Uppsatsen handlar om hur människor påverkas av sin miljö. Som jag tidigare nämnt kan konstsatsningen på UAS, med utgångspunkt i de kulturpolitiska målen, ses som ett projekt att förändra rummet för att se hur människorna förändras med det. Eller snarare, att människorna i rummet förväntas förändras i en speciell riktning. En förutsättning för detta är synen på att konsten är något som starkt berör varje människa, att konsten i sig påverkar människan bara genom att befinna sig i samma rum.
Konstsatsningen i sig bedömer jag som lyckad. De strategier som förväntas leda till kulturpolitiska mål är väl förankrade i den pågående verksamheten. Detta tack vare konstföreningen som jag ser som en förlösande faktor i ett projekt som är beroende av att många delar hamnar på rätt plats. Att ett projekt är väl förankrat i teorin är bortkastat om det inte också är förankrat hos dem det
berör, i det här fallet alla som rör sig på akademiska sjukhuset. Just att finna
gehör för projektet hos en så pass stor och förändrlig grupp uppfattar jag som det kritiska momentet för landstingets konstsatsning. Konstföreningen spelar därför en viktig roll både med medlemmarnas egna engagemang och i aktiviteter som uppmärksammas och väcker utomståendes nyfikenhet. Bara att det finns en förening för fördjupat intresse är värdefullt i sammanhanget.
Den idealiserade synen på konst, och i förlängning på konstmuseer, som något värdefullt i sig blir intressant efter läsningen av Bourdieu. Bourdieu betonar att sociologin inte uttalar sig om hur konstens eller estetikens natur faktiskt är, det intressanta är vad det förhållningssättet representerar, och vilken funktion det har i samhället. De sociologiska slutsatserna är att upphöjandet av konsten som en andra natur där den sofistikerade människan finner sin inneboende exellance, har som främsta funktion att upprätthålla social rangordning och en skev värderingsgrund i samhället. Men vad vi ser i landstingets kulturpolitiska strategier är ambitionen att göra allmänheten mer kulturellt medveten, att luckra upp de sociala fördomarna om vilka som kan uppskatta konst. Samma argument som ska befästa social hierarki, att konsten på sätt och vis har en natur i sig själv, används för att legitimera satsningen på
den breda allmänhetens ökade deltagande i kulturlivet. Skillnaden tycks vara i en demokratisk syn på att alla har möjlighet att uppfatta den estetiska naturen, till skillnad från överklassens underförstådda bättre smak.
En förklaring kan ligga i museets tveksamma roll i den kulturpolitiska satsningen. ”Museet” uppfattas som ett ideal där konsten ställs ut för konstens skull, oförorenad av arbetsmiljö och kulturbarbarer. ”Kulturinstitutionen” utpekas som den drivande kraften i de kulturella orättvisor och kan uppfattas som överordnad landstingets satsning. De kulturpolitiska målen syftar till ökning av allmänt kulturdeltagande, dvs. inte grundandet av en kulturell rikedom hos fler än några få. På det hela taget kan detta möjligtvis öka konstmuseernas status när fler förstår vad som pågår där och status börjar grundas i bättre grundad respekt, men med bibehållen otillgänglighet.
Ännu kan folk uppfatta begreppet sjukhuskonst som ett signum för medioker dekoration i jämförelse med vad som visas på framstående museer. Detta kan både vara till problem och till fördel. Syftet med konstsatsningen är som bekant inte att tillfredställa de riktiga finsmakarna av konst. Försöket att bygga ett intresse för konst i samhället kunde gynnas av att inte genast lägga sig på ”museal nivå” beträffande kvalité och originalitet, vilket i princip skulle motverka hela syftet. Samtidigt är det önskvärt att hålla hög kvalité och inte se satsningen som en andraklassens konstsamling. Genom att det ”bara” är sjukhuskonst kan vi finna en kompromiss mellan svårtillgänglighet och konstnärlig kvalité. Kanske är det av den anledningen en poäng att inte samarbeta med konstmuseer i konstsatsningen.
Museet själv har i uppsatsen haft en ganska passiv roll, och det är även min bedömning av museets del i Konstsatsningen. För att söka svara på frågeställningen om konstsatsningen på Uppsala Akademiska Sjukhus kan ses
som ett gott komplement eller alternativ till konstmuseers egna projekt att nå ut till nya grupper av museibesökare vill jag säga att konstsatsningen på UAS är
ett nödvändigt alternativ som berör ett område som museet har väldigt svårt att röra sig på. I egenskap av ”kulturinstitution” och alla de sociala fördomar det innebär, har museet väldigt svårt att ”rentvå” sig på egen hand. Hela den sociologiska undersökningen visar på att museet innehar en position i ett väldigt komplicerat system av invanda värderingar, som är etablerade på ett sätt så de sällan uppfattas som ens önskvärda att förändra. En meningsfull förändring för att få fler människor att intressera sig för museer ligger i de potentiella besökarnas mentalitet snarare än museets verksamhet. Den bästa verksamheten för att göra museer mentalt tillgängliga måste därför rimligtvis komma utifrån. Likaså måste den avvisande inställningen till museer förstås i
sin kontext av socialt betingade värderingar som ingår i en väv av föreställningar om vad som är värdefullt. Att förändra vissa beteendemönster är en invecklad process i och med att många värderingar och beteendemönster är sammanflätade och påverkar varandra. Kort sagt kan man säga att museifältet inte har så stort inflytande på de fält som omfattar ”icke besökare”, men att landstingets kulturpolitik har det, om än på lång sikt.
Samtidigt pågår en diskussion inom museifältet. Dilemmat att söka hitta en väg mellan det inneslutna konservativa och det kommersiella urvattnade väcker frågor vad museet själv kan göra för att marknadsföra sig. Upplevelseindustrin får ofta stark kritik för sin bristande autenticitet och kommersiella tyngdpunkt. Faktum är dock att den drar mycket publik. Balansgången mellan att sälja sig och att bara tilltala en bredare publik uppfattas ofta som att museet tippar över till det urvattnade alternativet. Givetvis ska museet förändras och utvecklas, hitta nya målgrupper och göras tillgängligt. Men, förändring och öppenheten förväntas ändå ske på museets villkor, och däri ligger ett stort problem som kräver att det finns externa agenter (t.ex. landstingets konstsatsning) som verkar för de potentiella besökarnas utveckling. På UAS förändras rummet och människorna med det, på museet vill man helst förändra människorna och behålla rummet.