Staden som ett självorganiserande system

Självorganisation är en process där systemet reproducerar sig själv utifrån sin egen logik och sina egna komponenter för att upprätthålla sin egen existens. Självorganiserade system har sin egen orsak och verkan. I ett självorganiserande system uppstår ny ordning genom en interaktion mellan delar från det gamla

1

50

systemet. En ordning som inte kan reduceras till de enskilda delarna det vill säga ett system som är mer än summan av delarna. I ett självorganiserande system, kallas den process som ger upphov till ordning för emergence, framträdande, på svenska, men som vi vill kalla för tillblivande, då begreppet mer betonar just att något blir till (Fuchs 2007:863). Begreppet tillblivande har inom filosofin utvecklats av bland annat filosofen Gilles Deleuze (Deleuze & Parnet 1977). Självorganiserade system karaktäriseras av en mängd olika egenskaper. Vi har inte för avsikt att rada upp samtliga karakteristika, utan vi väljer de som är relevanta för vårt syfte. Även om vi kanske inte sätter alla i ett sammanhang så finns det dock en poäng att nämna dessa då det förstärker bilden av självorganiserade system. Kvaliteterna hos självorganiserade system kännetecknar även staden. Ur Christian Fuchs (2007: 863f) redogörelse för självorganiserade systems egenskaper väljer vi därför nedanstående, för att därefter föra en diskussion utifrån dessa:



Komplexitet: självorganiserade system är komplexa system. Begreppet

komplexitet har tre nivåer av betydelse: (1) I komplexa system återfinns självorganisation och tillblivande, (2) Komplexa system är inte centralstyrda, det vill säga deras organisering sker mer distribuerat genom ett nätverk av kopplingar mellan systemets delar. (3) Det är svårt att förutsäga och modulera ett komplext systems beteende, även om man har god kännedom om delarna och kopplingarna dem emellan. Ett systems komplexitet beror på antalet delar inom systemet samt antalet kopplingar dem emellan, det vill säga systemets struktur.



Kritiska värden: om vissa kritiska värden av styrparametrar uppnås, äger

strukturomvandling rum och systemet går in i en fas av instabilitet och kriticitet.



Fluktuationer och intensifiering: små störningar, variationer, inom systemet

intensifierar sig själva och initierar skapandet av ordning.



Återkopplingar och cirkulär kausalitet: återkopplingar sker, som vi redan

redogjort för, i alla självorganiserade system. Med cirkulär kausalitet anser man att alla händelser är cirkulära, allt har både orsak och verkan. Händelser är både orsak och verkan samtidigt. Men det finns inga enkla orsakssamband och ingen början och inget slut i den cirkulära orsakskedjan. Alla delar eller händelser är beroende av varandra.



Förgreningspunkt: när en fluktuation (variation, störning) intensifieras går

systemet in i en kritisk fas där utvecklingen är relativt öppen. Tillblivandet av vissa möjliga utvecklingsvägar sker och systemet måste fatta beslut. Detta innebär en dialektik av nödvändighet och slump. Förgrening innebär en fasövergång från stabilitet till instabilitet.

51



Urval: i en kritisk fas, en förgreningspunkt, sker ett val mellan flera

alternativa utvecklingsvägar.



Tillblivandet av ordning: i en kritisk fas tillblivs nya kvalitéer i det

självorganiserade systemet. Denna princip kan benämnas som ordning genom fluktuationer eller som ordning ur kaos. Ett självorganiserande system är som sagt mer än summan av dess delar. De egenskaper som är resultatet tidsliga och rumsliga differentieringar av ett system kan inte reduceras till egenskaperna hos komponenterna i systemet. Interaktionerna mellan komponenterna resulterar i nya egenskaper hos systemet som varken kan förutsägas helt eller hittas bland komponenternas egenskaper. Interaktioner på mikroskala resulterar i nya kvalitéer på systemets makroskala. Tillblivandet av ordning omfattar både ett (a) nerifrån-

upptillblivande (en störning som gör att systemets delar samverkar på ett

sådant sätt att minst en ny kvalité på en högre nivå uppstår) och en (b)

nedåtkausalitet (när nya egenskaper i ett system har blivit till, så har dem ett

inflytande, tillsammans med de andra makrostrukturerna på den nivån av systemet, således möjliggörs och begränsas beteendet hos systemets delar). Denna sistnämnda process kan beskrivas som ett toppstyrt tillblivande om det uppstår nya kvalitéer bland vissa delar (dessa som själva också ses som helheter eller system).



