Sjukhuskonst, museer och tillgängliggörandet av kulturen

Institutionen för ABM

Sjukhuskonst, museer och tillgängliggörandet av kulturen

Museala perspektiv på Uppsala akademiska sjukhus konstsamling

Fredrik Stolt

Kandidatuppsats, 10 poäng ht-06

Handledare: Katarina Elam, Juan Carlos Gumucio C

ISSN 1651-6079

Tack till Eva Håkansson och Åke Forsberg för ovärderliga samtal om konsten på Uppsala Akademiska Sjukhus och hur den berör oss.

Och tack till Lina som tålmodigt tog sig igenom en snårig uppsats och visade vad jag kunde förbättra.

1. Inledning ... 4

1.1 Bakgrund... 4

1.2 Frågeställning och syfte ... 6

1.3 Metod och avgränsning... 6

1.4 Tidigare forskning... 7

2. Undersökning UAS ... 9

2.1 Kulturpolitiska mål ... 9

2.2 Kultur i länet ... 12

2.3 Konst på Sjukhus ... 15

2.4 UAS Konstförening ... 17

2.5 Diskussion... 20

3. Sociologiska perspektiv på konstvana... 23

3.1 Sociologisk teori och kulturpolitiken... 23

3.2 Fält, habitus och kapital ... 23

Fält ... 24

Habitus... 25

Kulturellt kapital... 26

3.3 Sociologi och kulturinstitutioner. ... 28

3.4 Museets roll och begränsning ... 30

4. Slutsatser ... 35

5. Sammanfattning ... 38

6. Litterturförteckning... 41

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Konstmuseum har än idag status som att tillhöra den ”finkulturella sfären”.

Även om konstnärsrollen allt oftare blir radikal och kopplas vänster upplevs konsten som att tillhöra ett svårare släkte i så hög grad att den utesluter många människor som utgår från att de inte förstår vad konst handlar om.

Sociologen Pierre Bourdieu talar om människors olika habitus. Habitus kan förstås som vanor och tradition grundade i hur vi ser på oss själva utifrån den samhällsgrupp vi identifieras till, och hur vi förväntas reagera som en representant för denna; d.v.s. olika gruppers sociokulturellt betingade praxis.

Habitus är inte sociokulturella grupper i sig, utan praxis inom dessa grupper. I Bourdieus terminologi finner vi olika habitus inom olika fält, t.ex. det akademiska fältet eller det konstvetenskapliga fältet. En praktisk iakttagelse av habitus och fält är att olika fält, på grund av de habitus som relateras till dem, kan utesluta varandra från meningsfull interaktion. Dvs. någon som inte har vana av att gå på konstmuseer kan lätt känna sig malplacerad och osäker inför dessa till synes obegripliga verk som museet ställer ut. Detta är känslor som ofta byggts upp med övertygelse redan innan museibesöket i enlighet med att upplevelsen går utanför personens habitus. På samma sätt kan någon som identifierar sig med fältet i sin tur känna överdriven andakt oavsett vad de får se. Habitus går dock djupare än ”vanans makt”, det är ofta integrerat i fältens sätt att tänka, vad man upphöjer till principer, och vad man tycker sig verkligen vilja.

I museal aspekt uppstår frågan hur långt museets ansvar att nå ut till människor sträcker sig. Hur kan man förväntas påverka de som inte ens är intresserade av museum, än mindre faktiskt kommer till museilokalen. Att låta så många museer som möjligt ha gratis inträde har uppenbarligen varit en stor framgång i att nå fler människor, och dessutom grupper som tidigare inte frekventerat museer. Men detta är fortfarande en passiv åtgärd som ofta inte är tillräcklig i sig.

Vissa argumenterar för att en del av museipedagogikens arbete är att nå ut till de grupper som normalt inte skulle gå på museer.¹ De menar att ett museum som är sant öppet för alla inte kan nöja sig med att göra passiva åtgärder för att

”hålla dörrarna öppna”, utan måste gå utanför museets egna väggar, och verkligen visa att museet inte är otillgängligt redan som idé. Med detta menar jag att konstmuseum i synnerhet följs av ett besvärligt representationsproblem bara genom att vara ett konstmuseum och att man inte helt lätt kan undvika det problemet så länge man stannar kvar i det museala rummet.

Hur en bredare museipedagogik praktiskt kan yttra sig är svårare att formulera. Projekt att nå fler besökare med invandrarbakgrund har t.ex.

genomförts på Bror Hjorths Hus med goda resultat. Problemen med liknande projekt är att de som engageras ofta nås genom att de redan organiserat sig i särskilda föreningar eller att de tillhör en enkelt identifierad mindre grupp.

Med andra ord når inte de projekten en bredare allmänhet. Just den bredare allmänheten anses i sådana fall klara sig själva, samtidigt som de är väldigt svårgripbara och svåröverskådliga som grupp och därmed svåra att nå eller engagera. Det finns som bekant ingen egentlig förening för ”den breda allmänheten”, då den är en arbiträr konstruktion som består av ett tvärsnitt av samhällsgrupper och individer som ofta ingår i andra specifika föreningar eller samfund (fält) som de identifierar sig med.

Ett klart uttryck för ”den breda allmänheten” finner vi ändå på Uppsala Akademiska Sjukhus (UAS). Genomgående för UAS är den mångfald av människor med olika bakgrund som rör sig på sjukhuset. UAS består av ett stort sammanhängande område som är nästintill självförsörjande. Bara de som jobbar där utgör ett tvärsnitt av ålder och utbildning. Exempelvis städare, byggarbetare, undersköterskor, forskare och IT samordnare utgör en bred utbildningsbakgrund och olika åldrar. Gästforskare och invandrade utgör vidare kulturell bredd utöver de anställda som kommer från olika delar av Sverige.

Utöver detta tillkommer naturligtvis alla de som inte jobbar på sjukhuset men av olika anledningar befinner sig där. Med alla patienter och öppna avdelningar utgör sjukhuset en i högsta grad offentlig plats, en del av det publika rummet som ändå är avgränsad och utformad som en arbetsplats i första hand.

1 se t.ex. Anna Lena Lindberg 1991 Konstpedagogikens dilemma s. 18f och Berit Ljung 2004 Museipedagogik i Sverige s. 98ff

På sjukhuset finns även en stor del av landstingets konstsamling i form av offentlig utsmyckning. Landstingets konstsamling består idag av ca 17000 verk.² Två tredjedelar av Landstingets budget för konstbesmyckning läggs på UAS genom Kultur i länet (KIL) som är det ansvariga organet för landstingets kulturpolitiska ageranden. Jag har själv hört många olika reaktioner på sjukhusets konst. Vissa kommenterar enskilda verks motiv och andra ställer den bredare frågan ”vad är syftet med samlingen” eller ”varför ska vi lägga pengar på sånt där?” som ibland utgör konversationsvarianten av samma undran.

Konstsatsningen på UAS är en kulturpolitisk strategi som i högsta grad berör museala problem att nå ut till människor som inte redan tilltalas av konst eller museer. Denna strategis utformning, dess utförande och dess relation till det museala fältet är utgångspunkten för uppsatsen.

1.2 Frågeställning och syfte

Uppsatsens frågeställning är om konstsatsningen på Uppsala Akademiska Sjukhus kan ses som ett gott komplement eller alternativ till konstmuseers egna projekt att nå ut till nya grupper av museibesökare.

Uppsatsen har flera syften.

Att undersöka landstingets konstsatsning på UAS, både teoretiskt och praktiskt utförande av föreliggande kulturpolitiska mål.

Att undersöka mottagandet av konstprojektet hos olika berörda parter.

Att undersöka hur konstsatsningen som kulturpolitisk strategi påverkar den museala världen samt undersöka konstmuseernas roll i konstsatsningen och möjlighet att påverka utanför museet.

1.3 Metod och avgränsning

Uppsatsen bygger dels på en undersökning av Uppsala Akdemiska Sjukhus där kulturpolitiska mål, kultur i länet, och sjukhuset undersöks, dels på en mer teoretisk del som behandlar ett sociologisk perspektiv på kulturellt deltagande och museets roller som kulturinstitution.

