2
Vår globala strävan efter hållbara liv och samhällen kan inte lösas på
samma medvetandenivå som skapade dem.
3
Tack till
Mattias Kärrholm, vår handledare som verkligen har uppmuntrat oss till
att söka vår egna väg och samtidigt varit lyhörd och gett oss det vi behövt
i varje fas.
Stefan Sundén som, 2004, öppnade dörren till Deleuze filosofi. Utan det
hade detta inte varit möjligt.
Slutligen vill vi tacka våra familjer Elin, Katarina, Noam och Dario för att
ni stöttat oss och stått ut i denna intensiva period.
4
Titel
Stadens interna och externa samutveckling: ett icke-dualistiskt perspektiv
på problemet hållbar stadsutveckling
Abstrakt
Vi har sett ett behov av att lyfta fram tillvaratagandet av människors
potential som en nyckelfaktor för hållbar utveckling. Med bakgrund i en
doxologisk kunskapssyn har vi intagit rollen som bricoleurer, där vi
utifrån ett heuristiskt angreppssätt och ett pragmatiskt användande av
teori-U, eklektiskt hanterat teorier från olika forskningsfält. Först har vi
undersökt hur människors uppfattning om staden kanaliseras genom
metaforer och hur det påverkar våra städer och våra liv. Därefter har vi
med stöd av komplexitetsteori, kaosteori och systemteori undersökt
staden som en helhetsmetafor. Tillsist, med hjälp av i huvudsak Ken
Wilbers integralfilosofi och Gilles Deleuze eklektiska filosofi når vi vår
syntes om det vi kallar Stadens interna och externa samutveckling som på
sätt och vis sätter stadens metaforer i ett sammanhang.
Title
The City´s Internal and External Co-evolution: A Non-dualistic Approach
to Sustainable Urban Development
Abstract
We have seen a need to embrace human potential as a key factor for
sustainable development. With a background in a doxological
epistemology we have taken the role of the bricoleur, and based on a
heuristic approach and a pragmatic use of Theory U we have dealt with
different research fields in an eclectic fashion. First, we have investigated
how people´s perceptions of the city are channeled through metaphors
and how it affects our cities and our lives. Drawn on complexity theory,
chaos theory and systems theory, we examined the city as a whole.
Finally, using Ken Wiber´s Integral Philosophy and the philosophy of
Gilles Deleuze we reach our synthesis called The City´s Internal and
External Co-evolution, which puts metaphors of the city in a context.
Nyckelord: hållbar utveckling, stad, metafor, självorganisation,
icke-dualism
6
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Syfte och disposition... 8
2. Kunskapssyn och forskarroll ... 11
2.1 Doxologi ... 11
2.2 Doxisk koherens ... 13
2.3 Bricoleuren och bricolaget ... 15
3. Metod ... 17
4. Stadens metaforer ... 23
4.1 Den kreativa och sociala staden ... 23
4.2 Staden som maskin ... 25
4.3 Hållbar stadsutveckling under 2000-talet... 28
4.3.1 Den Goda Staden ... 28
4.3.2 Den individualistiska staden ... 30
4.3.3 Social hållbarhet och deltagande ... 32
4.3.4 Ekosystemmetaforen och ett globalt rättviseperspektiv ... 33
4.4 Staden som ett flerfaldigt ontologisk objekt... 36
5. Staden som helhet ... 39
5.1 Miljöutrymme och gränsvillkor ... 40
5.2 Om oss ... 42
5.3 Staden som en komplex helhet ... 45
5.3.1 Systemteori ... 45
5.3.2 Komplexitetsteori och kaosteori ... 46
5.3.3 Staden som ett dissipativt system ... 47
5.3.4 Staden som ett självorganiserande system ... 49
6. Stadens interna och externa samutveckling ... 56
6.1 Mot det interna och externa ... 56
6.2 Stadens interna och externa samutveckling ... 59
7
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Brundtlandrapporten från 1987 och principerna om social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet utgör ofta utgångspunkten för arbetet mot en hållbar utveckling. Brundtlandskommissionen slår fast att hållbar utveckling är en global utveckling som:
[…] tillgodoser nuvarande generationers behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina egna behov. (WCED 1987:43 i Jagers 2005:11)
Bruntlandsrapporten präglas av en positiv framtidstro, att människor kan bygga en välmående och rättvis värld. Men där det krävs att det upprättas ett nytt tidevarv präglat av internationellt samarbete grundat i villkoret att varje människa idag och i framtiden har rätt till ett drägligt liv. Fullskalig hållbar utveckling kräver genomgripande samhällsförändringar, en
[…] förändringsprocess där resursanvändning, val av investeringar, inriktning på teknologisk utveckling och institutionella förändringar är sådana att de blir förenliga med nuvarande och kommande generationers behov. (WCED 1987:9 i Jagers 2005:12)
Brundtlandsrapporten har blivit kritiserad för sin tilltro till global tillväxt, teknikutveckling och tekniköverföring som en lösning på hållbarhetsproblematiken (ibid.). Brundtlandsrapporten kan förstås som en ideologi som erkänner allvaret av den globala situationen men som inte kräver radikala förändringar av de ekonomiska och politiska ramverken som påverkar den ekologiska situationen. Brundtlandsrapportens tilltro till global ekonomisk tillväxt som en väg till ekonomisk utjämning och ekologisk hållbarhet är föga trovärdig. En sådan syn på utveckling kan ses som ett uttryck för
kapitalackumulation, som alltid inneburit en ojämn och ojämlik process och gett
upphov till polariseringar, lokalt som globalt. Kritiken bygger på att världsmarknad och teknikutveckling är ett nollsummespel. Om alla människor på jorden skulle ha en västeuropeisk levnadsstandard skulle det krävas ytterligare tre jordklot för att försörja oss (Hornborg 2010:83f).
Uppmaningar till förändringar i resursanvändning, institutionella system, investeringar och teknologiska innovationer, utgör enligt Brundtlandsrapporten, medlen för att uppnå hållbarhet. Bruntlandsrapportens framtidstro och dess uppmaningar till förändring bygger på att erhållen kunskap och kännedom om nya medel relateras till ett specifikt syfte som sedan ska materialiseras och implementeras genom åtgärder. Ett sådant förhållningssätt kan relateras till en konstruktivistisk kunskapsuppfattning. Kontentan av detta är att vad som är
8
”bra” är relaterat till syfte, vem som använder medlen, och till valet av förändringsprocess (Wallén 2010:16). Användandet av medel, menar vi, är inte den åtgärden som är viktigast för att uppnå hållbar utveckling, istället är det vårt tänkande, vårt beteende och vår världsbild, kopplat till medlen, som bör förändras. Betoningen på användandet av medel kanske förbiser individer och gruppers handlande, påverkan, potential och ansvar för att uppnå hållbarhet. Risken är att skapandet av kunskap kring hållbarhetsfrågor fokuserar på just förändringar i resursanvändning, institutionella system, investeringar och teknologiska innovationer och ger dem en upphöjd status. Detta ger skenet av att förändring endast eller framför allt måste ske på exempelvis institutionell nivå, där individen blir en mottagare som enbart ska reagera på förändringar. Brundtlandsrapportens budskap är svårt att relatera till den enskilde individens roll i förändringen mot en hållbar utveckling. Hållbarhetsarbetet präglas av ett tänkande som kan urskilja ekologiska, sociala och ekonomiska system, dess interna relationer och sambanden dem emellan. Även en allt mer integrerad och holistisk syn på utveckling återfinns inom hållbarhetsarbetet, där arbetet syftar till att överbrygga sektorstänkande och genom ett fågelperspektiv visa på hur saker och ting hänger ihop. En integrerad syn handlar också om att inkludera medborgarna och deras erfarenheter, kunskaper och kompetens i planeringsarbetet för att öka den demokratiska grunden för utveckling. Medborgardeltagande kan leda till att exempelvis boende får inflytande över lokala nyttigheter men också leda till att medborgare får en ökad förståelse av prioriteringar av gemensamma resurser (Boverket et al. 2011:18f).
