Österplana hed: ett alvarområde på Kinnekulle

BD ID IT

SVENSKA VÄXTGEOGRAFI SKA SÄLLSKAPET

OSTERPLA/NA HED

ETT ALVAROMRADE

PÅ

KINNEKULLE

NILS ALBERTSON

SVENSKA .VÄXTGEOGRAFISKA SÄLLSKAPET

-ADRESS: UPPSALA UNIVERSITETS VÄXTBIOLOGISKA INS TITUTION, UPPSALA ₆ styrelse: Ordf. Prof. G. Einar Du Rietz, v. ordf. Prof. Hugo Osvald, sekr. Fil. lic.

Nils Quennerstedt, skattm. Fil. lic. Hugo Sjörs, red. Fil. lic. Sten Ahlner, övr.: Docent Fredrik Hård av Segerstad, Prof. John Axel Nannfeldt, Fil. lic. Gustaf

·Sandberg, Fil. lic. Rolf Santesson, Docent Sven Thunmark.

Sällskapet, som utgör en fortsättning av Svenska Växtsociologiska Sällskapet, :.är en föreningslänk mellan Sveriges växtgeografer och övriga för-växtgeografisk forskning intresserade personer; dess ändamål är att väcka, underhålla och främja intresset för växtgeograften i vidsträcktaste mening, särskilt utforskandet av svensk vegetation och flora, samt att hävda växtgeografiens ställning inom svensk natur­ forskning:.. - »För detta ändamål skall Sällskapet verka bl. a. genom att anordna sammankomster och exkursioner, att utgiva en· publikationsserie, Acta Phytogeo­ graphica Suecica, vilken utkommer med ett eller flera band .årligen, att främja det växtgeografiska naturskyddet samt att arbeta för den växtgeografiska forskningens

11:tnyttjande i vårt lands näringsliv.:. ·

Medlemskap. Inträde vinnes genom inval efter anmälan hos sekreteraren

under ovannämnda adress. Årsavgift 5 kronor; ständig medlemsavgift 100 kronor. - Sällskapets Acta, som beräknas utkomma med minst ett band årligen, utsändas till medlemmarna mot giropostförskott på årsavgift + porto�

Abonnement. Föreningar, bibliotek, läroanstalter och andra institutioner

kunna efter styrelsens prövning erhålla Acta Phytogeographica Suecica mot en årlig abonnementsavgift, som för svenska abonnenter utgår med 5 kronor + porto, för utländska abonnenter med 7 kronor (incl. _porto).

Byte. Publikationerna kunna även erhållas genom byte efter överenskom­

melse med Uppsala Universitets Växtbiologiska Institution.

Abonnement. Vereine

;

halten Acta Phytogeograp4ica Suecica ge_gen einen jährlichen Beitrag von 7

Schwed. Kr.

Austausch. Acta Phytogeographica Suecica ist nach Verabredung mit

»Uppsala Universitets Växtbiologiska Institution», Uppsala 5, durch Austausch zu erhalten.

Subscription. Societies, libraries and inatitutes ma y receive the »Acta

Phytogeographica Suecica» on paying an annual subscription, which for foreign countries amounts to 7 Sw. crowns.

Exchange. The »Acta Phytogeographica Suecica» may be obtained by

e:x:change on application to the »Uppsala Universitets Växtbiologiska Institution»,

OSTERPLANA HED

ETT ALVAROMRÅDE

PÅ KINNEKULLE

SOM :\lED TILLSTÅND A V VITTBERÖJ\1 DA FILOSOFISKA FAKULTETENS I UPPSALA i\IATEJ\IATISK-NATURVETENSKAPLIGA

SEKTIOK FÖR VINN ANDE AV FILOSOFISK DOKTORSGRAD

TILL OFFEXTLIG GRANSK KING FRAMST;iLLES

PÅ y;iXTBIOLOG1SKA INSTITPTIONEN I.ÖRDAGEN DEN 25 MA.J 1946

KL. 10 F. M.

AV

FIL. LIC., VÄSTG.

UPPSALA 1946

••

OSTERPLANA HED

ETT ALVAROMRÅDE

PÅ KINNEKULLE

(Mit einer deutschen Zusammenfassung)

AV

NILS ALBERTSON

UPPSALA 1946

Sid. Förord . . . rx

Kap. I. Inledning. . . l

Alvarbegreppet. Alvarvegetationens växtgeografi ska karaktär och stånd­

ortsbetingelser . . . l 5 1 7 1 7 1 9 26 28 28 Alvarvegetation i Västergötland . .

Kap. II. Österplana heds naturgeografi Läge och sektionsindelning . . . . Geologi. Hydrografi. Markbildning

Klimat . . . .

Kap. III. Österplana heds vegetation . Å. Metodik och terminologi

B. Beskrivning av växtsamhällena . 34

I. Kalkstensskorplavarnas förband. Lecanon'on calcareae 34

I I. Kalkkli ppniscbernas samhällen. Asplenion-Encalyptz'on 35 III. Kalkhällhedarnas och kalktorrängarnas förband. Brom�·on erecti 3 7

l. Sedum-hällhedar. Sedetum tortellasurn 45

2. Festuca-hällhedar. Festucetum tortellosum . 67

3. Torrängar. Aven etum pratensis . . 96

IV. Kalkfuktängar och kalkmyrsamhällen. Scorpid-ion-förbandet . 1 1 5

l. Fuktängar. Caricetum ctenidiosum 1 1 7

2. _{Vätsamhällen. Agrostidetum scorpidiosum} 1 30

C. Österplana heds klimaxvegetation. Synpunkter på vegetationens historia

Ka.p. IV. Österplana heds flora

Å. Kärlväxterna . . .

] . Allmänt

2. Arenaria gothica - problemet

3. Taraxacum-floran 4. Artförteckning 1 43 1 48 148 148 . 1 5 1 158 1 65

VII I

B. Mossorna

l. Allmtint

2. Växtgeografiskt märkliga arter

Clevea hyalina (Smrft) Lindb. . Rhytidium rugosUJn (Hedw.) Lindb.

Scorpidi·um tw·gescens (Th. J ens.) Loeske

3. Tortella-fl.orau . . . .

T. tartuosa (Hedw.) Limpr. . . T. incl·i11ata (Hedw� fil.) Limpr.

1'. n:gens nov. spec. . . . .

T. fragilis (Drumm.) Limpr .. Sammanfattning .

4. Artförteckning

C. Lavarna . . . l. Allmtint

2. Växtgeografiskt intressanta element 3. Artförteckning Lokalförteckning a r Citerad litteratur Zusammenfassung Sid. 176 176 179 179 184 188 190 192 194 197 204 206 208 214 214 �16 219 224 235 246

» I Västergötland ligger ett väldigt berg· ej långt från nyssnämnda slott och sj ön Vänern, på landets språk kalladt Kindakulle, hvilket reser sig till en sådan höj d, att det för långseglare, som befinna sig i sagda sjö på ett

afstånd af mer än 40 italienska mil därifrån, ter sig såsom ett svart m oln mellan

himlafältets vidder . . . På toppen af detta berg finner man ett så utsökt be­

hag i hvad det rör blad, örter och olika trädslags frukter (dock ej vindrufvor), hvilka växa vilda och äro lika sällsynta och ljufliga, som vore de sådda eller planterade, att man svårligen skulle kunna uppleta eller u pptäcka en behag·­ lig·are nej d i hela N orden. Dess obeskrifiiga ljufhet mångfaldigas därtill af den samfällda sång·en af olika fågelarter (utom papegoj or). Men högst få människor, och detta endast äldre folk, känna till denna förtjusande ort. Och det vore ej heller lämpligt att visa den för den u ppsluppna ungdomen . . . »

Så skriver OLA us MAGNus i sin bekanta » Historia de gentibus septen­ trionalibus » (första upplagan tryckt i Rom 1 555 ; svensk översättnin g - »Hi­ storia om de n ordiska folken » , del I - tryckt 1 909). » Nyssnämnda slott»

syftar på Årnäs i Forshems socken.

Kinnekulle vart tydligen berömt redan u nder 1500-talet. Ett p ar århundra­

den senare blev » Det blommande berget» förem ål för entusiastiska skildringar

av KALM (>> Wästgötha och Bohusländska Resa >> ; stockhalm 1746) och LINNE

( 1 747). Den förstnämnde har mer än någon annan i hänförda ordalag prisat Kinnekulles idylliska skönhet.

Kinnekulle av i dag är ej vad det fordom varit, då alltför mycket offrats

på den moderna s. k. kulturens altare. Men ännu fi nner man åtskilligt av bergets » obeskrifliga l j ufhet » , kanske framförallt i den nästan sydländskt y ppiga

vegetation, som möter i lövängar och lundar, särskilt i försommardagar, då

ram slöken bildar snövita m attor, guckuskon öppnar sin trolska kalk i löv­ trädens dunkel och tusende fåglar skapa en fulltonig orkester.

Kinnekulles alvar ha åtminstone för botanisten sin säregna charm, kanske

framförallt under senvåren, då Taraxacum balticum's blomkorgar stråla mot

ljuset och gulblommig Potentilla lyser i lavknastrande hällhedar. Skön är

Ö sterplana hed i solig sommartid, då ängarna prunka av färgglada blomster

- men också i fuktvarm höst. då Arenaria gothir;a's vita stjärnögon tindra

av skimrande massdynor klädda hällar.

