Modellregler kontra tolkningsmetoder

Inte heller modellreglerna är tillräckligt preciserade för att kunna tillmötesgå en harmonisering inom EU. Modellreglerna, som tolkas mot bakgrund av principerna, borde också vara beroende av medlemsländernas individuella syn på frågan. Reglerna är inte heller så konkreta i förhållande till den harmonisering som är målet; domstolarna ges ett alltför stort utrymme i och med normativt formulerade rekvisit.

Gemensamt för både DCFR och svensk tolkningslära är de subjektiva omständigheternas företräde framför objektiva sådana. Det individuella tillmäts i första hand störst betydelse, vilken är den generella princip som genomsyrar DCFR och den svenska tolkningsläran.²⁴⁸ En annan gemensam punkt är den svenska dolusmodellens motsvarighet i DCFR. Regeln eller modellen bör dock i rättstillämpningen ge olika resultat eftersom ondtros-rekvisitet är olika formulerade. Notera att detta inte är ett faktum eftersom DCFR:s tolkningsregler inte tillämpats i praktiken. I svensk rätt är rekvisitet som bekant formulerat ‖inse eller måste inse‖, medan det i DCFR är ‖inse eller rimligen kan förväntas inse‖. Till synes verkar det råda en gradskillnad i rekvisiten, där dolusmodellen lättare torde kunna tillämpas enligt DCFR:s version. Det går dock inte att konstatera att så är fallet i och med att ordet ‖rimligen‖ är en rimlighetsstandard som är högst normativt och därmed upp till rättstillämparen att tolka. I och med att regeln inte tillämpats, går det inte att ge ett säkert besked härom.

När inte tillräckligt med tolkningsdata är för handen för en subjektiv tolkning, ska rättstillämparen både enligt svensk tolkningslära och DCFR gå vidare till en objektiv tolkning. Det råder koherens i att rättstillämparen enligt både DCFR och svensk tolkningslära vid subjektiv respektive objektiv tolkning är fri att beakta alla omständigheter som varit synbara för medkontrahenten vid eller innan avtalsslut; allt kan vara relevant.²⁴⁹ Vidare borde det enligt båda tolkningslärorna i första hand vara aktuellt med en språklig analys av avtalet.²⁵⁰ I och med att rättstillämparen enligt båda tolkningslärorna i princip ska ta hänsyn till all data av relevans i sammanhanget, så kan ingen vidare slutsats dras förrän rättspraxis har skapats på området.

I och med oklarhetsregelns ursprung i ett EU-direktiv och dess tvingande karaktär så är den en ofrånkomlig företeelse i båda tolkningslärorna. Gemensamt är också att oklarhetsregeln har ett begränsat tillämpningsområde, inte bara konsumentförhållandet, utan även att den normalt tillämpas när rättstillämparen efter den subjektiva respektive objektiva tolkningen fortfarande är oklar på hur avtalet ska tolkas. Regeln får m.a.o. tillämpas när rättstillämparen finner det lämpligt, med ett visst mått av restriktivitet. Vidare kan konstateras

248

Parternas gemensamma vilja prioriteras över nästintill allt annat. I DCFR synes detta uttryckligen i regelform. I svensk rätt framgår det främst i praxis, och det uttryckligen i rättsfallen där lagstadgat formkrav åsidosattes, med undantag för Grönfors försök att nedtona partsviljans betydelse.

249 I DCFR anges visserligen i regelform vissa avgränsande omständigheter. Dock är dessa inte uttömmande, varför rättstillämparen egentligen inte är bunden av listan.

250 I DCFR: ‖the meaning‖ en förnuftig person skulle ha givit avtalet. Kommentaren tyder på en utröning av parternas uttryckta viljor eftersom en gemensam partsvilja vid det här laget inte går att fastställa.

att resterande tumregler kan anses representera sunt förnuft. Det råder koherens i tolkningslärorna att samtliga tolkningsmaximer måste ge vika i förhållande till den subjektiva och objektiva tolkningen. Att en för hand skriven klausul på ett ensidigt upprättat avtal har företräde framför det i förväg tryckta måste anses spegla parternas gemensamma vilja. Det torde m.a.o. innefattas redan av den subjektiva tolkningen. DCFR II.-105-106 har även kommit till uttryck i svensk rättspraxis, t.ex. att avtalet ska ses som en sammanhängande helhet. I dessa regler ges inte mycket utrymme att påvisa skillnader i rättstillämpningen eftersom de är såpass generella; de kan antas överensstämma i rättstillämpningen, ty vi inte kan veta det med säkerhet förrän DCFR har blivit föremål för prövning.

