Museets roll och begränsning

Som kritik mot den sociologiska inställningen till kulturinstitutioner som rena propagandamaskiner för samhällstoppen kan det vara intressant att se till museirollens utveckling till en mer öppen institution som iakttagits både av museologer och uppmärksammas politiskt.

När Stephen Weil diskuterar rollen för den nära framtidens museer hänvisar han till förändringar som han ser redan nu. En av de viktigaste förändringarna i museal mentalitet är att museer har gått från att vara om

någonting till att vara för någon.55 Den nära framtidens museer kommer att i

ännu större utsträckning än idag direkt engagera besökaren och göra den delaktig i verksamheten och kunskapsförmedlandet. Särskilt konstmuseer står inför en situation när man satsar mer på konstnärer som ännu inte etablerat sig än på ”de stora mästarna” som för de flesta museer inte är tillgängliga. Detta har gjort att fokus ligger på publiken istället för samlingen, att verksamheten riktas utåt istället för inåt.56 Vilket i sin tur innebär bland annat att museer satsar mer på marknadsföring.

Kulturinstitutioner har i allmänhet en stark ovilja mot professionell marknadsföring.57 Marknadsföring symboliserar kommersialism vilket ses som destruktivt för ett rikt kulturliv. Kulturen ska inte behöva konkurrera ekonomiskt enligt principen om kulturen som både omätbar och värdefull i sig. Enligt statens kulturråds undersökning Att vidga deltagandet i kulturlivet är denna inställning till marknadsföring både felaktig och ett hinder för flera långsiktiga mål.

”Marketing of the arts” framhävs av kulturrådet som ett vanligt koncept internationellt och kan jämföras med Weils något cyniska uppfattning att museerna förut hade ett ”selling mode” där man bara försökte sälja sin ”produkt”, men nu har ett ”marketing mode” när man ser till besökarnas (marknadens) behov och anpassar ”produkten”).58

Att marknadsföra konsten har dock i vissa former mött hård kritik. Shearer West resonerar kring fenomenet ”art blockbusters” som är utställningar om någon av de ”stora mästarna”, vanligtvis på något större museum, som garanterar publiksuccé. De bygger på en myt om konstnären och lockar med verk som är välkända även för en ovan publik. En klar majoritet betraktar

55

Weil, Stephen. 2002. Making museums matter s 28ff

56

ibid s212

57

Att vidga deltagandet i kulturlivet s121

58

museum som en plikt liknande att gå i kyrkan, inte som något avslappnande eller underhållande. Därför ser man att dessa utställningar har möjlighet att locka just den ovana publiken till museer.59 Resultatet har blivit en överkommersialisering av konsten i hur utställningar utformas, i betoningen på produkter som säljs i anknytning till utställningen, samt företag som ser sponsring av utställningar som reklam med hög status.

Dessa utställningar utformas för att stödja myten om den aktuella konstnären och om konsten i sig som ett svårlöst chiffer. Katalogerna har en tendens att baseras på konstvetenskapligt tveksamma eller omoderna föreställningar i förmån för en mer säljkraftig historia.60 Museet söker sälja

upplevelsen snarare än konsten i sig, och lägger stora resurser på ”souvenirer”

och kataloger. Det hela presenteras som ”den största” eller ”den bästa” eller ”den mest besökta” för att allmänheten ska känna att de missar ett stort evenemang och samtalsämne om de inte besöker museet.

West ser det hela som ett sätt för en socialt aspirerande medelklass att lätt skaffa sig kulturellt kapital utan egentlig förankring.61 Genom att bygga på en myt om det ”exotiskt akademiska” i konstbetraktande alienerar man majoriteten av besökarna samtidigt som man tvingar det museala kollegiet till en kommersialiserad förenkling.62

Vidare bidrar ”art blockbusters” till att stora finansiärer satsar på museet och stödjer det kommersiella arbetet. West ser detta som bidragande till dels skendemokratiska utställningar där obehagliga delar sållas bort (Tex. en Otto Dix utställning som inte visade hans bilder av kvinnor och sexbrott), dels till att museet görs beroende av dessa finansiellt betryggande, men konstvetenskapligt tveksamma, utställningar. Även om sponsorer sällan direkt ändrar en utställning vet museet vad sorts utställning som ger sponsorpengar och urvalet blir sällan så oberoende och fritt som många vill ge sken av.63

Statens kulturråd har dock en mer sansad syn på ”marketing of the arts”. Marknadsföring på kulturinstitutioner ska inte verka för att maximera ekonomisk tillväxt, utan snarare ”förverkliga den samlade målsättningen”64 en målsättning som i kulturrådets rapport utgörs av att engagera nya grupper som besökare till bibliotek, museer och teatrar.