Informationsproduktion: självorganiserade system är informations- producerande system.



Inre villkor: självorganiserade system påverkas av deras inre förhållanden

och sin miljös gränsvillkor.



Hierarki: självorganiseringen av komplexa system producerar hierarki i två

distinkta betydelser: (1) tillblivandenivån är en hierarkiskt högre nivå, den är och har ytterligare nya tillblivande egenskaper som inte kan hittas på den lägre nivå som innehåller komponenterna. Den övre nivån innebär ett

upphävande (Aufhebung i den Hegelska bemärkelsen) av den lägre nivån.

(2) Självorganisering resulterar i en evolutionär hierarki av olika systemtyper, där dessa är hierarkiskt ordnade i den meningen att de övre nivåerna är mer komplexa och har ytterligare tillblivande kvaliteter.



Enhet i mångfalden (generalitet och specificitet): ett självorganiserande

system kännetecknas av ett antal distinkta kvaliteter som skiljer den från andra självorganiserade system. Varje typ av självorganiserande system delar också allmänna principer och egenskaper med alla andra typer av självorganiserande system. Både generalitet/enhet och specificitet/mångfald är egenskaper hos självorganiserande system.

När det gäller frågan om komplexitet så ser vi att staden uppvisar samma tendenser. Utifrån uppfattningen att vi ser människor som en del av staden, som

52

ett kriterium för en levande stad, ser vi att varje enskild människa är ett komplext system eller en helhet. Principerna om tillblivande och hierarki kan lättare förklaras genom begreppet holon, som myntades 1967 av fysikern Arthur Koestler (1905-1983) i hans bok The Ghost in the Machine (Benne 2006:58). Varje enskild del eller aktör, människa i detta fall, kan ses som en holon. En holon är alltså simultant en del/helhet inom andra holoner i ett ändligt gränsöverskridande. Med andra ord så är varje holon samtidigt både subholon (en del av en annan holon) och en superholon (den innehåller själv holoner). (Wilber 2001:54). Holoner etablerar således ekologier av system på olika skalor; mikro och makro. Tillsammans bildar dem en holarki (ibid.). Utifrån ett systemteoretiskt perspektiv antas ofta att ett exempel på en holarki kan vara: människa – familj/klan – grupp/stam – organisationer: arbetsplatser/hälsovården/ skolväsendet – stad – region/ekologisk omgivning – land – värld. Utifrån detta perspektiv tolkar vi att staden är en helhet som inte kan tudelas utan att göra en viss skada på helheten. Detta perspektiv förmedlas ofta genom ekosystemmetaforen som vi lyfte fram i kapitel fyra. Denna är till viss del sann. Även om systemteoretikerna och ekologerna är väl medvetna om en icke- linjäritet så finns här dock ett problem som har att göra med ett inte helt rättvisande, och kanske även ett missvisande, användande av hierakier. Vi återkommer till detta i kapitel sex.

Staden som ett mänskligt system kan man även kalla ett näste av holoner, vilket man förstår om man ser att staden består av en mängd helheter (Hamilton 2008:27ff, 62, 65). Utifrån principerna om självorganisation kan man anta att samhället, staden och vi människor blir mer och mer komplicerade i takt med evolutionens ofrånkomliga utveckling. Med Ken Wilbers (2001) ord så

transcenderas och inkluderas allting genom ett ständigt tillblivande. Tillvaron är

en föränderlighet som är ofrånkomligt komplex och dynamisk (Colebrook 2010:78). Utifrån principerna om självorganisation och teorin om dissipativa strukturer ser vi att de nästlade holonerna genom interaktion upprätthåller sin egen existens och andras. Detta möjliggör att vi ser värdet av kollektivet, både på lokal och global skala, eftersom det är genom kollektivets interaktioner som staden som system har möjlighet att förnya sig. Det sociala hos människan är således centralt för vår överlevnad och utveckling. Eftersom holonerna (exempelvis människor, institutioner) i en stad påverkas i enlighet med principen om inre villkor så beror resiliensen hos staden som superholon på sina subholoners inre villkor och sin omgivnings inre villkor. Omgivningen för en stad kan vara det närmsta ekosystemet (miljön) kring staden, regionens nästlade holarkier och så vidare. De globala kriserna, såväl ekonomiskt, socialt och ekologiskt tydliggör att stadens resiliens, till och med överlevnad, är förbunden med hela jordens inre villkor.

