På de närmaste sidorna ska jag kort beskriva hur jag ser på världen och hur den kan studeras. Det handlar då om att försöka sätta ord på det som är grunden för mitt eget tänkande. Att beskriva de referensramar jag fått genom att jag blev den person som jag är. En sådan beskrivning är inte helt lätt. Det som är en så självklar del av mitt sätt att se på saker och ting, min referensram för hur jag uppfattar världen, är svårt att identifiera och skilja ut och inte minst beskriva för andra. Vidare ska jag beskriva hur denna syn på verkligheten lägger grunden för skapandet av kunskap vilket i sin tur leder fram till den studie som här presenteras.
En socialt konstruerad verklighet
Vad är verklighet? Vad är sant och vad är falskt? Går det att skilja på sant och falskt och i så fall på vilka grunder? Detta är frågor som filosofer i långa tider sysselsatt sig med att fundera över. När det handlar om sociala sammanhang så beskrivs dessa ofta som socialt konstruerade (Berger och Luckmann, 1966; jfr också diskussion i Barlebo Wennberg, 2001). De anses då inte vara något som existerar oberoende av de människor som deltar eller studerar dem utan att människor kommer överens om att de ser ut och fungerar på ett visst sätt.
Den mest extrema formen av social konstruktivism hävdar att allt är socialt konstruerat vilket betyder att det inte finns någon fysisk objektiv verklighet utan att allt som vi uppfattar endast existerar i vår tankevärld och som en överenskommelse människor emellan (Barlebo Wennberg, 2001). Personligen har jag lite svårt att acceptera den uppfattningen utan intar en lite mer liberal hållning till begreppet social konstruktivism.
Jag menar att det finns en fysisk verklighet som existerar oberoende på om vi ser den, och vet om den, eller inte (Barlebo Wennberg, 2001; Schatzki, 2005). Hur vi sedan uppfattar den och beskriver den är något som vi gemensamt har enats om.
Sociala sammanhang, organisationer, relationer mellan människor, samtal, möten och annan interaktion ser jag som konstruerade av de inblandade parterna genom att de tillsammans enas om och sätter upp regler, former och referensramar för interaktionen. Det sätt som en person uppfattar eller interagerar i ett socialt sammanhang styrs av dennes förståelse för de referensramar som sätts upp.
Detta får konsekvenser för synen på kunskap. När det gäller vår kunskap om sociala sammanhang och händelser i interaktionen människor emellan så är det svårt att hävda att det finns en sann bild av vad som händer eller hur människor agerar. Beroende på våra referensramar förstår vi och uppfattar vi situationer olika och gör därför olika tolkningar (Ödman, 1979). Kunskap blir något som uppstår i relation till både en inre (en förståelse- eller kunskapsmässig) och en yttre (rumsliga förhållanden, historisk eller social) kontext. Kontexten blir en förutsättning för att förstå hur och varför det händer, det som händer (jfr Barlebo Wennberg, 2001).
Det här är en studie av den sociala verklighet16 som projektledaren finns i och
som beskrivs och uppfattas olika av olika personer. Eller som Van Maanen (1988: 93) beskriver det.
No longer is the social world […] to be taken for granted as merely out there full of neutral, objective, observable facts. Nor are native points of view to be considered as plums hanging from trees, needing only to be plucked by fieldworkers and passed on to consumers. Rather, social facts, including native points of view, are human fabrications, themselves subject to social inquiry as to their origins
Med andra ord studerar jag en företeelse som skapats av människor och som därför inte kan ses som sann och objektiv utan måste ses som min tolkning och förståelse av det jag har sett.
Tolkning
Genom att studera praktik studerar vi mer än bara den mikronivå som varje enskild handling utgör. Istället kopplar vi samman de enskilda handlingarna och sätter dem i relation till andra händelser och med större övergripande skeenden och intentioner vilket skapar förståelse för handlingarnas betydelse (Whittington, 2006). När praktik studeras så studeras alltså handlingarnas mening. Att studera dessa meningsbärande handlingar innebär till stor del att tolka vad som händer, att tolka det utifrån sina
16 Ordet verklighet syftar inte på att det sociala sammanhang där projektledaren befinner sig skulle vara objektivt verifierbart utan refererar snarare till det sociala sammanhang där han finns och
egna referensramar och vad som händer i omgivningen (Ödman, 1979).