Förf. har sedan skolåren varit intresserad av Kinnekulles flora. Orsaken till att bergets al varområden blivit föremål för en noggrannare inventering

x

är emellertid dels den) att al varveg·etationen framförallt genom en i senare tid alltmer intensifierad stenbrytning är dömd att mer eller mindre fullständigt försvinna (detta gäller ej minst Österplana hed), dels den1 att förf. alltsedan 1 928 varit speciellt intresserad av öländsk natur� särskilt Södra alvaret. U n der­ sökningen av Kinnekulles och Falbygdens hällmarker - från de sistn äm nda har blott ett relativt obetydligt j ämförelsematerial medtagits i denn a avhandling - h ar försiggått parallellt med under nästan varj e år företagn a exkursioner på öländska alvar ft'ån Ottenby till Böda. Förf. har även - ehuru m era extensiv t - bedri vit vegetation sstudier i andra trakter) framförallt i Skånes och Östergötlands kalkområden1 dessutom på Varaslätten) där bl. a . åbrinkarnas och gnej shällmarkernas vegetation givit ett intressant j ämförelsematerial) spe­ ciellt ur bryologisk syn punkt. 1939 hade förf. även tillfälle att - tillsammans med prof. G. E. Du RIETZ och fil. lic. B. PETTERssoN - under n ågra dagar studera gotländsk al varvegetation.

För bestämningen av i detta arbete anförda arter är förf. i de flesta fall sj älv ansvarig (beläggex. till kritiska eller svårbestämda arter förelig·ga i de offentliga museerna) framförallt i Växtbiologiska Institutionens samlingar samt i de botaniska museerna i Uppsala och Luud). Den noggranna in venteringen av Österplana heds flora har emellertirl till en del möjliggjorts genom bered­ villig hjälp (särskilt under de första fältarbetsåren) av specialister.

K ä r l v ä x t e r n a. er b j ud a j u i allmänhet ej några större svårigheter ifråga

om bestämningen . Beträffande Taraxaca har j ag em ellertid haft den stora förmanen att få samarbeta med dr G. H AGLUND1 som bestämt resp. kontrollerat så gott som allt insamlat material. Prof. J . .A. N ANNFELDT har granskat Ranunculus-former av auricomus-gruppen samt bestämt enstaka insamlade svam­ p ar. Jag har f. ö . N ANNFELDT att tacka för m ånga goda. råd och upplysnin gar. Doc. H. W E I M A RCK har gTanskat några svårtolkade Carex-hybrider samt lämnat diverse uppgifter om växtlokaler i Skåne. För meddelande av talrika opubli­ cerade fyndorter för vissa kärlväxter tackar j ag också lektor E. ÅLIIIQUIST1 prof. G . E. Du RIETZ1 lektor R. STERNF:R och notarie G . .A. WESTFEL D'l'. Med STERN EH1 den främste kännaren av Ölands vegetation och flora) har j a g i åratal stått i botanisk korrespondens) s o m i regel gällt öländsk floristisk växtgeografi .

M o s s o r n a erbj ödo under d e första årens provytanalyseringar d e oj äm­ förligt största svårigheterna vid bestämningsarbetet. Sedan 1 937 har jag· emeller­ tid stått i kontakt med nästan samtliga svenska bryologer: Prof. G. E. Du RIETZ1 trädgårdskonsulent A. HuLPH ERS1 fil. dr E. voN KRUSENS'rJERNA1 fru ELsA N YHO L1YT1 godsägare P. A. L A RS SON 1 fil. dr H. P E RSSON 1 fil. lic. B. PE'rTERS­ s o N och fil. lic. S. W A LDHEIIIL Diverse lokaluppgifter ha vidare lämnats av lasarettsläkare S. ÅRNELL1 apotekare l. Sön ERB E RG och telegTafkommissarie

\V. R. UGGLA; de båda sistnämnda ha dessutom till granskning· översänt pressat m aterial av T01·tella-form er. Särskilt med HuLPHERS1 PERssoN och i senare tid

fru NYHOLJ\I _{har j ag haft en livlig och för mig inspirerande korrespondens,} som i hög grad bidrag·it till att behandlingen av alvarområdenas massflora kommit n,tt intaga en central ställning i denna n.vhandling. - Jag tackar

också dr P. ST0 RMER, Oslo, och stud. phil. T. CHIUS'I'ENSEN, K0benhavn, för

upplysningar och översändning av Tortella-material från Norge och Danmark. Ifråga om l a v a r n a har j ag fått hjiilp med bestämningsarbetet av samt­ liga u psaliensiska lichenologer, främst prof. G. E. Du RIETZ och doc. G. DE­ GEr,rus, v ilken sistnämnde varit viinlig nog att meddela en fullständig för­ teckning över Österplana heds på » silikatblock » växande arter. Fil. lic . S.

ÅHLNER _{och fil. lic. T. HAssELROT ha liksom de båda förutnämnda licheno­}

logerna lämnat åtskilliga opublicerade lokaluppgifter samt bestämt vissa Cla­ donia-arter. Ä ven fil. dr A. H. JYlAGNUSSON har vid flera tillfällen ställt sin stora sakkunskap till förfogande.

Amanuens T. NY HOLM har jag· att tacka för översättning til l l atin av dia­ gnosen till Tortella rigens och j ur. dr K. FLEX för översättning till tyska av sam manfattningen.

Preparator S. ERIKssoN har varit mig behjälplig på många sätt, framför­

allt genom pH-bestämningar och genom fotografering, bl. a. av insamlat Tar­

tella-materiaL Jag har även doc. T. ÅRNBORG, _{prof. G . E. Du} RIETZ _{och för­}

fattaren S. ScHIÖLER _{att tacka för åtskilliga i denna avhandlin g reproducerade}

fotografier från Kinnekulle och Falbygden.

Till prof. G. E. Du RrETZ står j ag i mycket djup tacksamhetsskuld , såväl

a v rent personliga skäl som för den undervisning i växtbiologi, ej minst under exkursioner, bl. a. i Västergötland och Skåne, som jag haft förmånen att åt­

njuta. Du RrETz' eminenta sakkunskap ifråga om nordisk v egetation och flora

samt hans stora litteraturkännedom ha för mig varit en oskattbar tillgång.

Förre prefekten för Växtbiologiska Institutionen, framlid n e prof. R. _SER­ N _ANDE R, besökte flera gånger Kinnekulle och exkurrerade bl . a . på Österplana

hed 1883. SERN ANDER har givit förf. många inspirerande impulser, som haft

betydelse för detta arbetes utformning. Det dj upaste intrycket av hans fängs­ lande undervisning erhöll emellertid förf. under en färd till norska V estlandet

1931, _{då bl. a. den högintressanta » Ilex-floran » studerades medan solen stän­}

digt strålade » o ver Hardangerfj ords vande » . J ag begagnar i detta samman­ hang tillfället att tacka de norska färdledarna under denna oförgätliga ex­ kursion, prof. R. N ORDHAG _{EN, Oslo, och prof. K.} F JEGRI, _{Bergen , vilka b åda}

under senare år lämn at förf. åtskilliga uppgifter beträffande Norges flora.

Mycken tack är j ag skyldig redaktören för Acta Phytogeograpbica Suecica, fil. lic. S. ÅHLNER, för det stora och oegennyttiga arbete han nedlagt vid denna avhandlings redigering. I detta sammanhang bör även nämnas faktor S. BoRGMAN, som genom sin botaniska sakkunskap varit förf. till stor hj älp, bl. a . genom en minutiös korrekturläsning.

XII

Slutligen tackar j ag alla förut ej näm nda kamrater på Växtbiologiska In­

stitutionen samt dem på Botaniska Museet i Lund, där jag också under kortare

perioder vistats och bl. a. med amanuens O. ANDERssoN, fil. lic. S. W ALDHEIM och doc. H. WEn'lARCK som ciceroner fått tillfälle att se åtskilligt av » den dej liga skånska flora » .

För det ekonomiska understöd, som möjliggj ort mina vetenskapliga studier, bar j ag förutom mina föräldrar att ta.cka Kungl. Sv. Vetenskapsakademien ,

C. F. Lilj evalchs Resesti pendiefond och Naturvetenskaplig·a studentsällskapet i Uppsala. U n der kortare eller längre perioder h ar jag också fått ina.clwr­ dering under fördelaktiga villkor i åtskilliga prästgårdar i Västergötland. Jag tackar härför kyrkoherde E. ER11cssoN i Husaby samt familj erna A . HELL­ GREN i Åsle, P. MELIN i Dala , S. HXGGSTAnr i Kinne-Kleva och L. JoHAN N Es­ soN , den sistnämnda. 1937 residerande i Österplan a.

Beträffande den växtsociologiska termin ologi en , som i kap. III i vissa av­ seenden relativt flyktig·t berörts, hänvisas till avhandlingens »Zusamm enfassung» , där de olika enheterna definieras.

INL E D NI N G.

Alvarbegreppet. Alvarvegetationens växtgeografiska karaktär och ståndortsbetingelser.