Synen på vad mänsklig utveckling är identifierar vi som en viktig fråga som kan relateras till förändringsprocesserna för en hållbar värld och hållbara städer. Kanske kan det även vara så att vi i strävan efter en hållbar värld begränsar oss i vår uppfattning om hur mänsklig utveckling sker och därmed även missar att se andra aspekter som kan bidra till positiva inslag i hur förändringsprocesserna fortskrider. I denna studie vill vi fördjupa oss i vad en integrerad syn på hållbarhet och utveckling kan innebära. En stor potential finns inom människan och i det kollektiv hon ingår i. Denna potential menar vi inte får gå förlorad i arbetet för en hållbar utveckling, snarare är det en nyckelfaktor för att kunna nå längre och djupare inom hållbarhetsarbetet i det vi, med inspiration av Gilles Deleuze, vill kalla den interna och externa samutvecklingen.
1.2 Syfte och disposition
Vårt syfte är att undersöka hur synen på hållbar stadsutveckling ser ut och hur den kan relateras till förändringsprocesserna för hållbara städer och därmed världen i stort. Vidare vill vi undersöka hur ett icke-dualistiskt ontologiskt perspektiv kan bidra till att lösa problemet hållbar stadsutveckling. För det behöver vi diskutera mänsklig utveckling i stort och försöka utvidga synen på
9
hållbar stadsutveckling till att också inbegripa filosofiska ontologiska aspekter. Genom att undersöka hur människors uppfattning om staden kanaliseras genom metaforer som påverkar formandet av våra städer och våra liv, hoppas vi kunna skapa en kunskapslänk som belyser människans varseblivning om sig själv och hennes omvärld.
Vid ett tillfälle under vårt första utbildningsår efterlyste vår lärare Guy Baeten en samhällsutopi. Tanken på en utopi kändes till en början stötande och skrämmande då vetskapen om tidigare utopier resulterat i förtryckande och totalitära samhällen i värsta fall och väldigt homogena samhällen i bästa fall, som exempelvis modernismens tidsålder. Under åren som gått sedan dess har dock en ambivalens inför utopier kommit att bytas ut mot en brådskande känsla av att tecknandet av en utopi allt mer känns som en nödvändighet. Den underliggande känsla som förebådar en utopi grundas i upplevelsen av att vår utveckling inte är genuint progressiv utan snarare står och trampar i ett status quo som vilar på en ontologi som inte förmår ta tillvara på människors potential utan istället placerar vår tillvaro i ett hörn. Denna undersökning kan därför också ses som ett slags ontologiskt förarbete som kan ligga som grund för en utopi. Utifrån Albert Einsteins uttalande ”The world will not evolve past its current state of crisis by using the same thinking that created the situation.” (Braungart & McDonough 2009). Menar vi att vår globala strävan efter hållbara liv och samhällen inte kan lösas på samma medvetandenivå som skapade dem. ”Revolution sker inte när samhället antar ny teknik, det sker när samhället antar nya beteenden” (Shirky 2009. vår översättning).
Den här uppsatsen är skriven i en essäistisk stil och bygger på ett eklektiskt användande av teorier för att skapa ett bricolage. Vår uppsats skiljer sig således från mer konventionella uppsatser i den meningen att vi ser alla teorier som vårt empiriska material vilket innebär att vi inte ämnar göra någon särskild analys på vissa. Snarare förhåller det sig så att den mängd av teorier som denna uppsats tar upp bildar tillsammans med oss ett tankekollektiv som genom vårt resonerande skapar vårt bricolage. Vi ämnar göra det genom ett tankekollektiv som består i huvudsak av oss själva, Mats Rosengrens doxologi, Clark E. Moustakas heuristiska angreppssätt, Otto C. Scharmers teori-U, Gareth Morgans organisationsmetaforer, flerfaldig ontologi utifrån John Law, komplexitetsteori, kaosteori, systemteori, Ken Wilbers integralfilosofi samt Gilles Deleuze och Manuel De Landas eklektiska filosofi. Till vårt material hör också statliga rapporter om hållbar stadsutveckling från bland annat Trafikverket och Boverket. Genom vårt bricolage hoppas vi kunna bidra med nya perspektiv till urbanforskningsfältet.
10
I kapitel två diskuterar vi kunskapssyn och forskarroll. Här söker vi ett förhållningssätt till ett kunskapande där vi själva kan vara en aktiv del. Mats Rosengrens doxologiska kunskapslära ger oss möjligheten att eklektiskt använda teorier och där vi själva, som bricoleurer, kan vara innovativa och aktiva.
I kapitel tre redogör vi för vårt heuristiska angreppssätt och det pragmatiska användandet av Otto C. Scharmers teori-U. De metoderna har möjliggjort och varit av central betydelse för vår klarsynthet och uppkomsten av idéer.
I kapitel fyra undersöker vi hur statliga ontologier påverkar synen på hållbar stadsutveckling. Här hjälper Gareth Morgans organisationsmetaforer oss att belysa människans varseblivning om sig själv och hennes omvärld. Kapitel fyra undersöker således stadens metaforer.
I kapitel fem vidgas vårt perspektiv om tid och rum samt orsak och verkan. Här introducerar vi evolutionsteori, komplexitetsteori, kaosteori och systemteori i syfte att belysa en allt mer framträdande metafor där staden ses som en helhet. I kapitel sex, vårt avslutande kapitel, tecknas konturerna av en ontologi för en potentiell utopi som vi kallar Stadens interna och externa samutveckling. Här sätter vi kapitel fyra och fem i ett nytt perspektiv och återknyter till Mats Rosengrens doxologi.
11
2. Kunskapssyn och forskarroll
Om människan är en central del i den hållbara stadsutvecklingen så är det också centralt för denna studie. Därför är det viktigt för oss som individer i staden att
vi är på det klara med vår egen forskarroll och kunskapssyn. Hur vi resonerar
kring vår egen forskarroll och kunskapssyn är förknippat med den kunskap vi kommer att skapa och därmed också den diskussion och förhoppningsvis påverkan vi kommer att ha på den hållbara stadsutvecklingen.
2.1 Doxologi
Mats Rosengren lyfter i sin bok Doxologi (2008:11ff, 97ff) fram hur kunskap och kunskaper kan uppfattas vara fluktuerande, mångskiktade och ibland motsägelsefulla. Därför menar Rosengren att vi måste vända oss bort från alla anspråk på absolut visshet och entydighet som länge varit uttrycket för den dominerande epistemologin. Doxologin förespråkar således en vändning bort från den klassiska platonska motsättningen mellan den epistemiska säkerheten,
episteme, hur det egentligen ligger till, och doxa, vad vi tror om världen och oss
själva. Doxologin betonar att episteme har sitt ursprung i en ständigt föränderlig
doxa och därför är episteme egentligen inget mer än ett motsägelsefullt försök att
göra sanningsanspråk. Människor har tendenser till att tänka och agera med säkerhet och övertygelse om vad som är sant. Samtidigt finns det, inte minst inom vetenskapen, en skepsis till att objektiv kunskap finns. Doxologin vill reda ut denna paradoxala situation genom att definiera kunskap som något som förklarar och redogör för både människors ageranden samt övertygelse om vad som är sant. Följaktligen en kunskap som redogör för såväl praktiska, handlingsrelaterade som teoretiska samt diskursiva och argumentativa trosföreställningar.
