E: Jag tror det, att det har blivit så. Kanske för att man måste överleva, därför att man tvingas göra det.
Om jag ska vara ärlig så tror jag inte det hade blivit så mycket bättre hos pappa sen, så jag vet inte om jag hade velat ha tillbaka dom helgerna heller. Flera såna helger, jag vet inte. Det kanske låter hemskt. När jag var hos pappa under den tiden så kommer jag ihåg att jag tänkte på hur bra det skulle kunna bli, om han blev som förut, men det var inte riktigt. Men jag har nog hämtat någonting ur det, det tror jag absolut. Och jag skulle inte vilja byta bort den personen jag är idag heller. Det tror jag inte jag skulle vilja göra. För då hade jag nog inte mött dom människor jag har mött (sitter tyst) … Men det måste man ju, man måste ju hämta någonting ur det för annars ger man ju upp … eller annars dör man.
Tolkning
Emelies berättelse visar hur pappans död har påverkat henne på olika sätt. Hon säger sig ha fått en ökad förståelse för människor som har det svårt, och hon tänker på att erbjuda andra det stöd som hon själv har saknat. Hon känner sig även modigare och starkare än tidigare, vilket kanske tyder på en ökad tillit till den egna förmågan och kanske på en positiv självbild. Vid uppföljningsintervjun beskriver dock Emelie att det kan se väldigt olika ut, olika dagar, och att det finns en dubbelhet, både i tilliten till den egna förmågan och i självbilden. Vissa dagar känner Emelie sig positiv och stark, liksom vid intervjutillfället, medan hon andra dagar upplever brist på kontroll och tvivlar på sin egen förmåga. Dessa dagar präglas av ångest och oro inför framtiden. Emelie avslutar sin berättelse med att hon ju måste hämta någonting ur erfarenheten av att ha förlorat sin pappa i självmord – ”annars dör man”. Jag tolkar det som att det för Emelie har varit nödvändigt att ta med sig något från pappans död, och att hon har låtit integrera förlusten av pappan till att bli en del av vem hon är som person – en person som hon är stolt över och inte skulle vilja vara utan och där hennes erfarenhet kanske har blivit till en resurs i livet.
8.3.23 Tankar om framtiden
Så här svarar Emelie på min fråga om vad hon ser framför sig – i sin framtid:
E: Jag hoppas på en trevlig sommar, en rolig sommar. Eh… och träffa människor som betyder mycket för mig. Och sen i höst tror jag att jag åker till Paris och bor där med min kompis… jag tror det.
Tolkning
Emelie har inte långtgående tankar om framtiden. Hon tänker ett halvår framåt och hoppas på att få en spännande tid med nya vänner och kanske en Parisresa. Detta stämmer väl överens med tidsperspektivet i gränslandet mellan tonår och ung vuxen tid (Brannen & Nilsen, 2002). Den korta framtid som Emelie ändå ser för sig själv andas hoppfullhet, samtidigt som där finns en osäkerhet om vad som kan bli och vad som inte kan bli. Kanske visar denna osäkerhet att Emelies behov kan vara kluvna inför att resa ifrån sin familj – och sin mamma – i höst.
8.3.24 Analys
Emelies berättelse om erfarenheten av att ha förlorat sin pappa i självmord består dels av berättelseavsnitt vilka illustrerar ett händelseförlopp – en process – men också av berättelser vilka söker belysa särskilda aspekter av denna erfarenhet. Emelie visar med sin berättelse hur lång vägen till den sorg som präglas av saknad kan vara. Jag uppfattar att Emelie alltsedan pappans död, för fyra år sedan, har kämpat med olösta konflikter i relationen till honom. Att pappan när han var deprimerad överkonsumerade alkohol och brast i sitt föräldraansvar och att Emelie har sett pappans självmord som en förlängning av detta svek, har medfört att hennes sorg har präglats av stor ilska. Emelie har i sin sorg gått från att rikta ilskan inåt, mot sig själv, genom att utveckla en ätstörning till att rikta ilskan mot pappan i en kvarvarande relation till honom. På så vis har det skett en process i sorgen, även om förlusten av pappan talas om med stor aktualitet och Emelie beskriver det som att hon först nu kan sörja sin pappa. Emelies sorg består av de goda minnena av pappan, vilka hon fått hjälp att synliggöra, men också av en oavslutad längtan efter en närmre relation till sin pappa – medan han ännu var i livet.
