I stället för att se det kompetenta barnet oavsett ålder anser Edlund (2019) att vi alltför ofta pratar om vad de yngsta barnen inte kan, att de inte förstår och att vissa aktiviteter kan förenas med risker för
barnen. Steinkjer (2006) anser att det finns vissa hinder i förskolan när det kommer till innehåll och redskap. Från både barnens och det skapade materialets sida bör ett säkerhetstänk intas, så ingen skadas eller något förstörs (Steinkjer, 2006).
Diskussioner om vad som är görbart med de yngsta barnen förs hos informanterna, och en informant jämför arbetet med de yngre barnen mot vad äldre barn kan göra. Förskollärare 1 berättade att mycket av materialet stoppas i munnen och ur säkerhetssynpunkt vågar hen inte ha visst material framme. Denna inställning om att se olika faror i att ha allt material tillgängligt bekräftas av Edlunds (2019) resonemang om att inte alltid se barnen som kompetenta. Men förskollärarens inställning styrks av Steinkjer (2006) som anser att ett sådant tänk måste beaktas.
Förskollärare 1 önskade också att man kunde jobba mer som man gör med de äldre barnen även med de yngre barnen. Förskollärare 5 ansåg att det är en utmaning att jobba med de yngsta barnen eftersom det är svårt att se vad barnen kan och inte kan. Edlund (2019) menar att om vi istället tittar på kroppsspråk hos de yngsta barnen, vilka ljud de gör och hur de tittar på oss kan vi skapa kommunikation med de yngsta barnen. Med fokus på att avläsa de yngsta barnens kroppsspråk så kan vi som pedagoger lättare förstå vart i den proximala utvecklingszonen barnen befinner sig , och vilken kunskap barnen redan besitter för att vi ska kunna utveckla den vidare.
Miljön beskrivs som den tredje pedagogen i förskolan. Miljön ska locka barnen till att vilja och våga utforska och materialet ska vara lätt tillgängligt. Miljön är både den fysiska, rum och material, men också hur man jobbar i verksamheten räknas till miljön (Somi, 2020).
Genom att låta barn utforska olika material kan barnen själva skaffa sig en uppfattning om hur materialen kan användas. När barnen själva får ta material, men också får hjälp av pedagoger att utöka materialet och få nya instruktioner, stimuleras barnen till att
undersöka vidare (Eidevald & Engdahl, 2018). Enligt Björklid (2005) ska miljön prata till barnen och berätta för dem vad som kan utspelas i den. Undervisningen ska gestaltas så att barnen inspireras i sitt lärande. Dessa beskrivningar kan vi koppla till Förskollärare 3:s beskrivning av att man ibland kan avgränsa en miljö för att ge barn tillgång till att fritt utforska i mindre grupper. Förskollärare 3 menar att det då finns möjlighet att anpassa material efter grupp där t ex de yngre barnen kan få utforska med alla sinnen, dvs smaka, känna, och klämma.
Förskollärare 3 uttrycker att miljön inte är statisk, den går hela tiden att förändra utifrån de förutsättningar som finns i en barngrupp. Den uppfattningen kan vi koppla både till Steinkjers (2006) och Vikingsens (2020) tankar omkring miljö. Steinkjer (2006) diskuterar vad fasta miljöer gör för barns kreativitet. Om pedagoger är närvarande och ser barnen i här-och-nu-situationer, där det finns möjlighet att förändra miljön, kan barnens inspiration upptäckas. Vikingsen (2020) är inne på samma resonemang. En “Transdiciplinär lärmiljö” (s.42-43) beskrivs som en miljö som hela tiden kan förändras utifrån vad barn utforskar och visar intresse för.
Samtliga informanter ansåg att de har försökt att anpassa sin miljö efter yngsta barnen. Det mesta i miljön är på barnens nivå, d v s säga allt material barnen kan använda sig av på egen hand, utan att vara beroende av vuxna omkring sig, finns nåbart för dem. Änggård (2005) beskriver dock att för att pedagoger ska få kännedom om de kunskaper barn gör sig i bild och skapande, krävs att det finns närvarande pedagoger som observerar barnen i deras görande. Detta för att få en kunskap om vad barnen vill förmedla med sina alster.
Materialet som av samtliga informanter anses vara det som barnen kan använda sig av utan vuxna omkring sig är papper, pennor och kritor. Detta går att koppla till Bendroth Karlssons (1998) påstående att det material som oftast finns framme för de små barnen är just
papper, pennor och kritor. Det kan också kopplas till Vikingsens (2020) beskrivning av en “Vuxeninitierad fysisk lärmiljö” (s. 41). I denna miljö, som är vanligast förekommande på småbarnsavdelningar, finns bara visst material framme och mycket material i denna miljö är högt placerat, så bara vuxna når. Denna placering stämmer överens med vad några informanter säger.
Informanterna beskriver att det material barnen inte kan använda själva har på avdelningarna placerats högt upp, men synligt, så barnen inte kan nå men peka på det material de vill använda.
Något annat som nämndes av en informant var “färdigheter”. Hen menade att när barnen nått en viss ålder och motorisk färdighet klarar de med hjälp av olika hjälpmedel av att nå det huvudsakliga materialet själva. Informanten belyste skillnader och stadier mellan barnens kunskaper. De som ännu inte nått en viss ålder eller motorisk färdighet fick hjälp och stöttning i sin process. Detta kopplar vi till begreppet den “proximala utvecklingszonen” ur det sociokulturella perspektivet (Säljö, 2015). Proximala utvecklingszonens syfte är att förstå vilka erfarenheter barnen har och hur pedagoger kan stötta dem vidare till att inhämta ny kunskap.