6. Slutsatser

I svensk rätt råder det inga delade meningar om att parternas avtal i huvudsak är föremål för avtalsinnehållets fastställande; avtalet, och inte rättskälleläran, analyseras. Utgångspunkten inom ramen för avtalstolkning har traditionellt sett varit att försöka fastställa den gemensamma partsavsikten, varigenom avtalet kan ses som lag parterna emellan. På ett övergripande plan kan det, utifrån den genomförda analysen, slutsatsen dras att det i svensk tolkningslära knappast föreligger något enhetligt eller påtagligt mönster. I analysen framkom visst underlag för att mönster kan identifieras i utpekade verksamhetsområden. På vissa områden rör sig mönstret främst om uppställda kriterier som utgångspunkt i vägen för att fastställa avtalsinnehållet. Tolkningsverksamheten präglas dock i sin helhet av individualitet avseende beteende, omständigheter, språkbruk och avtalet som en sammanhängande helhet. Det måste anses vara svårt att tolka motstående parters avsikter när de inte uttryckligen framgår av deras avtal. Vi anser att en förutsättning för att fastställa parternas verkliga avsikter, måste vara att låta göra en enskild bedömning av samtliga omständigheter i varje fall. Varje avtal måste ses som ett nytt utredningsunderlag som kan komma att kräva anpassade tolkningsmetoder då olika människor sannolikt uttrycker sina avsikter på ett egenartat sätt.

Den svenska tolkningsläran är starkt präglad av en icke-systematiserad verksamhet. Tolkningsreglerna i DCFR, som till sin natur är uppfångade i en systematiserad samling, visar många likheter i uppbyggnaden: De subjektiva omständigheternas företräde framför de objektiva, följt av tolkningsmaximerna. Utgångspunkten i båda verken är alltid att de individuella omständigheterna tillmäts störst betydelse, vilket kan anses vara en generell princip som genomsyrar både tolkningsreglerna i DCFR, men likväl tolkningsverksamheten i svensk rätt. Det kan inte dras en skarp gräns mellan verksamheterna eftersom båda, trots den uppenbara motsatsen i sättet att systematisera innehållet, ändock syftar till att åstadkomma resultat enligt liknande kriterier eller underlag. Vi kan, liksom i svensk tolkningslära, också identifiera fördelar med regelverket i DCFR. Rättssäkerhet måste ses som en viktig byggsten inom ramen för juridiken och demokratins värde i ett samhälle och därtill förutsebarheten i rättstillämparens handlande. DCFR bidrar med avtalstolkning i form av ett icke-uttömmande, men förutsebart regelverk, då både rättstillämpare och medborgare på förhand enkelt kan navigera sig igenom reglerna och bilda sig en uppfattning om vilka omständigheter som kommer att ligga till grund för den juridiska bedömningen, istället för att söka kunskap i ett inte föga underlag av rättspraxis. Denna uppfattning anser vi dock måste ställas mot det faktum att ett sådant tillvägagångssätt begränsar tolkningsunderlaget på så sätt att utgångspunkten för tolkning blir rättsreglerna, snarare än det faktiska tolkningsunderlaget – avtalsparterna och avtalet i fråga.

DCFR:s regler på avtalstolkningens område har hittills inte prövats av domstol, varför vårt undersökningsunderlag är regelverket och medföljande kommentarer. Undersökningen visar att tolkningsverksamheterna i sin helhet är lika i teorin, men att de troligtvis – dock inte

nödvändigtvis – tillämpas olika på grund av olika formulerade rekvisit och olika rättstillämpande domstolar med olika juridiska traditioner. Inte minst heller på grund av den bundenhet som ett regelverk medför, i förhållande till den fria ställning rättstillämparen kan inta i svensk rätt. Vi anser att en friare ställning medför en för rättstillämparen bättre position att faktiskt utreda frågan, utifrån parternas viljor och inte lagstiftarens, eftersom ett bundet system kan medföra orättvisa om frågan inte utreds med utgångspunkt i de enskilda omständigheter som ligger till grund för bedömningen. Vi förbigår dock inte det faktum att en friare ställning samtidigt innebär minskad förutsebarhet, men att denna kostnad inte överstiger rättvisan som skipas.

Avtalstolkning kan för många vara svårt att begripa sig på dels på grund den av den oklarhet som råder mellan parterna, men också dels på grund av den stora mängd omständigheter som ligger till grund för den juridiska bedömningen. Härmed kan det till och med påstås att avtalstolkning är ett område styrt av sunt förnuft snarare än juridik.