen påvisade colle m aceen Lempholemm a cladodes (DEGELIUS 1 945 c). .A v mossor förekom m a huvud sakligen Orthotrichttm-arter, framförallt O. cupulatum men även (dock m est på stenmurar) O. anomalum, vidare (på lösligg·ande kalkhällar och silikatblock) Grimmia pulvinata, vilken sistnämnda art är allmän på kala hällar på Ölands
alvar. Ej sällan överdrages hällen , särskilt vertikalytor, av några t ätt till tryckta, pleurokarpa mossor, Pseudoleskeella catenulata och (sällsyntare) Homalo
thecium sericeurn.
Förf. har föredragit att behandla » pioniärsamhällenas » ganska kollektiva grupp som ett appendix till Lecanorion-förbandet och låta deras inrangerande i det sociologiska systemet vara en öppen fråga . Pseudoleskeella- och Hornalo thecium-societeterna ansluta sig emellertid till Encalyption-federationen, Ortho trichum- och Grimmia-samhällena till den av v. KRUSEN STJERNA ( 1 945 s. 86 ; jfr W A L D H E il\1 1 944 a s. 1 00) uppställda Muralion-federationen, vilken emellertid u ppträder så gott som uteslutande apofytiskt. De n ämnda lavsamhällena äro avgjort viktig·ast i naturlig hällytveg·etation. Om m an för dessa samhällen vill uppställa ett eget förband , torde detta lämpligen uppkallas efter den » trog naste » och kanske mest spridda ledarten , Collema furvum.
En provyta från ett sam hälle, som står på gränsen mellan Muralion och Tor tellion , kan h är m eddelas (Österplana hed, mot O svagt lutande häll av gropig, rödgrå kalksten strax SSV om kyrkan ; 1 . 1 1 . 1 9 42) : Bm-bula convolula l , Orth o friehum cupulatum 4, Schistidium apocarpum 3 - , Tortella tortuosa l, Tortula ruralis l + ; Caloplaca cen:na f. chloroleuca l + ; Cladonia pyxidata v . pocillum l , Collema cristatum l ; Nostoc commune l ; naken häl l med stensskorplavar 5 .
I I . Kalkklippnischernas samhällen. Asplenion-Encalyption.
D å sambandet mellan fält- och bottenskikt här är mycket lösligt, bör man helst betrakta hithörande samhällen som en kombination av två federationer , Asplenian Ruta-m/Mrariae och Encalyption st?·eptocarpae. M.otsvarigheten i mellan europeisk litteratur är Patentillian caulescen tis (BRA u N-BLA N QU E T 1 926 ; TuxEN
1 92 7 ) , ett för n ordiska förhållanden dock mycket olämpligt namn. Asplenium Ruta-muraria är en god, generell fältskiktsled art och detsamma gäller ifråga om bottenskiktet Encalypta strep tocarpa .
Österplana heds klippnischsamhällen motsvara TuxENs (l. c.) » Asplenium Ruta
muraria - A. Trichomanes -Ass. » (i silikatklippnischer ersatt av en annan , till An
drosacion rnultijlorae räknad ass . , » Asplenium septentrionale - Woodsia ilvensis -Ass . » ) ,
v ilken emellertid synes h a givits ett ganska vitt omfång, d å som lokala » Ch a rakterarten » anföras sådana arter som de h os oss stundom på murar förekom