Enligt doxologin är kunskap inte något tinglikt utan något relationellt (ibid.:102). Den består av nätverk av komplexa relationer som involverar tre faktorer. Dessa faktorer är: (1) individen som söker kunskap, (2) de sociala,
historiska, diskursiva, epistemiska situationerna samt (3) kunskapsobjektet. Det
handlar inte om en enkel relation mellan det kunskapssökande subjektet och kunskapsobjektet. Från läkaren och mikrobiologen Ludwik Fleck hämtar Rosengren begrepp som beskriver denna tredje part i kunskapsprocessen, utöver subjektet och objektet, den redan befintliga kunskapen. Tankestil är det diskursiva-historiska sammanhanget och tankekollektiv är det socialhistoriska sammanhanget. Centralt är att kunskap är ett resultat av en social process som når utanför individens gränser och sker i växelverkan mellan gammal och ny kunskap. Tankestilen presenterar en världsbild. Men i sin koppling till tankekollektiven och dess formeringar kan dessa tankestilar alltid förändras. Relationen tankestil och tankekollektiv är cirkulär, båda är förutsättningar för
12
varandra och påverkar varandra (ibid.:35ff). Tankestilar och tankekollektiv utgör de system där kunskap produceras, reproduceras, formas och transformeras utifrån en vilja och ett begär av oss människor som kunskapssökande varelser (ibid.:10,102). Rosengren hänvisar till Flecks syn att människan är helt igenom social, då en människas väsen inte går att separeras från de relationer som förenar henne med andra människor, med hennes språk, tradition och historia. Fleck framhäver att vad som tänker i människan är i själva verket den sociala gemenskapen. Detta påminner om Claude Lévi-Strauss strukturalistiska utgångspunkt om att det inte är författaren som skriver, utan att det skrivs i författaren, vilket inte ger något utrymme för individen att skapa något. Rosengren ställer sig bakom synen på att det inte finns något absolut skapande subjekt och inga unika tankar men menar att genom att föreställa sig, inbilla sig och fantisera har individen ändå kapaciteten att skapa (ibid.:44f).
Tankestilar och tankekollektiv kan relateras till Thomas Kuhns begrepp
paradigm och Michel Foucaults begrepp epistem. Båda dessa försöker fånga det
dominerande sättet att tänka för en epok eller en disciplin. Paradigmens grundantaganden är inte knutna till sociala och historiska kontexter (ibid.:37f). Paradigm bygger på grundläggande teoretiska generaliseringar, metafysiska föreställningar, outtalade tillvägagångssätt och normer om bra och dålig forskning. Enligt Kuhn finns ett mönster för hur vetenskapen utvecklas där paradigm etablerar sig som dominanta och som trycker undan alternativa paradigm. Det som teorin inte kan lösa skjuts åt sidan. Men då allt inte kan lösas inom paradigmet, då alla frågor inte kan besvaras, hamnar paradigmet i kris. Detta möjliggör en vetenskaplig revolution och ett paradigmskifte (Hartman 2004:177ff). För Foucault är kunskap en produkt av diskurser och diskursiva formationer. Diskursen är för Foucault ett uttryck som betecknar hur en viss uppsättning språkliga kategorier förhåller sig till ett objekt och hur vårt sätt att beskriva detta objekt påverkar hur vi uppfattar eller förstår det. Diskursen skapar således en version av objektet som dessutom kommer att konstituera det (Bryman 2011:474). Rosengren (2008:37f) menar att tankestil är ett begrepp som framstår som mer lokalt och mindre omfattande i jämförelse med pardigm och epistem.
Doxologin betraktar kunskap som relationellt och oskiljaktigt producerad och lokaliserad i och genom handlingar, utförda av de praktiker som producerar och upprätthåller den. Att läsa med en epistemisk intention menar Rosengren är alltid att producera ny kunskap. Rosengren menar vidare att världen snarare skapas än upptäcks och att kunskap, då den är relationell, ej är objektiv i en traditionell mening. Därför behöver inte produktionen av kunskap, utifrån en doxologisk förståelse, vara sann eller objektiv. Istället betonas inom doxologin kunskap som intressant i förhållande till specifika kunskapsanspråk, paradigm, epistemiska domäner, diskursiva fält eller tankekollektiv. En doxisk sanning förstås således
13
inte i termer av korrespondens utan som en slags koherens vilket innebär att varje sanning måste utgå ifrån, eller ta hänsyn till, eller motsäga, bekräfta, utveckla, kritisera etcetera de alltid redan existerande sanningarna och trosföreställningarna inom tankekollektivet. Följaktligen kan den doxiska sanningen aldrig vara absolut eller evig. Doxa aktiverar således även alltid dess motpart episteme vilket innebär att praktikern i sitt kunskapsskapande alltid möter begrepp, kunskapssyner och ontologiska föreställningar både hos sig själv och genom den forskning eller skapande process som bedrivs (ibid.:102ff). Vidare menar Rosengren att en doxisk sanning, liksom kunskap och fakta är produkter av vårt mänskliga mätande som möjliggörs genom logos. Vår produktion av doxa, genom logos, är därför alltid historisk och socialt situerad och förändras därmed i tiden, och hela tiden (ibid.:24f, 105ff). Rosengren (2008:23ff) lyfter fram människan som alltings mått, och menar då inte den enskilda människan som mått utan om människan i allmänhet. Människans mått,
logos, är dels människans förmåga att tillgodogöra sig omvärld och språk och
dels på det sätt som människan inrättar sig i den värld som logos presenterar för henne. Det sistnämnda kan också kallas för diskurs. Inspirerad av Bourdieu menar Rosengren att logos/diskursen, både människans förmåga samt inrättande, är det kitt som håller oss samman, och även som splittrar oss, men ändå det som skapar mening och formar vår värld.
Hur denna skapelse av doxa och förändring alls är möjlig genom logos lämnar Mats Rosengren inga svar på, men han öppnar upp för ett ifrågasättande för om det verkligen är logos och människans mätande som gör det möjligt att skapa. Istället riktar han sin fortsatta uppmärksamhet på vilken roll som skapelsen, poeisis, och föreställningsförmågan har hos människan. Rosengren hämtar inspiration hos Cornelius Castoriadis och tänkandet att skapandet, inte rationalisten, är människans essens. Castoriadis använder begreppet
l’imagination vars innebörd innebär ett skapande som inte bara ger möjligheten
att skapa nya varianter utan förmågan att framställa helt nya former.
L’imagiantion manifesteras i de mest elemäntära bland sinnesintrycken.
Rosengren funderar över hur skapelse och l’imagination kanske är nödvändiga begrepp för doxologin och hur ett tänkande utifrån skapelse och l’imagination kan forma en ännu, för Rosengren, oanad doxologi (ibid.:107f).
2.2 Doxisk koherens
Utifrån den doxologiska uppfattning som vi redogjort för i 2.1 finner vi vikt i att diskutera skapandet av kunskap som ett resultat av forskarens logos i koherens med kunskapsteorier, diskurser, tankestilar, tankekollektiv och värderingar.
14
Forskare som säger sig tillhöra olika fält, exempelvis humaniora och naturvetenskap, försvarar ofta olika paradigm grundade i metafysiska föreställningar och epistemologiska inriktningar, exempelvis hermeneutiken och positivismen. Ludwik Fleck talar om en naiv forskare som är fast i sin egen tankestil, det vill säga fast i ett episteme och en trångsynt universalism (Rosengren 2008:35ff). Men forskningsrapporter som bygger på kvalitativ forskning kan även genomsyras av mer otydliga relationer till epistemologiska fält (Barbier 2010:1). Valet av teorier och metoder samt påståenden i analysen är inte alltid relaterade till en redovisad epistemisk intention.