Den första undersökande delen grundas i offentliga dokument, mer statistiska fakta, samt intervjuer och frågor till berörda personer. Både representanter för kultur i länet och anställda på sjukhuset står som informanter

2 se kultur i länets hemsida http://www.lul.se/templates/page____1054.aspx

för hur projektet mottas. I denna del kommer jag även att använda mig av Birgitta Rapps bok Konst på sjukhus som beskrivs som ett pionjärverk i fråga om sambandet mellan kultur och vårdvetenskap.³ Birgitta Rapp har skrivit boken på uppdrag av stiftelsen Stockholms läns museum och har själv arbetat som museichef, vilket ger visst intressant perspektiv för uppsatsen även om den inte direkt behandlar kulturpolitik för ett vidgat deltagande i kulturlivet.

Den teoretiska delen Lyfter fram ett sociologiskt perspektiv på svårigheterna i att bryta sociala mönster. Teorierna hämtas främst från sociologen Pierre Bourdieu. I den delen finns även en diskussion om marknadsföring och museernas roll i tillgängliggörandet av museet som kulturinstitution.

Både Bourdieus verk och undersökningen Att vidga deltagandet i kulturlivet belyser sina slutsatser med konkreta exempel från sin samtid.⁴ Därför kan det vara bra att ha i åtanke att den litteraturen är mellan 15 och 30 år gammal, men att teorier och slutsatser är intressanta än i dag.

1.4 Tidigare forskning

De kulturpolitiska målen utformades 2005 och saknar i dagsläget utvärderingar eller anknuten forskning. Birgitta Rapps bok Konst på sjukhus utgör den bästa tidigare forskning på ännet konst på sjukhus. Den har dock idéhistoriskt fokus, och viss betoning på patient och vårdmiljö, vilket begränsar användningen av den i uppsatsen. Konst på sjukhus utgör dock en god bakgrund till hela Konstsatsningen och poängterar några viktiga aspekter av sjukhuskonstens funktion.

Den sociologiska delen har en skog av tidigare forskning som berör kultursociologi. Jag har valt att begränsa mig till Pierre Bourdieus teorier och använder både sekundär och primär litteratur.

Något av tanken med uppsatsen var att utgå från en ganska praktisk undersökning av UAS (intervjuer, politiska mål), och sedan applicera en sociologisk grund då jag inte är överdrivet bekant med ämnet tidigare. Med den utgångspunkten blir tidigare forskning begränsad.

3 Rapp, Birgitta. 1993 Konst på sjukhus

4 Att vidga deltagandet i kulturlivet: ett diskussionsunderlag. Statens kulturråd, (Rapport från Statens kulturråd 1990:4). 1990

2. Undersökning UAS

Tillgänglighet handlar inte bara om geografi utan också om pedagogik, information och anpassning till olika grupper och individer. ⁵

2.1 Kulturpolitiska mål

2005 utformade landstinget i Uppsala län en kulturstrategi som kallas

”Konstpolitik, kulturpolitik, kulturplanering”. Kulturpolitiken hade då inte genomgått några större förändringar sedan 1970-talet. De kulturpolitiska mål som formulerades 96 var en utveckling av tidigare mål och innebar inga större förändringar.

De nya strategierna har hämtat mycket från Unesco rapporten ”Vår skapande mångfald”, och den syn på kultur som formuleras där.⁶ I ”Vår skapande mångfald” ser man kultur som en oerhört viktig del i samhällets och människans utveckling. Som första mening i sammanfattningen av rapporten står det ”En utveckling som är skild från sitt mänskliga eller kulturella sammanhang är en utveckling utan själ”⁷.

Man ser även ekonomi som en del av samhällets kultur. Ekonomi är väsentlig för utveckling genom att ekonomisk trygghet möjliggör valmöjlighet och frihet och kan därför ses som en del av kulturen som byggs i dessa ekonomiska förhållanden.

Kulturen som en väsentlig del av utvecklingen innebär att man kan se den som produktiv eller gynnande tillväxten. Kulturen anses dock ha ett djupare värde och världskommissionen för kultur och utveckling är noga med att framhäva att kulturen aldrig får utvärderas utifrån sin ”produktivitet”. ”Till skillnad från miljön, som kan klart definieras, är kulturen så bred och

5 Landstingets kulturstrategier s15

6 Vår skapande mångfald, s15

7 Vår skapande mångfald, s15

mångsidig, och växelspelet mellan ’kultur’ och ’utveckling’ är så komplicerat att det knappast kan mätas eller ens beskrivas”⁸.

Denna brist på mätbarhet har gjort att Vår skapande mångfald har en principiell inriktning⁹, som visar sig i Landstingets kulturstrategi just med att man främst talar om strategier att nå mål, inte målen i sig.

Landstingets kulturstrategi är uppdelad i de tre områden som titeln anger:

konstpolitik, kulturpolitik och kulturplanering. Man har tagit hjälp av ett

”analysverktyg” som är en fri tolkning från Göteborgs stads kulturpolitiska strategi från –98¹⁰.

Analysverktyget:

Verktyget visar hur de olika delarna berör olika delar av samhället. De tre delarna bör utgöra ungefär lika stora delar av det kulturpolitiska arbetet. Även om man använder sig av dessa distinktioner för att formulera handlingsplaner etc. är de ofta integrerade i varandra och skiljs sällan åt i praktiken.

En fördel med att dela upp strategierna på olika områden är att man lättare kan göra sig förstådd i politisk mening. Konstpolitiken är de politiskt ensamma om att föra eftersom den inriktar sig uteslutande på främjandet av konstverksamhet. Kulturpolitiken däremot handlar om människans allmänna väl och möjligheter till utveckling vilket de flesta politiska grenar arbetar med.

Kulturplanering handlar om långsiktigt tänkande för ”regionen”, i det här fallet Uppsala län. Man talar om utbildning och kulturvård, ökat deltagande i

8 Vår skapande mångfald, s10

9 ibid

10 Landstingets kulturstrategier s. 8

kulturlivet. Även denna sista del är något som berör många områden utanför kulturpolitiken.

Genom att använda analysverktyget kan rollerna definieras på olika sätt beroende på vilket perspektiv som anläggs. Debatten kan nyanseras och intensifieras när verkligheten blir möjlig att sortera. Långsiktiga planer och uppdrag kan bli tydligare och möjliga att följa upp och utvärdera. ¹¹

Kulturpolitikens mål och strategi är klart uppdelade på anlysvektygets tre områden.

Det konstpolitiska målet är att länet har ett rikt konstliv av hög kvalité.

För att nå detta mål ska landstinget: underlätta för professionella konstnärer att verka i länet; stimulera till ökad bredd och mångfald i länets konstliv; visa öppenhet för ny teknik och nya konstformer; främja gränsöverskridande möten.¹²

Det kulturpolitiska målet är att länets invånare är kulturellt delaktiga.

För att nå målet ska landstinget: ge länets invånare möjlighet att vara skapande, kreativa och aktiva; ge länets invånare ökad tillgänglighet till konstupplevelser;

underlätta för människor att mötas; stödja länsinvånarnas kunskapssökande.¹³ Målet för kulturplaneringen är att länet erbjuder en attraktiv livsmiljö.

För att nå målet ska landstinget: bidra till att kulturen blir mer tillgänglig i hela länet; integrera konst och kultur i det offentliga rummet; öka intresset och förståelsen för kultur som utvecklingsfaktor; verka för ett rikt kulturliv som kan medverka till att utveckla länets profil.¹⁴

Av dessa strategier är flera direkt intressanta för uppsatsen. De olika områdena i analysvektyget kan på UAS konkret ses som konstfrämjande, arbetsmiljö och ökad delaktighet i kulturlivet.

Kulturplaneringen lämnar öppet för en vidare syn på kulturpolitiken som grundas i både folkhälso- och folkbildningstanken. Man betonar sambandet mellan ett rikt kulturliv och samhällets välstånd. Även på en mer individuell nivå handlar det om att ge människor möjlighet att själva vara skapande eller vara i aktiv kontakt med konst som en del av den personliga utvecklingen.

Tanken är att det är en demokratisk rättighet att erbjudas delaktighet i

11 landstingets kulturpolitiska strategier s8

12 ibid s11

13 ibid s15

14 ibid s17

kulturlivet för att ges möjlighet att växa som människa och känna en meningsfull tillvaro.

2.2 Kultur i länet

I en intervju med Åke Forsberg på Kultur i länet frågade jag om de mer praktiska delarna kring arbetet med landstingets konstsatsning och hur han såg på arbetet. Kapitlet nedan hänvisar till det samtalet om inte annat anges.