» Allwarens art och egenskaper fick man nu se, som är mästa delen af hela Öland, bestående af en horizontel högd, som är helt torr. bar och skarper, ty hon är e ndast af röd kalksten med en fingers eller aldeles ingen j ord be­ täckt. - - - Sielfva All w aren ligger lik som öde eller en steril a llmenning för Fänaden. » Så sammanfattar LINNE sina första intryck av ett öländskt alvar, då han den 2 j uni 1 74 1 på väg från Färjestaden till Borgholm passe­ rade Greby alvar i Repplinge. ( » Öländska och Gothländska Resa» ; 1745, s . 50.)

Begreppet a l v a r, ursprung·ligen ett öländskt folkord, som helt enkelt torde syfta på en m ark, där >>alven » bildar ytlagret (och alltså » matj ord » saknas), har n um era fått en generell betydelse av närmast g e o g r a f i s k innebörd (HEsSELMAN 1 908 s. 1 68). Det avser ett mer eller mindre vidsträckt, föga eller ej alls kuperat område, som i stor utsträckning får sin prägel av den underliggande kalksten shällen , som ofta går i dagen eller täckes av ett tunt j ordlager, typiskt av vittringsmateriaL Alvaret saknar normalt skog eller hög­ snårvegetation , vilket delvis är en följ d av de egenartade ståndortsbetingel­ serna men åtminstone till en del också av kulturpåverkan. V egetationen ut­ göres av en mosaik av växtsamhällen , som blott ifråga om den s. k. » alvar­ steppen » (se nedan) äro ins�uänkta till alvarets naturtyp m en som alla ha en mer eller mindre kalkbetonad prägel. D et stora sydöländska alvaret - Södra alvaret - innefattar sålunda ganska vitt skilda vegetationstyper, dels alvar­ vegetation i inskränkt mening, dels andra växtsamhällen, som även förekomma utanför alvarets ram , såsom karstvegetation , till m orän avlagringar bundna torr- och fuktängar samt s. k. alvarträsk, som ansluta sig till den gypsotrofa sjötypen . Se härom framförallt STERNERS arbeten ( 1 925; 1 926 ; 1 938).

I en nyligen utkom men avhandling h ar BöcHER (1945) använt alvarbegreppet

i en helt annan mening än den ovan relaterade . Då vegetationens sammansätt­

ning på kalkrik sand på Själlan d företer likheter med densamma på våra svenska alvarområden (dock huvudsakligen med de s. k. » alvarängarna » ; se nedan) har B. (s. 79 o. följ . ; s . 116) för vissa typer av kalktorrängsvegetation infört begreppen » San dal var» och >> Geröllal var>>. Man måste emellertid bestäm t a v råda från denna

2

användning av alvarbegreppet, vilket av B. ges en rent växtsociologisk innebörd och utan att h änsy n tages till att för a lvaret speci fi ka växtsamhällen saknas i Danmark . Om a lvarbegreppet skulle brukas i B:s mening, skull e exempelvis den skånska sandfältsvegetationen till en del betrak tas som alvarvegetation, vilket förefaller absurt.

WITTE (1906 b), som ger en kort, sammanfattande skildring av den svenska alvarvegetationen (i inskränkt m ening), definierar denna som » en på ett under­ lag av silurisk kalksten förekommande, ofta ej fullt sluten klippsteppvegeta­ tion » (s. 5); » en i ett mer eller mindre insulärt klimat förekommande, av eda­ fiska faktorer betingad klippsteppvegetation » (s. 17). Defi nitionen är alltför snäv, då blott egentlig hällmark och till mycket grund j ord bunden , mer eller mindre xerofil vegetation ( » alvarstepp » och » alvarän g » ) i nbegripas, därem ot ej de myrsamhällen, som få sin prägel av den tätt underliggande hällen, och för vilka STERNER (1925; 1926) upptagit det gotländska folkordet vätar.

Al varvegetationens likhet med den sydösteuropeiska steppen är ej blott av fysiognomisk art utan består även i en mycket liknande artsamm an sätt­ ning, vilket framförallt gäller de öländska och gotländska alvarområdena, vilka som bekant hysa talrika kontinentala x�rothermer, ofta utpräglade steppväxter. Alvaret liksom steppen präglas till stor del av vidsträckta, mer eller min dre öppna gramin idsamhällen m ed en inoividrik, vårblommande th erofytflora . Lik­ som den äkta steppen får alvaret till en del sin karaktär av ett regnfattigt sommarklimat, som speciellt under extrem t torra år kan kom m a det syd­ öländska alvaret att verka n ästan förbränt. Olikheterna mot steppen äro dock avsevärda. Ett av karaktärsdragen är sålunda uppträdandet av dvärgbusk­ hedar - solvändeh edarna höra ju till det öländska alvarets tongivande ele­ m ent - som ofta ha ett täckande bottenskikt av mossor och framförallt busklavar. Härigen om erinrar alvaret i fysiognomiskt avseende ej så litet om fjällheden. Alvaret företer också ett betydande inslag av nordlig·a arter, del­ vis av utpräglat » arktisk-alpin » utbredningsty p , vilket särskilt gäller m oss- och lavfloran. STERNER, som mer än n ågon ann an ägnat sig åt e n allsidig under­ sökning av de öländska alvarens vegetation , sam m anfattar (1926 s. 94) sin skildring av Södra alvaret sålunda : >>Vi kunna alltså fastslå, att alvaret är något fullständigt enastående. Jämte för detsamma alldeles specifilm karak­ tärsdrag· ha några av den sydosteuropeiska steppens, den nordiska eller alpina fj ällhedens och den centraleuropeiska klippterrängen s karaktärsdrag gjutits samman till en enhet av ytterst egendomlig art. »

Beträffande alvarvegetationen s b e t i n g e l s e r är HEssELMANs (1908) arbete om de gotländska hällmarkernas (i vidsträckt mening) vegetation av grund­ läggande betydelse. Här p åvisas n ämligen den fundamentala roll dränerings­ förhållandena spela, varj ämte förhållandet mellan n atur- och kulturalvar (se nedan) ingående diskuteras. HEssELMAN urskilj er tre ty per av hällmark :

l. Nakna bällytor. 2. Hällmark med dränerad vittrin gsjord. 3 . Hällmark med

STERNER ( 1 925 ; 1 926) ingående behandlat alvarvegetationens ståndortsbetingel­ ser och i stora drag utrett dess växtsamhällen.

Den första av HEssELMANs hällmarkstyper, de nakna hällytorna, förekom­ mer företrädesvis i det s. k. karstal varet (en term, som ursprungligen föresla­ gits av SERN ANDER och i tryck lanserats av D u RrETZ 1 921 b), vilket i sin

mest typiska form uppträder i det sydöländska alvarets centrala delar och är inskränkt till partier med i dagen gående, mycket svårvittrande kalkstens­ sorter. Vegetationen är en mosaik av hällytsamhällen och till de djupa ver­

tikalsprickorna lokaliserade snår- och t. o. m. lundfragment (Du RrETZ _{1 925} a

s. 5 7-58; STERNER 1 926 s . 54 o. följ .). Det s. k . spricksträngsalvaret (STER­ NER l. c . s . 86) bildar övergång till följande hällmarksty p.

Hällmark med dränerad vittringsj ord spelar isynnerhet på Gotland en stor roll, oftast intagen av den för provinsen utmärkande hällmarkstallskogen, som åtminstone på glessprickig hällmark torde representera klimaxvegetation. Ä ven inom de kala alvarområdena är emellertid denna h ällmarkstyp vanlig·, ehuru skogsvegetation av olika orsaker saknas. På Öland är sålunda » dränerad vittringsgru smark » allmänt utbredd (STERNER 1 926 s. 35 o. 94), särskilt· på smärre, mellanöländska al varområden.

Hällmark m ed odränerad vittringsjord är den ojämförligt viktigaste på Ölands och Gotlands alvarområden . Det är huvudsakligen denna stån dortstyp, för vilken Du RrETz ( 1 92 1 b; 1 925 a s. 59) infört termen g r u s a l v a r, som intages av verkligt extrem alvarvegetation . Dess betingelser sammanfattas av Du RrETZ sålunda : l. En mer eller mindre horisontell, föga eller ej alls sprick­ genomsatt, märglig kalksten med ett mycket tunt skikt av vittringsjord. 2. Ett kalltempererat, relativt kontinentalt klimat m ed kalla vintrar och varma som­ rar. De båda faktorskomplexen förorsaka tillsamman s de för grusalvaret ut­ märkande t j ä l s k j u t n i n g s f ö r e t e e l s e r n a ; genom förekomsten av polygon­ mark samt genom växternas starka uppfrysning erinrar grusalvaret därför om arktiska förhållanden, där den ogenomträngliga kalkhällen motsvaras av en perennerande tj äle. En detalj erad beskrivning av öländska uppfrysningsmarker finna vi hos STERNER ( 1926 s. 35 o. följ .) samt hos TROLL ( 1 944 s. 593-596),

vilken sistnämnde behandlar grusalvarmarken i samband med » Extrazonale Strukturboden » . D et typiska grusalvarets växtsamhällen kunna betraktas som klimaxvegetation ; någon skog kan omöjligen uppstå på dylik mark. Dock finnas alla övergångar mellan typi skt grusalvar och dränerad vittringsgrus­ mark. Den sistnämnda ty pen spelar, som nämnts, även på Öland en stor roll och är i Västergötland helt förhärskande, vilket dock ej hindrar, att tjälskj ut­ ningsfenomen även här göra sig gällande och starkt influera vegetationens karaktär.

