I CSI är klippen ofta snabba och ljudeffekterna skarpa. Det finns generellt sett fem miljöer som serien växlar mellan: laboratorium, förhörsrum, bårhus, brottsplats och de olika miljöer som de misstänkta vistas på.
Belysningen i både laboratorium och förhörsrummen är konstant. Den är väldigt kall och blåaktig. Till och med när någon tänder en lampa är ljuset blått. Allt är välorganiserat och renstädat. Miljöerna ger ett närmast sterilt intryck, och i de flesta rummen är väl utrustade med verktyg i rostfritt stål. Det finns även datorskärmar i varje rum och apparater som ser väldigt avancerade och sofistikerade ut. Det är i dessa utrymmen som det mesta av handlingen i avsnitten utspelar sig.
I bårhuset är ljuset lite vitare än i laboratorierna, men det är fortfarande ett kallt ljus. Här ligger det knivar i mängder, noggrant uppradade. Annars är bårhuset väldigt kalt i fråga om avancerad teknik.
Brottsplatserna och de misstänktas miljöer varierar från avsnitt till avsnitt. I exempelvis 6x13 är brottsplatsen, den stora stjärnan Lois O’neills hus, är väldigt
behagligt och ljust ljussatt. Huset består av stora ytor och flotta utsmyckningar, antagligen för att illustrera hennes stjärnstatus och rikedom. Brottsplatsen i avsnitt 6x11 är dess motsats, huset är mörkt, litet och ruffigt och första gånger man ser det är det natt och regn. Ingen kriminaltekniker går in i huset utan ficklampa, trots att lamporna är tända och det är dag ute. En intressant detalj är hur fullmånen skiner över huset vid den allra första inzoomningen. Avsnittet är nämligen döpt till ”Werewolves” och spelar på myten om varulvar.
Ofta, speciellt bevis som är små, till exempel kulfragment, zoomar kameran in till en extrem detaljnivå.
Serien värjer sig inte heller från att visa saker som oftast uppfattas som avvikande och framkallar avsky. I avsnitt 6x13 tar Dr. Al Robbins upp offrets hjärta ur en skål, för att sedan göras sällskap av Gil Grissom som plockar upp offrets hjärna ur ännu en skål. Detta är viktigt för bevisningen, men skulle ha kunnat undvikas att visas genom att på ett enkelt sätt låta karaktärerna tala om vad som hänt med pistolkulan.
När kriminalteknikerna befinner sig på en brottsplats eller hanterar bevis har de så gott som alltid vinylhandskar på sig. Detta för att inte förstöra bevisen, genom att själva lämna fingeravtryck eller smutsa ner. Det är dock intressant att observera att medan alla bär vinylhandskar på en brottsplats, är det ingen som bär hårnät. Det väcker tankar om att vinylhandskarna inte bärs för att smutsa ner bevisen, utan för att undvika att själv bli smutsig.
Bones
I Bones rör karaktärerna sig i flera olika miljöer, de som är frekvent återkommande är: The Jeffersonian institution, FBIs högkvarter, brottsplatsen, restaurangen och Booths bil. Det är i bilen som de flesta privata konversationer mellan Booth och Brennan utspelar sig. Förekommer det större diskussioner inom gruppen av privat karaktär sker de ofta på restaurangen. Restaurangen skiljer sig avsevärt från de olika miljöerna i fråga om belysning och inredning. Både möbler och belysning har försetts med en varm röd färg, en markant kontrast från den blåaktiga och vita belysningen på the Jeffersonian Institution, där miljöerna ofta kan sammanfattas som sterila och kala. Brottsplatserna är belysta efter vilken miljö de befinner sig i.
De likdelar som visas i Bones är oftast i väldigt dåligt skick. I avsnitt 1x01 består liket bara av skelettdelar, men kraniet är krossat. I avsnitt 1x02 är liket fastbränt i en motorhuv, det syns hur stora slamsor kletar fast i de olika motordelarna. I nämnda avsnitt låter Brennan köttätande skalbaggar äta upp de köttrester som finns på kroppen, vilket är tydligt visualiserat. I avsnitt 1x03 går den hängda kroppen sönder och faller till marken när Brennan och Booth anländer till platsen. Innan dess visades närbilder på hur en kråka höll på att hacka på huvudet. Närbilderna på det dekapiterade huvudet visar likmaskar som kryper i den förruttnade och kolsvarta huden. Bones värjer sig alltså inte för att visa bilder som skulle kunna verka stötande eller motbjudande. Snarare lägger programmet en tyngdpunkt vid dem och de bidrar till programmets karaktär.