Kultur i länet formulerar landstingets kulturstrategier och kan därmed sägas inkorporera dess mål och teorier. Till skillnad från t.ex. museer är kultur i länet regionbaserat medan museerna är kommunala. Relationen mellan KiL och Akademiska sjukhuset kan nästan ses som symbiotiskt, i mycket nära samarbete. De är båda delar av landstinget, men fortfarande självständiga från varandra. Konsten är integrerad i sjukhusets fysiska utformning, och konstbudgeten baseras på landstingets bygg och renoveringskostnader. I praktiken innebär detta att budgeten för varje utsmyckning på sjukhuset är baserad på den aktuella ytans budget, och därmed i direkt relation till själva sjukhuset. KiL ansvarar för all kultur på sjukhuset; konst och bibliotek utgör de största områdena och representeras av olika avdelningar inom KiL.

KiL ansvarar för att kulturpolitiska mål och budget följs. Detta innebär bl.a. att de följer varje byggprojekt inom landstinget från början, reserverar vissa ytor, och kontaktar konstnärer för utsmyckning.

När ett nytt byggprojekt inleds är KiL närvarande redan i planeringsstadiet med en konstgrupp som diskuterar projektet tillsammans med arkitekter, avdelningsrepresentanter, sjukhusledning, olika säkerhetsansvariga m.fl.

Byggnationen blir ett samspel mellan dessa gruppers intressen. 1% regeln garanterar att en procent av bygg/renoveringsbudget är reserverad för konstnärlig utsmyckning. KiLs egna budget är ca 3 miljoner, varav 2 används på Akademiska sjukhuset.

KiL presenterar efter hand förslag på olika konstnärer för avdelningen innan ett slutgiltigt val görs. Vanligtvis blir det ett beställningsjobb anpassat till byggnationens utformning och material. Man vill gärna använda sig av material som kommer vara en del av den nya strukturen. Det finns t.ex.

mosaikgolv som är formgivna av en konstnär och i högsta grad bör ses som konstverk. Vissa verk kan även vara omplacerade från en avdelning där de inte får plats längre, eller från samma avdelning om det är fråga om renovering.

Konstnärerna är medvetna om att deras verk visas på en yta som är arbetsplats i första hand, och därtill en föränderlig arbetsplats som kräver funktionella ytor och anpassning till ny teknik. Konstgruppen försöker därför hitta ytor som kan tänkas stå relativt oförändrade. Än så länge är det ytterst sällan konstverk går förlorade p.g.a. att en yta besmyckad i strukturen rivs. Ändå står det flera tavlor längs väggarna i KiLs lokaler som bl.a. kommer från avdelningar där de inte kan vara kvar och nu väntar på ett osäkert öde.

De konstnärer som KiL rekommenderar för utsmyckningsuppdraget är helt enkelt konstnärer som de lagt märke till. En del av deras jobb är att hålla ögonen öppna efter tänkbara kandidater. Närheten till Stockholm ser Åke som väldigt lyckligt, eftersom alla lovande konstnärer ställer ut där. Det finns ingen ambition att främst finna konstnärer med anknytning till Uppsala län. De få bra konstnärer som har anknytning till Uppsala finns representerade på sjukhuset, men anknytningen till länet är i dessa fall sekundärt. I sökandet efter konstnärer är det i första hand det estetiska som spelar in. Hänsyn till könsfördelning eller temaår som mångkulturåret 2006 är saker man är medvetna om och ofta diskuterar, men i slutänden ser man till konstproduktionens estetiska kvalité, inte till konstnären som person. Trenden tycks dock vara att det blir flest kvinnliga konstnärer.

Några officiella utvärderingar av konstprojektets påverkan på arbetsplats och vårdmiljö har inte gjorts. Den uppföljning som KiL har möjlighet att utföra är mindre enkäter och förfrågningar om personalen på avdelningar är nöjda med besmyckningen.

Det finns mätningar av hjärt- och hjärnaktivitet i individers möte med konst som visar på stresstendenser som går ned i en estetisk miljö. Åke ser dock dessa mätbara värden som en bråkdel av vad konstupplevelsen är och hur den påverkar människan. För att göra en meningsfull utvärdering behövs flera djupintervjuer med uppföljning för att nå resultat.

På några sjukhus i England pågår faktiskt liknande undersökningar, men det tar lång tid innan man ser resultat. Och det rör sig inte om ”mätbara värden”, vilket får många att ifrågasätta dem. Projektet ”grönterapi” på UAS, som syftade till att underlätta rehabilitering med hjälp av den psykologiskt lugnande effekten växter och natur har på människan, har nyligen stoppats av den nya politiska majoriteten bl.a. för att man inte kunnat visa upp mätbara resultat; något som besvärar Åke även om han inte tror att konstsatsningen är i fara av den anledningen.

Ett talande omdöme för KiLs arbete är att de är omtyckta och framförallt efterfrågade i hela landstinget. Oavsett om man hänvisar till mätningar av

hjärnaktivitet eller om man ser djupare anledningar så tycks alla vara överens om att det är önskvärt med konst integrerat i sin närmiljö. Åke anser att det är sunt förnuft som är den bästa motiveringen till konstsatsningen. De flesta förstår att en miljö med konst och växter ger en mer avslappnad och harmonisk stämning som gör gott för hur vi mår och bemöter andra människor. Något som gynnar alla. ”Common sense” säger att både arbetsplats och vårdmiljö gynnas av att mjuka upp den annars sterila miljö som ett sjukhus faktiskt innebär.

Konsten är viktig för att både personal och patienter ska känna sig mer avslappnade och hemma. Man kan göra jämförelser med kontorslandskap där varken personliga eller konstnärliga detaljer tillåts, som visat sig vara förödande för både produktivitet och allmänhälsa.

När jag frågar vilket av de tre fälten, konstfrämjande, arbetsmiljö och allmän delaktighet som dominerar KiLs arbete, anser Åke dem likvärdiga, att de har ungefär lika stor del i processen om de överhuvudtaget bör skiljas åt, de är fält som går in i varandra. En viktig del av kulturpolitiken är att föra ut samtidskonst till en bred publik, gynna allmänintresset för kultur, och nå nya publikgrupper.

KiL har inget djupare samarbete med Uppsalas konstmuseer, men har ansvaret för Upplandsmuseet, som dock inte sysslar med konst.

Samtalet med Åke kan jämföras med en artikel i ”Upptinget” om Anders Bjersby, konstansvarig vid kultur i länet. Anders anser att ”man kan inte lura i en person att han är hemma när han faktiskt är på sjukhuset”.¹⁵ Han anser att konsten på sjukhuset inte kan jämföras med att göra det hemtrevligt. Konsten på sjukhuset är professionella verk av erkända konstnärer, och sjukhuset får genom satsningen en professionell utstrålning. Annars kunde de anställda få dekorera med sina egna foton och planscher –något som inte lämpar sig på ett sjukhus där man behöver känna förtroende för att man är i händerna på kompetent personal. Så länge det är personliga kontor är det inga problem, men Anders menar att man har mer än ett trivselansvar på offentliga ytor. ”Det är till exempel inte lyckat om en kurator har bilder på barnen i sitt rum.” Även om det är med god vilja kan man inte dekorera med ”torkade eterneller eller virkade dukar”.¹⁶

15 Upptinget nr7, 05

16 ibid

Tanken är att det ska se genomtänkt och professionellt ut. Det kanske inte hjälper patienten att bli friskare, menar Anders, men det får den att känna sig trygg, vilket är väldigt viktigt.

Eftersom patienterna har så olika bakgrund måste man göra varje rum genomtänkt, gärna så konstverken har flera infallsvinklar och tolkningsmöjligheter. Det är öppet för svårare verk och olika medier. Däremot kan inte konsten på ett sjukhus se ut riktigt hur som helst. Man kan t.ex. inte ha direkt upprörande eller skrämmande verk, eller något som i sjukhusmiljö kan verka kränkande.

Anders säger att konsten ska vara gjord av nu verksamma konstnärer, och att de håller ögonen öppna särskilt efter uppländska konstnärer även om de köper konst från hela landet.¹⁷

2.3 Konst på Sjukhus

Birgitta Rapp diskuterar i boken Konst på sjukhus några konsekvenser av att konsten på sjukhus måste ha en speciell karaktär. Birgitta Rapp poängterar liksom Anders Bjersby att sjukhuskonst måste ta hänsyn till de speciella omgivningarna och till patienter. Hon ser dock att större fokus på patienten är önskvärt. Idealiskt vore om sjukhuskonsten kategoriserades som antingen

”korridorskonst” eller ”konst vid vårdmiljö” beroende på vart på sjukhuset den finns. På så sätt kunde man ta större hänsyn till patienternas behov och önskemål genom att involvera även dem i urvalsprocessen.

