Mindre tillåten populärkultur

Under våra intervjuer framkom det att den av barnens populärkultur som inte hade en given plats i förskolan och som vi benämner som ”mindre tillåten populärkultur” var i majoriteten lekar som var inspirerade av populärkultur så som, Fortnite, Ninjago och ”skjut tv-spel”. En annan aspekt som kom upp under intervjuerna angående mindre tillåten populärkultur var barnens leksaker. Leksaker i stort var förbjudet på majoriteten av förskolorna men med undantag för de så kallade ”leksaksdagarna”. Dock gick det att se att det fanns förbud mot populärkulturellt förknippade leksaker så som vapen och leksaksvåld även under ”leksaksdagarna”.

Vad gäller mindre tillåten populärkultur menar F1 att det finns lekar, inspirerade av till exempel Fortnite, som inte passar för just den aktuella barngruppen ” Jag är lite delad, jag tycker egentligen inte om att förbjuda lekar, men barngruppen vi har nu fixar inte vissa lekar” (F1). Vid lek med pistoler och pinnar som vapen, försöker F1 avleda leken mot

något annat så att leken inte blir för våldsam eller riskfylld. ”… den och den gubben gör det och det i det spelet också till slut spårar det ur när dom slåss med pinnar och sånt” (F1). Ett annat exempel på otillåten populärkultur som nämns av F1 är, “läskiga filmer” som kan skrämma barn. Dessutom påpekar F1 att det finns populärkultur som är avsedd för vuxna som till exempel GTA (Dataspel med åldersgräns 18 år som har valmöjligheter till att bli väldigt våldsamma). Vid sådan tillfällen avbryter F1samtalet eller leken och säger att “det pratar vi inte om eftersom det är ett vuxenspel” (F1).

F2 tillåter skjutlekar som inspirerats från populärkulturen där barnen antingen är populärkulturella figurer så som tillexempel figurer från Lego Ninjago och Fortnite eller så leker barnen leken med inspiration från film eller tv spel. Hon berättar dock att hennes arbetslag har kommit överens om en regel ” Dom får inte sikta på varandras huvud eller skjuta på någon som inte är med i leken” (F2). De gånger hon tycker leken blir alldeles för vild och högljudd så försöker hon att avleda så att leken får ett annat innehåll eller så avbryter hon leken tillfälligt ”…detta är mer en utelek, så ni får vänta till vi går ut på gården” (F2).

I F3´s barngrupp har barnen aldrig efterfrågat eller tagit med sig något till förskolan som hon tycker är otillåten. ”Dom är så små så inget så direkt, det skulle vara att jag säger nej när de vill se på paddan ” (F3). Hon säger att barnen helst vill använda iPaden till YouTube och barnprogram men det tillåter hon dock inte på grund av att hon inte kan se det pedagogiska syftet i den typen av användningsområde.

Även F4 är inne på samma spår som F3 när det gäller Youtube. ”…bara titta på klipp på YouTube på iPaden tillåter vi inte, utan vi har istället massor av pedagogiska spel som barnen får använda på paddan, Pettsson & Findus är ett bra spel som många barn gillar” (F4). Hon berättar vidare att de tidigare haft leksaksdagar och att de var populära, då fick barnen ta med sig en leksak men inte någon vapenleksak ”Ett tag hade vi mycket problem med leksaker från Fortnite och andra gubbar som hade vapen” (F4). Hon berättar vidare att det dock inte var på grund av att barnen tog med leksaker förknippade med populärkulturella våldsinslag som de tog bort leksaksdagarna. Utan att leksaksdagarna togs

bort på grund av att barnen tog med fler och fler leksaker hemifrån vid dessa tillfällen så till slut så fick förskollärarna säga nej till hela konceptet då det tog alldeles för lång tid att presentera allas leksaker under samlingen. Förutom populärkulturella klipp på Youtube och leksaksvapen så berättar F4 ”…Vi har inte Fortnite-skjutlekar här längre. Vi pratade med föräldrarna och har fått höra att de plockat bort det hemma nu, så nu har det varit tyst om Fortnite ett tag ” (F4). I samband med detta berättar F4 vidare att lekar inspirerade av till exempel Ninjago-slagsmål det vill säga knuffar, sparkar och slag inte förekommer i verksamheten, eftersom det är förbjudet hos dem.