Som redan framhålljts, är ett alvarområdes kalnatur ej enbart en följd av de egenartade ståndortsbetingelserna. Även kulturpåverkan har en väsentlig betydelse ; våra alvarområden ha nog genomgående varit » steril allmenning för Fänaden » . Ej ens de extrem aste alvarområdena, såsom Södra alvaret,

ut-4

göra en enbart naturbetingad landskapsty p. Vegetationen representerar endast på grusalvaret en påtaglig klimax ; en stor del av arealen intages av växtsam­ hällen, som för sin existens äro beroende av en viss kulturpåverka.n, isynn er­ het kreatursbetning, som förhindrat uppkomsten av sluten skogs- eller snår­ vegetation. Framförallt torde en tidigare intensiv fårbetning ha haft betydelse ur landskapspräglande synpunkt, vilket med skärpa framhållits av HF]SSELMA N

( 1 908 s . 169) och BENGT PETTERsSON ( 1 945 s. 30) beträffande gotländska alvar­

områden samt av STERNER ₍1926 _{s. 44) och SELA NDER ( 1 941) ifråga om de öländska .} Genom HEssELMANs ( 1 908) g·otländska hällmarksstudier har samspelet mellan naturbetingelser och kulturinflytande ifråga o m ett al varområdes gestaltning framstått i tydlig dager. H. urskiljer två typer av alvar, n a t u r a l v a r och k u l t u r a l v a r (s. 1 67), den förstnämnda i stort sett bunden till odränerad hällmark, den andra utmärkande för dränerad hällmark, som tidigare kan ha varit skogbevuxen men genom kalhuggning - bl. a. i samband med anlägg­ ning av kalkugnar - och betning fått alvarkaraktär. Det säger sig dock självt, att någon skarp gräns mellan de två typerna ej förefinnes, och att ett större alvarområde innefattar partier av både natur- och kulturalvarkaraktär. Under det att vegetationen på Södra alvaret, på vissa av de nordöländska alvarmarkern a och på det gotländska Sundre alvar i stor utsträckning· repre­ senterar klimaxvegetation , ha de smärre alvarområdena på Mellan-Öland och väl också de flesta gotlän dska en mer eller mindre utpräglad karaktär av kulturalvar. Detsamma gäller de små alvarområdena i Västergötland, som se­ nare skall visas, slutligen också det tredj e området i världen, där alvaret i vissa delar är en tongivande landskapstyp, nämligen i Östbalticum. De öst­ baltiska al varområdena - på estniska kallade » lood » (V ILBERG 1930) - intaga

ofta bet_ydande arealer och hysa en rik flora, likartad den öländsk-gotländska. Likafullt anses dessa » Alvartrift.en » vara »ein Erzeugnis menschlicher Kultur, das von den orts ansässigen Land wirten mit besonderen Eigentrimlichkeiten des silurischen Kalksteins in ursächlicher Zusammenhang gebracht wird und darum mit diesen fortfällt » (KuPFFER 1925 s. 1 27).

Förutom på Öland och Gotland , i Östbalticum och i tämligen miniatyr­ artad utbildning i Västergötland förekommer alvarvegetation - dock näppe­ ligen alvar i geografisk mening - även i Mellaneuropa. Växtsamhällen , er­ inrande om grusalvarets, ha beskrivits från Österrike (Du Rn:Tz 1 923 b s. 1 9

-20), ·från tyska musselkalkområden (KAISER 1926 ; GAMs 1 938 s . 279) samt slutligen av MEoSEL ( 1 939 s. 1 54-155) från Zechsteinsgipsen i södra Harz­ förlandet. De av MEusEL beskrivna klippsteppsamhällena - » Alvarähnliche Ausbildungsformen der submediterranen Felsbeide » - erinra starkt om extrem grusalvarvegetation ; ståndorten är tunt vittringsmaterial på mer eller mindre plana gipsytor, vegetationen gles och koloniartad, beroende framförallt på starka jordflytningsfenomen. Mellan dessa alvarsamhällen och klippbranternas vegetation finnas alla övergångstyper. » U nsere Alvars stellen also n ur Variante der typischen Felsheide dar. »

Alvarvegetation i Västergötland.

Allmänt.

LINNE var under sitt besök på Kinn ekulle 1 746 hänförd över bergets skön­ het och uttrycker i » Wästgöta-Resa» (l 7 4 7) sin entusiasm speciellt över dess lundar och lövängar med för honom typiska superlativer : orten var »lj ufligare än någon annan i Swerige» (s. 24). Några ord om alvar eller alvarliknande vegetation nämnas icke , måhända därför att LINNJ!:s intresse för denna n atur­ typ , som STERNER ( 1 926) framhållit beträffande hans iakttagelser på Öland, var ganska ringa ; säkerligen fann han Kinnekulles hällmarker avskräckande

fula, särdeles i j ämförelse med den praktfulla lundvegetationen . Då LINNE

den 2 1 j uni passerar Österplana, konstaterar ban kort och gott, att »landet kring Österplana war utan trä, med ängar, åkerfält och betesmark » . Från »ängen emellan Österplan a och Klefwa», sannolikt ett lövängsområde på alun­ skifferlagret, anföras däremot åtskilliga »artiga wäxter».

Då LINNE en vecka därefter anlände till Falköping·, anmärker han emeller­

tid (s. 73), att Mössebergs sluttnin gar övergin go i >) en fal bygd, slätt eller alf­ war ; ett land, h wilket icke hade djup jord, förrän man kom neder til röda fl isan eller Kalkhällen». Han konstaterar senare beträffande » Fa.len s art och natur» (s. 76), att » Falbygden här är et och det samma med Ölan ds alf war, fast Falbyg·den har n ågot mer Mylla uppå sig'> . Några detalj er av växtgeo­ grafiskt intresse ifråga om alvarvegetation anföras emellertid icke. Ej heller

W A HLENRERG, som exkurrerade i Västergötland 1 821 (ALBERTSON 1 945 a), och

som likaledes konstaterade en viss likhet mellan »falorna» och det öländska alvaret, kunde u nder sin kortvariga exkursion på >'den egentligaste Falen eller Söderfalen» notera några anmärkningsvärda hällmarksväxter. Hans besök på Kinnekulle resulterade däremot i upptäckten av därvarande kalkhällars främsta fanerog·amklenoder, Arenaria gothica och Hornungia petraea; n ågra j ämförelser med öländsk alvarvegetation gjordes däremot icke här.

Förekomsten av alvarliknande vegetation på Kinnekulle synes först ha framhållits av MuNTHE ( 1 90 1 s . 1 4 1 ), som ifråga om Österplana hed och vall

omnämner en för den moränfria hällmarken karakteristisk >;torftig gräs- och örtvegetation» och bl. a. tillägger : »Dessa trakter kunna därför med skäl j äm­ föras med Ölands alfvar-om råden.»

I W ITTES ( 1 906 b) huvudsakligen autekologiska arbete över den svenska alvarvegetatio nen beskrivas de större hällmarksområdena i Västergötland ehuru helt kortfattat. WITTE betecknar dem utan reservation som alvar och några synpunkter på deras beroende a v kulturpåverkan anföras icke ; alvarvegetation (i W ITTES mening) betecknas som en fullt n aturlig veg·etationsty p . Ä ven i

Br.oniQUISTS » högbuskformations»-studier på Kinnekulle ( 1 9 1 1 ) omnämnas alvar­

marker (på Österplana vall) ; här anföres för första gången Fulgensia bracteata från Kinnekulle.

ö

Alvarbegrep pets användning ifråga om de till arealen tämligen obetydliga ortocerkalk-h ällområdena i Västergötland kan givetvis diskuteras. Jämförda

med det stora s.ydöländska alvaret med dess vida. vidder och nästan öken­

artade aspekt ha dessa miniatyralvar mycket litet av landskaplig egenart att uppvisa, och ifråga om markens och vegetationens utbildning ge de, åtmin­ stone ytlig·t betraktat, blott en svag erinran om öländska förhållanden . Ett mera i ngående studium av vegetation och flora ger emellertid vid handen, att likheterna med det öländska alvaret äro långt större än vad man på förhand kan tro, något som dock näppeligen framgår av tidigare publikationer. Förf. tvekar därför ej att beteckna åtminstone de bäst utbildade h ällmarksområdena i Västergötland som alvar, detta framförallt emedan detta begrepp, som tidi­ gare framhållits, närmast har en geografisk innebörd och i sig innefattar naturtyper av mycket olika extrem karaktär, såväl rent naturbetingade som av kulturen i hög· grad präglade sådana. Detta är i full överensstämmelse med öländskt språkbruk, och det bör understrykas, att Österplana och Öja hedar i Västergötland uppvisa min st lika mycket av äkta al varnatur som åt­ skilliga smärre öländska al varområden .