Konst kan uppfattas väldigt olika under en sjukdomsperiod. Illamående, feber eller psykiska störningar som kan vara resultat av sjukdomen gör patienten ”sårbar” för abstrakt och förvirrande konst. Enligt undersökningar där patienter får ge omdömen på särskilda verk föredrar patienter landskapsmålningar av t.ex. Renoir, medan målare som Chagall med mer okonventionella motiv anses olämpliga.¹⁸ Tanken att konst påverkar patientens hälsa innebär även att hälsan kan påverkas negativt. Birgitta Rapp vill besvara frågan om man blir friskare av konst med att man blir sjukare utan konst för att inte utesluta de negativa verkningarna av ”dålig” konst.

Skillnaden i konstvana mellan museer och sjukhus kan utgöra skillnaden mellan en lyckad och misslyckad konstsatsning. Ett problem för konstsatsningarna på sjukhus är att de tagit över konstmuseernas urvalsideologi

17 ibid

18 Rapp, Birgitta. 1993 s200

om konstnärlig originalitet och kvalité där vårdmiljö borde stå i fokus.

Patienten söker något lugnande och bekant och kanske inte är i en situation där de är mottagliga för intellektuell stimulans och nya perspektiv. Även om Picasso och Chagall är portalfigurer i vår tids konsthistoria betyder inte det att de lämpar sig i en vårdmiljö.¹⁹ Paralleller kan göras till avdelningar för barnavård där patienterna hämtar styrka och inspiration från målningar av karaktärer som Pippi Långstrump eller Bamse –världens starkaste björn.

Sådana välkända och symboliskt starka bilder har bättre slagkraft än t.ex.

anonyma sagodjur. Samtidigt kan andra obekanta motiv inspirera till direkt ångest och gråt.²⁰ I princip är vårdsituationen den samma oavsett ålder.

Sjukhusvistelsen innebär känslomässig osäkerhet och fysisk svaghet och reaktionerna på omgivningen är i grunden ganska lika.

Sjukhuskonst bör ha annat fokus än konst på museer. Några skillnader mellan museer och sjukhus som Birgitta Rapp lyfter fram är att både patienter och anställda på sjukhus ofta är ovana konstbetraktare till skillnad från museets personal och besökare, liksom att man besöker museet frivilligt medan sjukhuset vanligen är ett ”nödvändigt ont”. ²¹

Sedan konstsatsningarna på sjukhus tog fart på 70-talet har flera tavlor dömts som direkt olämpliga efter klagomål både från patienter och personal, däribland verk av digniteter som Bror Hjorth och Lena Cronqvist. Resultatet blir att ett sjukhus inte kan eller bör leva upp till konstmuseernas ideal om konstnärlig kvalité och originalitet. Birgitta Rapp betonar att sjukhuset inte är ett museum, sjukhuset måste fungera som arbetsplats och vårdmiljö i första hand, och alltför stort fokus på konstnärlig kvalité kan få högst negativa konsekvenser för patienters hälsa. En pragmatisk inställning till konstsatsningar på sjukhus är att utforma dem till en publik som är relativt ovan som betraktare av konst.

I dag förmedlar konstmuseer aktivt sin konst vilket även innebär att verka för konstnärlig utveckling, sjukhuset däremot förmedlar passivt sin konst. Rapp ser dock att sjukhusets passiva roll kan förändras med tiden, just som museets roll blivit mer aktiv med åren.²² Detta kan jämföras med en allmän inbjudan och uppmaning på KiLs hemsida att besöka sjukhuset just för konstens skull, t.ex. titta på neurologiska intensivvårdsavdelningens nyrenoverade entré.²³

19 ibid s199

20 ibid s201, 208

21 ibid s97ff

22 ibid s198

23 se kultur i länets hemsida http://www.lul.se/templates/page____1054.aspx

Birgitta Rapps undersökningar visar att konstprojekten måste förankras bättre bland dem som berörs av dem. En viktig del av den förankringen är att konsultera patienterna själva om utsmyckningar i faktisk vårdmiljö. Men lika viktigt är att utbilda personalen i vad som finns på sin arbetsplats. En enkel genomgång av verken när de installeras kan vara nog för att öka förståelse och konstvana bland personalen.²⁴

2.4 UAS Konstförening

På UAS finns en konstförening för anställda. Konstföreningens mål är enligt stadgarna "att sprida intresse för konst och konsthantverk bland Akademiska sjukhusets anställda och deras anhöriga samt att öka kunskapen och förståelsen för konst".²⁵

Kapitlet nedan hänvisar till en intervju med Eva Håkansson, ordförande för UAS konstförening, om inte annat anges.

Konstföreningen är en del av riksförbundet Sveriges konstföreningar²⁶ och saknar officiella band till landstinget utöver att föreningen är för anställda vid akademiska sjukhuset och får bidrag som arbetsplatsförening. Föreningen har ca 1100 medlemmar och har funnits sedan 50-talet.

Föreningens verksamhet är bl.a. att ordna föredrag och visningar för de anställda. Visningarna kan vara både på museer och på mer svårtillgängliga platser där privatpersoner inte normalt kan se konst, eller hos andra föreningar och sammanslutningar. Eva Håkansson anser att Uppsala konstmuseum är en sådan plats som alla kan besöka ändå och att det är intressantare att få se t.ex.

privata samlingar eller mindre officiella byggnader med intressant utsmyckning.

Föreningen ordnar också tillfälliga utställningar på sjukhuset. Flera konstnärer tar kontakt med föreningen för att få ställa ut sina verk. Den anspråkslösa budget föreningsbidraget innebär gör att konstnärerna sällan får annan kompensation än att föreningen köper ett verk. Föreningen lägger stor del av sin budget på att köpa konst som sedan lottas ut bland medlemmarna.

24 Rapp, Birgitta 1993. s.188f

25 se akademiska sjukhusets hemsida http://www.akademiska.se/templates/page____17500.aspx

26 Riksförbundet Sveriges Konstföreningar bildades 1973 och hade då 118 anslutna medlemmar, idag är drygt 1250 konstföreningar anslutna. Se Sveriges konsforeningar.nu

Många nya medlemmar säger att de blivit intresserade när en kollega vunnit en tavla från föreningen.²⁷

Föreningen ordnar även en stor utställning där alla anställda på sjukhuset får bidra med sina egna alster. Detta är väldigt spännande och flera verk är riktigt bra, men det intressanta är att se kollegor och andra som är kreativa och visar sidor man inte sett förut. Väldigt många anmäler sitt intresse till dessa utställningar med verk av de anställda, och resultatet brukar få stor uppmärksamhet på sjukhuset.

Föreningen prenumererar även på vissa tidskrifter och köper utställningskataloger som delas med allmänheten på sjukhusbiblioteket.

När avdelningar på sjukhuset renoveras eller får nya lokaler ordnas en visning av utsmyckningen för konstföreningen innan avdelningen öppnas.

Många konstverk får snabbt annorlunda karaktär när det plötsligt ställs maskiner eller skåp intill dem, därför är det intressant att se först hur det ursprungligen är tänkt. En fint designad entré kan se ganska annorlunda ut när det en dag ställs en stor läskautomat innanför glasdörrarna.

Utställningarna som ordnas på sjukhuset hängs i korridoren mellan hus 70 och hus 85, båda stora hus med stor genomströmning av både personal, patienter och besökare då många mottagningar och operationsavdelningar ligger mellan dessa hus. Konstföreningen har fått ta emot beröm för hela sjukhusets konst från flera patienter och anhöriga som sett konsten som ett andrum i en annars tung situation.

Eva Håkansson ser att konsten på sjukhuset når många fler människor än som normalt går till gallerier eller museer. Många som inte skulle komma på tanken att gå till ett konstgalleri kan både se och diskutera konsten på sjukhuset. En klar tendens i konstlivet är att använda sig av mer offentliga scener och miljöer än museerna erbjuder. Om inte folket kommer till konsten måste konsten komma till folket. I Gottsunda centrum finns ett lyckat galleri som utöver att ligga i centrum även ligger mitt emot systembolaget och lockar människor att bara gå in och titta, just som man gjorde på Uppsala Konstmuseum när det låg på Fyris-torg, ett museum som idag har stora problem att locka besökare.