Kvalitativ forskning präglas ofrånkomligen av medvetna eller omedvetna värderingar som ofta kan härledas till en epistemologisk och ontologisk förförståelse. Värderingar präglar så gott som alla delar inom forskningsprocessen, från valet av forskningsområde till de presenterade slutsatserna. Hur forskaren ska relatera till dessa värderingar finns det olika åsikter om. Émile Durkheim (1858-1917) försvarade det som benämns som
objektivitetsprincipen där forskaren ska ha en fullständig kontroll över sina
värderingar. Mycket av dagens samhällsvetenskapliga forskning ansluter sig inte till den uppfattningen då den tycks omöjlig att uppfylla och i vissa fall inte heller önskvärd. Istället framhävs en forskning där forskaren skall vara självreflekterande och uppvisa reflexivitet. Reflexivitet kräver således ett reflekterande i syfte att stärka medvetenheten över den påverkan som värderingarna kan tänkas utöva på forskningsprocessen (Bryman 2011:43ff). I egenskap av två ihopkopplade kunskapssökande individer utgör vi tillsammans med den litteratur vi läser ett tankekollektiv som har inneburit och innebär ett omformande av våra tankestilar, och krav ställs, som sagt, på oss att uppvisa reflexivitet. Ett medvetandegörande av forskarens tankestils begränsningar och möjligheter är alltså önskvärt för oss om vi vill uppnå vårt syfte med denna uppsats. Utan en epistemologisk medvetenhet kan det vara svårt att skapa validitet och ännu hellre en variation och ett rikare, mer medvetet, användande av teorier från olika paradigm och epistem. Eftersom vi förhåller oss eklektiska i vårt användande av teorier bör det lyftas fram att trots epistemisk medvetenhet och reflexivitet så finns det inte något helt förutsättningslöst skapande. Pål Repstad (2007:131f) framhäver att det kanske inte heller är önskvärt att gå in i ett fält utan några tankar och enbart med en generell nyfikenhet då det ofta leder till att man inte kommer fram till något som är värt att förmedla. Filtreringen av information, som kan vila på exempelvis sympatier, antipatier, moraliska och estetiska grunder, är oundviklig. Vidare betonar Repstad att poängen med ett öppet medvetet sinne inte är att man ska gå in i ett fält utan någon vetenskaplig eller vardaglig förförståelse, utan att man ska vara beredd att ändra denna allt eftersom man får nya erfarenheter. Under den kvalitativa forskningsprocessen sker det en ständig sammansmältning mellan teori och empiri, ungefär som när
15
en konstnär förhåller sig till sin tomma duk, sig själv och sina medium, och det landskap som breder ut sig framför honom/henne.
För att vår doxologiska utgångspunkt ska generera en kunskap som uppfyller syftet med denna uppsats behöver vi något som ger oss möjligheten att utmana och medvetandegöra våra ontologiska och epistemologiska förförståelser. Rosengrens avsikt med att föra fram Flecks tankekollektiv och tankestil i relation till Kuhns paradigm är att öppna upp paradigmens statiska gränser som placerar kunskap i lådor och behandlar kunskapen som ting. Tankestil och tankekollektiv avser att betona kunskap som något koherent och mer temporärt, kanske även som något trendaktigt. Betoningen på föränderlighet i doxologin ser vi som något positivt och intressant då det ger utrymme för möjligheter att skapa något nytt. Men doxologisk kunskapssyn riskerar att kapas och kanske till och med missbrukas om vi lever i ett samhälle där människors utrymme och möjligheter begränsas.
2.3 Bricoleuren och bricolaget
Med bakgrund i det doxologiska kunskapsbegreppet blir det möjligt för oss att inta rollen som bricoleurer, tusenkonstnärer. Bricoleuren har en oregelmässigt sammansatt repertoar av verktyg (Lévi-Strauss1984:28f) och arbetar inom och mellan konkurrerande överlappande perspektiv och paradigm (Denzin & Lincoln 2005:6). Bricoleuren konstruerar teorier genom att arrangera och omarrangera, genom att förhandla och omförhandla, med en uppsättning av verktyg som den har till hands. Bricoleuren är konstnären som tar ett kliv tillbaka mellan penseldragen och tittar på målarduken. Efter en stunds kontemplation bestäms vilket drag som närmast ska göras. Det finns en karaktär av konversation i bricoleurens arbetssätt.
Bricoleurperspektivet tillåter oss som forskare att använda verktyg vi har från flera sammanhang. Det kan vara verktyg hämtade från den samhällsvetenskapliga forskningen, andra vetenskapliga discipliner men även från andra sammanhang än det vetenskapliga. Detta möjliggör att skapa gränsöverskridande förståelse som överbryggar epistemologiska och ontologiska världar. En viktig utgångspunkt hämtad från Rosengren (2008:35f) är att kunskapsrelationen inte bygger på en enkel relation mellan en kunskapssökande individ och ett objekt som individen söker kunskap om.
Som bricoleurer tillåts vi vara eklektiska i syfte att beröra det nya, det historiska och det meningsfulla. Vi tillåts skapa ett bricolage. Vårt mytopoetiska bricolage ger oss möjligheten att innovativt och kreativt ifrågasätta världens former och samtidigt mer fritt förändra den och oss själva. Om vi vill, tillåts vi använda det skönlitterära språket för vårt syfte. Vi tillåts även medvetet ställa frågor utan att
16
behöva ge svar då vårt bricolages giltighet vilar i sitt eget epistemiska rum (Rosengren 2010:163ff).
17
3. Metod
I boken After Method: Mess In Social Science Research (2010) diskuterar John Law begränsningarna i dagens vedertagna samhällsvetenskapliga metoder. Mycket som finns i verkligheten som man vill förstå kan vara tillfälligt och föränderligt, svårt att definiera, kategorisera och fånga. Risken med att använda samhällsvetenskapliga metoder när man vill beskriva komplexa och diffusa saker genom att försöka skapa ett tydligt sammanhang eller förenkling, istället skapar en röra av det. Law ifrågasätter om det verkligen är så att vi alltid måste
veta allt och lyfter fram behovet av nya sätt att relatera till något på. Kanske
behövs ovanliga eller okända metoder för samhällsforskningen. Law exemplifierar och menar att förståelse kan uppstå genom förkroppsligad kunskap som hunger och smärta eller genom personliga känslor som öppnar upp oss för passion, intuition och rädsla. Enligt Law har mycket av detta redan gjort intåg inom exempelvis antropologin, sociologin, cultural studies och feministisk forskning, men när metod diskuteras i allmänhet är det en begränsad repertoar som tas upp (Law 2010:2f). I vår studie, där vi vill lyfta fram människans potential och varseblivning i relation till hållbar stadsutveckling, finns ett särskilt behov att finna metoder som gör att vi kan hantera dessa dimensioner själva. Vi behöver således metoder som gör oss uppmärksamma på vår egen varseblivning och som till fullo tar till vara på vår egen potential. Vi har valt att ha det heuristiska angreppssättet som utgångspunkt och teori-U som pragmatiskt verktyg.
I boken Heuristic Research: Design, Methodology and Application (1990) redogör Moustakas för det heuristiska angreppssättet. Heuristik relaterar till en process där inre sökande är en nyckel i upptäckten av grunden till en erfarenhet eller upplevelse. Forskaren själv och hennes medvetande är närvarande genom hela processen i samband med att hon får en fördjupad förståelse av fenomenet som studeras. Inom heuristiken finns det en orubblig koppling mellan vad som finns där ute, vad som framträder i verkligheten, och vad som finns inom forskaren i form av reflekterande, känsla, tanke och medvetenhet. En kreativ process med personlig självupptäckt och växande självmedvetenhet är en uttalat central del inom den heuristiska forskningen (Moustakas 1990:9ff).
När en forskare bearbetar en fråga eller ett problem går hon in i det fullt ut och fokuserar på det med all sin uppmärksamhet. Frågans grundläggande problematik söks självreflekterande och meditativt. Inom heuristisk forskning är forskningsfrågan vanligtvis kopplad till sökandet att förstå sig själv och den värld man lever i. I relation till fenomenologisk forskning behöver den heuristiske forskaren en mer personlig erfarenhet av fenomenet som studeras (ibid.:11ff).
18
Några centrala termer för den heuristiska forskningsprocessen är dialog (eller själv-dialog), tyst kunskap och intuition. En dialog med fenomenet syftar till att låta det tala direkt till sin egen erfarenhet och bli ifrågasatt av den. Att tydliggöra ens egen medvetenhet på detta sätt är steg ett inom heuristisk forskning. Nästa steg är att ta tillvara på den tysta kunskapen som finns inom en och inte kan uttalas direkt i ord. Den tysta kunskapen är den grundläggande kapaciteten hos forskaren själv. Enligt Moustakas (ibid.:22) bottnar all kunskap i tyst kunskap. Bryggan mellan den tysta kunskapen och den uttalade, uttryckta kunskapen är intuitionen. Alla försök att sätta något till en helhet kräver intuition. Att nå in i den tysta kunskapen och låta intuitionen flöda är viktigt för att en forskningsfråga ska börja ta form och få betydelse (ibid.:16ff).