Huvu dbetingelsen för uppkomsten av alvarmark i Västergötland är att ortocerkalklagrets utgående bildar mer eller mindre plana slätter, som sakna ett täcke av morän eller glacifluvialmateriaL Detta är fallet dels på Kinne­ kulle, dels i vissa delar av Falbygden ; inom Billingen-området förekomma där­ emot plana utgåenelen av kalklagret blott fragmentariskt. E m ellertid är den i dagen gående ortocerkalken i provinsen i allmänhet starkt sprickgenomsatt och av mer eller mindre lös, lättvittrande beskaflen het. Detta är huvudorsa­ ken till att verkligt extrem alvarvegetation knappast kan existera annat än i fragment. För att ett hällmarksområde i Västerg·ötland skall kunna förete större likhet med ett öländskt alvar fordras därför, att dränering·en åtminstone i vissa partier a v området är så pass ofullständig, att tjälskjutningsföreteelser

göra sig· starkt gällande eller att området är genomdraget av bäckfåror eller stråk med periodisk översilning och översvämning, utmed vilka vegetationen på gTund av erosion kan bibehålla en mer eller mindre öppen karaktär. Detta är fallet inom samtliga större hällområden men i tillräcklig utsträckning blott på Österplana hed och på Plantadalens hällmarker (se nedan).

Även k l i m a t e t spelar givetvis en betydande roll, ej blott direkt för flora och vegetation utan också genom dess sekulära inverkan på vittring och mark­ bildning. Öland och Gotland lida som bekant av en utpräglad vår- och för­ sommartorka; klimatet har, trots sin insulära karaktär, ifråga om nederbörds­ förhållandena en starkt kontinental an strykning, vilket gör, att vegetationen får en i mångt och mycket nästan arid prägel. I Västergötland är nederbör­

den väsentligt rikligare, men av större betydelse är kanske sällsyntheten av extremt långa torrperioder, som ofta ha ödeläggande inverkan inte minst p å det öländska o c h gotländska jordbruket. Detta bidrar sålunda till att alvar­ vegetationen i Västergötland ej uppvisar så extrema drag.

Fig. l . Kruta över Kinnekulle (parti a v konceptbladet Mariestad SV). Prickarna markera före­ komster av alvarvätmossan Scorpicliurn turgescens. Österplana heds område framträder tydligt

8

Fig. 2. Österplan a hed, stenbrott SSO om kyrkan. Skä rn i ng gen om den u ndre rödstenens starkt sprickgen omsatta kal kstenslager. - Foto S. ERIEssox 27 .6. 1 942.

Kinnekulle.

Kinnekulles geologiska byggnad - i detalj framställd av Hor..l'!I & MuNTHE ( 1 90 1 ) ; se även Beskr. t. kartbl. Lidköping ; S. G . U . , Ser . .Åa, 1 82, Stockbolm 1 943 - är till sina grunddrag alltför väl känd för att här behöva relateras. Kinnekulles egenart i förhållande till de övriga Västgötabergen betingas av att diabaslagret blott utgör en relativt obetydlig kalott, vilken tillsamm ans med lerskifferlagTen bildar en topografiskt starkt framträdande del, Högkullen, nedanför vilken kalkstens-, alunskiffer- och sandstenslagren utbreda sig som koncentriska platåer. Se kartan (fig. 1 ).

Det lager, som här närmast intresserar oss, är ortocerkalken , beträffande vars detalj er hänvisas till de geologiska beskrivningarna. Det är c:a 54 m mäktigt och regelbundet uppbyggt av fyra etager, som sedan gammalt be­

nämnes : l. Undre rödsten (22 m ; fig. 2). 2. Tälj sten (något över l m). 3 . Övre

rödsten ( 1 1 m). 4. Leversten (c:a 20 m). Tälj- och leverstenslagTen bestå av

mer eller mindre grå(vita) skiktpackar och kallas därför också » undre grå» och » övre grå » . Denna bland ortsbefolkningen gängse indelning sammanfaller ej helt med den stratigrafiska men är för här föreliggande syfte fullt tillämp­ lig. Det är huvudsakligen de tre u ndersta etagerna, som i så pass stor

ut-sträckning gå i dagen, att ty pisk hällmark finnes. Den undre rödstenens ut­ gående bildar den bekanta, av Yoldiabavet ofta vackert utskulpterade r ö d­

s t e n s k l e v e n, vars krön -- belägen i genomsnitt 1 28 m över havet - i

stort sett sammanfaller med högsta marina gränsen . Se Pl. 4.

D e mer eller mindre öppna hällmarkerna äro i stort sett inskränkta till Kinnekulles östra delar. Ä ven på västsidan finnas visserligen ovanför röd­ stenskleven smärre hällpartier, men de sakna i detta sammanbang intresse, då de antingen sedan gammalt äro sönderbrutna eller i ann at avseende så kulturpåverkade att vegetationen saknar alvarkaraktär. Före slwgsplante­ ringarna torde dock smärre alvar ha funnits även på västra sidan. De största

recenta alvarområdena äro belägn a i Österplana socken : längst i söder Öster­

plana vall, därefter Österplana hed och längst i norr ett hällområde nedanför Skagen och ovan Krokgården. Fordom torde socknens ortocerkalkslätter ha

bildat ett nästan kontinuerligt hällmarksområde, avbrutet blott av smärre löv­ skogspartier, m en genom de o mfattande skogsplanteringarna i senare hälften

av 1 800-talet ha kalmarkernas a,real avsevärt reducerats. Då den planterade

gTan- och tallskogen lätt självsprider sig, äro o ckså de recenta alvarområden a

till stor del stadda i igenväxning, delvis till följd av att kreatursbetningen

numera är obetydlig. -- Söder om Österplana vall vidtar den s. k. Martorps hed ( WITTE 1 906 b), til l större delen belägen i Västerplana socken . Den är

till större delen skogplanterad, men på båda sidor om sockengränsen Väster­ plana-Husaby finnas ännu kvar vackra hällmarkspartier i anslutning till Martorps bäcken, som här genombryter rödstenskleven och bildar Kvarnfallet (vid Kvarnstupet). Se Pl. 5 . - Även vid Martorpsbäckens övre lopp, vid Bestorp i Medelplana socken, förekommer ett hällmarksparti av delvis alvar­ liknande prägel.

Hällområdet o vanför Krokgården har ungefär samma karaktär som Öster­ plana hed men är mindre mångskiftande och hyser en fattigare flora. Öster­ plana vall, intagande socknens hela sydparti och begränsad i öster av röd­ stenskleven, i väster av stenåsens radialmorän, är d äremot ett floristiskt n amn­ kunnigt område ehuru blott till obetydlig del alvarartat. Här ha bl. a. så sällsynta arter som Gyrnnadenia ocloratissirna, Pr-unella gr-andijlora och Feeli­

culm-is Sceptrurn- Carolinum anträffats. (Se SKÅRMAN 1 9 3 1 .) Områdets vegeta­ tion komm er senare att något närmare behandlas.

Falhygden.

Ursprungligen torde med begreppet » .Falbygden » ha avsetts enbart högslätten öster om Falköping, d. v. s. ortocerkalkområdet mellan Mösseberg, Ålleberg och Åsledepressionen. I varj e fall avser LINNE i » Wästgöta-Resa» ( 1 747) med » Falbygden » detta område, och WARLENBERG skriver i sin resedagbok (ALBERT­ SON 1 945 a) om » den egentligaste Falen eller Söderfale1P . F a l a är ett forn­ svenskt ord, besläktat med verbet falna, och torde helt enkelt betyda ett (av

1 0

berg omgivet?) slättområde ; det återfinnes bl. a . i ortnamnet Falun. (Jfr

LA llt: P A 1 9 1 0 s. 146.) KA RL l!' E L D T talar i sin bekanta dikt » Träslottet» (i » Flora

och Pomona >> ) om vinden , som » rider på falorna » och senare om » vinden från hembygdens fala och hed » . -- Enligt numera gängse språkbruk omfattar emel­ lertid Falbygden hela den del a v det centrala västgötska sil u rområd et, som

vidtager S om Billingen . Se kartan ( fig. 3).

Falbygden är ett synnerligen egenartat lan dskap, som får sin prägel i första hand genom sina rader av platåberg : i väster Mösseberg, i söder Ålle­ berg, i öster Borgunda-, Planta-, Varvs-, Gerums- och Gissebergen . Platåbergen uppb_ygg-as av lerskifferlager j ämte diabaskalotter, och området dem emell an ut­ gör mer eller min dre plana slätter, där ortocerkalken i allmä nhet bildar berg­ grunden . Åsledalen , som skiljer Väst- och Östfalbygden från varandra, utgör emellertid en ända ned till sandsten slagret gående depression . Söder om Ålle­ och Gissebergen utkila snart både kalkstens- och alunskifferlagren , men ända till det floristiskt berömda Vartofta-Å saka vid gränsen till Ä lvsborgs län ut­ g·öres berggrunde n av kambrisk sandsten , som dock här aldrig· går i dagen .