Eva själv och de flesta medlemmar i konstföreningen drivs av ett intresse för konst men har ingen officiell utbildning i ämnet. Ju mer man ser av konsten desto mer bekväm blir man med den och intresset utvecklas bara genom att ha

27 Det förekommer förvisso att medlemmar mycket förargade lämnat föreningen efter att inte vunnit något på 10 år.

det i sin närhet. Saker som kändes provocerande och svårt förut kan förändras både med tiden och med vana att se på konst. Det tråkiga med sjukhusets konst är att det finns en ambition att visa samtida konst men att det praktiskt är svårt att lyfta fram konstformer som videokonst eller performance i sjukhusets lokaler. ²⁸ Dessa medier utgör idag en viktig konstnärlig uttrycksform, speciellt för yngre konstnärer, som inte visas på sjukhuset.²⁹

Eva Håkansson vill att konsten på sjukhuset ska väcka diskussion och leda till samtal. Att vårdmiljö måste prioriteras behöver inte vara ett problem för konstens kvalité. Konsten ska inte vara för anonym så den bara smälter in i omgivningen.

Vissa konstverk på sjukhuset har väckt stor debatt tidigare, men står idag relativt odiskuterade. Ett exempel är träskulpturen Hyndan, som först stod utanför sjukhusets hörsal innan den till följd av protester flyttades undan och gömdes bakom stora krukväxter vid bibliotekets ingång, men idag står helt öppet utanför hörsalen igen.³⁰ Ryktet säger att några av sjukhusets snickare tyckte att Hyndan var föga imponerande eftersom de själva lätt kunde snickra ihop något liknande (hyndan är en grovt skulpterad jätte-varghona i trä), så de byggde en valp i trä som stod vid hennes fötter tills den en dag mystiskt försvann spårlöst.

2004 genomfördes ett projekt i samarbete med andra konstföreningar inom Sveriges konstföreningar. Tanken var att konstnären Anders Kappel skulle göra ”samtidskonst på jobbet” för att öka intresse och öppenhet för dagens konst .³¹ projektet syftade till att arbetsplatser skulle få konstverk som speglade den aktuella miljön och personalen. På UAS samlade konstföreningen in gamla saker som skulle slängas från olika avdelningar. Dessa komponerade Anders tillsammans med grenar från ett körsbärsträd till en skulptur som ställdes i matsalen. Själva monteringen av skulpturen genomfördes på plats under lunchtid. Både monteringstillfället och föregående insamling av ”sjukhussaker”

lyckades engagera många på sjukhuset. Under monteringen i matsalen uppstod flera diskussioner med en nyfiken spontanpublik som hade åsikter och funderingar kring konst och konstnärskap.

Liksom Anders Bjersby anser Eva Håkansson att personalens personliga utsmyckning inte passar, speciellt inte om den blandas med professionell konst

28 Konstföreningen, liksom KiL, engagerar sig bara i nu levande konstnärer

29 I dagsläget har dock KiL gjort sitt första försök att även visa videokonst på sjukhuset.

30 Rapp, Birgitta. 1993 Konst på sjukhus s. 188

31 se Sveriges konstföreningars hemsida

och allt blir en röra. Men en viktig anledning att inte göra det för ”hemtrevligt”

är att patienterna inte vill ta med sig känslan av att vårdas på sjukhus när de kommer hem, vilket är en risk om vårdmiljön liknar hemmet.

Eva saknar ordentliga skyltar vid varje konstverk, eller en katalog över verken på sjukhuset. Ofta vet man inte vem som är upphovsperson till verken.

Hur mycket utrymme konstföreningen får på sjukhuset beror i hög grad på sjukhusledningen. Förra sjukhuschefen hade ett personligt konstintresse vilket underlättade dialog och förståelse för konstföreningens projekt.

Konstföreningen har inget djupare samarbete med Uppsalas museer mer än de utställningar föreningen besöker.

2.5 Diskussion

Konstsatsningen kan ses som befäst i tre huvudelar: de kulturpolitiska målen, kultur i länet och UAS-konstförening. Dessa kan sägas representera beslutsfattande, praktiskt verkställande och upprätthållande.

UAS-konstförening, som inte är på initiativ av den politiska konstsatsningen, spelar en viktig roll i förverkligandet av de kulturpolitiska målen. De kulturpolitiska strategierna betonar konstens påverkan på sin omgivning, människorna och samhället och gör en poäng av det önskvärda i att höja allmänt kulturellt deltagande. En kritisk punkt i strategierna är antydan till att konsten fyller en funktion bara genom att finnas i människors närhet. Detta menar jag är kritiskt dels av den anledning att det är ett bärande och viktigt argument för legitimerandet av strategierna, dels då det utgör en passiv syn på både hur konsten presenteras (pedagogiskt) och hur människan tar den till sig (som ett tomt kärl). När landstinget utformat rummet tar konstföreningen vid som en länk mellan konsten och individen för att underlätta tillgängliggörandet. Konstföreningen är med andra ord viktig för att ta konstsatsningen från att vara en passiv åtgärd till en aktiv.

Varken kulturstrategierna eller konstföreningen gör skillnad mellan besökare/personal och betraktare, besökaren behöver inte ”aktiveras” för att börja se konsten, det händer per automatik, hela tiden. Uppfattningen råder att människan mer eller mindre omedvetet suger i sig kulturmedvetenhet om det finns konst i närheten. En förväntad följd av detta är ökat välmående, självmedvetenhet och kulturvana.

Ändå finns uppfattningen, viljan, att väcka ett aktivt intresse. Eva Håkansson betonar att konst ska väcka diskussion och intresse, få människor att reflektera över konsten oavsett på vilken nivå diskussionen ligger.

Snickarnas egen imitation av ett konstverk på skoj är en fantastisk reaktion som visar hur konsten kan engagera ”i sig själv” dvs, utan pekpinnar och skyltar. Man kan säga att konstföreningen står för en konstpedagogisk verksamhet som KIL har svårt att själva utveckla men som är klart önskvärd enligt de kulturpolitiska strategiernas betoning på att t.ex. ”ge länsinvånarna möjlighet att vara skapande, kreativa och aktiva” eller ”öka intresset och förståelsen för kultur som utvecklingsfaktor”.³²

Vad som är klart genomgående för alla som engagerar sig i konst på sjukhus är synen på konsten som klart önskvärd. Frågan är inte om vi bör ha konst på sjukhus, utan snarare för vem eller vad har vi konst på sjukhus, vilket ibland förlängs till vilken sorts konst vi bör ha på sjukhus. Alla betraktas demokratiskt som potentiella konstfantaster, och konsten betraktas som något värdefullt som alla ska ha möjlig tillgång till. Diskussionen om konsten på sjukhuset rör vilken ”svårighetsgrad” konsten bör ligga på.

Abstrakt och svårtillgänglig konst kan vara olämplig på många sätt. Dels kan patienter må sämre av viss konst, dels kan det i ett bredare kulturpolitiskt perspektiv motverkan önskan att nå människor med relativt låg konstvana.

Även om det väcker den önskvärda diskussionen kan svårtillgänglig konst befästa känslan om konstens som något för andra, något som man inte ens vill förstå. Kritik kan riktas mot urvalskriterier av konsten på sjukhus just för att den betonar konstnärligt nytänkande och kvalité snarare än patientens (och anställdas) önskemål. Detta behöver dock inte vara ett problem mer än i teorin, argument finns för att kvalitativ modern konst inte med nödvändighet är överdrivet abstrakt och enbart för några initierade konstkritiker i Stockholm;

det kan ses just som en sådan fördom som konstsatsningen syftar till att motverka. Ett problem kan vara glappet i konstvana mellan de som väljer konst och de som huvudsakligen ser den. En tavla som förefaller oproblematisk för en van konstbetraktare kan bara i färgval verka besvärlig och skrymmande för den som ska arbeta eller vårdas i närheten.

En talande frånvaro av museal inblandning märks i hela projektet. Birgitta Rapp inleder ett kapitel med underrubriken ”Sjukhuset är inte ett museum” där hon framhäver museets status och konstnärliga professionellitet som inte fungerar på sjukhuset.³³ På kultur i länet talar man drömmande om att kanske en dag ha ett eget konstmuseum i anknytning till sjukhusets samling. Den idealiserade respekten inför konstmuseer i jämförelse med det egna arbetet

32 landstingets kulturpolitiska strategier s15,17

33 Rapp, Birgitta. 1993 s197

tycks i sig ett symptom på uppfattningen om den höga estetiken som värdefull i sig, projicerad på konstmuseer. Varför man inte söker samarbeta med museer är oklart.