I Shakespeares berättelse frågade Polonius vad Hamlet läste och svaret han fick var: ”Ord, ord, ord”. Detta var vad Geertz (1973) och Ryle (1971) skulle ha kallat en tunn beskrivning (thin description). Svaret som Hamlet gav var visserligen sant och besvarade den fråga som ställdes men samtidigt besvarades inte den fråga som vi som utomstående i alla fall förmodar att Polonius avsåg att ställa; vilken berättelse eller vilken skrift läser du? Självklart var det ord men dessa ord i det sammanhang de var skrivna och när de lästes av Hamlet betydde något mer. De hade en mening och en tolkning som Polonius, får man förmoda, efterfrågade men som Hamlet inte delade med sig av. Tillsammans gav orden en berättelse som betydde något för Hamlet eftersom han fortsatte att läsa. Det var det sammanhanget och den berättelsen, den täta beskrivningen (thick description), som var det intressanta för Polonius att få kunskap om.
Om vi för över detta resonemang till projektledning och den här studien kan vi se att om vi bara beskriver de handlingar som en projektledare utför blir det bara en tunn beskrivning som varken kan ge någon förståelse för vad de syftar till eller för vad de betyder för projektledaren eller dennes medarbetare. Det skulle kunna se ut som ”prata i telefon”, ”skriva på datorn” eller ”prata med andra” (jfr Hamlets ”Ord, ord, ord”). För att förstå varför, syftet och intentionen med handlingen måste den alltså sättas in i ett sammanhang och tolkas.
Den tolkning som sker till vardags är inte alltid medveten utan sker mer eller mindre automatiskt. Med gemensamma referensramar och kulturell bakgrund så tolkar vi vanligtvis varandras handlingar och utsagor på ett för sammanhanget korrekt sätt. Vi har genom vår erfarenhet en förförståelse som hjälper oss. När vi hamnar i en annan kultur eller ett sammanhang vi inte tidigare känner till blir tolkningen inte lika självklar. Det som i det sammanhang där vi hör hemma uppfattas på ett sätt kan i visas fall ha helt motsatt betydelse i en annan kultur eller ett annat sammanhang. Vår förförståelse kan då bli ett hinder eftersom vi drar slutsatser om vad handlingarna betyder utifrån vår egen förförståelse som då är en annan än den hade varit om vi hade vistats en längre tid i den nya kulturen (jfr Ödman, 1979). Trots att det inte är så lätt att tolka innebörd i okända kulturer så menar Wolcott (1975) att det ofta kan vara lättare för en som ska göra sin första etnografiska studie att göra den i en kultur som inte är hans eller hennes egen. Han menar att forskaren då, genom att mycket är ovant och okänt, är mer känslig för detaljer i det nya och har lättare att se det som skiljer från den välkända hemmamiljön. Genom att först lära sig genom att studera en okänd kultur blir forskaren sedan känsligare och har funnit sätt att studera även sin egen kända kultur.
bakgrund inom biologi, sjukvård och elektronikindustri, en organisation som arbetar med system- och mjukvaruutveckling. Med begränsad kunskap om mjukvaruutveckling ägnades de första veckorna mycket åt att lära känna människor och att försöka förstå strukturer och språk. Språket som användes i mötena var framförallt svenska medan engelska var koncernspråket och det språk som alla rapporter skrevs på. Dessa båda språk var mindre problematiska men det som ställde till med en del problem i början var att det både i tal och skrift användes ganska mycket förkortningar och begrepp som tidigare var okända för mig. Dessa noterades i början av studien utan att ha uppfattat hela innebörden av dem men efter att sedan ha fått orden förklarade, så förstod jag mer och kunde fylla på beskrivningen.