53

Principen om enhet i mångfalden tydliggör vikten av att bevara en enskild identitet samtidigt som att tillåta en mångfald i systemet. Om bevarandet av identitet, som vi kan likna vid stabilitet lånat från teorier om dissipativa strukturer, är ett funktionalistiskt tredjepersonsperspektiv, så kan detta, utifrån ett subtilt fenomenologiskt förstapersonsperspektiv, förstås som en självbevarelsedrift kopplat till Spinozas begrepp conatus (Spindler 2009:25f). Stadens identitet/holonens stabilitet beror således på balansen mellan en ökad specificitet/mångfald och infinnandet av en generalitet/enhetlighet.

När en fluktuation (variation, störning) intensifieras i ett självorganiserande system går systemet in i en kritisk fas där utvecklingen är relativt öppen. Vissa möjliga utvecklingsvägar uppstår i en förgreningspunkt och ur ett urval bland flera alternativa utvecklingsvägar måste systemet fatta beslut. Denna process visar att staden inte är någonting som utvecklas omedvetet, helt i blindhet. Den beror snarare på att medvetna, kunskapsbärande aktörer och kreativa sociala relationer tillsammans genererar handlingar och beslut som både har planerade, förutsägbara och oavsiktliga konsekvenser. Det senare beror på att verkligheten är komplex och icke-linjär. Detta står i kontrast till det neoliberala användandet av teorin om självorganiserade system. De neoliberala förespråkarna, exempelvis Friedrich August von Hayek (1899-1992), menar att människan inte på något sätt kan skapa och forma verkligheten. Istället ansluter sig Hayek till en förenklad darwinistisk tanketradition kring evolutionen där människans tillvaro endast handlar om konkurrens och naturligt urval. Det är i denna bemärkelse som de neoliberala förespråkarna vill se en avveckling av reglerande samhällsfunktioner till fördel för en fri kapitalistisk ekonomi, som de tror skapar ett självorganiserande samhälle som vilar på Adam Smiths (1723-1790) idé om

den osynliga handen vilken förespråkar att ifall vi alla agerar och konkurrerar

utifrån vår egen vinnings skull, så gynnar det överlevnaden för hela mänskligheten (Fuchs 2010:26ff). Trots det uppenbara i att vi, de sista 20 åren, har avreglerat samhället samtidigt som vi fått en global marknadsekonomi som inneburit kris efter kris vill vi notera att denna tro fortfarande råder men byter nu skepnad i form av en metafor som bygger på en ekocentrerad kapitalistisk ekonomi, där strävan om hållbar utveckling riskerar att kapas och undergrävas på sikt. Med andra ord ser vi hur hjulen med hjälp av teknologiska innovationer snurrar runt och runt, där en riktigt progressiv hälsosam utveckling inte får chansen att prövas. Argumentet att många människor har lyfts ur fattigdom är fullt legitimt men det fråntar inte det faktum att den neoliberala logiken bygger på fel antaganden både när det gäller hur evolutionen sker och om att individuella och kollektiva avsiktliga interventioner skulle vara skadliga. Detta är väldigt viktigt att ha i åtanke för att kunna förhålla sig kritiskt till hur våra städer och människorna i dem utnyttjas för att upprätthålla en maktordning där

54

politik och kapitalistisk ekonomi lever i symbios. Denna syn skapar i viss bemärkelse passiva individer och tar inte tillvara på människors potential. Christian Fuchs diskuterar sociala självorganiserade system som istället för konkurrens betonar samarbete, deltagande, gräsrotsengagemang, respekt, solidaritet, ansvar och tolerans. Social självorganisation förespråkar ett nedifrånperspektiv där kunskapsbärande och aktiva människor har kapacitet att handla och förvandla samhället. Samarbete i denna kontext sträcker sig till att inte bara ske inom vissa domäner av samhället utan att det snarare sker som ett universellt socialt fenomen. Samarbete är en specifik typ av kommunikation där aktörer uppnår en gemensam förståelse för sociala fenomen, skapar ett samordnat användande av resurser så att nya systemegenskaper på alla nivåer i staden och i samhället i stort tillblivs. Ett gemensamt agerande och ett engagemang i ömsesidigt lärande gagnar alla aktörer då alla känner sig tillfreds i det sociala system som de tillsammans skapat. Konkurrens innebär att vissa individer och grupper gynnas på bekostnad av andra där en orättvis tillgång till sociala systems strukturer medför att det i stadens rum skapas exempelvis segregationspoler, otrygga miljöer, ojämlika arbetsplatser och arbetsförhållanden, olika möjligheter till inflytande, socioekonomiska klyftor, och organisationsmönster som leder till en inskränkning av barn och vuxnas möjligheter att få leva ett liv som kan upplevas som en fridfull lek.