Ibland finns det tillfällen när man försöker komma på något, minnas något eller lösa ett problem, men något svar vill inte fram. Men när man ger upp tanken på att komma på det dyker helt plötsligt svaret upp. Det är i det inre, i den tysta dimensionen och i intuitionen som arbetet att lösa problemet fortsätter, på nivåer utanför det omedelbara medvetandet. Denna potential tar det heuristiska angreppssättet fasta på (ibid.:28f).
Mening är inom heuristiken relaterat till en specifik världsbild och då till
relationen mellan självet, andra och världen. Inom heuristik betonas en pendling mellan att finna mening i sig själv och i ett öppet möte med det empiriska materialet. Den samlade erfarenheten, eller resultatet, av den heuristiska arbetsprocessen kallas för en kreativ syntes och betonar skapandet av kunskap och forskarens personliga roll i undersökningen. Validering inom heuristisk forskning sker därför utifrån en subjektiv grund, forskarens bedömningar och tolkningar. Forskaren kontrollerar och bedömer om slutsatserna har nödvändig och tillräcklig mening för det som studerats. Att upprepa bedömningar och fortsätta reflektera och gå tillbaka till det empiriska materialet stärker valideringen. Vad som presenteras som sant, eller relevant, och vad som tas bort som osannolikt, eller icke-relevant, är i slutändan grundad i personlig kunskap och bedömning (ibid.:25ff).
Vidare lyfter Moustakas (ibid.:38f) fram några skillnader mellan heuristisk metod jämfört med annan metod, framförallt fenomenologisk. Istället för att undersöka samband mellan orsak och verkan försöker heuristisk forskning finna fenomenets själva mening genom att belysa det från ett förstapersonsperspektiv. Fenomenologisk forskning uppmanar till en viss avskildhet från det studerade medan heuristisk forskning betonar det sammankopplade och relationella. Heuristik kan karaktäriseras genom att kunskap ses som en kreativ upptäckt, en syntes som inkluderar intuition och tyst kunskap hos forskaren. När fenomenologin tappar personen i processen handlar heuristisk forskning hela tiden om en person som erfar. En fenomenologisk undersökning söker kunskap
19
om strukturen och essensen i erfarenheten hos en grupp människor. Då den fenomenologiska analysen grundar sig på förståelse så måste forskaren förstå de motiv och trosföreställningar bakom människors handlingar (Hartman 2004:194f). Men trots den fenomenologiska forskarens behov av att ha förståelse för de bakomliggande orsakerna till handlingar går det här ändå att uppfatta en tydlig uppdelning mellan forskarsubjektet och studieobjektet. Hos den heuristiska forskaren är däremot distinktionen mellan subjekt och objekt mer upplöst då hon relateras direkt till frågans eller problemets formulering och blir en del av fenomenet som studeras.
Vi finner det heuristiska perspektivet intressant i sin fokusering på att lyfta fram intuitionens centrala roll. Det heuristiska perspektivet inspirerar även till att välja en forskningsfråga som berör oss och som betonar relevansen av vår personliga utveckling i arbetsprocessen.
Utifrån Theory U: Leading from the Future as It Emerges av organisationsteoretikern C. Otto Scharmer (2009) hämtar vi vår metod teori-U. Denna hjälper oss att i vårt arbete att komma bortom vår egna epistemologiska förförståelse, våra fördomar, vår cynism och framför allt vår rädsla som relaterar till det som varit för att istället ge plats till det som kopplar till den framtid som vill bli till.
Scharmers teori-U är ett teoretiskt och metodologiskt försök, som grundas i systemteori, att svara på de globala institutionella utmaningarna som vi står inför. Teori-U betonar att vårt skapande påverkas av var vi riktar vår uppmärksamhet och hur vi riktar den. Scharmer menar att vad som hindrar oss från att mer effektivt närvara och handla i situationer beror på att vi inte är tillräckligt närvarande och i kontakt med den inre plats som ger upphov till uppmärksamhet och intention (Scharmer 2009).
Scharmer beskriver hur systemteorins epistemologiska och ontologiska grunder har utvecklats under 1900-talet där kunskapens grund genom Edmund Husserl har gått från en uttalad kunskap, oberoende kontext, till en tyst förkroppsligad kunskap, förankrad i kontext. Genom Martin Heidegger har ontologins grunder rört sig från att världen betraktats som en abstrakt uppsättning ting till ett konkret varande i världen som alltid är relaterad till kontext. Verkligheten är i det avseendet inte ett ting utan snarare en tillblivelseprocess. Scharmer konstaterar att dagens mainstream-systemteori vilar på dessa epistemologiska och ontologiska grunder, i förankring i kontext och verklighetens tillblivelse. Scharmer menar att Husserl och Heidegger brottas med tanken till att förstå källan för var vår uppmärksamhet och kunskap springer ur samt våra kollektivt antagna sociala strukturer och processer. Detta resulterar i frågan om vem som blir närvarande och agerar genom oss när vi engagerar oss i djupa sociala och
20
kollektiva aktiviteter (Scharmer 2009:106ff). Genom att känna och även agera utifrån vårt varande och tillblivande som är ett kan ett skapande av vår framtid och vår kunskap bli till mer medvetet i vårt arbete.
För 2300 år sedan gjorde Aristoteles en distinktion mellan den vetenskapliga kunskapen om vad, episteme, och den praktiska och tekniska kunskapen om hur,
phronesis, techne. Han uppmärksammade också de två inre principer som
föregår episteme, phronesis och techne, nämligen medvetenhet, nous, och visdom, sophia (Scharmer 2009:28).
Källan till nous och sophia kallar Scharmer för blind spot (2009:22). Vår översättning blir blind fläck, vilket är en ganska passande översättning i detta sammanhang då ordet fläck enligt svenska akademiens ordbok har en äldre betydelse som både en punkt, men också som en mindre stad eller plats (Saob 2011). Scharmer (2009:10, 22, 27f, 260) beskriver blind fläck som den inre plats eller källa varifrån en individ, människa eller ett system verkar. Blind fläck avser strukturen och källan till vår uppmärksamhet, den som ger förutsättningar för vårt agerande och skapande över huvud taget. Den blinda fläcken är närvarande i alla sammanhang men den är ständigt dold för våra kognitioner. Den är även källan till all vår uppmärksamhet och intention. Men den blinda fläcken kan även uppfattas som just den blinda fläck som döljer tillblivelseprocesser. Vi ser exempelvis resultatet av våra tankeprocesser men är vanligtvis omedvetna om den fundamentala process som gör det faktiska skapandet. Denna definition skiljer sig, i vår mening, en aning från l’imaginiation som vi tolkar är den kognitiva plats som relaterar till det medvetna, omedvetna och blind fläck. Vi tolkar att l’imaginiation ligger närmre ett medvetet skapande än vad blind fläck gör.
Vidare framhäver Scharmer betydelsen av att det ”vad” och ”hur” som ska bli till är beroende av tillståndet av den inre plats eller källa, vars grund vi verkar genom. Alltså beroende av källan och kvalitén av vår uppmärksamhet på den (ibid.:27f). Relationen mellan oss som observatörer och en observerad verklighet kallar Scharmer för the field structure of attention (ibid.:11). Vi översätter detta begrepp till uppmärksamhetsfält. Uppmärksamhetsfält avser att relatera till kvalitén på hur vi deltar i världen. Kvalitén beror således på från vilken plats eller position vår uppmärksamhet har sitt ursprung, i förhållande till den kontextuella gränsen för observatören och den observerade. Vi tänker oss att logos tangerar Scharmers beskrivning av uppmärksamhetsfält.