Med en växande kännedom om organisationen och den produktion som genomfördes kunde senare delar av studien ägnas åt att mer studera detaljer, samband och mening. Genom att samla en rik data genom intervjuer, samtal, dokument och inte minst genom observationerna handlade mycket om att uppleva det som projektledarna upplevde och att komma så nära att jag utifrån deras perspektiv kunde förstå det som hände, på deras sätt (Van Maanen, 1988). Genom interaktion med projektledarna skapades en tolkning av och meningen med händelser och handlingar tillsammans.
Trovärdighet
Som en följd av detta sätt att se på den sociala världen är det svårt att hävda att denna studie är den objektiva och sanna bilden av vad projektledare gör. I kvalitativa studier av sociala sammanhang är sanningsbegreppet problematiskt (Alvesson och Sköldberg, 1994) eftersom den socialt konstruerade kunskapen inte kan bli objektivt sann. Detta innebär också att de traditionella sanningsbegreppen, validitet och reliabilitet, inte heller fungerar som kvalitetsmätare i denna typ av studier. Strävan blir därför att på olika sätt verka för att skapa så trovärdig kunskap som möjligt (jfr t ex Guba, 1981; Barlebo Wennberg, 2001). Trovärdighet i det här sammanhanget handlar om att berättelsen eller beskrivningen kan sättas i relation till det som beskrivs och diskuteras. Sanday (1979) menar att det som skrivs ska kunna läsas av en utomstående som ska få en sådan förståelse av det som studerats att personen sedan ska kunna förstå och samtala om detta med dem som studerats. Wolcott (1975: 112) för ett liknande resonemang.
A […] simple test for judging the adequacy of an ethnographic account is to ask whether a person reading it could subsequently behave appropriately as a member of the society or social group about which he has been reading, or, more modestly, whether he can anticipate and
interpret what occurs in a group as appropriately as its own members can.
Jag uppfattar det som att de som studeras ska kunna känna igen sig i beskrivningen, och se den som en rimlig beskrivning, och andra som läser boken ska känna igen det som händer i organisationen om de sedan besöker den.
I strävan efter att göra en så trovärdig beskrivning som möjligt har jag i den här studien relativt utförligt redovisat hur jag har uppfattat projektledarnas arbete. Berättelserna från fältet skildrar på olika sätt, på olika detaljnivåer och med olika fokus vad jag har sett. Den som läser ska inte bara få en förståelse för de handlingar som utförs av projektledaren utan också få en känsla av hur arbetet är, och hur den kontext där projektledaren arbetar ser ut och i viss mån fungerar. Sedan berättelserna författats har projektledarna i flera omgångar fått läsa berättelserna och kommentera för att korrigera det som eventuellt missuppfattats och för att avgöra i vilken mån de känner igen sig i beskrivningen. De har läst dels i samband med licentiatuppsatsen, dels i samband med att konferensartiklar författats och dels i slutet då avhandlingen sammanställts. Senare text har inte krävt några korrigeringar ur projektledarnas perspektiv utan de korrigeringar som gjorts skedde i samband med att licentiatuppsatsen författades och publicerades halvvägs in i studien. Det handlade då om att bättre beskriva ett skeende som delvis hade missuppfattats under de inledande observationerna och att rätta till hur några begrepp användes. Detta arbete skulle kunna beskrivas som en strävan efter vad Alvesson och Sköldberg (1994) definierar som representativ sanning, eller trovärdighet, vilket antyder att beskrivningen korresponderar med verkligheten. Projektledarna har i sina kommentarer uttryckt att de känt igen sig i beskrivningen och att det är en ”bra beskrivning av hur rörigt det kan vara”.
Eftersom denna studie inte bara har ett beskrivande inslag utan också vill skapa mening och förståelse för vad som händer i projektet har jag beskrivit dels hur jag har uppfattat att projektledarna har skapat mening i olika händelseförlopp och dels hur jag har förstått det som hänt i projektet (jfr diskussion i Winroth, 1999). I berättelserna och i analysen har jag, med andra ord, alltså skrivit med Alvessons och Sköldbergs (1994) signifikativa sanning som ett mål. Om detta mål sedan har uppnåtts är något som bara läsaren kan bedöma.