Klippen är inte särskilt snabba och scenerna är ofta långa. Det finns undantag som utspelar sig när spänningen ökar. I avsnitt 1x02 går klippen snabbare när de letar efter bombmannen än vad de gör i resten av avsnittet.
Sammanfattning
Programmen skiljer sig alltså i fråga om de miljöer handlingen utspelar sig i avsnitten. Medan CSI lägger majoriteten av tiden i laboratoriemiljö, har Bones en betydligt mer varierad miljö.
Båda använder sig av en kall, stel belysning i samband med forskning och bevisning. Ingen av serierna väjer sig heller för detaljer som traditionellt ger upphov till avsmak.
4.2 Diskursiv praktik
CSI
I CSI ryms det många olika genrer och diskurser. I avsnitt 6x11 är ett e-mail del av bevisningen, detta är ett exempel på en e-mailgenre där språkbruket associeras med sättet det används på i den sociala praktiken; det vill säga skriva e-mail. Eftersom jag är intresserad av att se hur CSI använder sig av olika genrer när man talar om vetenskap, har jag valt ut ett antal olika samtalssituationer för analys. Det är samtalssituationer som återkommer i alla tre avsnitt.
Kriminalteknikerna befinner sig ofta i olika samtalspositioner, inom den diskursordning de befinner sig. Jag skulle vilja kalla den diskursordning de verkar inom för polisen, då kriminalteknikerna ingår som en enhet inom just poliskåren. De samtalspositioner som de ofta hamnar i lyder som följer: samtal mellan kriminaltekniker och vittne, samtal mellan kriminaltekniker och misstänkt, samtal mellan kriminaltekniker och laboratoriepersonal, samtal mellan kriminaltekniker och rättsläkare, samt samtal kriminaltekniker emellan. Alla olika samtalsformer är exempel på diskursiva praktiker inom denna diskursordning.
Samtalet mellan kriminaltekniker och vittne skulle kunna hänvisas till en intervjugenre. Kriminalteknikern har oftast speciellt organiserade frågor om brottet, som de ställer i på ett ganska informellt, men sakligt sätt. Frågorna är ofta uppställda enligt en kronologi. Stämningen i konversationen är mycket trevligare än i ett förhör med en misstänkt, baserat på hur tonfallen faller sig.
Förhöret mellan kriminaltekniker och misstänkt, skiljer sig således på många sätt från intervjun med vittnet. Frågorna ställs i en annan ordning, ofta på ett lurigt sätt för att den misstänkta ska försäga sig. Står det klart att den misstänkta är den skyldige, börjar man ofta med att gå igenom den teori man har om brottet, för att sedan vänta på den skyldiges erkännande. Får de inget erkännande, radar de upp bevisen på ett ganska överväldigande sätt. De klämmer gärna in extra avancerade och tekniska termer, antagligen för att ha en skrämmande effekt, speciellt om det är en advokat närvarande. Denna samtalssituation är en förhörsgenre och innehåller många olika diskurser. Förhörsgenren är unik på det sättet att den förutsätter till exempel en polisdiskurs. Det är polisen som har makten i samtalet, de har rätten att ställa frågor medan den misstänkte endast besitter rätten att svara. Ibland kan de få en läsk, men det sker ytterst sällan och bara om polisen är på bra humör och den misstänkte inte är sexbrottsling. Polisdiskursen innebär ett visst språkbruk, olika termer som poliser använder sig av. Utanför denna diskurs skulle man antagligen inte använda uttryck som DA, utan istället uttala hela ordet District
Attorney. Genren inkluderar även en advokatdiskurs då advokater ofta är
närvarande i dessa samtal och använder sig av termer och språkbruk en advokat förutsätts använda. Genren hänvisar även till en lag och rättdiskurs, där man förutsätter en strävan efter att upprätthålla ordningen med de lagar och regler som existerar och kan användas till verktyg. I just CSI används ofta en vetenskaplig diskurs och en teknisk diskurs, när kriminalteknikerna lägger fram bevisningen för den misstänkte.
Samtalet mellan kriminaltekniker och laboratoriepersonal är intressant att analysera. Det är återigen kriminalteknikern som har makten, den höga statusen, i situationen. Laboratoriepersonalen får karaktärisera deras assistenter, men maktfördelningen är trots detta mer jämlik i de två föregående
samtalssituationerna. Detta skulle kunna kallas för en samtalsgenre med informativ karaktär, alternativt en forskargenre. Kriminalteknikern får information från laboratoriepersonalen om resultaten från de olika testerna. Båda yrkeskategorierna tar så på sig rollen som forskare.