Ortocerkalklagret p å Falbyg·den överensstämmer i stratigTafi skt avseende med detsamma på Kinnekulle ehuru den för sistnämnda område karakteris­ tiska växlingen mellan röda och grå etager ej visar samma regelbundenhet. Inom sl<ilda delar a v Falbygden går ortocerkalken i dagen, blott mer eller

mindre täckt av vittringsmateriaL Förutom n ågra mycket små hällområden i Friggeråkers, Gudhem s och Torbjörntorps socknar samt inom Falköpin gs landsförsamling (se g·eol. kartbladet Tidaholm ; S. G. U. , Ser. A a, nr 1 25,

Stockholm 1 906) kunna följande hällmarksområden urskilj as :

l . K l e v a - o m r å d e t . I Vilske-Kleva socken p å M.össebergs västsida ut­ breda sig hällmarker inom en zon av växlande bredd såväl N som S om sock­ n ens kyrka (se geol. kartbladet Falköping ; S. G . U., Ser . .Aa, nr 1 20 , Stock­ holm 1906). De betecknas i den n a avh. som K l e v a k l i n t a r. WI T T E ( 1 90G b)

har visserligen för området upptagit namnet >; Kleva hed » , men med detta a v­ ser LI N N E i » Wästgöta-Resa» ( 1 747) ett större, icke alvarartat och numera uppodlat område, behiget på gränsen mellan Kleva och Gökberns socknar. Redan vid W A H L E N B E R G S besök 182 1 synes detta ha varit lagt u nder plogen

(AL B E R. T S O N 1 9-±5 a). Kleva klintar, som fått sitt n amn av de ofta vackert

utbildade rödsten sklevarn a (se fig. 4 och Pl. 1 ) : har ganska litet av alvarnatur att uppvisa annat än i fragm ent, men inom relativt orörda partier ovan klev­ krönen är vegetationen dock av intresse. Paa alp1'na är allmän - liksom på alla Falbygdens hällområden - och Veronica long1jolia X spicata är ett fram­ trä dande element i torrängarna. Massfloran är i de västexpon erade brantern a väsentligt rikare än i Österplana heds mot öster exponerade klintar.

Fig. 3. Parti av top. kartbladet S k ara , o m fattande h u v udd elen av Falbygden . Hingama m ar­ kera läget av Falbygdens större, i avhan d l i n gen n ärmare omnämnda k alkhällmarksom råden :

I. Kleva k lintar. II. Kar le by bed. III. Högstena och Ö j a b ed a r. IV. Dj upadalsområdet. V. Sten­ åsens bällmarksomr:lde. I anslutn ing till det sistn ä m n d a ligger Varbolmen m e d före k o m st av

12

Fig. 4. Kleva k l in tar v i d L:a Backor, Mösseberg. Kalkstensterrasser m ed Sedeturn tm·tellosurn - sam­

hällen, övergåen de i 1/estuca ovi1ul · Rhacomitri1lrn ca nescens · soc. - Foto T. ARKBORG 1 9 .5. 1 939.

2. K a r l e b y - o m r å d e t. Öster om Falköping och strax ovan Åsledepres­ sionen lig·ga en rad hällområden tillhörande Karleby socken. Det största och det enda någ·orlunda alvarartade av dessa benämnes K a r l e b y h e d och ut­ breder sig på båda sidorna om en liten bäck, som via erosionsdalen (Karleby} Dj upadal rinner ned i Åslesänkan. Tack vare en tidvis stark översvämning av hällmarkerna utmed bäcken företer Karleby hed åtskilliga alvardrag, men marken är hårt betad och floran ej särskilt rik ; av kärlväxter märkas förutom Paa alpin a framförallt en hel rad Tara.xacum-arter av Palustn·a-sektionen: T.

balticnm, T. clecalarans, T. suecicum och T. vestragathicum. Mossiloran är dock intressant, isynnerhet g·enom det ymniga uppträdandet av marchantiaceer : Clevea hyalina, Rebaulia henu:sphaerica och framförallt ]Jfannz·a pilasa, vill{en sistnämnda här har sin enda lokal i Västergötland (se PERsSON 1 944 b). Näm­ nas kan också, att förf. inom området anträffat den p å Ölands alvar allmänna discomyceten Parania punctata, vilken i övrigt synes saknas i provinsen .

3 . P l a n t a d a l s o m r å d e t_ Mellan Borgun da- och Plantabergen ligger ett

kvartärgeologiskt märkligt område, som j a g efter MuNTH E ( 1 94 1 s. -!8) be­ nämner P l a n t a d a l e n. Det får sin särprägel genom en serie av i öst­ västlig riktning löpande erosionsdalar (populärt skildrade av MuNTHE i » Sve­ riges Natur» 1 938) och mellan dessa u ppträdande ändmoräner, som beteckna avsevärda stillestånd i landisens regression. Då isen under denna passerade

Fig. 6 . Varholmens erosionsterrass i Dala socken. I branterna e n rik k al ktorrängsvegetation med bl. a. ingående Stipa pennata. - Foto CLARRY A NDER.SSON 1 9 4 0 .

nordspetsen av Plantaberget öppnades en rad passpunkter för de isdämda sj öarna. Enligt MuNTHE skall den första av erosionsdalarna ha utmodellerats av den s. k. Vätterissj ön un der dennas avrinning västerut under det att de öv­ riga utgj ort avloppsrännor för Baltiska issjön. I anslutning till dalarna ut­ breda sig plana slätter, översilningsstråk, där morän och annat löst material bortsopats av vattenmassorna. Det är här vi finna Falbygdens bäst utbildade alvarmarker. Dessa ha egendomligt nog tidigare i hög grad förbisetts av botanisterna, och WITTE ( 1 906 b) nämner blott, att några smärre områden med al varvegetation finnas i trakten .

I D a l a socken förekommer alvarmark dels i anslutning till den numera skövlade Djupadalen (D j u p a d a l s o m r å d e t), en före stenbrytningen högin­

tressant cafi.on, dels mellan den tredje och fjärde av Plantadalens erosionsdalar, nämligen vid stenåsens gård (S t e n å s e n s h ä l l m a r k s o m r å d e) . Den fjärde av dalarna, kallad Daladalen - genom villren vattenmassorna tora'e ha fram_ strömmat under en avsevärd tidrymd - är av stort intresse genom den m ärk_ liga kalk brant, som här utskulpterats av issjövattnet, och som benämnes V a r ­ h o l m e n (fig. 5), beskriven av SERN.ANDER (1 908) och förf. ( 1 94 1 b) ; Stipa pen­ nata har här en av sina två recenta förekomster i Västergötland (Pl. 3 B).

Den bäst utbildade alvarvegetationen uppträder emellertid inom det syd­ ligaste dalstråket, som genomströmmas av en från Plantabergets lerskifferlager

1 4

kommande bäck, i sitt övre lopp omgiven av utmärkt vackra Schoenus ferru­

gineus-kärr (ALBERTSON 1 942 a) och kalktuff-ängar, i vilka Gymnadent·a odoratis­

sima bar en ganska. rik, först år 1 942 u pptäckt förekomst. I nedre delen av dalstråket ligger i Hög·sten a socken H ö g s t e n a h e d och som en syd västlig fort­ sättning på denna den i Södra Kyrketorp belägna hällmark, för vilken förf.

u pptagit n amnet Ö j a h e d (Pl. 2 o. 3). Högstena hed uppbygges av ±

röda, lättvittrande hällar, har fordom varit föremål för stenbrytning och före­ ter ganska litet av typisk alvarvegetation. Den på lägre n ivå belägna, av gråvita, fastare kalkstensskikt uppbyggda Öja bed har däremot på grund

av sin för västgötaförbålland_en ganska enastående m orfologi mer av äkta

alvarnatur att uppvisa än något annat område i provinsen , detta trots den obetydliga arealen . Öj a hed intages visserligen till större delen av » en busk­ mark >> av samma triviala typ som på » falorna » i regel, men utefter ett ö ver­ silningsstråk i det centrala partiet finna vi kalkhällmark av så extrem typ , att man starkt erinras o m öländska och gotländska förhållanden . Förutom landskapets största (alltså ej genom s tenbrytning uppkomna), nästan kala häll­ ytor, där vittringsmaterialet snabbt bortföres genom erosion och deflation, märkas här alvarmamarker med nakna gräshedar samt grovgrusig vittrin gs­ mark med rätt utpräglad grussortering och stark uppfrysning (Pl. 2 B). Öja hed företer även i övrigt åtskilliga egendomliga drag, som måste stå i sam­

b and med dess senglaciala historia. Floran är ifråga om kärlväxtern a ej särskilt

anmärkningsvärd utan likartad densamma på övriga hällmarker i Plantadalen.

Intressantast är utan tvi ve l lavfloran. Cetraria jumjJerina v. al1.:arensis, tidi­

gare i Västergötland blott funnen på Österplana hed, b ar anträffats i vittrings­

gruset och Lecidea decipiens är y mnig på periodiskt översilad mark. Sistnämnda

art och den växtgeografiskt särskilt intressanta Lecanora len tigera (se förf:s

karta hos D u RIETZ 1 945 s . 141) förekomma i Västergötland blott på Planta­

dalen s hällmarker ; Leeanora-arten därtill på Sveriges fastland endast här.

Översikt av vegetation och flora. Jämförelse med Öland och Got] and.