Viktigt är att se konstsatsningen som en pågående process.

Kulturplaneringssektionen i kulturstrategierna tillåter långsiktigt tänkande och omfattar en viktig betoning på att ändra folks inställning till konst; en invecklad process som måste verka undan för undan. Projektet förväntas inte revolutionera kulturmedvetandet över en natt, människor förväntas inte förvärva omedelbar insikt i konstkritikens värld. Projektet handlar om att förändra rummet, och se hur eller om människorna förändras med det.

3. Sociologiska perspektiv på konstvana

3.1 Sociologisk teori och kulturpolitiken.

De kulturpolitiska strategierna på UAS visar att mycket tid och resurser används på att höja en allmän kulturvana. Detta berör samhället på en bred nivå och kan förstås utifrån ett sociologiskt perspektiv. För att förstå de politiska satsningarna på kulturmedvetenhet och hur det påverkar samhället och kulturen följer nedan en sociologisk genomgång som grundar sig främst i Bourdieus teorier.

3.2 Fält, habitus och kapital

En viktig del av sociologisk teori är att betrakta den dubbla innebörden av konstruktivistisk teori. Sociologi använder sig av generaliserade grupper och kategorier för att förstå samhället. Dessa grupper är arbiträra konstruktioner:

redskap för att generellt analysera system och grupperingar utan att göra anspråk på en objektiv eller hel sanning.³⁴ När Bourdieu gör ett diagram över olika sociala gruppers fritidssysslor, matvanor etc. utgör detta en pedagogisk generalisering. Även om diagrammet bygger på statistiska fakta är de klassbetingade vanorna inte ofrånkomliga eller gällande exakt alla. Den första innebörden av konstruktivistisk teori är att vara medveten om att varken undersökningsobjekt eller teori är annat än arbetsredskap, men att de arbetsredskapen och teorin är ”sann” i sin kontext eftersom de ändå utgör en påtaglig verklighet för många människor.³⁵ Bourdieu lägger viss betoning på att hans teorier förvisso utgår från Frankrike, men att detta är för att han kan Frankrike bättre än t.ex. Japan. I slutänden handlar hans teorier även om Japan eftersom hans teorier utgör redskap som kan appliceras på i princip vilket samhälle som helst.³⁶

34 Bourdieu, Pierre. 2004 Praktiskt förnuft s. 15

35 ibid s. 13

36 ibid s. 7

Den andra innebörden av konstruktivistisk teori är att förhållanden som undersöks kan förändras, att samhället eller kulturen inte är statisk och oföränderlig. Detta gör att sociologisk teori lätt ses som normativt reflekterande över det egna samhället.³⁷ En praktisk konsekvens är att Bourdieus exempel och retorik rör en specifik kultur (Frankrike ca1980-tal), och att vi redan kan ifrågasätta vissa iakttagelser.

Några av de viktigaste teoretiska redskap Bourdieu använder sig av, och som är högst användbara för att förstå samspelet mellan människor och kultur, är begreppen fält, habitus och kulturellt kapital.

Fält

Ett fält är en gruppering som definieras av interna gemensamma intressen. Det är dock inte samförstånd i uppfattningen av de gemensamma intressen som håller samman och definierar gruppen. Gemenskapen kan sägas uppstå i dispyten av vad som är rätt och riktigt beträffande det gemensamma intresset.³⁸ Inom ett vetenskapligt fält märks detta tydligt i den ständiga debatten om teori, forskningsmål, resultat etc. Gällande praxis korrigeras och justeras internt som en följd av inbördes konflikt. Denna dynamik som kan sägas bygga på en splittrad värdegrund inom fältet är vad som faktiskt utgör fältet eftersom det är här fältet får sin utformning och sina riktlinjer.³⁹

Att behöva identifiera sig till något bygger på att denna identitet inte är statisk eller passiv; för att komma på tanken att identifiera sig (eller andra) till något behövs en föreliggande konflikt, ett ställningstagande för någonting. Det förefaller t.ex. meningslöst att identifiera sig som ”människa” om man inte rör sig i en diskussion om andra djur eller utomjordingar.⁴⁰

Det tydliga exemplet hur vetenskapliga fält binds samman av interna dispyter kan överföras till andra fält. Även i mindre, sociala sammanhang finns en pågående förhandling om vad som är värdefullt och ger status. Enkla diskussioner om vilken musik man ska lyssna på, vilka egenskaper en ”bra”

telefon bör ha, eller hur man bör lösa en internationell kris, utgör grunden för olika fält. Fälten kan alltså ses som diskussionsämnen, men i förlängning kan fält sättas i samband med sociokulturella grupper i vilka det ständigt pågår en

37 Bourdieu, Pierre.1991 Kultur och kritik s. 19

38 ibid s. 11

39 ibid s.157

40 Bourdieu. 2004 s. 56 och Gilroy, Paul. 1999 ”Diasporan och identitetens omvägar” i Samtidskultur s.180

”diskussion” eller omförhandling av värderingar, rätt och fel etc. Dessa värderingar är i sig viktiga för hur debatten formuleras i andra fält.

En svårighet med att arbeta med ”fält” är att de inte alltid är lätta att identifiera.

Därtill kan ett fält ha flera undergrupper som eventuellt utgör egna fält.⁴¹

Habitus

Trots fältens dynamiska natur präglas de som ingår i fältet ofta av invanda mönster, s.k. habitus. Den klassiska sociologin framhäver vana och tradition som viktiga delar i hur människor handlar i många situationer.⁴² Detta innebär att en människa kan handla målmedvetet och ”rationellt” utan att vara helt medveten om det. Vissa mallar för beteende, sociala koder, kan förefalla rationella och naturliga även efter en granskning, just för att de av tradition är integrerade i vårt sätt att tänka och leder till vanehandlingar.

Bourdieu jämför sociala positioner och vilka intressen dessa positioner har.

Det statistiska resultatet visar ett diagram som bekräftar de flesta fördomar om olika sociala grupper (se bilaga 1). De välbärgade positionerna engagerar sig i golf och dricker mineralvatten, medan de minst välbärgade föredrar kortspel.

Viktigt i statistiken är att Bourdieu skiljer på kulturellt och ekonomiskt välstånd, som förklaras nedan (se kapitlet kulturellt kapital).⁴³ Poängen med att ställa upp sociala fördomar i ett diagram är att visa hur även vardagligt intresse och smak påverkas av tradition och vanor som hör till en övergripande och överordnad samhällsgrupps värderingar.⁴⁴ Även om klassamhället och klassidentitet luckras upp befinner vi oss alltid i en specifik kultur med sina mer eller mindre synliga värderingar. Dessa värderingar, visar Bourdieu, är starkt betingade av sociala förhållanden där även könsaspekten gör sig påmind.

I undersökningen ”The love of art” undersöker Bourdieu och Alain Darbel med enkäter vilka som går på konstmuseer och varför. En klar majoritet av besökarna visar sig vara välutbildade kvinnor i övre medelåldern som uppger att de besöker museet med det ädla motivet ”for the love of art”.

Ett begrepp som kan förklara det komplexa system av värderingar i samhället är hegemoni. Hegemoni innebär att toppen av en maktstruktur mer eller mindre omedvetet projicerar sina värderingar på resten av samhället på ett sätt som får värderingarna att verka allmänna eller naturliga.

41 Bourdieu.1991 s. 12

42 ibid

43 Bourdieu.2004 s.16

44 ibid s.15

Hegemonibegreppet uppstod i en Marxistisk ekonomisk kontext men används idag ofta för att beskriva det patriarkala samhället. Hegemoni betonar att samhällstoppens värderingar, eller en social grupps värderingar, har en tendens att färga av sig på vardagsbeslut och neutrala handlingar som en naturlig del av vardagen.

Begreppet ”vana och tradition” som bl.a. användes av den klassiska sociologen Emile Durkheim, ersattes senare av föreställningen att det var reflekterande aktiva beslut som var grundande för människors handlande. Begreppet habitus är nu en återgång till klassisk sociologi och betonar att människan är en social varelse som ingår i ett samhälle och en kultur som utgör en högst komplex situation. Stuart Hall framhäver att kommunikation (i vid mening) inte kan förstås som en enkel linjär med formeln sändare/meddelande/mottagare, utan att man måste beräkna fler samverkande, men ändå distinkta led som:

produktion, cirkulation, distribution/konsumtion, reproduktion.⁴⁵ Utan att gå djupare in i detta kan poängteras att även den analysen tycks betona människan som samhällsmedlem snarare än en självständig individ, t.ex. med funktionen konsumtion istället för mottagare.