Scharmer (ibid.:10, 260) identifierar fyra olika platser eller positioner som ger upphov till olika kvalitét eller uppmärksamhetsfält. (1) Jag- i- mig: vad jag uppfattar grundar sig i mitt vanliga sätt att se och tänka, (2) Jag- i- det: vad jag uppfattar med mina sinnen och intellekt vidöppet, (3) Jag- i- dig:
21
vad jag lyssnar på och känner inifrån med mitt hjärta på vid gavel, (4) Jag- i-
nuet: vad jag förstår från källan eller botten av min varelse, det vill säga att
närvara och delta i, med öppen vilja. Dessa fyra olika uppmärksamhetsfält varierar alltså beroende på om platsen för vår uppmärksamhet och intention kommer ur: vanor (Downloading), öppet sinne (Open mind), öppet hjärta (Open
Heart) eller öppen vilja (Open Mind). Varje enskild handling, individuell och
därtill kollektiv i form av en grupp, organisation eller ett samhälle kan antas utgå från dessa fyra olika sätt. Men så länge vi inte riktigt är närvarande i processen att bli till så sker tänkandet, konverserandet, organiserandet och koordinerandet i den blinda fläcken.
Scharmers (ibid.:38ff) teori U redogör för relationen mellan uppmärksamhetsfält och de sju kognitiva uppmärksamhetsplatserna. Nedan beskriver vi kort de sju kognitiva uppmärksamhetsplatserna som hjälper oss att medvetandegöra vår egen uppmärksamhet under skapandet av vårt bricolage. Viktigt är dock att betona att teori U är en levande fältteori och inte en mekanisk linjär process. Nedladdande (downloading): återuppförandet av gamla mönster – att se på
världen utifrån ens invanda tankesätt.
Seende (Seeing): ett upphävande av ett dömande själv som ser verkligheten med fräscha ögon – det observerande systemet är separerat från den som observerar, ett upprätthållande av subjekt och objekt.
Kännande (Sensing): att ansluta till uppmärksamhetsfältet öppet hjärta och närvara i situationen fullt ut – gränsen mellan observatören och det observerade kollapsar, systemet börjar se sig själv. En icke-dualism uppstår.
Närvarande (Presencing): att ansluta till den djupaste källan där framtidens fält börjar blir till – att se genom källan.
Kristalliserande (Crystallizing): vision och intention – att föreställa det nya från framtiden som uppstår och vill bli till.
Prototypande (Prototyping): levande mikrokosmos för att undersöka framtiden genom att göra – anta det nya genom att ”vara i dialog med universum”. Förståelsen för denna aningen udda definition kan förhoppningsvis bli tydligare för en läsare efter läsandet av denna uppsats.
Utförande och förkroppsligande (Performing and embodying): det nya i praxis och infrastruktur – förankra det nya i de större samutvecklade ekosystemen. Även denna punkt kräver en förståelse som först kan framträda efter läsandet av uppsatsen.
Dessa sju kognitiva uppmärksamhetsplatser skulle man kunna tänka sig som ett hus med sju olika rum eller platser. De flesta organisationer och institutioner idag, använder sig oftast av bara några av dessa rum. Det är i denna bemärkelse
22
som vi vill lyfta fram teori-U som en metod för att mobilisera framförallt vår egen potential för skapandet av vårt bricolage.
Teori-U har gett oss möjligheten att följa våra intentioner och kunna komma med något nytt genom att vi fann modet att befinna oss på osäker mark. Det heuristiska angreppssättet tillsammans med teori-U gav oss tryggheten att leva mot randen till kaos och där varat och tillblivandet blev ett. Rent praktiskt resulterade det i att vi ändrade vår disposition, våra uppfattningar, vårt vanliga sätt att arbeta, vår relation till varandra och framför allt gav det upphov till en känsla där detta arbete kändes som ett nödvändigt positivt tvång. Vidare förde det oss in i nödvändigheten att bejaka de stora filosofiska metafysiska frågorna som exempelvis relationen mellan materia, liv och sinne och som sedermera resulterade i mötet med mycket för oss sedan tidigare okänd litteratur. Det har sannerligen varit en resa som tagit fram det bästa inom oss och synliggjort det sämsta och som nu ställer våra liv i en skarp förgreningspunkt där vi vet att detta bara har varit en början till ett fortsatt liv där detta förhållningssätt kommer att prägla oss i alla sammanhang. Framöver vill vi behålla samma trygghet och förmåga att bejaka varat och tillblivandet som ett, som vi haft i denna arbetsprocess. Om så, kommer livet te sig som den lek som vi så gärna vill se för hela mänskligheten. Men vi är också medvetna om att uppkomsten av ett sådant liv för alla kräver att vi är innovativa aktivister i vår vardag.
23
4. Stadens metaforer
I detta kapitel ämnar vi skapa en kunskapslänk som belyser människors varseblivning om sig själv och hennes omvärld. Detta gör vi genom att undersöka hur människor använder metaforer för att förhålla sig till och begreppsliggöra staden. Metaforbegreppet blir centralt för detta kapitel då vår förståelse av städer baseras till stor del på metaforer. De påverkar hur vi behandlar staden och hur den kommer att utvecklas (Nyström 1999:67). Användandet av metaforer innebär ett sätt att tänka och uppfatta som genomsyrar hela vår världsbild. Metaforer har stort inflytande över vetenskapen, språket men även hur vi tänker och uttrycker oss i vardagen (Lakoff & Johnson 2003). Användandet av metaforer gör att vissa tolkningar lyfts fram medan andra hamnar i bakgrunden (Morgan 1999:10). Det innebär att ofullständiga perspektiv skapar insikter om staden utan att fånga in helheten. De insikter som en förståelse av stadens metaforer ger bär vi med oss för att kritiskt kunna reflektera kring, och öppna upp för nya perspektiv. Även om metaforer innebär en begränsad förståelse av staden kan ändå en kunskap om metaforerna ge viktiga insikter om vissa aspekter av staden som metaforerna belyser.
4.1 Den kreativa och sociala staden
Peter Hall beskriver i sin bok Cities in Civilization: Culture, Innovation, and
Urban Order (1999: 3ff, 611) att städer först och främst är oordnade och
kreativa platser, att städer, under deras gyllene tider, är innovativa miljöer och
kreativitetens vagga. Vidare betonar Hall att de städer som upplevt gyllene tider
också erfarit den under en kort period, inte längre än 50 år och ofta betydligt kortare än så. Ändå har dessa tider varit avgörande för civilisationens långa lopp. Genom historien har vissa städer i vissa omvandlingsperioder agerat som acceleratorer av kreativitet i den meningen att ny teknik, organisationer och institutioner skapades för att lösa grundläggande socioekonomiska, administrativa och politiska problem. En som lyfter fram kreativitetens betydelse för städer idag är Richard Florida. Han menar att mänsklig kreativitet är den mest grundläggande ekonomiska resursen och att dagens samhällsomvandling i grunden bygger på mänsklig intelligens, kunskap och kreativitet (Florida 2006:9).
Peter Hall målar upp en bild av kreativitet och innovation som något dramatiskt och sällsynt. Men detta är inte hela bilden. Det finns också en annan form av kreativitet, en vardaglig kreativitet, en mindre kreativitet som finns i skuggan av en större kreativitet. Inom stadens dynamiska utveckling sker det även en inkrementell eller stegvis innovation som kompletterar en radikal innovation. Staden sover inte mellan dess kreativa gyllene tider. Michel de Certeau har ett begrepp som han kallar taktiker som betonar vardagliga praktikers
24
förändringsmöjligheter. Taktikerna är en typ av vardaglig kreativitet som kan öppna för ett mer fragmenterat och instabilt uppluckrande av de sociala rummens regler (Wikström 2007: 168f).