Fråga 1. Vilka aspekter av erfarenheten av att under tonåren ha förlorat sin pappa i självmord framträder som centrala i Emelies berättelse?
En aspekt som framträder som central i Emelies berättelse är hur hennes ambivalenta relation till sin pappa på olika sätt har komplicerat sorgen efter honom. Emelie beskriver det som att hon har olika bilder av sin pappa; den ”goda pappan” från barndomen, när pappan var gladare och mera närvarande, respektive den deprimerade pappan som kunde överkonsumera alkohol och brista i sitt föräldraansvar, så som Emelie upplevde pappan före sin död. Emelies sorg har till stor del kommit att handla om att hon aldrig fick chansen att som vuxen lära känna den goda pappan, som hon så vagt minns från sin barndom.
En andra aspekt av sorgen, som också hänger samman med relationen till pappan, är att Emelie efter pappans död, i likhet med Sofia, har behövt reda ut olösta konflikter som legat kvar i relationen som en förutsättning för att ge sorgen och saknaden plats. Att Emelie har upplevt en kvarvarande relation till sin pappa har hjälpt henne att agera ut eller tala om för pappan hur mycket smärta han har orsakat henne, och hur arg hon har varit på honom för att han tog sitt liv. Emelie beskriver det som en vändpunkt i sorgen när hon av en nära vän fick höra att pappans depression kunde liknas vid en dödlig sjukdom. I likhet med Sofia har vändpunkten bestått i att Emelie kommit till insikt om att det var depressionen som tog pappans liv och att självmordet inte var ett fritt val att lämna Emelie. Från denna punkt har Emelies ilska börjat rinna av henne och hon har kommit på sig själv med att sakna sin pappa.
En aspekt av pappans död i självmord är att Emelie i likhet med Karolina och Sofia beskriver hur pappans död har inneburit en traumatisk händelse, som i enlighet med Janoff-Bulmans teorier (1992) har slagit sönder hennes grundläggande antaganden om att världen som en god och meningsfull (trygg) plats. Konsekvensen av detta är att Emelie bär på en ständig rädsla för att
förlora någon annan närstående. Sannolikt har denna rädsla ytterligare kommit att förstärkas i samband med mammans cancersjukdom. Kanske har händelsen också i enlighet med Janoff-Bulmans teorier slagit sönder antagandet om att den egna personen har ett värde, genom att Emelie har upplevt sig övergiven av sin pappa och att sorgen initialt övergick i självsvält.
Andra viktiga aspekter av förlusten är de som hänger samman med att pappan dog i självmord i jämförelse med en mera naturlig dödsorsak. Emelie har i likhet med Karolina i sorgen kämpat med skuldkänslor, skamkänslor, övergivenhetskänslor, ilska och varför-frågor om pappans motiv för att ta sitt liv, vilket stämmer överens med tidigare sorgeforskning om försvårande inslag i sorgen vid självmord (Cerel et al., 1999, Clark, 2001, Dyregrov, 1990, 1997, Granot, 2005, Worden, 1996, 2006). Skammen har försvårat för Emelie att berätta om sin pappas död för jämnåriga kompisar, men skammen verkar också ha försvårat samtal om pappan inom familjen. Ett återkommande tema i Emelies berättelse är därför, i likhet med Karolinas berättelse, den ensamhet som hon har kommit att uppleva i sorgen. Ensamheten tycks orsakad av skammen och svårigheten att prata om pappan samt omgivningens svårigheter att stödja, men den verkar också vara ett resultat av Emelies tendens att isolera sig från sin familj i sorgen. Meningsskapandet, som svar på frågan om varför pappan tog sitt liv, verkar för Emelie framför allt ha varit en ensam aktivitet, där hon för sig själv har lyckats få ihop en sannolik berättelse. Emelie beskriver sig även som ensam om att ha uppfattat pappans negativa sidor, i jämförelse med bröderna som verkar mera ovetande om pappans problem. Genom att isolera sig i sitt meningsskapande har Emelie troligtvis fortsatt att ensam bära dessa erfarenheter i familjen. Emelie har inte heller under intervjun i detalj beskrivit sina minnen från helgerna hos pappan. Kanske är Emelie mån om att skydda sin pappas goda minne, men det kan också vara så att dessa minnen av pappan är alltför smärtsamma för att låta sig berättas.