Kulturellt kapital

Kapital finns i olika former men fungerar i princip alltid likadant. Ekonomiskt-, symboliskt- och socialt kapital är olika former av valuta på olika marknader.

Socialt kapital har till skillnad från symboliskt kapital en fysisk motsvarighet i t.ex. mänskliga kontakter. Symboliskt kapital däremot är liktydigt med kunskap eller kulturupplevelser.⁴⁶ Alla dessa former av kapital kan sägas garanterar status på något vis, liksom att de i princip har ett faktiskt värde på en marknad. Värdet av kulturellt kapital är beroende av att värdet erkänns som statusbärande. Detta kapitalvärde grundas i värderingarna som återfinns inom ett lämpligt fält. Viktiga fält för kulturellt kapital är t.ex. det konstvetenskapliga fältet som diskuterar riktlinjer för vad som är god konst, och därmed vad som är värt båda att diskutera och att ha sett utställt.

I det tidigare nämnda diagrammet över sociala positioner med respektive intressen (se bilaga 1) finns fyra olika yttre positioner: kulturkapital +, kulturkapital -, ekonomiskt kapital + och ekonomiskt kapital -. Hela diagrammet är sedan utformat enligt en linje med totalt kapital + eller -. Vad som visas är att högt kulturellt kapital är vanligt förekommande i kombination

45 Hall, Stuwart. 1999 ”Kodning och avkodning” i Samtidskultur s. 227

46 Bourdieu. 2004 s97

med högt ekonomiskt kapital, men att de är klart skilda kapital och kan förekomma oberoende av varandra. Av detta kan man utläsa att habitus påverkar det kulturella kapitalet. Det kulturella kapitalets värde ser generellt ut olika beroende på vilken social grupp man befinner sig i.⁴⁷ Vissa kulturföreteelser och intressen har status inom vissa sociala grupper, men kan föraktas av andra. Även på en nivå av t.ex. matvanor påverkas vi av vad som förväntas av vår sociala position. Detta på ett sätt som uppfattas som naturligt och som vi inte tänker så mycket på. På en övergripande värdeskala är det dock

”finkulturen” som praktiskt är mer värd t.ex. genom att den prioriteras inom skolan (både i läroplan och i betygsättning).

Synen på kultur inom olika grupper kan ibland beskrivas som ställningstaganden baserade på vana och tradition. Som en del av de lägre samhällskiktens habitusrelaterade värderingar förnekas ofta förståelsen för finkultur på samma sätt som överklassen kan se ned på ”folklig” kultur.

De ”andra” och deras kultur blir något att fjärma sig från. ”Distinktionen”

är en viktig del av teorin om kulturellt kapital som även märks i tanken att fält definieras av dispyten inom ett ämne.⁴⁸ Tanken är att vi alltid strävar efter att definiera eller identifiera oss själva genom distinktion, genom att samla symboliskt kapital. Hela processen att skapa sig en identitet innebär att ta vara på det som skiljer en själv från andra, och framhäva prestige i detta. Detta speglas i hur både individen och större sociala grupperingar finner ett värde i det eget unika och ovanliga. Något som alltid höjer kapitalvärde är när något ses som unikt och ovanligt. Allmängods erbjuder inget utmärkande och ingen uppfattar det som status.

Kulturellt kapitalvärde bestäms av en marknad som är relativ liksom den ekonomiska.⁴⁹ Teoretiskt innebär detta att ett samhälle som ökar kulturell medvetenhet och utbildningsnivå kan utsättas för en sorts inflation på dessa områden. Allt högre utbildningskrav för att söka jobb kan ses som en konsekvens av allmänt ökat kunskapskapital. Innebär allmänt ökat kulturellt kapital t.ex. att konstmuseer blivit överdrivet fokuserade på ”svårtillgängliga”

verk? Att se ett nymålat stilleben på en utställning idag kan få museibesökaren att reagera just för att det känns alltför oproblematiskt, kanske som ett resultat av en sorts kulturinflation? Samtidigt kan det konstateras att många ändå bävar

47 Bourdieu.2004 s.19

48 ibid s.58f

49 Johanson, T. Miegel, F. 1996 Kultursociologi s 206

för att konfronteras med museikonst för att det känns obegripligt och att besökaren inte kan relatera till det tillskrivna kulturella värdet.

3.3 Sociologi och kulturinstitutioner.

Sociologins arbete är inte att definiera estetikens natur eller vad som är god smak, men Kants uppfattning att det vackra är det som förnöjer utan koncept kan ändå ses som en allmän föreställning om hur det estetiska upfattas.⁵⁰ Det finns en klar tendens att se på estetiskt uppskattande, god smak, som något naturligt sinne hos vissa personer, och därmed att andra saknar det. Kulturen, som ofta definieras som artificiell eller synonym med det konstruerade, får ofta i konstsammanhang attribut som antyder att den är något naturlig, i sig själv.

Detta utvecklas till att kulturen uppfattas som en sorts andra natur där människan slutligen kan hitta sin fulländning och sitt sanna jag.⁵¹ Estetik uppfattas som det rena essentiella som kan plockas ur ett konstverk av dem som har en naturligt god smak. Den tidigare nämnda undersökningen ”The love of art” har fått sin titel p.g.a. den bland konstpubliken vanliga föreställningen om det rena konstintresset, nästan likvärdigt med religiösa föreställningar. Sociologiskt är det då intressant att den goda smaken ofta går hand i hand med ”finkultur”, och att finkultur är ett nöje som enligt statistiken lockar främst de ”höga” positionerna i samhället.

Uppenbart är att det är avgörande för en människas intressen och smak om man tidigt i livet upplever konst, uppmuntras till museibesök etc, genom sina föräldrar.⁵² Så länge cirkeln av föräldrars inflytande inte bryts uppstår kulturella värderingar som går i arv, både inom familjen och inom den aktuella sociala gruppen. Bourdieus fältteori gör att de ärvda värderingarna inte behöver innebära exakt samma smak som sina föräldrars, men att man befinner sig i en diskussion inom samma fält, att man har samma verktyg och förutsättningar för att utvärdera, i det här fallet, konst.

Finkultur och god smak är värdeladdade ord som samhällstoppen ger som attribut till sina intressen. Kant kallade folklig kultur barbarisk, och även om vi, moderna upplysta människor, kanske drar oss för sådan terminologi lever föreställningen ännu kvar i mildare ord. Det estetiska och sofistikerade ställs mot det vulgära. Konstmuseer präglas ännu av den nästintill religiösa vördnaden inför estetiken. Den viskande samtalstonen, hög takhöjd, asketisk

50 Bourdieu, P. Darbel, A. 2004. ”Conclusion to The love of art” i Museum studies s 432

51 ibid s. 433

52 ibid s. 432

design mm bidrar till en sakral ton när konst och god smak framställs. Konsten i gallerier eller på museer framställs som en klar kontrast till det vardagliga, och åter igen kan man spåra föreställningen om det estetiska som något naturligt och rent.

Bourdieu ser att kulturinstitutioner har en funktion att upprätthålla samhällstoppens status och makt genom kulturen, detta som ett symptom på att makten i form av ekonomi och politik försvagats. Konstmuseer utgör en osynlig barriär som har ett dolt ”syfte” att få vissa människor att känna sig välkomna, och andra att känna sig utanför.

So that cultured people can belive in barbarism and persuade the barbarians of their own barbarity, it is nessesary and suficient for them to succseed in hiding both for themselfs and for others the social conditions which make possible not only culture as a second nature, in which society locates human exelence, and which is experieced as a privilege of birth, but also the legitimated hegemony (or the legitimacy) of a particular definition of culture.⁵³

I citatet ovan betonas den invecklade tanken på att det är vår kultur i sig, inte medvetna agenter, som utgör problemet. Kulturella värderingar blir något som sveper med både ”kultiverade personer” och ”barbarer” då sociala positioner och värderingar ingår i vårt sätt att tänka och identifiera oss själva.