I Den amerikanska storstadens liv och förfall (2004) betonar Jane Jacobs denna lokala och vardagliga skala och efterfrågar en stadsplanering som utgår från det sociala livet som finns på plats. Städer är för Jacobs levande, dynamiska platser med social mångfald och där människor ska förverkliga sina planer. Människor är inte statiska figurer som bara existerar, de är levande och förändras under livets gång. Omväxlande och blandade stadsdelar är en förutsättning för att människor kan stanna i området trots att deras liv förändras. I stadsdelarna är det också viktigt med låga hyror och småskaliga verksamheter. Själv kallar hon sin utgångspunkt för ett verklighetsperspektiv där hon rör sig i stadsmiljöer och observerar hur staden fungerar. Jacobs är kritisk till planeringssektorns uppifrånperspektiv och intellektuella och ideologiska lösningar. Ett av Jacobs huvudargument är att städerna behöver en invecklad och tät mångfald av verksamheter som stöttar varandra ömsesidigt, både socialt och ekonomiskt. Stadsplaneringen behöver lära sig att skapa förutsättningar för denna mångfald och att skapa grogrunder för inofficiella planer, idéer och uppslag som kommer från otaliga människor och privata initiativ (Jacobs 2004:36, 164). Socialt nätverk och gemenskap kan vara komponenter i en metafor där staden ses byggas upp av nära relationer mellan individer och verksamheter, som en familj. I Livet mellem husene (2003) betraktar den danske arkitekten Jan Gehl staden på ett liknande sätt som Jacobs. Han betonar den mänskliga skalan och livet som befinner sig i miljön mellan byggnaderna, i stadens utemiljöer. Där har människorna sina aktiviteter, de förflyttar sig, handlar samt möter, upptäcker och betraktar varandra. Livet enligt honom sker till fots. Utifrån Gehl ser vi att staden kan förstås utifrån social kontakt, den enskilda människans sinnen och människokroppens rörelse i stadsrummet.
Vi har här presenterat tänkare som betonar hur kreativitet och innovation har betraktats som acceleratorer i städers utveckling och att städer kan ses präglasav lokalt liv, gemenskap och sociala kontakter. Detta är dock inte den enda förståelsen av staden. Inledningsvis nämnde vi hur Peter Hall betraktar städer som drivande i civilisationens utveckling. En fråga är då på vilka grunder en sådan utveckling kan byggas. Detta är relevant inte minst inom hållbar utveckling. Vi ska nu presentera en metafor för staden som är intimt förknippad med de framväxande industristäderna, nämligen maskinen. Metaforen präglar mycket av det Jane Jacobs kritiserar och är relevant än idag.
25
4.2 Staden som maskin
Inledningsvis nämnde vi hur en metaforisk förståelse kan genomsyra en hel världsbild. De kan vara stora ideologiska paket som kan prägla hela samhällen och kanske hela mänskligheten. I Cities In Civilization (1999:611ff) lyfter Peter Hall fram flera exempel på hur dominerande ideologiska tankar präglar städers framväxt. Relationen mellan det politiska och det ekonomiska systemet har lett till olika lösningar i historien. Det industrialiserade London på 1800-talet präglades av en laizzes-fairepolitik där staden endast stod för polis och den nödvändigaste infrastrukturen. Resten sköttes av privata entreprenörer. För att jämna ut de värsta skillnaderna mellan människor i 1800-talets London applicerades moraliska tankegångar från framförallt den utilitaristiska juristen och filosofen Jeremy Bentham. Det innebar att medborgarna fick en tydlig uppsättning hinder och incitament för deras aktiviteter. Men för de flesta människorna manifesterades 1800-talets London genom slum, fattighus och fängelse.
London växte kraftigt i samband med industrialismens blomstring i Västeuropa. I Places and Regions In Global Context: Human Geography (2003:439) associerar Knox och Marston växande städer med växande ekonomier. Urbanisering förknippas med ekonomisk utveckling och att staden är motorn för den ekonomiska tillväxten. Den tekniska utvecklingen som möjliggjordes genom urbanisering påverkade både städer och landsbygd. När jordbruket effektiviserades flyttade människor in till städerna för att arbeta i de växande industrierna.
Staden som motor eller maskin är en stark metafor. Utbyggnaden av industristaden utgick från den nya arbetsdelningen och arbetarbostäder och stadsdelar byggdes i anslutning till fabriksanläggningar. Livet i staden präglades av industriarbetet. Det finns otaliga skildringar av livet i de smutsiga 1800-talsstäderna runt om i Europa. Ett svenskt exempel är Per Anders Fogelströms fiktiva men realistiska Stockholmsskildring Mina drömmars stad. Fattigdom med hårda och långa arbetsdagar kom att prägla tillvaron starkt.
Hjulen drevs av svett och hunger, av människor som fick livnära sig på skummjölk, potatis och magra sillar. Trötta och sjuka slavar som bodde i dragiga kyffen ökade farten medan deras hustrur tiggde om kredit i bodarna […] Utkanternas arbetarkaserner och träkåkar fylldes till bristningsgränsen, åkrarnas och vägarnas folk trängdes in, slipades av, nöttes ner, ingick i stadens grå proletariat. (Fogelström 1998:132)
Citatet visar på hur hela staden illustreras som en fabrik. Fattighusen, slummen, hjulen och fabrikerna manifesterar staden som maskin och påverkar både människornas förståelse av staden och synen på vad deras roll i staden är.
26
Misären i industrialismens arbetarstäder var utgångspunkten för alla de stadsplaneringsideal som växte fram i början av 1900-talet (Hall 2002:7). Parallellt med städernas utveckling har människans och medborgarens ställning också stärkts. Människan har blivit mer fri och självständig och många undertryckta grupper har stärkt sin ställning. Men även om den enskilda människans liv kom att bli högre värderat så kom maskinmetaforen även att prägla det modernistiska projektets omformande av 1800-talsstaden (Nyström 1999:67). Jane Jacobs kallar städerna för jättelika laboratorier där experimenten med stadsplaneringen ibland lyckas och ibland misslyckas (2004:28). Det svenska folkhemsbygget under mitten av 1900-talet betraktas inte sällan med det perspektivet. Den höga produktiviteten i industrin och ökad konsumtion var drivkrafter till att alla invånare i folkhemsstaden kunde börja få en jämlik levnadsstandard (Hall 1999:613). I samband med 1933 års bostadssociala utredning sattes ett stort forskningsprojekt igång i Sverige för att rationalisera och effektivisera bostadsbyggandet. Man gjorde analyser av människors situationer i boendemiljön för att utveckla bostäder som kunde avlasta husmödrarnas arbetssituationer. De modernistiska förespråkarna sökte ultimata lösningar för en god bostads- och levnadskvalitet. Resultatet blev många bostadsområden med enkla praktiska bostäder men som snart uppfattades som monotona och sterila. Mycket av de arbetsmässiga, sociala och hygienmässiga problemen som fanns i de trånga äldre husen hade dock lösts (Bäck & Palmblad 2004:19).
Enligt Gareth Morgan i boken Organisationsmetaforer (1999:11) kan maskinmetaforen för en organisation ses som sammankopplade delar där alla har sin roll. Att använda det synsättet på en stad leder, som all metaforisk förståelse, till en reduktionistisk bild av staden. Ekonomi och produktion präglar staden som maskin som vi har beskrivit den. Företagen står för produktion av varor och arbetsplatser. Människans roll blir att försörja sig genom arbete och hålla produktionshjulet igång via konsumtion. Det människorna har fått tillbaka är en högre materiell välfärd och ett större utbud av varor, tjänster och upplevelser att konsumera. Även familjesammansättningar, arbetet i hemmet och könsrollerna kan ses genom denna metafor.
Det kan anmärkas att studierna i samband med den bostadssociala utredningen gjordes i människornas vardagsmiljöer, just det Jane Jacobs förespråkar. Men samtidigt ledde planeringen till precis det som Jane Jacobs attackerar, det vill säga utspridda och funktionsuppdelade städer. Det visar på styrkan i de metaforerna för staden man bär med sig. Bottnar intentionen i en reduktionistisk maskinmetafor tas bara hänsyn till vissa aspekter av staden och människan. De metoder man använder sig av är endast en del av det som påverkar resultatet.