Här används många olika diskurser, framförallt en vetenskaplig diskurs då man använder sig av många olika vetenskapliga termer och begrepp. En annan aktuell diskurs är en teknisk diskurs, då många av instrumenten som visas och talas om har en tekniskt avancerat karaktär. Det går även att hänvisa till en akademisk diskurs, då språkbruket ofta är på en högre nivå än vanligt talspråk. De använder sig även av många olika facktermer. Speciellt använder de sig av en naturvetenskaplig diskurs, då många av de vetenskapliga processer som genomförs och de bevis som framläggs baseras på olika ämnen som traditionellt förknippas med naturvetenskap.
Ett exempel på detta är när laboratoriearbetaren David Hodges analyserar den silverkula som har en liten huvudroll i avsnitt 6x11. När han i samtal med Warrick Brown visar resultaten på sin datorskärm får han både upp det allmänt kända namnet för de olika metallerna som ingår och de kemiska beteckningar som dessa metaller har (Till exempel Ag för silver). Kemi är ett ämne som traditionellt förknippats med naturvetenskaper och kan således påstås referera till en naturvetenskaplig diskurs.
Samtalet mellan kriminaltekniker och rättsläkare har också en speciell karaktär. Rättsläkaren har i denna relation en jämlik status med kriminalteknikerna. Denna diskursiva praktik anser jag hänvisa till en rättsläkargenre. Det blir inte samtalsformen som utgör namnet på genren, utan snarare yrkesrollen som tilltalas. Utöver den vetenskapliga och tekniska diskurs som de andra samtalen använt sig av, inkluderar detta samtal ytterligare en viktig diskurs: den medicinska. Den mänskliga kroppen redogörs för med medicinska namn och termer. I avsnitt 6x11 benämner man den hårsjukdom som offret drabbats av i dess medicinska termer (hypotrichosis). En annan nödvändig ingrediens är också den döda kroppen som i sig indikerar två stora frågor som avses besvaras inom denna genre. Dessa frågor förkortas ofta t.o.d. och c.o.d. i samtalet mellan kriminaltekniker och rättsläkare, en sorts rättsläkarkod för ”time of death” och ”cause of death”.91 Att fastställa dessa två begrepp är både kriminalteknikerns och rättsläkarens stora syfte.
Den dominerande delen av alla samtal består dock av samtalen mellan kriminalteknikerna själva. Här kan man peka på två olika former av genre, dels en kriminal(tekniker)genre som har etablerats av programmet och underhålls av kriminalteknikerna själva. Detta inbegriper deras ganska förutsägbara handlande som baseras på en viss kronologi i beviskedjan och brottsundersökningen. I de dialoger som utspelas är de deltagande jämlikar i den sociala statusuppbyggnaden, medan de inbördes motsvaras av olika roller i den yrkesmässiga statusrangen. Denna genre är en sorts hybrid av alla de genrer och diskurser som jag tidigare nämnt, då den återrelaterar och bygger på resultaten och ageranden av övriga genrer. Den inbegriper alla diskurser som nämns ovan, då den är som en sorts modersgenre för hela serien. Typisk för denna genre är också att dialogen är opersonlig och kal, ofta av en förklarande karaktär, uppenbart designad för att informera tittaren vad som händer, samt att översätta de vetenskapliga fackbegreppen.
Gil Grissom ”Fingerprints are just oil and water and amino acids, Greg, they don’t last forever”
Det är ett exempel på den vetenskapliga fackdiskurs med förklarande karaktär som används i samtalet mellan kriminaltekniker.
De analyserade avsnittet bygger på många olika typer av texter, där den viktigaste texten motsvaras av en kriminalgenre. I denna genre ingår de brottsutredningar som gör och de diskurser som hör genren till. Men parallellt med denna sorts huvudberättelse så finns det i alla tre avsnitten andra mindre framträdande texter som deltar aktivt och tillsammans med huvudtexten bildar olika intertextuella kedjor.