Det stora problemet med att den kultur som ger status i samhället ”går i arv” inom sociala grupper är, förenklat, att ojämna kulturella förutsättningar redan i skolan omvandlas till ojämn framgång, vilket tolkas som ojämn talang och leder till ojämna meriter.⁵⁴ Detta enligt en värdeskala som både upprätthåller och uppfyller de högre samhällspositionernas status och intressen.

Detta är en uppfattning som återgår till föreställningen om kulturellt och symboliskt kapital som minst lika viktiga krafter i samhället som ekonomiskt kapital. Att betona de sociala förhållandena i hur estetik och konst behandlas i samhället är att lyfta fram missförhållanden i samhällets fördelning av resurser.

Med andra ord innebär en satsning på att öka allmänt deltagande i kulturlivet en mer jämlik fördelning av symboliskt kapital som i förlängningen märks även på samhället i stort och andra former av kapital.

53 Ibid s.434

54 ibid s.433

3.4 Museets roll och begränsning

Som kritik mot den sociologiska inställningen till kulturinstitutioner som rena propagandamaskiner för samhällstoppen kan det vara intressant att se till museirollens utveckling till en mer öppen institution som iakttagits både av museologer och uppmärksammas politiskt.

När Stephen Weil diskuterar rollen för den nära framtidens museer hänvisar han till förändringar som han ser redan nu. En av de viktigaste förändringarna i museal mentalitet är att museer har gått från att vara om någonting till att vara för någon.⁵⁵ Den nära framtidens museer kommer att i ännu större utsträckning än idag direkt engagera besökaren och göra den delaktig i verksamheten och kunskapsförmedlandet. Särskilt konstmuseer står inför en situation när man satsar mer på konstnärer som ännu inte etablerat sig än på ”de stora mästarna” som för de flesta museer inte är tillgängliga. Detta har gjort att fokus ligger på publiken istället för samlingen, att verksamheten riktas utåt istället för inåt.⁵⁶ Vilket i sin tur innebär bland annat att museer satsar mer på marknadsföring.

Kulturinstitutioner har i allmänhet en stark ovilja mot professionell marknadsföring.⁵⁷ Marknadsföring symboliserar kommersialism vilket ses som destruktivt för ett rikt kulturliv. Kulturen ska inte behöva konkurrera ekonomiskt enligt principen om kulturen som både omätbar och värdefull i sig.

Enligt statens kulturråds undersökning Att vidga deltagandet i kulturlivet är denna inställning till marknadsföring både felaktig och ett hinder för flera långsiktiga mål.

”Marketing of the arts” framhävs av kulturrådet som ett vanligt koncept internationellt och kan jämföras med Weils något cyniska uppfattning att museerna förut hade ett ”selling mode” där man bara försökte sälja sin

”produkt”, men nu har ett ”marketing mode” när man ser till besökarnas (marknadens) behov och anpassar ”produkten”).⁵⁸

Att marknadsföra konsten har dock i vissa former mött hård kritik. Shearer West resonerar kring fenomenet ”art blockbusters” som är utställningar om någon av de ”stora mästarna”, vanligtvis på något större museum, som garanterar publiksuccé. De bygger på en myt om konstnären och lockar med verk som är välkända även för en ovan publik. En klar majoritet betraktar

55Weil, Stephen. 2002. Making museums matter s 28ff

56 ibid s212

57 Att vidga deltagandet i kulturlivet s121

58 Weil. 2002 s. 31

museum som en plikt liknande att gå i kyrkan, inte som något avslappnande eller underhållande. Därför ser man att dessa utställningar har möjlighet att locka just den ovana publiken till museer.⁵⁹ Resultatet har blivit en överkommersialisering av konsten i hur utställningar utformas, i betoningen på produkter som säljs i anknytning till utställningen, samt företag som ser sponsring av utställningar som reklam med hög status.

Dessa utställningar utformas för att stödja myten om den aktuella konstnären och om konsten i sig som ett svårlöst chiffer. Katalogerna har en tendens att baseras på konstvetenskapligt tveksamma eller omoderna föreställningar i förmån för en mer säljkraftig historia.⁶⁰ Museet söker sälja upplevelsen snarare än konsten i sig, och lägger stora resurser på ”souvenirer”

och kataloger. Det hela presenteras som ”den största” eller ”den bästa” eller

”den mest besökta” för att allmänheten ska känna att de missar ett stort evenemang och samtalsämne om de inte besöker museet.

West ser det hela som ett sätt för en socialt aspirerande medelklass att lätt skaffa sig kulturellt kapital utan egentlig förankring.⁶¹ Genom att bygga på en myt om det ”exotiskt akademiska” i konstbetraktande alienerar man majoriteten av besökarna samtidigt som man tvingar det museala kollegiet till en kommersialiserad förenkling.⁶²

Vidare bidrar ”art blockbusters” till att stora finansiärer satsar på museet och stödjer det kommersiella arbetet. West ser detta som bidragande till dels skendemokratiska utställningar där obehagliga delar sållas bort (Tex. en Otto Dix utställning som inte visade hans bilder av kvinnor och sexbrott), dels till att museet görs beroende av dessa finansiellt betryggande, men konstvetenskapligt tveksamma, utställningar. Även om sponsorer sällan direkt ändrar en utställning vet museet vad sorts utställning som ger sponsorpengar och urvalet blir sällan så oberoende och fritt som många vill ge sken av.⁶³

Statens kulturråd har dock en mer sansad syn på ”marketing of the arts”.

Marknadsföring på kulturinstitutioner ska inte verka för att maximera ekonomisk tillväxt, utan snarare ”förverkliga den samlade målsättningen”⁶⁴ en målsättning som i kulturrådets rapport utgörs av att engagera nya grupper som besökare till bibliotek, museer och teatrar.

59West, Sherer. 1995 The devaluation of“cultural capital“:postmodern democracy and the art. i art in museums s. 76

60 ibid s. 85

61 ibid s. 77

62 ibid s. 75

63 ibid s81, 88

64 Att vidga deltagandet i kulturlivet s121

Även om Sverige sedan 60-talet är världsledande på kulturell delaktighet⁶⁵, är kulturrådets slutsats att verksamheten utåt är kulturinstitutionernas svaga sida. Marknadsföring innebär i det här fallet att lära känna sin publik och dess motiveringar, att veta vilka grupper av människor som besöker museet; men det innebär även att mobilisera de grupper av människor som av olika anledningar inte besöker museet, detta genom ”åtgärder som stärker deras motivation och/eller förbättrar deras möjligheter att delta”.⁶⁶ Det senare kallas barriärbrytande insatser och utgör en stor del av rapportens diskussion. Man talar om att de aktuella institutionerna har en produktionsmiljö som utgörs av den interna verksamheten (inklusive faktisk publik), recensenter och konkurrenter. Men det finns även en värderingsmiljö som generaliserat kan sägas bestå av omvärlden: näringsliv, politiska partier, skola, folkrörelser etc. På lång sikt är det värderingsmiljön som utgör institutionens roll och sociala status, vilken mening vi lägger vid den och vad den representerar.⁶⁷ Man kan säga att projekt för att påverka värderingsmiljö blir viktiga i långsiktig kulturpolitisk planering.

Vissa grupper uppfattas som särskilt besvärliga att göra delaktiga i kulturlivet. Olika kategorier kulturrådet arbetar med sträcker sig från de som både har möjlighet och intresse av kulturellt deltagande, till de som kan tänka sig delta, till de som helt motsätter sig att delta i kulturlivet.⁶⁸ Den senare gruppen handlar dock främst om unga män som gått upp i populärkulturen och kan sägas delta i kulturlivet även om de inte besöker de för utredningen intressanta kulturinstitutionerna bibliotek, museum eller teater.

De två grupper som är svårast att nå är icke deltagare med svag motivation och motståndare till att delta inom vissa delar av kulturlivet.

Utmärkande för den första gruppen är att de överrepresenteras av medelålders lågutbildade låginkomsttagare som finner trygghet i att inte söka nya upplevelser; som inte söker utveckla sig och är sparsamma med känsloyttringar, samt att de lyssnar på schlager- och dansbandsmusik.⁶⁹

Gruppen utgörs av två underkategorier. Dels finns det sådana som saknar kulturell förankring och bygger sitt liv på vad de alltid gjort, dels de som känner att de inte klarar av det föränderliga samhällets krav och antar en passiv resignation till omvärlden. Den första undergruppen söker trygghet i stabila

65 ibid s119

66 ibid s123

67 ibid s122

68 ibid s105

69 ibid s110