59

West, Sherer. 1995 The devaluation of“cultural capital“:postmodern democracy and the art. i art in

museums s. 76 60 ibid s. 85 61 ibid s. 77 62 ibid s. 75 63 ibid s81, 88 64

Även om Sverige sedan 60-talet är världsledande på kulturell delaktighet65, är kulturrådets slutsats att verksamheten utåt är kulturinstitutionernas svaga sida. Marknadsföring innebär i det här fallet att lära känna sin publik och dess motiveringar, att veta vilka grupper av människor som besöker museet; men det innebär även att mobilisera de grupper av människor som av olika anledningar inte besöker museet, detta genom ”åtgärder som stärker deras motivation och/eller förbättrar deras möjligheter att delta”.66 Det senare kallas barriärbrytande insatser och utgör en stor del av rapportens diskussion. Man talar om att de aktuella institutionerna har en produktionsmiljö som utgörs av den interna verksamheten (inklusive faktisk publik), recensenter och konkurrenter. Men det finns även en

värderingsmiljö som generaliserat kan sägas bestå av omvärlden: näringsliv,

politiska partier, skola, folkrörelser etc. På lång sikt är det värderingsmiljön som utgör institutionens roll och sociala status, vilken mening vi lägger vid den och vad den representerar.67 Man kan säga att projekt för att påverka värderingsmiljö blir viktiga i långsiktig kulturpolitisk planering.

Vissa grupper uppfattas som särskilt besvärliga att göra delaktiga i kulturlivet. Olika kategorier kulturrådet arbetar med sträcker sig från de som både har möjlighet och intresse av kulturellt deltagande, till de som kan tänka sig delta, till de som helt motsätter sig att delta i kulturlivet.68 Den senare gruppen handlar dock främst om unga män som gått upp i populärkulturen och kan sägas delta i kulturlivet även om de inte besöker de för utredningen intressanta kulturinstitutionerna bibliotek, museum eller teater.

De två grupper som är svårast att nå är icke deltagare med svag motivation och motståndare till att delta inom vissa delar av kulturlivet.

Utmärkande för den första gruppen är att de överrepresenteras av medelålders lågutbildade låginkomsttagare som finner trygghet i att inte söka nya upplevelser; som inte söker utveckla sig och är sparsamma med känsloyttringar, samt att de lyssnar på schlager- och dansbandsmusik.69

Gruppen utgörs av två underkategorier. Dels finns det sådana som saknar kulturell förankring och bygger sitt liv på vad de alltid gjort, dels de som känner att de inte klarar av det föränderliga samhällets krav och antar en passiv

resignation till omvärlden. Den första undergruppen söker trygghet i stabila

65 ibid s119 66 ibid s123 67 ibid s122 68 ibid s105 69 ibid s110

mönster och rutiner som kompensation för bristen på kultur- och värdegemenskap. Den andra gruppen söker förströelse i TV eller verklighetsflykt och håller sig utanför sociala sammanslutningar, även detta som ett uttryck för stabilitet och trygghet.

Nyckeln att nå dessa är att spela på deras behov av kulturell förankring. Det stora problemet är att de sällan är organiserade i föreningar eller andra konkreta sammanslutningar som gör dem tillgängliga för kulturinstitutionens ambitioner.70

De som motsätter sig kulturellt deltagande representeras främst av ogifta unga män. Även i denna grupp finns det två underkategorier. Dels de som riktat in sig på media och populärkultur, dels de med ”materialistiska intressen”. I den första undergruppen är det rockmusik, äventyrsfilm (gärna våldsam) och eventuell spänningslitteratur som utgör det kulturella engagemanget. Inom dessa områden är de dock högst engagerade och söker utveckla sina intressen förutsatt det inte blir styrt institutionellt. De ställer sig medvetet utanför det etablerade föreningslivet men har ett stort socialt kontaktnät även om det vanligen utgörs av ett informellt ”kompisgäng”.

I den andra undergruppen finns de som har en klart materialistisk livssyn. De vill tjäna pengar som de lägger på bilar och andra prylar. Det kulturella intresset begränsas till populär- eller rockmusik. Huvudsakliga intressen är motorsport och idrott medan de sällan utför någon egen konstnärlig aktivitet. De har ett begränsat socialt kontaktnät, saknar karriärambitioner eller intresse för personlig utveckling.71

Gruppen av motståndare är naturligtvis synnerligen svår att nå för kulturinstitutionerna. Deras avvisande attityd kan ha att göra med dåliga erfarenheter av kulturupplevelser i skolan, där de ”inte sällan var missanpassade” och kan förknippa kultur med indoktrinering eller förtryck.72

Oavsätt vilken vikt vi väljer att lägga vid dessa generaliserade grupper ser man att statens kulturråd lagt stort engagemang i att kartlägga de som inte besöker kulturinstitutionerna. Man har sett problem i att de inte är organiserade i föreningar eller studieförbund, vilket begränsar möjligheten att påverka dem om man inte riktar sin verksamhet direkt på deras förmodade specialintressen, något de inte alltid har och inte säkert skulle engagera dem.

70 ibid s110f 71 ibid s111f 72 ibid

Ändå råder det i rapporten ingen tvekan om att det hör till de aktuella institutionernas ansvar att nå ut till nya grupper, och att de på den punkten tidigare har slarvat.

En del av museernas roll är alltså att göra sitt bästa för att engagera även de som direkt motsätter sig kulturellt deltagande. Trots att rapporten ger flera förslag på åtaganden som institutionerna bör genomföra är det inte helt klart hur man konkret ska nå de grupper som t.ex. motsätter sig kulturellt deltagande. Vidare diskuteras inte möjligheten att marknadsföring av museer och konst kan leda till ett urvattnat och kommersiellt utbud.