27
Detta perspektiv på maskinstaden är förstås en enkelsidig historieskrivning. Men den belyser också ett djupt rotat synsätt på samhället och staden, och som präglar människors syn på sig själva och sina roller i staden. I boken
One-Dimensional Man: Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society (1991)
är Herbert Marcuse kritisk till den ensidiga synen på människan som präglar vad han kallar den avancerade industriella civilisationen. Han säger att det är ”[e]n bekväm, smidig, vettig, demokratisk ofrihet [som] råder i den avancerade industriella civilisationen, ett bevis på ett tekniskt framskridande.” (Marcuse 1991:1, egen översättning). Marcuse ser hur människan reduceras och förtrycks in i en mekanisering av socialt nödvändiga aktiviteter, och företag förvandlas till allt effektivare och större koncerner. Fria tankar berövas i ett samhälle där individers behov tillfredsställs och transformeras för att upprätthålla en organisation som bidrar till att tona ner en människas egentliga potential, menar Marcuse. Ett exempel på det kan vara hur actionfilmer och våldsbetonade TV-spel ger möjlighet till att kanalisera energier hos människor som annars skulle kunna användas till att förändra samhället. När det gäller människans frihet och vilja menar Marcuse att vi befinner oss i ett status quo. Det är istället den tekniska utvecklingen som står för framstegen i samhället. All opposition och allt frihetsbegär undergrävs och ryms inom den befintliga organiseringen av samhället, en samhällsorganisation som står för den stabiliserande kraften i utvecklingen. Detta gäller både kapitalistiska och socialistiska länder menar Marcuse.
När det gäller individens roll finns en annan viktig aspekt av den växande industrialiserade staden. Det är nedbrytandet av de sociala relationerna och moralkoderna som tillhörde det rurala samhället eller småstaden. Detta brukar kallas för övergången från Gemeinschaft till Gesellschaft. Mer familjära och gemensamma sociala koder och kontrakt ersätts i städerna där varje människa står för sig själv (Hall 1998.:613). Det visar på en övergång från människan som till stor del var en kollektiv varelse till att mer bli en individuell varelse. Inom filosofin och idéhistorien relateras ofta idén om individen till framväxten av humanismen under upplysningsepoken. Människan gjorde sig till herre över sitt eget liv och kunde forma sig till den gestalt hon önskade. Hon skilde sig både från gud och från naturen. Naturen blev något som människan kan forma genom rationalitet, medvetande och intellekt. (Gustavsson 1988:44f, Hardt & Negri 2003:72f). Framväxten av en fri individ som vi förstår den idag kan också relateras till utvecklingen av det moderna kapitalistiska samhället och den fria marknaden. Individualism relateras till ekonomiskt egenintresse. Men det finns stora motsättningar i ett sådant samhälle. Dominans, kontroll och disciplin har blivit en central del av det kapitalistiska samhället då de flesta materiella och ekonomiska medlen ägs av en liten del av befolkningen. (Fuchs 2002:52f). Detta är en viktig aspekt som kan appliceras på vår beskrivning av synen på
28
industristaden. Men den ojämna fördelningen av resurser har även fortsättningsvis lett till konflikter mellan människor och regler och gränskontroller finns fortfarande för att upprätthålla samhällssystemen. Med utgångspunkt i Marcuse relaterar maskinmetaforen som sagt inte bara till det kapitalistiska samhället. Individen kan betraktas som en komponent i ett maskineri även i ett socialistiskt samhälle. För att återigen koppla till Jane Jacobs kan kombinationen av en stark maskinmetafor och en ideologi som genomsyras av konkurrensinriktade individer med ekonomiskt egenintresse göra det svårt att uppnå hennes vision där socialt liv och ömsesidigt beroende verksamheter ska prägla staden.
Staden som kreativa och innovativa acceleratorer; staden utifrån lokalt liv, gemenskap och sociala kontakter; staden som maskin; staden utifrån konkurrens mellan individuella ekonomiska intressen, alla är de viktiga metaforer och aspekter att ta med oss när vi nu går in på några perspektiv inom den samtida hållbara stadsutvecklingsdiskussionen.
4.3 Hållbar stadsutveckling under 2000-talet
Den moderna industriella eran och välfärdsstaten har som bekant genomgått en stor kris. Den konstant ökade tillväxten och de stigande levnadsstandarderna i västvärldens länder har vänt till ökad fattigdom och nya klyftor mellan grupper i samhället. Globaliseringen har lett till en rörlighet på både människor, kultur, information och kapital. Det har både skapat nya möjligheter och svårigheter. Våra samhällens livsstilar, framförallt de västerländska, har visat sig tära på jordens miljö och klimat allt för hårt och det har börjat slå tillbaka mot oss själva. Många människor lever också i stor fattigdom och misär. Vi ska här gå in på några samtida diskussioner om hållbar stadsutveckling och se vilka metaforer och idéer som präglar dagens hållbarhetsarbete. Detta gör vi bland annat genom att lyfta fram exempel från några aktuella svenska rapporter om hållbar stadsutveckling.
4.3.1 Den Goda Staden
Den modernistiska planeringen i Sverige satte inte bara fysiska avtryck i staden utan även organisatoriska. Den funktionsuppdelade modernistiska staden byggdes genom ett tätt samarbete mellan kommunala och statliga planeringsorgan och byggherrar utifrån framtagna byggnadsstadgor. Då mycket av den organiseringen har varit intakt fortsätter vi att bygga glesa och funktionsuppdelade städer. Även de privata aktörerna inom bygg- och planeringssektorn är funktionsuppdelade organisationer där ett fåtal stora aktörer dominerar (Andersson 2011:42, 47).
29
Den Goda Staden är ett stort svenskt samverkansprojekt som pågått mellan 2005
och 2010 med tjänstemän från Trafikverket, Boverket och Sveriges Kommuner och Landsting samt planerare och politiker från Norrköpings kommun, Uppsala kommun och Jönköpings kommun. Målet har varit att utveckla processer där trafik- och bebyggelseplanering samspelar och där olika krav, behov och intressen samordnas för att åstadkomma en långsiktig hållbar utveckling (Trafikverket 2010). Ansatsen i rapporten Så får vi Den Goda Staden speglar ambitionen inom politik och planering att arbeta utifrån att överskrida geografiska och sektoriella områden.
Samordning mellan olika offentliga och privata aktörer i olika skalor är något som rapporten trycker på starkt. Privat medfinansiering av infrastrukturprojekt är en annan uppmaning. Infrastruktursatsningar kan leda till attraktiva byggtomter som privata byggherrar sedan kan exploatera. Denna typ av besluts- och finansieringssamarbete mellan offentliga och privata aktörer brukar kallas Public
Private Partnership, PPP. I och med industristadens kris har inte heller städernas
pengar räckt till att stå för både välfärd och stadsutveckling. Därför har partnerskap med privata aktörer blivit en viktig del i det arbetet, oavsett om städernas politiker önskat det eller inte (Harvey 1989).
Enligt rapporten är det först och främst stora omvandlingar av städernas fysiska strukturer som måste till för att uppnå klimatmål och få den goda staden. Detta arbete menar man måste skynda. Kostnaderna för detta är höga och det kan innebära konflikter. Därför måste många aktörer involveras och skapa en gemensam ambition. I rapporten står också att en helhetssyn och samordning kräver en stadspolitik (Trafikverket 2010:14). Vi är intresserade av vad denna stadspolitik bygger på för tankar, om de kopplar till några av de metaforer och idéer vi redan presenterat eller om det skapas helt nya metaforer. I rapporten står det:
De växande städerna är inte bara viktiga i sig själva och för sina medborgare. De har också stor betydelse för nationell tillväxt och global miljöpolitik. De fungerar som tillväxtmotorer i regionen och de är viktiga i nätverk med andra städer. (Trafikverket 2010:14)
Globaliseringen gör att Sverige inte kan behålla standardiserad och kopierbar produktion som grund för framgångsrik export. Produktportföljen måste ständigt förnyas, vilket tvingar oss att satsa mer på innovationer. De framväxande nya företagen är specialiserade och samverkar med andra för att ta fram innovativa lösningar. Att finnas i en miljö tillsammans med andra företag som behövs för produktionsutvecklingen blir allt viktigare för dem som vill ligga i täten på utvecklingen. Det är ingen tillfällig tendens, utan en följd av globaliseringen och den utveckling som tog sin början med industrialismens genombrott. (Trafikverket 2010:5)