Margaret Wheatley lyfter fram i sin bok Finding Our Way: Leadership For an

Uncertain Time (2007) med stöd i kaosteori och kvantfysik, hur organisationer

kan fungera ansvarsfullt och självorganiserande och där kreativitet och engagemang frodas utan ovanifrånstyrda kontrollmekanismer. Hon menar på att framtida organisationers överlevnad kommer att avgöras beroende på om huruvida människas potential tas tillvara på eller inte. Vidare menar hon att potentialen hos människor inte kan frambringas genom rutiner och policyarbete. Att styra, anpassa och planera världen efter ens egen agenda, menar Wheatley, går helt emot principerna om självorganisation. Hon betonar vikten av att delta i tillblivandet, att förvänta sig att bli överraskad och att glädja sig åt det mysterium som det innebär och framförallt ge upp inför det man inte vet och aldrig kommer att veta, med andra ord, genom att sätta sig själv i rörelse, lära sig leva med instabilitet, kaos, förändring och överraskning. Vidare menar Wheatley att i en värld som inte kan förutses är det bäst att se planer och åtgärder som processer eller diskussionsunderlag som kan ge upphov till att upptäcka gemensamma intressen som kan tydliggöras och bidra till att förstärka relationen till andra människor och ny information. Vi behöver mindre vördnad för planen som ett objekt för resultat och istället rikta mer uppmärksamhet på de processer vi använder för planering och mätande. Genom att vi lär oss leva och arbeta i en föränderlig värld så belönas vi med nya beteenden. Vi blir mer ödmjuka, mer

55

nyfikna kring skillnader, mer respektfulla inför andra och mer öppna inför livets överraskningar (Wheatley 2007:112f, 124).

Ett förändrat beteende, som det vi har diskuterat ovan genom Fuchs och Wheatley, bär på potentialer som kan ge upphov till en typ av revolution som kan svara på de utmaningar som vi i inledningen av detta kapitel diskuterade. Clay Shirky (2009) betonar att det inte är antagandet av ytterligare ny teknologi utan snarare just ett förändrat beteende som gör det möjligt. Vidare menar han att sociala förändringar genom exempelvis sociala medier oftast sker genom de enklare verktyg som exempelvis e-mail, mobiltelefoner och web-sidor då dessa är tillgängliga för många. Shirky betonar potentialen i att samarbeta genom att illustrera hur komplexiteten ökar mångfaldigt i relation till antalet deltagare. Exempelvis så ger 5 deltagare 10 relationskopplingar, 10 deltagare ger 45 relationskopplingar medan 15 deltagare ger 105 relationskopplingar. Vidare menar han att en delad insikt kring en sakfråga annars tillåter osamordnade grupper att arbeta mer snabbt och effektivt. Den här typen av social insikt har tre nivåer, enligt Shirky: (1) när alla vet något, (2) när alla vet att alla vet och (3) när alla vet att alla vet att alla vet något. Denna typ av delad insikt är ett nödvändigt steg mot ett genuint socialt samordnat agerande (Shirky 2009:27, 159f, 163).

Men för att en förändring i beteende, som den vi beskrivit ovan, ska vara möjlig utifrån Shirkys teorier, på ett genomgripande samhällsplan, exempelvis inom en stad, menar vi att det krävs, förutom ett tänkande som integrerar människor, även en utveckling mot ett icke-dualistiskt tänkande som vi, i vårt fall, framför allt hämtar från Gilles Deleuze.

56

6. Stadens interna och externa samutveckling

In document Stadens interna och externa samutveckling: ett icke-dualistiskt perspektiv på problemet hållbar stadsutveckling (Page 50-57)