Det ligger i öppen dag, att de västg·ötska hällmarkernas a l v a r v e g· e t a­

t i o n såväl av klimatiska som edafiska skäl j ämförd med den öländsk-gotländska är fragmentariskt och föga extremt utbildad. Blott på den allra tunnaste vittringsjorden och huvudsakligen då denna är utsatt för starkare tj ä.lskjut­ n ingsfenomen eller påverkad av erosion i ö versilningsstråk fi nner man typisk » alvarstepp » (d. v. s. hällhedar enl. förf:s terminologi) . På mäktigare vittrings­ jord (5-6 cm eller mera) sluter sig vegetationen samman till » al varä ng » ,

d . v . s . kalktorrängar av e n typ , som blott föga avviker från densamma p å

Kinnekulles och Falbygdens morän- och glacifl.uvialavlagringar. Sådan a torr­ ängar av bällmarksfacies intaga den största delen av alvarområdenas areal. De uppträda vanligen i mosaik med isolerade enbuskar eller smärre ensnår,

lokaliserade tHl kalkhällen s s prickor; d å enbuskar saknas, såsom fallet ä r t . ex. i vissa delar av Kleva klintar, beror detta vanligen på att de borthuggits för betets skull. Huvudparten av alva.rområdenas vegetation är följ aktligen, även på vittringsjorden, närmast j ämförbar med densamma på de öländska alvarens glaciala avlagringar. Den permanent eller periodiskt starkt genomfuktade marken domin eras av kalkfuktängar av en typ, som mycket liknar de öländska, ehuru den för dessa karakteristiska Potentilla fruticosa saknas. Dock före­ kommer inom de flesta hällområdena en vegetation , som är fullt j ämförbar med den öländsk- gotländska vätvegetationen ehuru mindre extremt utbildad än denna och blott intagande små arealer på mycket grund, tidvis översväm­ mad eller (oftare) översilad mark.

De västgötska hällmarkerna ha uteslutande eller övervägande karaktär av k u l t u r a l v a r. Vegetationen kan under n uvarande förhållanden icke bibeh ålla sin öppna karaktär utan betning och övrig kulturpåverkan . En avsevärd del av de tidigare kala markerna ha planterats med skog, särskilt gran , och nå­ gon svårighet för denna att bilda slutna bestånd föreligger i allmänhet icke. Isynnerhet granen har stor förmåga att få fotfäste i vertikalsprickorn a och låta rötterna intränga i de horisontella skiktfogarna (jfr M u N T H E 1 90 1 s. 1 4 1 ),

huvudsakligen dock då kalklagret är mycket sprickrikt och liittvittrande, vilket framförallt är fallet med de rödaktiga kalkstenssorterna. Då de i allmänhet fastare, mer eller mindre rent grå kalkstensskikten gå i dagen , har givetvis busk- och trädvegetation svårare att intränga. Detta är också fallet, där ett hårdare skikt ligger nära ytan men överlagras av ett tunt skikt av lösare beskaffenhet ; här blir dräneringen dålig och tjälskj utningsfenomen göra sig gällande.

Trots dessa hällmarkers karaktär av kulturalvar måste m an nog antaga, att de innehålla en recent kärna av naturalvar, so m kan betraktas som relikt från gångna tider med ett annat klimat än det nutida, och som kunnat per­ sistera tack vare en flertusenårig kulturpåverkan . En dylik har säkerligen förekommit åtminstone sedan yngre stenåldern , som i stort sett sammanfaller

med den varmtorra subboreala perioden enligt SERN ANDERs terminologi, i Fal­

bygdens urgamla kulturbygd - gånggriftsbygden (se t. ex. SAHLSTRÖM 1 940) - t. o. m . sedan äldre neolitisk tid, på Kinnekulle dock först i och med in­ trädet av stenålderns senaste skede. En mera problematisk fråga gäller häll­ markernas vegetation före den subboreala perioden , vilket något närmare skall vidröras i samband med beskrivningen av Österplana hed. Det är dock mycket sannolikt, att vissa partier av h ällmarksområdena aldrig varit skogklädda, sär­ skilt sådana, som genomdragas av bäckfåror eller översilningsstråk Förf. är böj d att i varj e fall i ett så geomorfologiskt egenartat område som Öja hed se en h ällmarksrelikt, vars öppna vegetation aldrig inkräktats av slutna snår­ eller skogsbestånd. Detta område - liksom antagligen fl era smärre sådana både på Falbygden och Kinnekulle - böra därför under atlantisk tid ha ut­ gjort ett refugium för en tidigt invandrad, konkurrenssvag alvarflora.

1 6

Den västgötska a l v a r f l o r a n är, j ämförd med den öländsk-gotländska, i a v seende på kärl växterna relativ t fattig på geografiskt i ntressanta element. I viss mån komplettera dock Kinnekulle och Falbygden varandra. Under det att Kinnekulle hyser så märkliga arter som Arenaria gothica och Horn ungia petraea, vilka saknas på Falbygden, finna vi i sistnämnda område Paa alpina och en rad kontinentala arter, som man förgäves söker på Kinnekulle ; dessa arter - Stipa pennata, Galium triandrum, Dracocephalwm Rttyschiana m. fl. -uppträda visserligen ej i typisk alvarvegetation men dock i torrängar på grund j ord. Prunella grandijlora är ytterst sällsynt på Falbygden och förekommer där uteslutande på morän ; på Kinnekulle är arten sannolikt utgången. Av Helian themum-arter förekommer i Västergötland blott H. nummulan'um, och en hel rad av de för Öland och Gotland utmärkande mer eller mindre extremt kontinentala arterna -- t. ex. de sibiriska A rtemis·ia-arterna, Potentilla fndicosa , Plantaga tenuijlora, Ranunculus illyricus - saknas fullständigt. Ä ven ifråg·a

om v årtherofyterna är Västergötland ganska fattigt. Förutom Hornungia före­ komma endast mer eller mindre vitt utbredda kalkväxter, såsom Saxifraga

t?·idactylites och Androsace septentrional1.'s. Se vi slutligen på vätmarkern as flora, så företer denna i Västergötland e ndast i avseende på bottenskiktets arter och den ymniga förekomsten av Taraxacum-arter av Palustria-gruppen

en större likhet med Öland och Gotland , vars mera märkliga vätväxter

-Teucrium Scordium, Inula britann ica - saknas.

Moss- och lavfloran , särskilt den förstnämn da, är emellertid på V ästergöt­ lands al varom råden mycket rik och visar stor överensstämmelse med den öländsk­ gotländska. Det är i själva verket i första hand bottenskiktets sammansätt­ ning, som till en sociologisk enhet sammanbinder västgötsk och öländsk-got­ ländsk alvarvegetation. Något fullt jämförbart motstycke har denna flora icke i övrigt på Sverig·es fastland, ehuru urkalkhällar i Stockholms skärgård uppvisa åtskilliga av dessa för våra alvarområden utmärkande arter. Särskilt är att framhålla Tortella-floran, m archantiaceerna, vätan1as Scorpidium ttwgescens och vittringsgrusm arkernas » j ordbroklavar » , vilka sistnämnda i.iro dåligt repre­ senterade på Kinnekulle (Fulgensia bracteata, Toninia coendeonigJ ''icans, Dennato­ carpon-arter m. fl.) men på Falbygden långt bättre ( Lecanora lentige1·a, Lecidea

decipiens m. fl.). Blott få av de för Öland och Gotland utmärkande alvar­ kryptogamerna - j ag bortser b är från den av mig mycket ofullständigt kända stensskorplavfloran - saknas i Västergötland ; framförallt böra härvidla g näm­ nas den sydöstliga » broklaven » Fulgensia fulgens, den alpina busklaven Tham­ nolia verrm.cularis och den likaledes alpina mossan Hypnum Bambergeri.

\ \

A

B

A. Kleva klintar o vanför Stora Backor. Kalkstensterrasser med mosa i k av .Juniperus­

b uskar, torrängssamhällen och på hällarna Sedetum, fortelloswn. Foto mot sydväst.

Foto T. ARNB ORG 22/u 1 9 40.

B. Fnlgensia bmcteata -societet med Dermaiocarpon hep a ticurn, Tortella 1·igens och

(i bildens centrum tydligt framträdande) Nostoc commune. - Häll yta m ed tunt lager av grovt vittringsgrus på Kleva klintar vid Lilla Backor. Foto T. ARNBORG 19/5 l 939.

Ac T A P H Y'l' O G E O G R A PH I C A S u E c r c A . X X . P L . 2.

A

B

H ä l lytor med domi n eran de To1·tella 'l'iqens -soeietet.

Du RIETZ 7/s 1 9 4 1 .

A . Högstena hed . Foto G. E .

B . Öja h e d . Utpräglad alvarmark i Pl antadalens sydligaste erosionsstråk. Foto mot nordiist. Foto S. SCHI Ö LER 1/8 1 9 4 1 .

A B ·.:�.:t�" -·- ,.,. . .... ·

-A . Öja hed. Nästan vegetations frin, hällytor i sippervattensstråk. I fonden bl. a. vätän gar­ med ymnig Tam;x:acum clecolomns. Foto G. E. Du RIETZ 7/s 1 9 4 1 .

n. Stipa pennrda i Ge1·aniton sang1-�ineum -Inttla salicina · äng med Dracoceph a lwn.