I avsnitt 6x11 är offret drabbad av en ovanlig hårsjukdom som orsakar extrem hårväxt. Parallellt med brottsundersökningen berättas således myten om varulven. Detta görs, förutom att manifest tala om den, genom att fånga fullmånen över huset i den första inzoomningen över brottsplatsen. Offret blir dessutom skjuten med en silverkula, det enda sättet, enligt myten, att döda en varulv. Avsnittet bygger alltså på en gammal text (varulvsmyten) som anpassas för att passa in i den större berättelsen om det utförda mordet. När det i andra sammanhang går att hänvisa till en vetenskaplig diskurs, uppstår det uppenbara och självklara problem med att försöka passa in varulvsmyten i denna diskurs. Men det går att påstå att huvudberättelsen tagit varulvsmyten i anspråk och reducerat den till en vetenskaplig motsvarighet till myten. Genom att förklara varulvssyndromet i vetenskapliga termer och dessutom ta ner den på mänsklig nivå har varulvsmyten försetts med en vetenskaplig förklaring och därmed dekonstruerats till en mindre skrämmande och mer lätthanterlig berättelse. Gil Grissom konstaterar till exempel i samtal med Dr. Al Robbins: ”Hypotrichosis, the human werewolf syndrome”. Detta skulle kunna vara ett exempel på en intertextuell kedja:
Varulvsmyten (som i sin tur bygger på andra texter, genrer och diskurser) -> CSI (ett format som i sin tur bygger på andra texter, genrer och diskurser -> brottsutredning (som i sin tur bygger på andra texter, genrer och diskurser) -> ny dehumaniserad varulvstext.
Avsnitt 6x13 börjar med bilder på olika vyer i Las Vegas – i svartvitt och med Frank Sinatras ”Almost like being in love” i bakgrunden. En av bitexterna till själva kriminalhistorian relaterar till maffiamyten. Huvudpersonen Lois O’neill har i yngre dagar varit tillsammans med maffialedaren Tony Constantine. Han benämns av Gil Grissom som ”the founding father of Las Vegas”, en uppenbar härledning till Bugsy Siegel, den maffialedare som i verkligheten anses vara den som grundlade Las Vegas.92 Karaktären Tony Constantine bygger alltså på Bugsy Siegels verkliga person. Senare i avsnittet frågar Sara Sidle sin kollega Catherine Willows om Tony Constantine är död: ”Dead like Jimmy Hoffa”, svarar Willows, ”the only guys who knows aren’t telling”. Jimmy Hoffa har också existerat i verkligheten, och hade också kopplingar till maffian.93 Det första offret i detta avsnitt hittas också med en pistol på bröstet, ett sätt, som enligt kriminalteknikerna är typiskt för maffiabrott.
Användningen av svartvita bilder i början av avsnittet, är en uppenbar referens till den tid då TV var svartvit. Tillsammans med Frank Sinatras ”Almost like being in love”, inspelad 1947, ges en ungefärlig tidsangivelse.94 1947 är också det år då Bugsy Siegel skjöts till döds. Att just Frank Sinatra valts ut som ljudspår
92 http://en.wikipedia.org/wiki/Bugsy_Siegel ”Bugsy Siegel” 93 http://en.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Hoffa „Jimmy Hoffa“
under inledningen är säkert heller ingen slump; det har i många år ryktats om hans kopplingar till maffian.95
Figur 4a. Schema över hur maffiaberättelsen i 6x13 bygger på andra texter.
Bones
I serien Bones finns det exempel på flera olika diskursordningar representerade. De som framträder som tydligast är FBI och The Jeffersonian institution. Booth arbetar som agent på FBI och det är genom honom Brennan blir tillbedd att delta i de olika brottsundersökningarna. FBI som diskursordning innehåller flera olika diskursiva praktiker, exempelvis: förhör med misstänkta, förhör med vittnen, arrestering, husrannsakan, rättsläkare, spaning, research och samtal med anhöriga. Dessa diskursiva praktiker innehåller i sin tur olika genrer och diskurser. Dock ligger tyngdpunkten i Bones inte på FBI som diskursordning, utan den främsta diskursordningen är the Jeffersonian institution. Där går det givetvis att finna mängder med olika diskursiva praktiker, men tre värda att fokusera på är: styrelse, forskning och samarbetet med FBI.
Den främsta representanten för styrelsen är Dr. Daniel Goodman, som är chef för laboratoriet på the Jeffersonian institution. Det är han som bestämmer att Brennan och hennes kollegor måste samarbeta med FBI. Inom denna diskursiva praktik kan man således hitta en auktoritär diskurs, då hans språkbruk ofta består av order. Språkbruket förutsätter alltså implicit en viss maktposition. Dr. Daniel Goodman är själv utbildad arkeolog och är även han forskare och i olika samtalssituationer med de under honom, används en vetenskaplig diskurs och en akademisk diskurs. Samtalen är i denna diskursiva praktik inte privata, därför går det också att tala om en formell diskurs. Den främsta genre som står att finna är en chefsgenre.