Förskollärarna hanterar de mindre tillåtna populärkulturella inslagen på olika sätt; antingen genom förbud eller avledning mot en annan mer lämplig aktivitet. Inom detta sociala fält som förskolan utgör är förskollärarnas mer eller mindre outtalade regel att varken “våldslekar”, vuxenrelaterad media eller random klipp på Youtube är tillåtna. F1 och F2 är 80-talister och de visar en större förståelse för våldslekarna vilket kan förklaras med deras habitus och att de är förtrogna med skjut/vålds-lekar så som Fortnite och Ninjago-lekar. De två förskollärarna har via sina erfarenheter och möten med dessa populärkulturella influenser, bildat sig en uppfattning och haft tid att få förståelse för dessa lekar via sina egna barn och därmed en beredskap att möta denna typ av lekar med annat än förbud. Värderingar, upplevelser, handlingar, tycke och smak är inte permanenta egenskaper och de tar tid att förändra (Broady, 1990).

Fältet förskola och fältet hem har olika normer. Förskolans sociala fälts normer är att barns medhavda leksaker inte hör hemma på förskolan, vilket ibland leder till konflikt. Förskollärarna försöker lösa detta genom att tillåta att barnens personliga leksaker förvaras i deras fack i förskolans hall under dagen och genom att erbjuda speciella ”leksaksdagar”.

F1:s förskola har “leksaksdagar” som anordnas med jämna mellanrum och då får barnen ta med sig en leksak. Dessa dagarna är otroligt populära berättar F1 ”barnen älskar de dagarna och är lyriska över att få visa upp sina leksaker” (F1). ”… det är mycket Disneyprinsessor och Legogubbar och Pokemon och sånt” (F1) . Barnen får under samlingen på leksaksdagen berätta om leksaken och den får sen lekas med under dagen. Andra dagar får

barnen inte ta med sig leksaker till förskolan ”… men det är måååånga som inte följer det, vi märker att de lägger dem i jackfickan och tar fram när vi är ute, när vi inte riktigt ser” (F1). Anledningen till leksaksförbudet är att förskolan inte kan ta ansvar för de saker som tas med hemifrån ”Tänk om deras leksaker går i sönder eller försvinner, vems ansvar är det?” (F1). F1 berättar att om och när barnen tar med leksaker trots förbudet, ska leksakerna lämnas kvar i facket, alltså inte tas in på avdelningen.

Liknade upplägg finns det på F2´s förskola, ”Dom får lov att ta med sig leksaker fast dom får flytta in i facket när det är dags för frukost” (F2). Den regeln skapades eftersom situationen blev ohållbar när alla medtagna leksaker skulle äta frukost eller var med under frukosten berättar F2. På speciella leksaksdagar får leksakerna vara med under samlingen. Då får barnen berätta om sin leksak och kompisarna får också möjlighet att leka med den. F2 menar att leksaksdagarna går att se som en språkutvecklande aktivitet, då barnen får chans att prata och berätta saker om sin leksak för hela gruppen.

F 5 menar att leksaker generellt som tas med ska ligga i facket men tillåter att leksaker följer med in på avdelningen om barnet har behov av detta ”En leksak kan vara mer än bara en leksak” (F5). Hon förtydligar att för vissa barn är en leksak så mycket mer än en just en leksak, den kan innebära trygghet och är då till nytta för barnet i ett visst sammanhang.

Vi ser att detta med att inte tillåta medhavda leksaker i verksamheten inte enbart är knutet till populärkulturella leksaker utan leksaker generellt. Vi vill påstå att det är en norm inom förskolan att barnen inte får ta med leksaker hemifrån. Med denna norm undviker man risken att marginalisera vissa barn på grund av ekonomisk och kulturell bakgrund samt att inte lägga mer ansvar på förskolans personal vid skada eller förlust av personlig sak. Detta kan hänvisas till det fält, alltså den sociala kontext som förskollärarna verkar inom och dess regler som styr (Lindgren, 2015).

Vi konstaterar att populärkulturella influenser blir mindre tillåtna när de inte överensstämmer med förskollärarnas habitus och det sociala fältets normer. I dessa sammanhang förekommer förskollärarna konflikter med hjälp av förbud som vid medhavda

leksaker, Youtube-klipp och vuxenmedia eller löser uppkomna konflikter som vid populärkulturellt inspirerade våld/skjut-lekar genom avledning.