A c T A P H Y T O G E O G R AP H I C A Su E C I C A . X X . P L . _{- L}

A

B

A. Rödstensklevens krön v i d Stora Brattfors på Österplana vall . På biil l k rönet, som anses samman falla m ed Kinnekulles högsta m arina grän s, växa bl . a. Geraniwn sanquineum

och Rltytidium ntgoswm. Foto N. A LnERTSON 'h 1 9 3 8 .

B. Österplana vall v i d Lilla Brattfors. To�·tella tori110Sa · societet (provytra m 5 X 5 dm) på vittringsgrus i erosionsfåran ovanför det sommartid normalt icke vatten förande fallet.

A

B

A. Martorps hed ovan Kvarnstnpet, Husaby socken . För Kinnekulle typisk rödstenshäll·

m ark med mosaik av enbuskar och kalktorrängssamhällen. Foto K . .A.LTIERTSON 1 7/s 1 9 3 8 .

B. Martorps hed . Häll mark med tnnt vittringsgrus, i ntaget av Scdetum tortellosum.

Provytanalysering i Blastenia lencor·aea - societet. I fonden ett nästan slutet ensn:\r.

ÅCT.A PHYTOGEOG R.APHICA SuECIC A . XX. P L . _6.

A

B

A . Österplana kyrka med centralpartiet av Österplan a heds undre rödstenspl an . Nedtill ti ll höger Gåsdam men . Det uppodlade partiet n edom rödsten skl even tillbör alunski ffer­ lagret (några kalkugnar synas till vänster). Skogsranden i fonden markerar utgåendet

av det kambriska sa.ndstenslagret ; nedom detta följer urbergspeneplanets lerslätt. Foto

mot öster. Foto A h r e n b e r g s f l y g.

B. Österplan a hed, undre rödstensplanet NO om kyrkan . I förgrunden Filipen dula vulgat·is - rik torräng samt på tunt vittrin gsmaterial Schistidittm apocarpwn - och

Tortella rigens -societeter. I fonden till höger ensnår samt uppslag av tal l och gran ; nedom d essa fuktängar och vätsamhällen. Foto S. ERIKSSON 27/6 1 942.

Ö S T E R P L A N A H E D S N A T U R G E O G R A F I .

Läge och sektionsindelning.

Österplana hed är den på Kinnekulle gängse benämningen på hällm arkerna närmast N och S om Österplana kyrka (flg. 1 ) . Begreppen Österplana h e d och vall h a ofta förväxlats, isynnerhet på ht>rbarieetiketter, men dessa områ­ den , som klart markerats på de geologiska kartorna (först hos HoLM & MuN T H E 1 90 1 ) , äro ganska olikartade och m åste hållas strängt isär; de gränsa f. ö. ej direkt intill varandra utan skilj as genom ett c:a l ,5 km långt, icke alvarartat parti av ortocerkalklagret, inom vilket ett litet na.turskyddsreservat (vid A x­ vall) är beläget.

Enlig·t WITTE ( 1 906 b), som ger e n kortfattad beskrivnin g av Österplana

hed, skulle detta område intaga en längd av 1 ,5-2 km och en bredd av O, 7

-0 ,8 km. H är h ar dock tydligen i nbegripits ett till större delen slwgplantrrat o mråde N om det stängsel, som bPgränsar den nuvarande kalmarken m ot norr, och som är beläget rätt ovan Törn säters gård . Den i denna avh . framlagda inventeringen av Österplana heds veget ation och flora är emellertid begränsad till ett strängt fixerat område, vars utsträ ckning fra m g år av lmrtan ( fi g. 6). Det begränsas i O av rödstenskleven , i övrig-t a v sten murar och stängsel, utan­ för vilka v idtaga, i S lundvegetation och betesmarker, i V åkrar och betes­ marker, i N den ovannämnda skogsplan teringen (g-ran och något tall). O-g-rän­ sen sammanfaller med Österplana sockengrän s mot Kinne-K leva; denna löper i allmän het i rödstenskleven s krön men i vissa partier ett stycke nedom den na. Österplana heds areal uppgår enligt denna fixering till blott omkr. 0,5 kvadratkilometer. Partiet in nanför kyrkstenmuren - kyrkan uppfördes 1B76

- 1 87 6 » på en pl an långt ute på en kal, steril och ödslig stenbrottsmark, som ser nära nog hemsk ut» (STRÖMBOM 1 B89 s. 8 1 ) - har ej detaljinventerats ; härifrån ha blott n åg-ra intressantare växtförekomster upptagits i artlistan (bl. a. Epipactis lattjulia) ; detta emedan det numera blott företer rester av tidigare al varvegetation.

Med kyrkområdPt och de tre ortocerkalk-lagerserierna s utgåen de som ut­ gångspunkt genomfördes redan 1 937 en sektionsindelning - för samtlig·a analyserade provytor anges i tabellerna den sektion, i vilken rutan utlag-ts -vilken framgår av kart:skissen, som ehuru schem ati!Sk t orde ge en ganska riktig bild av områdets utsträckning och konfiguration. Sektionerna A och I

18

100 m

Fig. 6. Hal vschematisk karta över Österplan a hed, u pprättad l 944.

representera övre rödstensplanet, B och H tälj stensplanet (jämte numera sönder­ brutna partier av det föregående samt den undre rödstenens översta skiktut­ g ående, som bildar en låg avsats och topografiskt ansluter sig till tälj stens­ planet), de övriga det undre rödstensplanet, vars fyra sektioner begränsas efter vägar, » Ö vre klintens » krön och en stig, som från kyrkområdet går m ot Vinna­ gården (belägen på alunskifferlagret nedanför rödstenskleven). -- Sektion

sin-delningen kunde ha gjorts mera invändningsfri men har bibehållits a v prak­ tiska skäl. - De i nförda benämningarna på vissa partier av hedområdet äro förf:s egn a ; " Gåsdammen » (en vattenfylld håla, som uppkom vid ]\yrkans byg­ gande genom att jord från platsen närmast S om kyrkororådet uppgrävdes och användes som fyllnadsm aterial innanför detta) är dock ett gammalt namn . Strax S om » Gåsdammen » vidtar » Kyrkkärret» , S om detta några djupa sprickor av karstliknande typ , » H ällsprickorna» . Betriiffande » Övre klinten » och » Klevdalen » , se nedan. A v Österplana heds myrpartier har blott ett be­

lagts m ed särskilt namn, det i sydvästra delen av undre rödstensplanet be­ lägna » Ormkärret » .

Geologi. Hydrografi. Markbildning.

Österplana hed är ett terrasslandskap i miniatyr, uppb)'ggt av de tre un­ dersta, tidigare nämnda ortocerkalklagrens utg·åenden . Rödsten sklevens krön , som torde sammanfalla med högsta marina gränsen , är belägen omkr. 1 28 m över havet och områdets högsta p unkt enligt de geologiska kartorna omkr. 1 50 m över detta. Ovanför den undre rödstenen vidtar den blott något över l m mäktiga täljstenen, därefter övre rödstenen , av vars c:a 1 1 m m äkti g·a lag·erserie dock blott de understa skiktens utgåen de faller inom hed områd et. Detta kan sålunda uppdelas i tre dock ej alldeles parallellt löpande avdel­ ningar, undre rödstensplanet, täljstensplanet och övre rödstensplan et. Grän sen mellan de båda sistnämnda är dock n umera genom stenbrytning ofta utsuddad , och då därtill undre rödstenen s översta skikt topografiskt ansluter sig till t älj­ stenen, sammanfaller sektionsindelningen ej helt med den geologiska.

Undre rödstensplan et, vars areal omfattar ungefär halva hedområdet, är ganska starkt kuperat. Över hela området framgår en mer eller mindre markerad avsats, Övre klinten, omnämnd av S . J _{OH.ANSSON ( 1 943 s. 1 73) och sannolikt}

representerande en s upramarin erosionsbildning. Dessutom förekomma flera depressioner, varav den största, Klevdalen, löper parallellt med rödstenskleven och genombryter denna rätt O om kyrkområdet ; den utgör ett dräneringsstråk för de rätt stora sankmarkerna i områdets nordöstra delar. S om kyrkan genomdrages undre rödstensplanet av en bred , med Övre klinten parallell depression , vars lägsta delar intagas av Kyrkkärret, och som sträcker sig ända till områdets sydgräns . Kyrkkärret dräneras vid högt vattenstånd via Häll­ sprickorna, där vattnet nedrinner och sedan kommer i dagen i det stora sten ­ brottet SO om kyrkan .

Undre rödstenen uppbygges av växellagrande kalk- och märgelski:fferbankar, av vilka dock även de förstnämnda bildas av mycket oren , m ärglig kalksten och liksom märgelskiffern äro lösa och lättvittrande. I lagrets översta del förekomma dock ett par fastare kalkbankar, som bilda en låg avsats, tydlig·en en erosionsrest, ovan på vilken täljstenen vidtar. Undre rödstensplanet är dess­ utom tätt genomsatt av vertikala sprickor, vilkas orientering efter två system