Den andra diskursiva praktiken, forskningen, står för forskarnas språkbruk. Denna bygger också på vetenskapliga, akademiska och formella diskurser likväl som den diskursiva praktiken styrelse. Det finns även utöver detta en teknisk
95 http://en.wikipedia.org/wiki/Frank_Sinatra#Alleged_organized_crime_links “Frank Sinatra Alleged Organized Crime Links“.
diskurs, där man använder sig av språk associerat med teknik. Den diskursiva praktiken består av två huvudgenrer: en naturvetenskaplig genre och en rättsantropologisk genre. Genreindelningen baseras på vilken forskning som ingår i den diskursiva praktiken och eftersom forskningen är av en naturvetenskaplig karaktär, kan den motsvaras av en naturvetenskaplig genre. Serien fokuserar dock på Brennans specialkunskaper inom det rättsantropologiska forskningsområdet varför detta får utgöra en egen genre. Inom denna diskursiva praktik finns det också en maktordning, där Brennan har störst makt i egenskap av expert.
Den mest intressanta diskursiva praktiken utgörs av samarbetet med FBI. Ofta rör sig denna diskursiva praktik om samtalet mellan forskarna (oftast Brennan) och Booth. Denna diskursiva praktik kombinerar en polisgenre med en rättsantropologisk genre. Inom denna diskursiva praktik ryms således en vetenskaplig, en teknisk, en formell och en akademisk diskurs, men också en polisiär diskurs. Den polisiära diskursen inbegriper begrepp och språkbruk som är typiska för polisyrket i sig. Kombinationen av dessa genrer och diskurser är ett exempel på interdiskursivitet som fungerar på ett kreativt sätt. Genom att blanda dessa diskurser bildas nya begrepp och språkanvändningen förändras. Rättsantropologi och polisyrket är två skilda yrkesroller som i denna diskursiva praktik kombineras.
Figur 4.2. Schema över hur diskursordningen på the Jeffersonian institution kan se ut.
4.3 Social praktik
CSI
Karaktärerna i CSI rör sig inom ett västerländskt, men främst amerikanskt kontext. Dock ska det poängteras att serien utspelar sig i en av USAs mindre konservativa delar: Las Vegas. Las Vegas är ju en stad som oftast förknippas med casinon och maffiaverksamhet, en ideal förutsättning för att brott ska begås och behöva lösas. Las Vegas står också som en symbol för konsumtionskulturen och vikten av
pengar och rikedom, vilket framförallt är en uppfattning som konstrueras i 6x13 då Lois O’neills lyx och förfinade behov lyfts upp och beundras. Detta baserar sig på kapitalistiska grundvalar som i sin tur hänvisar till en liberal diskurs.
CSI är i stora drag en kriminalserie som bygger på olika diskurser som går att härleda till det polisiära yrket i sig. Men fokus ligger inte på själva polisarbetet som det traditionellt brukar se ut, med förhör och vittnesmål som främsta fokus. Istället väljer CSI att lägga tyngdpunkten vid det bevismaterial som insamlats genom kriminalteknikens tekniskt avancerade och noggranna arbete vid brottsplatsen. När CSI för att underhålla sin berättelse behöver använda sig av vanligare former av polisarbete är det oftast kriminalteknikerna som utför detta. De är med vid arresteringar, de utför förhör, de utför husrannsakningar, de åker ut för att intervjua misstänkta och potentiella vittnen: uppgifter som vanlig polis oftast utför, inte kriminaltekniker. De bär även ofta vapen, vilket kriminaltekniker oftast inte får göra (se kap 1.2.2). I de flesta scener där laboratoriearbete är skildrat, har man avsevärt kortat tiden för processen. Såvida ingenting händer snabbt eller är estetiskt tilltalande, visas det inte alls
Det vore rättvist att konstatera att serien bygger på en mer vetenskaplig grund. Kriminalteknik i sig är en genre som i CSI implicit förutsätter en vetenskaplig diskurs. Den vetenskapssyn som programmet konstruerar baseras på naturvetenskapliga diskurser, bevis baseras på bevismetoder som hämtas från kemi och fysik. Vetenskapen har alltså i CSI en väldigt hög status. Det är vetenskapen som svarar på frågorna, de stora likväl som de små.