Ytterligare en aspekt av pappans död som har påverkat Emelies sorg är att pappan tog sitt liv på ett mycket våldsamt sätt. Detta har medfört en ihållande overklighetskänsla, där det har varit mycket svårt för Emelie att få ihop pappans död med bilden honom som levande. Men pappans våldsamma död har också framkallat misstankar om att pappan kanske i själva verket blev mördad. Än idag, fyra år efter pappans död, kan Emelie ibland tänka att han kanske inte tog sitt eget liv. Fråga 2. Vad har fungerat underlättande (stödjande) respektive försvårande (hindrande) i sorgeprocessen?
De underlättande faktorer som Emelie särskilt betonar i sin berättelse är för det första att familjen så självklart kom samman i anslutning till pappans död och kunde dela sorgen efter honom den första dagen. Att Emelie bedömdes som tillräckligt gammal för att delta i planerandet av pappans begravning beskrivs som en hjälp, på så vis att Emelie fick bidra till att sätta en personlig prägel på pappans begravning. En oväntad hjälp i sorgen blev den nära vännen som fick Emelie att förstå att pappan måste ha varit allvarligt deprimerad för att kunna ta sitt liv. Emelie har även beskrivit den hjälp som hon fick av sin psykoterapeut när det har handlade om att få ihop en mera nyanserad bild av pappan. Jag har under intervjun inte fått mera insyn i hur denna kontakt har sett ut eller var stödet har varit placerat, men jag har förstått att det var ett stöd som erbjöds Emelie i direkt anslutning till pappans död. Emelie och familjen fick även kontakt med BUP, men valde efter ett samtal att avsluta kontakten där, utifrån att det ”inte kändes bra”. Det fanns en praktikant närvarande under samtalet och jag förstår det som att Emelie inte kände sig bekväm i den situationen. Att Emelie har lyckats behålla en relation till sin pappa har fungerat bearbetande genom att hon har kunnat uttrycka sina besvikelser mot honom – efter hans död. Emelie har även beskrivit det som betydelsefullt att hon har utvecklat nya relationer, där förlusten av pappan går att prata om, t.ex. vänskapen med den klasskamrat som också hon har förlorat sin pappa i självmord.
Några av de försvårande faktorer som Emelie förmedlat genom sin berättelse har jag redan nämnt, t.ex. när det handlar om hur den ambivalenta relationen till pappan har kunnat hindra sorgen. När det handlar om att pappan dog i självmord så har både yttre och inre faktorer bidragit till att försvåra sorgen. De yttre faktorerna har varit omgivningens svårigheter att stödja, t.ex. när farbröderna avslutar relationen till Emelie och familjen efter pappans död och det blir ”tyst” efter pappans begravning – ingen vågar fråga Emelie hur hon mår. På ett inre plan har pappans död bidragit till en ihållande känsla av overklighet och en rädsla för att pappan kan ha blivit mördad. Pappans självmord har även bidragit till övergivenhetskänslor sprungna ur tanken på pappans självmord som ett medvetet val att lämna Emelie och familjen, liksom till skamkänslor, vilka har försvårat för Emelie att berätta om pappans död i relation till jämnåriga kompisar. Emelie reflekterar i efterhand kring om det kunde ha varit en hjälp för henne i sorgen om hon hade tillåtits ta avsked från pappans lägenhet. Jag förstår det som att Emelie aldrig fick möjlighet att se sin pappas döda kropp och kanske blir avskedet från den plats som hon starkast förknippar sin pappa med, ur det perspektivet, desto viktigare. Att man har haft svårt att prata om pappan i familjen är ytterligare en försvårande omständighet. Emelie är vid uppföljningsintervjun noga med att betona att problemet att prata med mamman har legat hos henne själv. Hon har inte låtit mamman få insyn eller möjlighet att hjälpa henne i sorgen, kanske utifrån att sorgen efter pappan har varit så komplicerad och att Emelie inte har velat berätta om hur hon hade det under helgerna hos pappan. Kanske har Emelie också varit rädd för att belasta mamman med sin sorg när mamman har varit sjuk.
