Miljöutrymme och gränsvillkor

I boken Den stora förnekelsen (2011:15) lyfter Anders Wijkman och Johan Rockström fram sina tvivel på om dagens politiska system överhuvudtaget är moget att ta sin an de utmaningar som globaliseringen, befolkningsökningen, klimatförändringen, fattigdomen och överkonsumtionen innebär. Vi delar deras tvivel.

Idag påverkar människan storskaligt många av de viktiga biofysiska processerna på jorden. Livet på jorden är beroende av ett intimt samspel mellan atmosfären (det lägre luftlagret kring jorden), stratosfären (den högre atmosfären med dess skyddande ozonlager), biosfären (den ”levande” delen av jorden med dess land- och vattenbaserade ekosystem), geosfären (den fasta delen av jorden) och

kryosfären (de stora istäckta temperaturreglerande biotoperna). Människans

ekologiska fotavtryck har snabbt ökat efter andra världskriget. Befolkningen växer, ekonomierna växer, men jorden växer inte vilket innebär att det finns ett tak för hur mycket människan kan ta ut av jordens resurser. Nobelpristagaren Paul Crutzen menar att vi befinner oss i en ny geologisk era, antropocen, där vi människor utgör den största geologiska kraften på jorden. Konsekvenserna av nästan sju miljarder människors sätt att leva är numera starkare än de naturliga biofysiska och geologiska processerna (ibid.:68f). Den tidigare eran, holocen, som sträcker sig tillbaka till starten för den senaste varma mellanistiden för tio tusen år sedan har varit en ovanligt stabil era mätt i temperatur under de hundratusen år, som utgör hälften av den tid vi människor funnits på jorden som modern art. Nu har vi alltså själva rubbat en sådan sällsynt stabilitet som utgjort förutsättningarna för våra civilisationers utveckling, välfärd samt hela biosfärens förutsättningar för liv. Mot denna bakgrund borde vi ha goda skäl till att göra vad vi kan för att bevara de allmänna förutsättningar för liv och utveckling som holocen erbjuder (ibid.:71ff).

Även utan klimatförändringarna står människans samhällen och städer för en stor utmaning vad gäller en fortsatt utveckling. FN:s utvärdering Millenium

Ecosystem Assessment, MEA, från 2005 visar att två tredjedelar av jordens

viktigaste ekosystem som utgör grunden för den sociala och ekonomiska utvecklingen, utnyttjas över sin förmåga. Ekosystem som genererar funktioner

41

och tjänster som exempelvis reglering av klimat och vattenflöden, pollinering, rent vatten och mat. Vår ekonomi äter sig in i natursystemen och minskar deras förmåga att leverera tjänster i framtiden, vilket innebär att våra framtida generationers förutsättningar för välfärd begränsas. Problemet försvåras ytterligare av klimatförändringen. I en tid som planeten, på grund av människans beteende, uppvisar sitt svagaste ekologiska tillstånd sedan industrialiseringens start i slutet på 1700-talet uppskattar MEA och IPCC, Intergovernmental Panel

on Climate Change, att mångfalden steg för steg kommer att minska i en

varmare värld vilket leder till att motståndskraften, resiliensen, minksar. Detta i en situation där vi behöver bästa möjliga resiliens hos de biologiska systemen för att balansera och buffra de utsläpp av växthusgaser som människan genererar (ibid.:73f). Miljöproblemen skapade av vårt beteende är numera på global skala och det finns vetenskapliga belägg för att människan i antropocen numera ändrar förutsättningarna för mänskligt liv på jorden (ibid.:79). Jane Jacobs betonar i sin bok Morallära för 2000-talet (1995) värdet i att vi kollektivt måste skapa en morallära (kulturellt/socialt system) och regler för kommersiellt utbyte (socialt system) som möjliggör överlevnad.

Tim Jackson har i sin bok Prosperity Without Growth (2009) betonat problematiken kring tillväxt och hållbarhet där han konstaterar att den konventionella tillväxten inte är hållbar ur en miljö- och klimatsynpunkt. Han ger svar på debatten om negativ tillväxt, degrowth, där han fastslår att en sådan inte heller är en lösning av både sociala och ekonomiska själ. Wijkman och Rockström ansluter sig till Jacksons konstaterande, vilket även vi gör. Eftersom dagens tillväxtmodell innebär att vi sågar av den gren vi sitter på behöver vi en förändring i vad vi uppfattar som utveckling och som varken handlar om tillväxt i konventionell mening eller negativ tillväxt. Wijkman och Rockström ställer frågan om varför inte mer görs för att förhindra den destruktiva utveckling som vi befinner oss i. Oavsett en mängd av nya lagar och regler förmår vi inte ändra utvecklingen. I deras bok lyfter de fram filosofen Ervin Laszlos åtskillnad mellan kunskap och medvetenhet kopplat till klimatförändringarna. Många människor har kunskap om problemet men saknar en djupare medvetenhet om problemet. Klimatförändringen kan därmed upplevas som något abstrakt och bidra till att man avstår från att handla rent praktiskt (Wijkman & Rockström 2011:20f). Här menar andra, bland annat Kjell Aleklett (Aleklett 2011), professor i fysik, globala energisystem vid Uppsala universitet och president för ASPO, Association for the Study of Peak Oil & Gas, att det är viktigt att framhäva att vi måste anpassa oss till Peak Oil, en resursbrist med andra ord som talar direkt till människors plånbok. Alla studier visar att Peak Oil är en realitet som också ska tas på allvar och användas som incitament, men vi anser att det trots allt är viktigare att tala om att det krävs en ökad medvetenhet om hur allting hänger ihop och om hur våra egna handlingar påverkar helheten. George Lakoff,

42

amerikansk professor i kognitiv lingvistik, menar att ”fakta som inte passar in i vår föreställningsvärld betraktas som ovidkommande eller rentav galna” (George Lakoff i Wijkman & Rockström 2011:22) och kan därför verka som en motverkande faktor vid förändring.

Med denna bakgrund som betonar vårt beteendes relation till förutsättningar för liv går vi nu in i avsnitt som sätter detta i ett sammanhang.