Fråga 3. Hur har erfarenheten av att under tonåren ha förlorat sin pappa i självmord påverkat Emelies självbild och livsinnehåll?
När det handlar om Emelies självbild så uppfattar jag att hon har påverkats av pappans självmord, på så vis att hon under den tid som hon upplevde sig övergiven av sin pappa ägnade sig åt självsvält. Jag tolkar det som att hon kan ha straffat sig själv för att hon inte kände sig tillräckligt älskvärd för att pappan skulle välja att stanna i livet. Därutöver kan det ligga mycket i det som Emelie själv beskriver av att hon ville kommunicera till pappan hur illa det skulle gå för henne nu – när han hade tagit sitt liv. Under samma tid beskriver Emelie hur hon kände stor skam över pappans självmord. Jag tolkar det som att skammen i detta fall kan hänga nära samman med vad Johan Beck-Friis (2009) åsyftar, när han beskriver att kärnan i skammen är känslan av att inte ha varit älskad. Emelie beskriver samtidigt hur pappans död har bidragit till en ökad självtillit, på så vis att hon säger sig ha blivit modigare och vågar fler saker än tidigare. Detta kan tyda på att Emelie inte längre söker förklaringen till pappans självmord hos sig själv och därigenom har hennes självvärde kanske också upprättats. Emelie beskriver dock hur hennes självkänsla kan variera från dag till annan och hur hon vissa dagar känner sig positiv och stark, medan hon andra dagar fylls med tvivel till sin egen förmåga och tänker negativa tankar om sig själv. När det handlar om livsinnehållet så beskriver Emelie i likhet med Karolina och Sofia hur pappans självmord har bidragit till en ständigt närvarande rädsla för att komma att förlora någon annan närstående – en rädsla som sannolikt har förstärkts i samband med mammans sjukdom. Emelie beskriver dock hur hon trots allt försöker att ta tillvara det som är positivt i livet och hon ser det som meningsfullt att hjälpa andra som har det svårt. Hon låter mig förstå att hon har integrerat erfarenheten av att ha förlorat sin pappa i självmord som en del av sin person – och som en resurs inför det fortsatta livet.
8.4 Miras berättelse
Mira är vid intervjutillfället 27 år. Hon förlorade sin pappa i självmord när hon var 18 år och tillfälligt vistades hemma under ett sommarlov. Mira har av rädsla för att bli igenkänd önskat vara helt anonym. Det innebär att inget land, inga städer eller starkt kulturella berättelser finns med. Mira kommer från ett utomeuropeiskt land, där hennes mamma och 16-årige bror bor kvar. Hon lever ensam och vistas som student i Sverige. I Miras berättelse blir det tydligt hur hon även före sin pappas död har varit med om flera svåra händelser. När vi går igenom livslinjen har Mira ett antal viktiga s.k. vändpunkter att redogöra för, vilka sammantaget ger en bild av hur Miras sorg efter pappans självmord kan förstås. Mira föredrar att prata engelska, varför jag har valt att genomföra intervjun på engelska.
8.4.1 Morfaderns död – den första vändpunkten
När vi går igenom livslinjen börjar Mira med att säga att hon har få tidiga barndomsminnen. Under sina första fem år flyttade hon fram och tillbaka mellan sina morföräldrar och sina föräldrar, som bodde och arbetade i en annan stad. Mira betonar särskilt den närhet som hon kände till sin morfar och hon beskriver sin morfars död som den första vändpunkten i livet. Mira var då 6 år och morfaderns död resulterade i att Mira flyttade till sina föräldrar för gott – något som Mira relaterar till som slutet på sin barndom.